En märklig teaterföreställning

Året var 1960. Alltså långt innan mobiltelefonen var en självklarhet i var mans ägo. Bilarna var färre, vägarna sämre och affärerna hade både lunch- och helgstängt. Men Postverket delade ut brev även på lördagar. Sjukvården led inte brist på läkare, så vårdkön var inte lång, men daghemmen var få.

Att mycket skulle komma att förändras var science fiktion för de flesta. – Visst hade folk förhoppningar om att somligt kunde förbättras med tiden, men få var de som tog med i beräkningen att en del annat kunde bli drastiskt försämrat. 

Marleen Gryt hade nyligen skrivits ut från Kolmårsens sanatorium, där hon vårdats under lång tid. Mot alla odds hade hon blivit friskförklarad.

Det där med avgaster och syrefattig stadsluft, var inte bra hade överläkaren försökt förklara. ”Frisk skogsluft och motion”, var läkarens recept för hälsa och vederkvickelse.

Turligt nog hade Marleen släkt längre norr ut i landet. Hanna och Adolf Blomgren var jordbrukare på gården Nolåsen. Dit var hon välkommen när som helst. Det blev bestämt att hon skulle vistas där under sin konvalescens.

När hon kom till Nolåsen, kände hon genast, att där – med hjälp av kloka människor och en härlig natur – skulle hon kunna ta tag i liven igen.

Nu var kroppen så gott som läkt, och själen var på väg att bli hel. Hon var skild från Roger. Han lämnade henne när hon blev sjuk. Det hade känts som ett dråpslag just då… Men nu, så här långt efter uppbrottet, insåg Marleen att det var det bästa som kunnat hända. Att leva med en elak och narcissistisk man kunde göra vem som helst sjuk. Nu var hon fri och redo för omstart, även när det gällde kärleken. 

***

På Nolåsens gård kunde hon få lära sig att rida, i fall hon ville. Men till att börja med nöjde hon sig med att använda sina egna två ben för att ta sig fram. Det där med fyrfotingar var lite skrämmande. Hästar var så stora. Hon var infödd stadsbo och van att begagna sig av spårvagnar och bussar. Sådana färdsätt räknade hon som säkra fortskaffningsmedel. Hästar kunde man inte lita på. De kunde gå i sken, det hade hon hört talas om. – Och var kunde en sådan färd sluta …

Det var sommar och dagen började bra. När Marleen drog upp rullgardinen i vindsrummet på Nolåsen, möttes hon av strålande solsken. – Det var idag hon planerat att ta en längre skogspromenad. Hon skulle söka efter en stenåldersgrift som skulle finnas på ett ställe. Platsen kallades Tornfallet. Hanna hade beskrivet hur hon skulle gå för att komma dit. Men för säkerhets skull hade Adolf lagt fram både karta och kompass innan han gick ut till sina sysslor på gården. 

Marleen klädde sig i träningsoverall och gymnastikskor. Hon knöt en blommig scarf om håret. Hanna lånade ut en liten ryggsäck och stoppade ner bullar och en flaska saft, samt ett par bananer. Helt onödigt hade Marleen tyckt. Men hon fick böja sig för Hannas vilja att skicka med lite färdkost. Det skulle visa sig vara tur. Matsäcken skulle komma bra till pass.

”Bli inte borta för länge, så vi måste ordna skallgång efter dig”, sa Hanna och ruskade på sitt grånade hårsvall. ”Om jag hade haft tid skulle jag ha följt med, men det går inte idag. Gårdssysslorna kallar, vet du. Och Stjärna har just kalvat.”

”Nää-råå, jag ska inte bli borta så länge.”

Marleen nickade åt Hanna, sa hej och gick ut. Men på trappan stannade hon och drog in ett långt andetag av den friska morgonluften. Inte ett moln på himlen och nästan vindstilla. Hela trädgården verkade hålla andan. Knoppar som var på väg att brista stod redo att öppna sina kronblad mot solen. Uttrycket: Pingst står för dörren rann upp i Marleens hjärna. Pingst hänryckningens tid. Visst kunde man känna sig hänryckt över denna översvallande syn, och fåglars livfulla kvitter i snåren. Andäktig var ett ord som Marleen hellre ville använda just den här tidiga morgonen.

