Senhösten – det här året – hade varit blöt och regnig. Råkall. Det var inte många dagar som solen hade visat sig mellan de blygrå regnmolnen. Fast för Elsa Franssons del spelade det inte så stor roll, att solen hade lyst mestadels med sin frånvaro.

Visst, att det hade blivit ljusare om det hade kommit snö, men hon längtade inte efter extra arbete med snöskottning, så illa däran som hon var i sitt diskbråck.

Elsa brukade säga, att höstens väder var likt hennes sinnesstämning. Hon kände sig dyster och såg inte fram emot julen. Det var hennes värsta tid på året. Ensam och bortglömd som hon kände sig, trots att hon hade barn. De hade sitt och struntade väl i henne.

När Elsa svarade i telefonen den här dagen, så hörde hon en helt obekant mansröst. Mannen presenterade sig nog, men det var lite för hastigt och sluddrigt, för att hon skulle hinna uppfatta namnet. Han lade fram sitt ärende utan omsvep:

– Jag vill köpa julgranar av dig, sa han.

Elsa blev först full i skratt, för hon hängde inte med i det han tidigare hade sagt, och trodde att det var en felringning, men så sa han:

– Jag åker förbi ett torp varje dag och där växer det så fina julgranar på ett gärde, och jag undrar om jag skulle kunna få köpa några stycken? – Jag har hört mig för och vet att det är du som är ägare till det där torpet där granarna växer.

Oj, tänkte Elsa. Det här var hon inte alls beredd på. Att folk velat klippa lite sly till sina får, hade hänt, men inte någon som velat köpa julgranar.

– Ska du sälja julgranar, som du ämnar köpa på rot av mig, menar du? lyckades hon få fram.

– Nej, nej, för sjutton. Jag ska bara ha en till mig själv och en till barnbarnet. Vad ska du ha per styck?

– Jahaa, du … – säg det. – Jag har aldrig sålt en gran, så det vet jag inte. 50 rixdaler styck, kanske. – Är det för mycket, tycker du?

För sig själv tänkte Elsa: här i stan är väl julgranarna uppe i minst det tredubbla … Om jag skulle få för mig att köpa en så får jag väl ge mycket mer. Men någon julgran hade hon inte tänkt köpa. Hon hade inte haft någon sådan sedan det yngsta barnet flyttade hemifrån.

– För mycket med 50 … Nej, det tycker jag inte, svarade mannen, och så bestämdes det, att han skulle få åka och hugga ett par granar på åkern närmast vägen.

Sedan pratade de om lite annat. – Elsa hade svårt att koncentrera sig på samtalet, för de där stackars små granarna sysselsatte hennes tankar. De växte där på åkern och lättade upp det dystra höstmörkret ute vid torpet. De var vackrast där de stod.

Snön hade ju inte kommit än och hon visste, att det såg skräpigt ut på ägorna med alla täta snår, som inte var det minsta ansade och så den kala åkern med högt ockrafärgat, oslaget gräs. Mitt i all den vegetationen växte några granar.

Granarna hade blivit så där fina och välväxta, eftersom de inte hade haft någon närgranne att fightas med om åkermarken. De var en riktig prydnad.

Det högg till i hjärtat på Elsa, när hon tänkte på sitt älskade torp, som hon skulle bli tvungen att sälja, för att hon inte längre orkade med det. För det andra så låg det fem mil från stan där hon bodde. Det blev både dyrt och var jobbigt att åka dit.

– Ska jag sätta in pengarna på något konto? hörde hon att mannen frågade.

Hon återfördes raskt till verkligheten och nuet.

– Jaaa tack … – Nej tack! menar jag, förstås. – Skicka en slant i ett brev istället. Till den här adressen, är du snäll.

Och så uppgav hon sin adress.

Det var en månad kvar till jul, men de önskade varandra god jul och gott nytt år. Vem mannen var, visste Elsa fortfarande inte när de avslutade telefonsamtalet. Han hade presenterat sig en gång och hon hade missat vad han hade sagt, och nu ville hon inte fråga om. Det kvittade väl i och för sig vem han var. Affären var ju redan uppgjord och inget mer att bråka om.

***

Det gick dagar och dagarna blev till veckor och inte kom det något brev med betalning för julgranarna. Oh, nej! – Men hade hon trott det? Hon hade givetvis hoppats på det, men …

Nej, då han kommer nog aldrig att göra sig besväret, att sända några pengar till mig för de där julgranarna, tänkte Elsa irriterat.

– Jag får väl ta förlusten av både granar och pengar. Jag får skylla mig själv. Jag skulle ha sagt nej … Men nu vet jag, till en annan gång, hur jag ska svara. – Ett omedelbart nej, ska det bli, sa hon suckande.

Elsa ångrade sin snabba granförsäljning. Hon kunde bara konstatera att hon gjort en överilad handling. Hon hade inte alls hunnit tänka igenom och känna efter. Huvudlöst handlat, erkände hon.

