Den Nya Grannen

Albert Lundbom började bli till åren. Hans stuga behövde ha ny färg och trädgården började se lite vildvuxen ut. Alla de där fina rabatterna som han och hans hustru tidigare hade haft och som varit så översvallande i sin blomsterfägring, började se rent ut sagt skräpiga ut och det var omöjligt för Albert att hålla ogräset stången.

Rabarbern var väl den enda som nu för tiden kunde sägas ta revansch och gå i blom på riktigt. De senaste försomrarna hade rabarberblommorna varit både många, höga och vidunderligt vackra med sina moln av vitt flor. För nu när Alberts gumma var borta, var det ingen som klippte av rabarberblommorna så fort de visade tendens att skjuta upp ur underjorden.

Albert ansåg att det inte spelade någon roll, att rabarberstjälkarna blev torra och hårda på grund av blomningen… För ville han ha någon rabarberdessert eller något bakverk med rabarber i till kaffet… Ja, då beställde han hem det från ICA-affären, som varje vecka körde hem varor till honom. Det var bara han nu, så det var ingen idé att ta vara på en massa bär och frukt från trädgården. Det var enklare att köpa färdigt. Framförallt lättvindigare.

Nu hade Albert börjat fundera på ett lite enklare boende. Slippa gräsklippning, snöskottning och andra lite tyngre sysslor som alltid följer med ett eget villaboende.

Han hade nyligen berättat för sin grannfru, Ragnhild, att han ämnade flytta till ett äldreboende. Solgläntan var ett servicehus som verkade både trevligt och funktionellt för Alberts del.

Ragnhild såg inte fram emot att det skulle bli någon ny granne på andra sidan häcken. Hon hade känt sig trygg så länge som Lundbom fanns där. Honom kunde hon lita på, men nytt folk, vad skulle det bli för ena…?

Makarna Lundbom var ju barnlösa, så någon släkt till Lundboms kunde det inte bli tal om att hon kunde få som ny granne. Huset var dessutom litet och knappt dugligt för en barnfamilj… Så vem skulle hon dela häck med nästa år?

Albert lovade Ragnhild att han skulle göra allt som stod i hans makt för att hitta en bra granne till denna rara änkefrun, Ragnhild, som enligt Albert var som den dotter han aldrig fått.

Hon var ju inte lika gammal som Albert, så hon kunde ju klara sin stuga bra många år till, utan att behöva någon annan hjälp än katten. Han var bra på att krafsa, brukade hon skämtsamt säga till Albert, när han någon gång ojade sig över ogräset. ”Låna min Måns”, brukade hon säga. ”Han är bra på att krafsa i rabatterna.” Fast det blev kanske inte alltid så bra resultat, men han luckrade dock upp jorden lite.

***

Albert flyttade och sommaren närmade sig sitt slut. Det blev så tyst, till och med fåglarna slutade sjunga, menade Ragnhild. Det dröjde inte förrän björkarna skiftade i guld och asparna ute på ängen fick en röd, upprorisk ton och vinden blåste allt tyngre. – Somliga dagar var himlen sorgset blygrå, som i sorg över att Albert lämnat sin jordiska torva, att brukas av en ny ägare… Vem…? – Det var höst…

Det kändes ödsligt, tyckte Ragnhild, när hon inte längre kunde se ljuset från Alberts köksfönster. Så ytterst vemodigt. Övriga grannar hade hon inte så mycket till övers för. De var så mycket yngre, så med dem kände hon ingen samhörighet. Det hade varit skillnad med herr och fru Lundbom…

Hur skulle det bli … Skulle huset bli stående tomt… kanske för all framtid. Ja, bättre det, resonerade Ragnhild, än att det kommer något löst patrask och slår sig ner. Folk som kanske inte ens kan skilja på sitt och andras egendom.

