Den Gråklädde Tomten

Jenny levde ensam med fyra barn efter att ha blivit änka. Två  grabbar på 8 och10 år, samt tvillingflickorna som nyligen fyllt 5 år. Jennys make, Einar, förolyckades för fyra år sedan och Jenny har ännu inte funderat över att bryta upp ur ensamheten, där ute på rena bondvischan, där hon och barnen bodde i en moderniserad torparstuga. Enda sällskapet de hade var två katter, en hund och några höns samt ett par kaniner.

Uthusen började bli dåliga och vägen upp till boningshuset var under all kritik och alldeles för lång. Det har Jenny sagt många gånger, när hon pulsat fram där i snömodden, den här vintern, för att kånka in de tunga vedkorgarna, för att hålla huset varmt.

Många gånger har hon yttrat att byvägen borde ha gått på andra sidan om huset. Som det nu var kom man ju allra först till vedskjulet nere vid postlådorna. Sedan kom den långa längan med lador och en loge. Redskapsskjulen och den gamla ladugården, och till sist kom man fram till grinden och grusgången som ledde upp till boningshuset.

Vintrar utan snö, spelade väl detta mindre roll, men den här vintern hade verkligen varit enormt snörik och besvärlig. Nu så här i mitten av mars hade vägen ner till uthusen, började luckras upp och blivit besvärlig att pulsa sig fram på, när dagsmejan tärt på den under hela dagen. Jenny hade önskat att hon ägt en kälke som hon kunnat lasta veden på. Tänk så lättvindigt, att bara dra den efter sig på den där oländiga  och långa vägen, men pengarna skulle räcka till så mycket.

Hon var inte stadd vid någon hög månadslön och hade inte heller någon sparad slant på banken. Hon kallade sig för en frilansande författare eller skulle hon kanske titulera sig som en dito journalist. Titeln berodde väl på vad hon sysslade med just för tillfället, och inkomsten berodde helt och hållet på vad som gick bäst.

Journalistiken var väl den säkraste inkomstkällan, erkände hon lite mot sin vilja. Fast … – om man kunde tillbringa all sin tid med att skriva, då skulle kanske inkomsten bli vettig, tänkte hon, men vem skulle då sköta allt det andra och barnen?

Över allt detta funderade Jenny där hon satt på sin lite slitna, blå kontorsstol och lutade sig trött över skrivmaskinen, som var en gammal Facit Privat. Så gammal att det var svårt att – i dessa datoriserade tider – uppbringa färgband till den.

Hon blängde lite vemodigt på den där stora grå papplådan som stod under det överbelamrade skrivbordet. Där stod ju hennes hjälpreda inklämd. Den nyinköpta datorn.

Henrik skulle hjälpa henne att installera den, hade han lovat. Fast hans tid – den var väl också begränsad. Visserligen var hans barn utflugna nu och frun var väl självgående – som det kallas – så vitt Jenny visste, men tiden …

Nå, hon fick väl skylla sig själv, för om hon ansett sig ha råd, och låtit firman installera datorn vid köpet, då hade den ju varit på plats nu. Det var inte mycket att göra åt den saken. Morbror Henrik skulle komma så fort han fick tid. Det visste hon. Han var skicklig med sådana där maskiner, så det var bättre att invänta honom. Dessbättre blev han ju aldrig irriterad över att få frågor ställda till sig. Han hade ju varit lärare till yrket och dessutom just inom data och teknik, så vad då?

Jenny rullade sig bakåt en bit på kontorsstolens hjul och strök sig över håret i samma stund som hon reste sig upp. Det skramlade till lite lätt i stolen när sitsen försattes i friläge. Hon sträckte lite på sig när hon kom på benen. Hon tog ett par steg fram till fönstret. Lät blicken vandra ut på den snötäckta marken utanför gavelrummets enda fönster. 

Hon såg att snömassorna hade fallit ihop betänkligt under de här senaste dagarna. Hon noterade att snön – under äppelträdet som stod alldeles utanför fönstret – var minst sagt smutsig. Den var alldeles gulbrun på sina ställen av droppet från den gamla apeln. Små bitar av mörk bark låg här och var över den grådaskiga snön. En del bitar var till och med finklädda med ljusgrå lav.

En hare hade lämnat fotavtryck alldeles nedanför fönstret. Lite längre bort på andra sidan om det gamla mossiga äppelträdet, hade ett rådjur sparkat upp en rundel. Där blottades nu det ockrafärgade fjolårsgräset med inblandning av de gamla icke bortkrattade höstlöven.

Det stack till i Jennys överkänsliga samvete. Rådjuren sökte förmodligen efter gamla äpplen som låg under snön. – Jo, sådana fanns det nog gott om, för i höstas hade hon inte vare sig hunnit eller orkat plocka upp fallfrukten. – Om sanningen skulle fram, hade hon inte ens haft lust. Hur skulle det bli med allt som hon blivit efter med? Alla ogjorda saker hopade sig över henne och tornade upp sig som hotfulla berg med svarta moln som bakgrund.