Innan hon öppnade grinden till utägorna, stannade hon vid hundkojan och småpratade med Karo. Han gläfste av glädje och hoppade runt. Han hade så gärna velat följa med som ciceron. Om det var någon som hittade i de mörka skogarna så var det Karo. Men han var en vakthund och var tvungen att hålla ställningarna så ingen obehörig kom in på gården.

***

Till att börja med var det ingen sak att gå i skogen. Marleen följde en väl upptrampad stig. Nolåsens kossor brukade släppas ut på skogen när det inte fanns tillräckligt med bete i hagarna. Det var deras gångvägar som hon skulle följa till att börja med.

En rödpälsad räv kom som en eldsflamma och rann över vägen bara någon meter längre fram. Det var nog första gången hon såg en räv på så nära håll. Han stannade bakom ett vindfälle och kikade fram. Det såg nästan ut som om han velat säga: ”Vad är du för en stassjänta, har du aldrig sett en räv förr? – Passa på att titta nu då, när du har chansen!”

Att följa stigarna utan att ha en detaljerad karta över kossornas autostrador, i den gamla urskogen, var inte det lättaste. Rätt som det var kunde en stig dela sig i två. Dessutom verkade alla stigar vara lika mycket upptrampade. Efter ytterligare en bit delade sig den första stigen ytterligare. Till sist kom hon fram till en tjärn. Den låg som ett mörkt öga mitt i skogen. Där tog stigen slut. Vart skulle hon ta vägen nu? Hygget som Hanna pratat om, hade hon inte sett. Att det skulle finnas en skogstjärn, hade hon inte hört ett ord om. Men det berodde säkert på att hon gått vilse. Valt fel vid de olika vägskälen.

Hon hade säkert irrat runt halvannan timme mellan olika djurstigar, klättrat över fallna trädstammar och vadat över små skogsbäcker. Hon var både törstig och hungrig. Hon kände sig inemot förbi av ansträngning. Lite saft och en banan, kanske skulle ge henne nya krafter. Hon satte sig på en halvmurken tallstam invid tjärnen. En liten lämmel tittade fram under rotvältans uppslitna rotklump.

***

Hur vilsen Marleen än var, kunde hon inte sitta kvar på tallstammen, för då skulle hon aldrig hitta tillbaka till gården. Att ta upp kompassen och kartan var ingen idé eftersom hon inte kunde skilja öster från väster… Trodde Adolf att jag var bra på orientering? Sådana ämnen ingick inte i läroplanen när jag gick i skolan, tänkte hon.

Hon stoppade ner saftflaskan i ryggsäcken, slängde bananskalet under en ljungtuva som godis åt myror eller andra småkryp. Därefter reste hon sig upp, krängde på sig ryggsäcken och såg som om.

Marleen suckade. Hon hade ingen aning om åt vilket håll hon skulle gå. Eftersom hon var helt vilsen, valde hon riktning på måfå. När hon gått någon halvtimma, tyckte hon sig höra röster. Eller var det hennes vanliga tinnitus? Hon stannade och lyssnade.

”Jo-visst pratar det. Men… jag måste ju befinna mig långt från civilisationen. Kanske kan det vara skogshuggare, i så fall är jag räddad, för sådana borde veta var de befinner sig.”

Marleen fortsatte att gå i riktning mot rösterna, som hördes allt tydligare ju närmare hon kom. Lite längre fram verkade skogen öppna sig i en glänta. Hon skyndade på stegen och kände sig genast mindre trött. Där framme kanske räddningen fanns. Det skulle inte kännas trevligt att bli kvar i skogen under natten. Marleen kände en hisnande ångest när hon tänkte på att den risken varit stor länge nog.

När Marleen nådde fram till gläntan visste hon inte riktigt vad hon skulle tro. Mänskan som stod och samtalade med sin kamrat såg nästan ut som en häxa. Tovigt grått hår som stack fram i tester under ett kläde. En mörkgrå långkjol och högskaftade kängor mitt i sommaren. Hon påminde om en påskkäring. – Med yviga gester förtydligade häxan, för sin kamrat, vad hon menade. Men det gick inte att höra vad som sades på så långt håll. Den andra personen liknade på pricken en trollpacka. Den hade till och med svans som hände fram nerom kjolfållen. Ovanpå blusen hade hon en trasig stickad kofta. Marleen hukade sig ner bakom ett par yviga enbuskar för att se om det skulle gå att ta reda på vad detta var för pöbel. Hjärtat hamrade i bröstet. Herreguuud …, de där egendomliga personerna törs jag inte rådfråga om vägen. De verkar ju allt annat än civiliserade, tänkte hon.