Nähää, då var det bättre att vara utan granne, tänkte hon och lämnade köksfönstret. Varför stå där och glo ut mot Alberts mörka hus och ta ut bekymmer i förskott. Nä, det här dög inte… Visserligen var hon änka, men sorgen var väl bearbetad och hon kände sig inte ensam. Hon hade vänner, även om de inte bodde nästgårds precis. Hon var ju med i kyrkokören och där fanns ju Anna och även fler jämnåriga, som liksom hon själv hade sina barn boende långt hemifrån och som sällan kom på besök.

Snart skulle det vara hennes egen tur att lösa ut första pensionslappen. Åren hastade.

***

Frampå senvintern såg Ragnhild, hur en man kom då och då till den lilla stugan på andra sidan häcken. Han stannade bara några dagar i taget i Alberts hus. Var det måhända en spekulant eller kanske bara en tillsyningsman? Kanske var det någon avlägsen släkting som till sist dykt upp. Eller någon bekant till Albert. Eller kanske han lejt någon att fixa i ordning badrummet, som han talat om att det behövde en rejäl ansiktslyftning.

Jo, en arbetare var det förstås, resonerade Ragnhild, för det verkade inte som om det handlade om att mannen hade bosatt sig där. Han brukade komma på tisdagarna och stanna tillochmed torsdag i varje vecka, sedan var han borta tills det blev tisdag igen. Märkligt…  Var mannen kanske någon slags resande? Eller vad var det för en kuf… ? undrade hon.

   Nå-ja… Det har inte jag med att göra, tänkte hon, men nyfikenheten hade svårt att lägga sig. Skylten ”Till Salu” som stått vid postlådan var i alla fall borttagen, så den där mänskan måste i alla fall ha köpt kåken, var Ragnhilds slutplädering.

***

Det började bli längre dagar. Solen sken och snön smälte kvickt och det började knoppas i hennes snödroppssamling. Det var vår.

Vad fick Ragnhild se en eftermiddag, när hon smugit sig ut med sin kaffebricka på altanen för att i lugn och ro dricka eftermiddagskaffe och lösa ett korsord som fanns i den nya veckotidningen. Den som kommit samma dag i postlådan. – Jo, den nya grannen var i färd med att montera upp starholkar i de där stora björkarna…

Starholkar… Var han fågelskådare eller vadan detta? – Bäst att hålla ordning på Månse-Man i fortsättningen, tänkte hon. Så inte det blev grannbråk på grund av en katt. Sådant ville hon inte vara med om.

   Just som mannen skulle ta ett kliv ner till nästa stegpinne brakade den pinnen av och mannen fullkomligen störtade till marken inför hennes ögon…

Ragnhild blev så förskräckt, att hon skrek till, sköt undan kaffebrickan så häftigt, att kaffet skvätte över på kakfatet. Hon reste sig upp, sprang genom huset och ut för att se hur det gick… Om karl´n rent av slog ihjäl sig… Gud i himmel. Mitt framför mina ögon, hamrade det inom henne, när hon sprang bort mot grannhuset. Struntade i att runda häcken, rusade rakt genom häcken vidare sicksackade hon mellan Alberts granna vinbärsbuskar och landade till sist invid mannen.

– Hur gick det…? Hur i all världen – gick det? frågade Ragnhild andtrutet efter språngmarschen…

Mannen låg kvidande kvar på marken, hoprullad som ett O, men vecklade ut sig något, när han hörde hennes fråga.

– Oh, jaa, kära söta… – Jag vet faktiskt inte. Jag lever nog, men något mer är det inte. Det var något som gick sönder. Det  är helt klart, för det gör så in i baljan ont… grimaserade han fram stötvis. – Oh, aj, aj, ajj… gnydde han.

Ömsom höll han både händerna om huvudet, ömsom om nedre delen av ena benet.

– Var är det värst? undrade Ragnhild och satte sig på huk bredvid den skadade mannen.

Hon såg att han hade en blodig skråma på ena kinden, men det var nog inte så farligt…

– Ja, det är nog det här ena benet, sa han och försökte sätta sig upp.

– Ska jag ringa efter ambulans…?

– Nej, det kanske inte behövs, men kanske du kan hjälpa mig upp – och in i huset. Det vore bra.