Nu satt Jenny inne i det minsta rummet, det som en gång i tiden varit pigkammare, men som hon nu hade som sitt skrivarrum. Vad skulle hon skriva om? Kunde hon skriva en berättelse om den här egendomliga tomten …? Den som kommit till dem den här julen. Vem var han? Var det som hon misstänkte, tro? Fast vem skulle kunna ge henne ett sanningsenligt svar på det? – Ingen sa en röst inom henne.

Det var Henrik som skulle ha varit tomte, var det tänkt. Det var en syssla som han fått ikläda sig nu efter det att Einar omkommit i den där olyckan.

Förresten var det ett par ställen till utmed bygatan som anlitade Henrik som tomte, men där fick han åtminstone skäligt betalt, det visste hon.

Den här julen hade blivit helt annorlunda. När alla klapparna var köpta och inslagna i fina paket med julrimmen påsatta som vanligt, då hade Jenny gjort som hon brukat göra de här senare åren; lagt dem i den gamla jutesäcken som till och med var stoppad mitt på sidan med rött ullgarn.

På julaftonens morgon ställde hon säcken nere i vedskjulet. Henrik skulle hämta den där inne lite senare på eftermiddagen och ta den på ryggen och komma uppför stigen i skymningen och knacka på ytterdörren.

Tvillingarna skulle få öppna, för det var de som trodde på tomten. Grabbarna tyckte att det var roligt och en viss stämning uppstod alltid när tomten kom. För att inte tala om timmarna innan … Då stod tvillingarna på knä på den hårda kökssoffan och kivades om utsikten i köksfönstret. I god tid bänkade de sig där för att hålla vakt för att se när tomten kom. Så att de kunde öppna dörren och hälsa honom god jul och välkommen in i stugan. Det var mycket viktigt, annars kanske han inte kom nästa år – och nästa …

Hur plikttroget tvillingarna än byttes av i vaktandet på tomten, så missade de, trots allt just det lilla kapitlet när tomten var inne i vedskjulet och hämtade julklappssäcken. Det var just det där ögonblicket som Jenny velat undvika att de mindre barnen såg. Nu upptäckte de i alla fall inte tomten, förrän han klev in genom den uppkrokade trädgårdsgrinen och anträdde sin mycket mödosamma vandring fram till huset.

***

– Nu kommer tomten! ropade tvillingarna och klappade i händerna.

– Tomten haltar illa, förkunnade Karin.

– Och titta! Han har helt knasiga och konstig kläder på sig, fyllde Karin i. Så ska inte en tomte se ut, anmärkte hon lite besviket.

– Då är det bäst ni skyndar er, sa Jenny till tvillingarna som hängde i köksfönstret och hon ropade även på pojkarna som gått in till teven.

Det skulle ju bli Kalle Anka snart, och det var ju först efter det programmet som Henrik skulle komma, tänkte Jenny för sig själv, där hon stod och rörde i en gryta med bruna bönor. Nå, han hade väl fått ändra i programmet eftersom det var flera familjer som han skulle vara tomte hos.

Jenny trodde att tvillingarna upptäckt att Henrik hade dragit på sig sin nyinköpta tomtedräkt och fäste sig därför inte vid det barnen basunerade ut om tomtens knasiga kläder. Henrik hade ju sagt att nu hade han köpt sig en äkta tomteutrustning, för han skulle väl inte komma ifrån sin utnämning som bygatans tomte, på många år än, misstänkte han.

Dessutom hade han ju fått ytterligare en stuga utmed bygatan, där han skulle dela ut klappar i år. Han fick ju betalt, så då fick han väl se till att de som lejde honom, fick valuta för sina pengar, hade han skämtsamt sagt till Jenny i telefon, för bara några dagar sedan.

Visst hade han berättat vad han köpt för fina tomtegrejer? Eller inbillade hon sig bara att han hade räknat upp att han köpt: ett par tjocka, vinröda byxor, en rock i tomterött tyg och en stickad, stor luva. Jo, men visst hade han berättat det? Han hade ju sagt att luvan var så stor så den nästan ramlade ner över ögonen.

Jenny rynkade pannan och letade i sitt minne; visst hade han väl sagt så? Eller var det helt enkelt någon annan som beskrivit sina tomtekläder? Nu blev hon lite osäker. Jenny var uttröttad, hon hade ju varit tvungen att sitta uppe om nätterna för att skriva färdigt sina julkåserier och andra berättelser för att de skulle få in lite pengar. Hon var nog helt utarbetad. Så var det nog, men ikväll …

Då skulle hon lägga sig så tidigt som det bara gick och i morgon … Åh! Då skulle …

Där avbröts hon i sina tankar igen, av att barnen högljutt diskuterade tomtens felaktiga klädsel.