Så föll Marleens blick på marken. De där personerna befann sig liksom nere i en dal. Men oj… När hon lät blicken svepa över området, upptäckte hon de trappstegsformade sittplatserna. Då fattade hon. Häxorna stod givetvis nere på en scen. – Kunde detta vara en äkta amfiteater? Sådant som hon enbart sett på bild? – Sannerligen. Så måste det vara.

Marleen smög sig fram, för att komma lite närmare. De där två personerna var så inne i sitt, att de inte ägnade så mycket som en blick åt hennes håll.

Så dök det upp fler personer. Jahaaa … Kanske det är en utklädd teatergrupp … En av de nyanlända hade en krona på huvudet. Hon liknade en prinsessa med sina yviga volangkjolar. Även en äldre karl kom in på scenen. Han påminde om en kung, och satte sig i en gyllene karmstol.

Hur kunde det vara möjligt att ett teaterfölje började spela teater mitt inne i skogen? Publiken hade inte anlänt än, men var skulle åskådarna sitta? Sittplatserna skulle ju behöva röjas fria från ljung, ormbunkar och även uppvuxet björksly som växt upp mellan en del sittplatser. Men så steg svaret upp inom Marleen. Detta var förstås bara en repetition. Teatergruppen skulle säkert hinna fixa publikens sittplatser före premiären. Det viktigaste var givetvis att öva in pjäsen så aktörernas repliker satt som de skulle.

Marleen stod som förhäxad innan hon slog sig ner på den kalla gråstenshällen. Hon var den enda åskådaren.

Två kraftiga karlar, förklädda till troll med långa ludna svansar och stora håriga öron, kom in på scenen. De bar Näcken i gullstol mellan sig. På landbacken kunde Näcken, av naturliga skäl, inte ta sig fram för egen maskin, eftersom han hade benen instuckna i en fiskfjällsdräkt. Trollen bar fram honom till en sten som fanns vid ena sidan av scenen. Försiktigt satte de ner Näcken på stenen och sa något till honom innan de vände sig om och intog sina platser bredvid en gråtande prinsessa, som satt i pappa kungens guldblänkande karmstol.

Med van hand satte Näcken fiolen under hakan, fattade stråken och började spela. Underbara toner smektes liksom ut från fiollådan när Näcken förde stråken fram och åter över strängarna. Marleen fick gåshud över kroppen och en sällsam känsla av frid lägrade sig inom henne.

En liten barfota älva, klädd i vit långklänning och med det blonda håret utslaget, trippade fram och ställde sig bredvid Näcken. Flickan påminde om en ängel. När Näcken nickade mot henne började hon sjunga till fiolens smäktande toner. Hela skogen verkade hålla andan. Rösten var ljus och behaglig.

Med varsin stallykta i händerna, stod två lyktgubbar borta vid skogskanten och samtalade med varandra. I skuggan från en risig gran satt självaste skogsrået och kammade sitt hår. Askblont långt hår, som nästan liknade skägglaven som hängde ner från de åldriga granarnas grenar.

Bakom en del halvruttna stubbar lekte små varelser kurragömma. Om det var vättar eller mylingar, kunde inte Marleen avgöra.

En gråklädd tomte kom linkande ut från skogen. Han tog plats på en stubbe bakom Näcken. Han satte ner en stor trumma mellan sina träskoförsedda fötter och började slå takten till fiolens toner.

Peter Pan kom flängande med skjortan fladdrande utanför byxorna och flöjten i högsta hugg. Lite andfådd stannade han strax bakom älvan. När han hämtat andan satte han flöjten till munnen och började spela. Gruppen var fint samstämmig. Det märktes att det inte var första gången de spelade och sjöng tillsammans.    

Marleen ängslades för att hon skulle störa teaterföljet, men de föreföll vara upptagna med sitt. De verkade inte ens ha lagt märke till henne. Hon hade ju tyst och utan åthävor satt sig ner på raden längst upp från scenen. Bra utsikt hade hon.

