Drevstigen 15

Linn ställde ner tvättkorgen på hallgolvet. Slängde en ogillande blick på makens skitiga jacka. Kay hade tagit kavajen på sig efter lunchen. – Utan att fundera svepte hon jackan med sig. Tog nyckelknippan och lämnade lägenheten med den tunga tunnan. Tur att det fanns hiss.

I tvättstugan vände hon uppochner på korgen och började sortera tvätten. Kays jacka skulle tvättas på max 40, stod det på en lapp insydd i fodret. Hon vrängde fickorna ut och in. Ett par mynt föll ur ena fickan och rullade in under bänken. Linn föste fram dem med tåspetsen. I andra fickan fanns en ask halstabletter och en cigarettändare, fast han inte rökte. Kunde en vuxen karl börja med en sådan dumhet, som att smygröka …, och ta halstabletter för att dölja röklukten?

I innerfickan fanns en hopvikt lapp. Hon vecklade ut lappen. Insättning på ett främmande konto. Flera tusen … ”Drevstigen 15” stod det.

– Det måste ju vara här i stan. Bortåt regementet till, sa Linn högt för sig själv. Varför betalar Kay hyra där?

Barnen var ännu inte vuxna och behövde egna bostäder.

– Nyckeln! Den där enda ensamma nyckeln som hon sett ligga vid telefonen häromkvällen, låg den kvar? Hon hade glömt fråga barnen om det var någon av deras kompisar som glömt sin nyckel.

Kvickt stoppade hon ner lappen i jeansfickan och stuvade in tvätten i de två tomma maskinerna och lämnade tvättstugan. Tryckte på hissknappen och förbannade hissen som aldrig fanns när man behövde den.

Med ett skrammel dunsade den ner. Hon slet upp dörren, steg in och tryckte på knapp 5. Dörren for igen bakom henne med en rossling, som från en döendes sista andetag. 

***

Nyckeln… hon rafsade runt på telefonbänken… Lyfte till sist på en bunt tidningar.

– Dääär …, där är den ju.

Nyckeln såg ut som vilken vanlig lägenhetsnyckel som helst. Kan den möjligen passa på Drevstigen 15 … Hon stoppade nyckeln i den andra jeansfickan och bredde några smörgåsar åt barnen. Kay skulle samåka med en kollega efter lunchen, så bilen var hemma.

Linn borstade håret och lade en lätt make upp. Varför visste hon inte själv, för på Drevstigen borde det inte finnas någon människa, men man kunde ju aldrig veta?

Om Kay endast åtagit sig att betala in hyran åt en kollega, räcker det med, att han har noteringen över vart pengarna tagit vägen, funderade Linn. Nyckeln borde den rätta hyresgästen ha. – Eller var det Kay, som var hyresgästen?

Linn slängde en blick på klockan: Barnen var i skolan och skulle inte komma hem förrän vid fyrasnåret, och det fanns juice och mackor i kylen. Hon kunde skriva en lapp och be dem hålla sig hemma tills hon själv kom hem. Kay hade poängterat att han kunde bli sen ikväll!

– Sitt inte uppe och vänta på mig i kväll, hjärtrat, hade han sagt och pussat henne på pannan.

– Seeen … ikväll! Som många andra kvällar …, sa Linn högt.

Ångesten hamrade i bröstet och hon fick en fadd smak i munnen. Kunde det verkligen vara som hon misstänkte? Snart skulle hon kanske ha svaret!

– Men nej … Nyckeln borde ju Kay ha tagit med sig om det är den som hör till Drevstigen. Det är nog en helt annan nyckel.

Tankarna fladdrade som oroliga fjärilar.

***

15 stod det över porten. Ingen kod, bara att stiga in i en mörk hall med marmorgolv. En titt på tavlan över hyresgäster sa henne inte mycket. Hon gick uppför ett par trappor för att se vad det stod på dörrarna. På tredje våningen fanns en dörr utan namnskylt. Kunde det vara den? Linn tog upp nyckeln, satte den ljudlöst i låset. Vågade hon vrida om? Jo, hon vågade. Nyckeln passade. Försiktigt sköt hon upp dörren.

Ett bord dukat för två med champagneglas och assietter. En fruktkorg stod mitt på bordet. Fönstret var öppet på en liten springa.

”Om du kommer före mig hit, så kan du kanske sätta champagnen på kylning. Den finns i kylen.” Puss din Kay!

Linn tyckte att lägenheten snurrade med henne. Just då hörde hon en nyckel sättas i dörren, och in klev en blond kvinna; var det mögligen Kays kollega?

Linn slapp fundera mer; hon svimmade och segnade ner bredvid det fint dukade bordet.

© Ingbritt Wik