– Inte ens vantarna har färg! utropade Karin nästan upprört och hasade sig ner från soffan för att möta tomten.

 – Inte käppen heller har någon färg. Den är lika grå som rocken. Och titta på ansiktet då! utbrast Karin, nu när tomten var så nära att hon lätt kunde se minsta detalj.

Karin tog sig hastigt ner från soffan och sprang ifatt sin bror i dörröppningen till farstun, alltmedan tomten dunka hårt på ytterdörren.

Det var värst så stressad Henrik har blivit på äldre dar, som inte ens låter oss ta tid på oss för att gå och öppna dörren, tänkte Jenny förvånat. Fast det var ju julafton för honom också och han ville väl få alla gårdarna avklarade, innan julaftonskvällen var över.

Jenny fortsatte sina bestyr vid spisen, för att tomten skulle dyka upp så här tidigt … Det hade hon inte alls räknat med.

När tomten klev in i köket, såg hon ju att han haltade riktigt ordentligt, men det var väl inte så konstigt. Han hade kanske råkat trampa snett i någons mörka vedskjul eller på vägen till någon av stugorna. Om det inte var så att haltningen var en extra kuriosa som Henrik hade lagt till i sitt program. Han skulle ju förnya sig så folket skulle få valuta för pengarna och han var ju lite av en entertainer redan vid födseln, den här morbrodern.

Jenny satte fram en köksstol åt tomten och hälsade honom god jul och välkommen. Hon neg som hon brukade göra.

Tomten satte sig och började snöra upp säcken utan ett ord. Han tog upp första paketet, sträckte det mot Jan, den äldsta pojken och sedan tog han upp ett nytt paket, tittade på det och räckte det till Per. Sedan kom turen till tvillingarna.

Hunden, Björn, fick sitt paket och även Måns och Sara fick sina. Det var barnen som hade ordnat dessa paket och lagt ut dem för att tomten skulle leverera dem i dag.

Så kom nästa tur till barnen och även en tredje gång letade tomten i sin säck. Allra sist räckte han ett paket till Jenny.

Det var hon inte alls beredd på. Hon hade ju sagt till barnen att de inte fick köpa klappar till henne, för deras ekonomi var så knapp, så det var bättre att de lade de slantarna i spargrisen och gjorde klappar till Björn och kissemissarna istället.

Det måste ju i så fall vara Henriks eget påhitt att ge henne ett julpaket. Ja, han var för go den här människan, tänkte Jenny och tackade tomten genom en extra djup nigning och hon kände sig nästan generad – som en liten flicka. För hon kom på sig med att hon avslöjade med både åtbörder och även med tårar – som förargligt nog steg upp i hennes ögon – att hon verkligen blev glad över att han tänkt även på henne också i år. Det hade hon inte alls väntat sig eller räknat med. Långt mindre begärt. Nå, hon fick väl tacka honom lite extra senare. Hon skulle ju ändå ringa och önska honom god jul, som hon brukade.

Så konstigt, tänkte Jenny. Inte ett ord hade Henrik sagt på hela tiden. Inte ens sitt vanliga: ”Goddag i stugan” när han kom. Inte heller: ”Adjö” när han gick. Han frågade aldgri den där vanliga frågan som hörde till: ”Finns det några snälla barn i stugan?”

I år hade Henrik helt bytt stil. Istället för att prata och berätta roliga grejer som han brukade hitta på själv, var han mol tyst. Han hade verkligen blivit sparsam på konfekten, tänkte Jenny. Konstigt, men han hade kanske fått ont i halsen. Hon kunde fråga honom, hon skulle ju prata med honom lite senare.

– Det där färglösa modet var allt ett konstigt påhitt, sa Jenny och såg på sina äldre pojkar.

– Jo, men det är väl inte så konstigt, sa Jan, den äldre av grabbarna. Om det ska se riktigt äkta ut, ska det ju vara grått, mamma. Det vet du väl?! – Alla små tomtar och vättar både i sagor och i historieböcker som ska vara mer sanna … – Där är ju allt det där småfolket gråklätt. Det är ju aldrig någon som har sett en färgglad liten tomte titta fram bakom någon stubbe. Inte när det är på riktigt, tillade han.

Jan såg forskande på sin mor, som om han ville veta varför hon tyckte att just detta var så konstigt.

– Ja, du har så rätt, sa hon slutligen.

– Ni fick visst era efterlängtade ånglok av Henrik, fortsatte Jenny, utan att tänka på att tvillingarna satt på kökssoffan  och bläddrade i sina nya bilderböcker.

– Jasså, fick vi dem av honom! svarade grabbarna unisont.