Det var nog en ganska stor teater. Säkert ett tiotal rader av gråstensblock utlagda i halvcirklar ända ner till scenen. En del rader var övervuxna av mossa, gräs och sly. Men efter lite röjningsjobb, skulle det finnas plats för många människor.

Marleen blev så fascinerad av pjäsen som spelades, att hon glömde tid och rum. Hon glömde till och med att hon gått vilse i den täta tajgan. Glömd var hennes oro över att bli tvungen att sova under en gran den kommande natten.

Hanna Blomgren hade pratat om att det fanns ett ödehus strax bortom hygget. Men det hade tråkigt nog blivit luffartillhåll, hade hon berättat. – Men Marleen hade inte hittat vare sig hygget eller ödehuset. Hon hade gått vilse långt innan dess. Att hon inte hittat huset gjorde inget. Att dela natthärbärge med en luffare, kändes farligare än att samsas med en björn i dennes ide.

***

När pjäsen var som mest spännande hördes ett konstigt ljud. Det lät ungefär som om någon slog på en gång-gång. Den ihåliga klangen ekade över skogen. En flock skogsduvor skrämdes. De lyfte från en närbelägen masurbjörk och flög iväg inåt skogen.

Fanns det möjligen någon herrgård i närheten som gett sina anställda ledigt någon timme, för att öva pjäsen inför ett planerat framträdande? – Kanske ville den som gett dem ledigt meddela att nu var det dags att återgå till arbetet? I samma stund som gång-gången genljöd lägrade sig en egendomlig dimma över scenen och aktörerna försvann i grådiset och fiolmusiken tystnade. En kylig vind svepte in så Marleen genomfors av en rysning. Hon blev tvungen att dra koftan tätare om sig.

Så knepigt …, att väderleken kunde slå om så hastigt. Är det ett åskväder som är i antågande? funderade Marleen.

I så fall befann hon sig på fel plats. Höga träd skulle man inte vistas under när åskan gick, det visste hon, så stadsbo hon var. En blick upp mot himlen fick henne att blinka en extra gång: himlen var lika klarblå, som den varit tidigare under dagen …, så vad var det för konstig dimma som så plötsligt svepte in amfiteaterns scen och alla aktörerna i ett grått töcken? Eller hade teatergruppen tillhört en annan dimension? – Riktigt spöklikt.

När dimman över scenen började lätta, reste Marleen på sig och gick ner mot scenen. Men där nere fanns det inte en enda människa kvar. Allt var tyst. Men det var något som inte stämde … – Gräset … det var inte nertrampat. Mycket besynnerligt. Hon hade ju sett att alla aktörerna hade gått fram och tillbaka just precis på den här platsen. Gräset borde ha blivit …

Där avbröts hennes tankar när hon såg att det blänkte till nere i gräset, just där älvan stått. Hon böjde sig ner, vek undan starrgräset, och där …, där låg ett fint halssmycke i renaste guld. En kedja med vidhängande berlock i form av ett hjärta.

”Detta måste ha tillhört älvan. Får lämna in det på polisens hittegodsavdelning”, sa hon och lade ner smycket i ytterfacket på ryggsäcken.

Marleen såg sig om över teaterns trappstegslika sittplatser. Märkligt att det låg en amfiteater mitt inne i urskogen. Men teatern hade förstås blivit byggd för mycket längesedan. Innan skogen fanns. Så dök en ny tanke upp i hennes hjärna: Kanske är det så att teatergruppen vill restaurera amfiteatern. Gruppens plan är kanske att åter få möjlighet att spela pjäser i Guds fria natur när vädret tillåter. Precis så som det bevisligen gjorts för mycket längesedan. Så stod Marleen och funderade när hon hörde en häst gnägga. Hon ryckte till innan hon insåg det omöjliga i det hon tyckte sig ha hört och gav sig själv en tillrättavisning: ”Hästar gnäggar inte mitt inne i en ogenomtränglig snårskog. Men folk spelar inte heller teater på sådana platser, så …”

”Äsch! Det måste ha varit inbillning”, sa hon högt, men stod alldeles stilla för att lyssna.

Snart hördes även ljud från grenar som knäcktes under någons tyngd. Nu blev hon rädd. – Det hördes ljud från tunga steg, som från ett stort djur. Kanske en älg.

”Oooj…”, flämtade hon, och slog händerna för ansiktet när en häst kom ut ur snårskogen.