– Självklart, självklart, sa hon och gjorde sig beredd att hjälpa mannen upp.

Det visade sig att mannen inte kunde stödja på det tilltygade benet, så han fick med hjälp av Ragnhild ta sig in till sitt hus, men sedan tog hon rodret och föreslog, att hon kunde skjutsa honom till akuten, om han inte ville ta ambulans. Det tackade han för och lät sig hjälpas in i hennes bil. Men det blev en del ojande, innan Erik, som han hette, var instuvad. Han hade nog rejält ont. Det förstod Ragnhild och körde ytterst försiktigt i kurvorna.

***

Efter några timmar på akutmottagningen,  kunde Ragnhild hämta sin skyddsling. Han var gipsad och hade ett sjukintyg i nypan och han sa skämtsamt att nu blev han hennes patient på heltid några veckor framöver…

– Ja, inte mig emot, hörde Ragnhild sig själv svara, innan hon hunnit fundera över vad hon gett sig in på eller vad det kunde innebära att ha grannen som sin patient.

Skulle hon, som redan hade så många strängar på sin lyra… helt självmant sätta dit en extra sträng… Nä-men det kunde väl inte gå…?

Skitsamma, tänkte hon sekunden efter. Han blir väl inte invalid för all framtid. Kan vara bra att ha hjälp att få igen. Även jag kan bli krasslig, försökte hon trösta sig.

***

Månaderna gick och Erik blev av med gipset, men nya problem dök upp på hans himmel. Han som var änkeman och hade haft ensam försörjningsplikt för sina barn, hade trott att han nu äntligen kunde ägna sig åt sin hobby mer på heltid. Därför hade han köpt huset och inbillat sig att han kunde ha detta ställe som någon slags oas för sitt skrivande. Men nu dök ett nytt problem upp. Hans äldsta dotter skrev hem från USA att den hon gifte sig med, hade både bedragit och sol och vårat henne och nu ville hon komma tillbaka hem till Sverige – pank och med två små barn.

Erik avslöjade för Ragnhild, att han inte hade ekonomiska möjligheter att hyra eller köpa ytterligare en bostad, för sin dotters räkning. Han hade sin insatslägenhet i den större grannstaden och den här underbara lilla skrivarstugan i den här köpingen. Nu var han brydd över vilket av ställena han skulle avyttra för att få råd att ta hand om sin strandsatta dotter.

– Kan du inte bo permanent i din lilla stuga då? undrade Ragnhild. Och låta flickan låna din lägenhet tills hon kommer på grön kvist igen. Då har ni ju båda åtminstone tak över huvudet, tills vidare, och du har inte ställt dig i ytterligare skulder.

– Jaa, joo… det är ju en utväg, förstås. Kanske skulle jag kunna fixa till det där gamla badrummet… Då skulle det ju strax bli bättre standard på boendet… men, men...

Han grunnade skarpt ett tag, såg Ragnhild.

– Men jag måste riva ut hela skiten och dra nya rör… och det kan ta tid att göra ett sådant jobb, om man ska göra det själv, vill säga, och det får jag väl lov att försöka med.

– Du kan komma in till mig och duscha tills du blir klar med ombyggnaden… ifall du inte tycker att det låter för besvärligt, menar jag.

– Okey, sa Erik. Du är guld värd, du Ragnhild. En fantastisk granne, sa han lite generat och en ny gnista tändes i hans mörkblå ögon.

Ragnhilds hus var stort och kunde gott och väl räcka som permanentboende, för dem båda… Men hur det skulle bli med den saken fick tiden utvisa. Men att hon hade gått och förälskat sig i sin granne… därom rådde inga tvivel.

Men Ragnhild tänkte inte säga något om den saken till Erik i första taget. De var nog bättre att han själv fick upptäcka vilka känslor han, i så fall, hade för henne. Inte tränga sig på, var Ragnhilds valspråk. – ”Och vi är ju bara grannar”, tänkte hon… Men det var kanske inte så bara, det…