Tankarna fortsatte mala; Nu kanske det kommer att bli fler som tror, att de kan hugga ner granar på min mark. Jag ska åka dit ut en dag och se vad folk har för sig, tänkte hon och gick tillbaka till datorn. Men nu var inspirationen borta. Nu var det bara granarna som kretsade i tankarna.

– Det hade varit skillnad – om jag hade haft en stor skog att ta av, men se det har jag inte, muttrade hon framför dataskärmen.

Konstigt att man kan fästa sig så vid några granar … Dumt, men det beror ju på, att de står så ensamma där på gärdet och det är granarna, som man lägger märke till först där bortom de där svankiga och grå uthusen. Det ser så välkomnande ut, när man ser dem i bakgrunden, tänkte hon.

Så suckade hon och minimerade datorns Word-dokument och reste sig upp från den bekväma kontorsstolen, som hon kostat på sig.

***

Dan före dan före dopparedan varnades det för storm. Elsa såg på teven när de visade hur träden knäckts likt tändstickor och en del hus hade blivit av med taken. Bilarna hade formligen blåst av vägen. Det var mer eller mindre kaos på många ställen ute i världen.

– Jag hoppas verkligen, att orkanen inte orkar ta sig ända hit till Sverige.

Var det Berit eller Berta de kallade den? undrade hon för sig själv.

Nå i varje fall hade blåsvädret blivit rejält försenat, för än stod träden stilla varje gång som hon tittade ut. Däremot hade det snöat rikligt ett par dagar. Det hade blivit vitt och fint ute till sist. Lagom till jul.

På självaste julaftonen knackade det på dörren. Elsa väntade inget julbesök. Inte ens av barnen. Hon kände sig mer än dyster och hade lutat sig ner på soffan en stund. Det var inte dags att laga middag än på ett tag, så hon kunde ta igen sig och titta i en tidning. Katten hade kommit och lagt sig på hennes bröst och han värmde hennes frusna själ så gott.

Men nu var det någon som bultade på hennes ytterdörr – bäst att se efter vad det handlade om. Hon anade att det var någon som kört av vägen och ville låna telefon för att ringa efter bärgare. Sådant hade hänt förr när det snöat mycket.

Hon slängde en blick ut genom fönstret, när hon kom på benen. Jo, då det snöade fortfarande – ännu ymnigare än förut, noterade hon.

Det knackade ytterligare en gång.

– Ja, ja … Jag kommer, ropade hon och kände hur irritationen steg upp inom henne. Vem kommer för att störa en sådan här dag? – Det måtte väl vara självaste jultomten, kan jag tro, muttrade hon ironiskt, medan hon gick mot ytterdörren för att öppna.

Hon reglade upp dörren och öppnade försiktigt, man kunde ju aldrig veta …

– OJ! Vad i all sin dar! – Tomten … och på min trappa dessutom! – Jag kan knappt tro det. – Nu måtte väl, i alla fall, tomten ha knackat på fel dörr!

– Tror inte dä, brummade en mörk stämma bakom det vita silkesskägget, som var riktigt långt och såg förvillande äkta ut.

Luvan var röd och grann och en tung tofs hängde ner över halva ögat på den skrämmande tomtemasken. Iförd röd tomtedräkt stod han där på trappan. En livs levande tomte.

Elsa tappade fattningen och sa bara. Kom in – innan du snöar över!

– TACK, TACK, sa tomten och stampade av sig snön och klev in.

Så drog han upp en julblomma ur en liten jutesäck och vid krukan satt det ett kort som han tog loss.

– Här är det några slantar, för de där två granarna, som du var så snäll och lät mig hugga ute vid ditt torp, sa mannen. God-Jul! så räckte han blomman och kuvertet till Elsa och så tog han av sig tomtemasken.

– Oj, sa Elsa. Dig tror jag bestämt, att jag känner igen! Är det inte du, som är trubadur och som sjunger och spelar lite var stans där borta där jag har mitt torp?

– Jojomensan. Det är jag dä. – Öivind Roos.

– Jamen oj, då! Inte visste jag, att det var du som köpte granar av mig. Men nu får jag nog ta mig samman och bjuda dig på lite glögg, innan du vänder åter ut i snöstormen. Var kommer du ifrån?

– Jag har varit och tomtat på ett äldreboende här i din stad och då tänkte jag, att jag kunde fortsätta bort till dig och säga god-jul.

Elsa tog fram mandel, russin och glögg och hällde glöggen i en panna och började hacka mandel och russin på en framtagen skärbräda. Så lade hon den hackade blandningen i glöggen och lät det koka upp.

– Jag antar att tomten kör bil själv, så då bör jag nog inte spetsa glöggen.