En alldeles levande, svart häst med en ryttare på ryggen.

”Enligt klädseln, måste det vara en prins som sitter i sadeln”, viskade hon för sig själv. ”Är detta på riktigt eller har jag fått hallucinationer? Kanske pjäsen som jag nyss såg inte heller var på riktigt. Men den här amfiteatern finns ju. Jag står här …, på en flat gråstenshäll alldeles intill scenen”, sa hon och stampade på stenen för att fastslå att allt var på riktigt. Men gräset är inte nertrampat, påminde hon sig. – ”Men jag vet vad jag har sett”, mumlade hon.

Nu kände Marleen sig rädd. Rädd för sina egna upplevelser och syner hon nyss haft. Hur pass verklig är hästen och mannen som jag tycker att jag ser nu? tänkte hon och skulle helst av allt ha velat springa från platsen, men vart skulle hon ta vägen? Skog, skog och åter skog … Hur skulle hon hitta hem? Nu fanns ingen i teatergänget kvar. Ingen som hon kunde fråga om vägen till Nolåsens gård.

Vad hade fått den här mannen att rida ut i denna svårfarmkomliga terräng? Hon själv hade tappat bort stigen och gått vilse nästan omedelbart. – Meeen … så klart: prinsen, eller vad han var, hörde givetvis till teaterteamet. Synd att han missade repetitionen. Vilken roll kunde han ha haft i teaterstycket? Kanske var det efter honom medlemmarna i pjäsen hade letat. Var den här mannen möjligen ynglingen som prinsessan befarade ha blivit bergtagen. Här var han nu, livs levande, ifall det var han som var den bergtagne som prinsessan i pjäsen gråtit floder över.

Bergtagna prinsar träffar man inte varje dag, tänkte Marleen.

Mannen som satt på hästryggen var iförd svart blazer med guldknappar, mörkgrå ridbyxor och svarta långskaftade läderstövlar. Han var barhuvad. Håret var mörkt och klippt i en pagefrisyr. Han höll in hästen och tilltalade henne artigt med ”fröken”. Då såg hon att han hade bruna ögon, som verkade snälla. Om man kan säga så om helt obekanta ögon.

På hans fråga varifrån hon kom, svarade hon som det var, att hon gått vilse och att hon inte hade någon aning om hur hon skulle gå för att komma tillbaka till Nolåsen.

”Man ska inte rida två på en häst, men fröken är inte så stor, så det går nog bra att få lifta med mig en bit.”

Han svingade sig ur sadeln.

”Du kan sitta framför mig. Du får åka med bort till klostret.”

”Klostret …! – Vilket kloster?”

”Riseberga kloster”, svarade han och tog ett stadigt tag om hennes midja och lyfte upp henne på hästryggen som om hon inte vägde något alls.

”Risebergas amfiteater kommer att bli en fantastiskt fin teater en gång i framtiden. Men det dröjer nog ända in på 2000-talet”, sa prinsen och lät blicken glida ut över de mer eller mindre överväxta sittplatserna, där björksly krigade med små adventsgranar och andra vildväxande arter.

”Herre-guud, inte förrän då! Då lever väl varken du eller jag! Det är år 1960 nu.”

Han log och såg lite hemlighetsfull ut.

”Det kommer att spelas många intressanta pjäser här. Jag vet det”, sa han bara och smackade igång hästen.

Märklig man den här prinsen, måste prata med Hanna och Adolf, så fort jag kommer hem, om jag kommer hem någon mer gång, tänkte hon.

***

”Se så, nu är vi framme vid klostret.”

Han hoppade ner från hästen och lyfte därefter ner Marleen.

”Nu är det bara att fröken följer autostraden genom allén förbi klostret och tar första till höger och sen … Ja, sen hittar fröken säkert själv”, sa han och bockade, och svingade sig upp på hästryggen.

Hästen gnäggade till och stegrade sig när sporrarna kittlade hans ljumskar.

”Autostradan …?”

Marleen skrattade till. Det var ju knappt mycket mer än en vanlig grusväg. Ja, ja …, man kan se olika på samma sak, tänkte hon utan att märka ord. Hon tackade för skjutsen. Hon stod och såg efter mannen när han red tillbaka in i skogen. Märklig man. Synd att jag glömde fråga vad han hette, tänkte hon och drog en lättnadens suck. Snart var hon tillbaka på Nolåsens gård efter den strapatsrika skogspromenaden.