– Ja, det måste det väl ha varit, annars var det väl tomten själv som fixat dem, svarade Jenny och tystnade. Hon hade ju inte haft råd att köpa de där dyra klapparna.

När det började bli skumt ute, bankade det på dörren igen.

– Nu öppnar jag, sa Jenny och drog upp händerna ur diskvattnet och torkade dem på en handduk. – För nu är det i alla fall inte tomten.

Döm om hennes förvåning – när det stod en ny tomte på trappan, en som var rödklädd från topp till tå, med en alldeles för stor luva och utan säck.

– VA! utbrast Jenny och steg baklänges. Hur kommer det sig att du ko… Där avbröt hon sig, när hon hörde Henriks mjuka skratt.

– Var har lilla frun julklappssäcken? Du har väl aldrig glömt att ställa den på plats, din lilla slarva?

När tomte-Henrik såg hennes förskräckta ansiktsuttryck ändrade han sig och sa istället:

– Säg inte att någon annan tomte har tagit den?

– Kors …! Jooo… Nej-men! Du skojar väl med oss Henrik?! nästan skrek Jenny och såg forskande på honom.

En efter en kom barnen och slöt upp bakom Jenny.

Ingen visste hur detta hängde ihop. Allra minst Henrik.

Han blev nu het i tongångarna och började misstänka att de haft med en julklappstjuv att göra. Då först berättade barnen för den här nye tomten; att en annan tomte redan hade varit där och delat ut deras klappar.

Karin kom störtande som sista person ut till de andra där i farstuns skumrask. Hon hade hört att de pratat om tomten och hon frågade nu om tomten var frisk i sitt ben igen och om det hade gjort hemskt ont, då förut …

Hon talade dessutom om för honom att de där kläderna som han hade på sig nu, var mycket mysigare, än de där tråkiga som han hade haft när han var där förra gången.

Henrik såg verkligen villrådig ut och det gjorde Jenny också, för ingen av dem visste vem som skämtade med vem.

När Henrik lämnat dem för att dela ut julklapparna i de andra stugorna, tog Jenny den stora ficklampan med sig för att gå ut och se efter var spåren kom ifrån. För nu måste det vara någon annan granne som tagit sig friheten, att ge dem ett oförglömligt minne av den här julen. Det hade ju kommit en del ny julsnö under eftermiddagen. Det hade yrt rätt ymnigt i luften en stund, så spårsnö skulle det utan tvivel vara, tänkte Jenny.

Hon blev nästan matt när hon fick se att de absolut enda spåren som fanns längs vägen ner till vedskjulet, bara var Henriks. In till vedskjulet var det också bara Henriks fotavtryck som syntes, förutom hennes egna som hon hade lämnat efter sig när hon bar ner säcken dit på förmiddagen.

Tomten haltade! Det hade hon själv sett. – Hon kände sig varm och kall om vartannat, när hon skyndade på stegen in till stugan igen. Einar hade fått ena benet krossat vid olyckstillfället, mindes hon att hon hade fått berättat för sig.

Smycket som hon hade fått: Fides, Spes och Caritas … Henrik hade berättat för henne att han fått tillbaks på skatten och tänkt köpa en varsin julklapp till barnen. – Så på natten före den där dagen, när han skulle fara in till stan, hade han haft en konstig dröm: Han hade drömt om ett smycke och att han hade köpt det åt Jenny. Smycket hade haft ett mycket konstig namn. Detta hade han – så fort han vaknade – antecknat, bara för ro skull. 

När han kom in till guldsmedsbutiken i stan, tyckte han att det var roligt att skämta lite med ägarinnan som han kände sedan skolåren. Därför sa han:

– Jag har kommit in för att köpa ett halssmycke av dig. Ett som benämns som: Fides, Spes och Caritas.

– Jaha, du! sa fru Ström och lyste upp. Det är ytterst sällan någon frågar efter detta smycke. Jag tror faktiskt att du är den allra första som frågar efter det, men vi har tagit hem just ett sådant den här gången. Jag har inte ens fått in det i skylthyllan än.

Fru Ström vända hastigt om och försvann in bakom draperiet till en annan del av affärslokalen.

– När hon efter en liten stund kom tillbaka med smycket i ena handen, blev jag stum av förvåning, berättade Henrik för Jenny. Fru Ström hade ju känt igen namnet som jag uppgett att smycket skulle ha och hon sa:

– Visst är det fint: Tro, hopp och kärlek brukar folk säga på svenska, hade hon förtydligat och lagt smycket på diskens blåklädda sammetsunderlägg.

Henrik som bara sett smycket i drömmen, kände då igen  det. Så vackert det var med sitt ankare och hjärtat, samt korset. Precis så hade det sett ut i drömmen.

Nu bleknade även Henrik – och Jenny stod stum.

Vad ska man tänka i sådana situationer?

© Ingbritt Wik