***

När Hanna äntligen fick se Marleen komma gående nere vid uthuslängan, sprang hon henne till mötes med orden:

”Kära-hjärtanes-var-har-du-varit? Vi-var-nästan-på-väg-att-sammankalla-en-skallgångskedja!-Tack-gode-gud-att-du-kommit-tillrätta!”

Hanna kramade om Marleen så hårt, att hon nästan tappade luften.

”Vänta tills vi kommer in, så ska du få reda på allt jag upplevt den här dagen!”

Medan Hanna värmde mat åt Marleen, fick hon veta att Marleen fått lift sista biten ut ur skogen.

”En välklädd man på en svart häst, säger du … Låter helt otroligt. För det första, finns det inget annat än bönder här omkring, och de är inte klädda i svarta blazrar med guldknappar. Och om någon skulle ta en ridtur mitt i brådaste slåttern …”

Hanna skrattade till och fortsatte:

” … då skulle de ta den ridturerna på en bastant ardennerhäst. Någon svart ridhäst finns inte i någon av de större gårdarna. Det vet jag.”

” Jooo, ynglingen red på en svart häst när han dök upp borta vid Riseberga amfiteater.”

”Ja-meeen …, ända dit bort har du väl inte varit? Dit är det väl minst halvannan mil, fågelvägen”, sa Hanna och sänkte spisplattan till tvåan, vände sig om och tittade på Marleen.

”Prinsen, eller vad han var berättade, att platsen hette så.”

”Eftersom hon kan säga namnet på amfiteatern, som hon tidigare inte haft en aning om att den finns, måste hon ha träffat någon som upplyst henne om namnet på platsen”, invände Adolf och knackade ur pipan mot askfatets kant. – ”Men jag begriper inte vem hon kan ha träffat mitt inne i den snårskogen.”

Adolf såg frågande på sin hustru.

”Jo-meen … Lyssna! Det var ett teatersällskap som repeterade en pjäs där. Jag satt och såg föreställningen. Inte riktigt hela, för …”

Där avbröt Marleen sig. Det där med dimman lät så otroligt, så det vågade hon inte berätta. Ifall hon sa att teaterteamet försvann i en konstig dimma, skulle hon bli förklarad sjuk i huvudet.

”Att teatern skulle restaureras någon gång i framtiden, det betvivlar jag”, sa Hanna. ”Där hade nog ynglingen fel. Platsen är ju helt övervuxen. Bortglömd skulle jag vilja säga, så vem eller vilka skulle intressera sig för att börja spela teater där …”

”Var det vuxna människor du träffade? Kan det inte ha varit ett gäng skolbarn, som du såg? Du vet att den där gamla teatern är ett bra utflyktsmål ifall någon skola skulle få för sig att göra en dagsutflykt.”

Marleen ruskade på huvudet.

”Neeej … de var vuxna. Alla utom älven. Hon som spelade älvan i pjäsen, menar jag. Hon var nog en tio-tolv år.”

”Visst att jag har hört folk prata om att det finns skrömt och oknytt i skogarna, där bortåt …, men aldrig har jag hört talas om att skogsfolket skulle spela teater”, sa Adolf och puffade på sin pipa.

”Ja-meen …, invände Hanna. Det är ju många som säger att de sett spöken i klosterruinen. Så sent som vid lucia, hördes luciasången klinga ut över åkrarna mitt i mörkaste ottan. Men när drängen i Skräddartorpet tog sig en sväng upp till ruinen, fanns där inte en människa. Hästen stegrade sig och gick i sken, så drängen kom fort därifrån.”

Det finns en gammal sägen om, att sonen till häradshövdingen skulle ha haft en svart häst. Men den ynglingen tog sitt liv. Han lär ska ha dränkt sig i Svartån. Alldeles hitom Fjugesta.

”Varsågod. Ät nu, flicka lilla”, sa Hanna och ställde ner en portion mat framför Marleen. – ”Något har du ju sett, det fattar jag, men jag begriper inte vad …”

”Jag misstror dig inte jag heller. Du kanske är synsk. Precis som mor din”, inflikade Adolf och blåste ut en rökring, som sökte sig bort mot den vita tyllgardinen.