– Nej, det är lugnast att ta den utan alkohol, svarade han. Det ligger kanske redan tillräckligt med bilar i dikena. Så bärgarna har kanske det de gör, utan att jag anlitar dem.

– Ja, vart kom detta hemska ovädret ifrån, sa Elsa och tog  kastrullen från värmen och hällde upp glöggen i en prydnadsgryta och satte den på köksbordet och tog fram ett par muggar.

– Nu ska vi värma oss med lite glögg, sa hon och drog ut en stol åt tomten.

***

När glöggen var slut, frågade Elsa om Öivind hunnit äta middag någonstans mellan sina uppträdanden.

– Nej, du det har jag inte hunnit göra, men jag ska väl dra mig iväg hem till Almby och se vad jag kan röra ihop.

– Du får gärna stanna och äta en enkel julmiddag med mig, sa Elsa. Jag skulle bli glad om du ville göra det. Jag brukar inte alls fira jul, men när jag var inne på Ica nu i veckan, såg jag att de hade så fin lutfisk och då tänkte jag, att någon gång mer i mitt liv ska jag laga mig julmiddag och sluta deppa över att allt blev som det blev.

– Så talar en klok kvinna, sa Öivind och log mot Elsa, som rosig om kinderna – efter den varma glöggen – stod och berättade vad hon hade handlat till sin ensamma julmiddag.

– Jag tackar gärna ja till en middag, för jag är ett dåligt kockämne, om jag ska säga som det är. Det är inte skoj att hålla på i grytorna, när man inte är mer än en person, som ska inta måltiden.

Han såg lite förlägen ut, han var kanske lika slarvig med sig själv som vad Elsa hade blivit med åren.

– Men jag är inte sämre än jag kan hjälpa dig – om du bara basar. Skala potatis är jag ganska haj på, sa han och log sitt varma leende.

– BRA! Då kan du få börja med det, om du vill, sa Elsa och hämtade potatisen ur kylen.

När Öivind hade skalat en stund, började han sjunga. Det blev musik under arbetet.

Arbetet flyter bra, som om vi hade varit arbetskamrater på en restaurang, tänkte Elsa och rörde i den vita lutfisksåsen och höll koll på lutfisken som fanns inne i ugnen. Det övriga fanns ovanpå spisen.

Men hon skulle skära upp skinka också och öppna ett par sillburkar.

De hjälptes även åt att duka och sätta fram. Öivind fick tag på en låda med ljus:

– Ja, men snälla Elsa, inte ska väl juleljusen ligga i en låda i städskåpet nu när det är jul.

Så letade han fram stakar och satte fast ljusen och tände dem. Han placerade långa, röda ljus på matbordet. Det såg så elegant ut till de där röda servetterna som han valde och som han dessutom vek så konstfärdigt.

Det blev en både god och trevlig stund vid Elsas julbord –  och de hjälptes även åt att duka av efter avslutad middag.

– Diskar det gör jag senare. Jag har hela kvällen på mig, förklarade hon.

Så tog Elsa kaffekannan och glassen, och han tog kopparna, så tågade de in i vardagsrummet och slog sig ner i soffan.

Först nu upptäckte de, att det var full storm ute. Men för att de skulle upptäcka, att ovädret hade nått orkanstyrka, krävdes det, att den stora grenen från balsampoppeln rasade ner på taket och kanade ända ner och slog i marken med en duns. – Då först tittade båda två ut och undrade vad som stod på. Då såg de att träd och buskar vajade och for hit och dit i ett rejält oväder. Snön yrde så det blev helt vitt i luften.

Det kan väl inte gå att vistas ute i det här vädret? tänkte Elsa, men ville inget säga. Det skulle verka alldeles för angeläget.

Men så gjorde musikradion ett avbrott, för att släppa in lokalradion med en trafikvarning. Det hade hänt många tillbud i det hemska väglaget. Trafikanter som fortfarande inte var ute på vägarna, ombads att stanna där de var eller ta in på motell eller dylikt. Det fanns tillräckligt många dikeskörda fordon. Så de som inte var absolut tvungna att ge sig ut, ombads stanna där de var.

När melodiradion åter tog vid efter trafikvarningen, stod både Elsa och Öivind mitt på vardagsrumsgolvet, utan att säga något.

Ska jag erbjuda Öivind husrum …? – Eller kommer han själv att fråga mig …, om han kan få stanna där han är? frågade sig Elsa i sitt stilla sinne, men teg. Hon hade ju ett stort hus för sig själv, så Öivind borde väl kunna begripa – att det fanns rum även åt honom… Men han teg han också och gick bort till soffan och satte sig igen.

– Jag vill inte att du ska missuppfatta mig, men du hörde vad de sa på trafikvarningen … Här finns husrum, ifall du skulle föredra att stanna här över natten och åka först i morgon, om det är bättre väder då, sa Elsa och samlade ihop porslinet och tog kaffekannan i andra handen och gjorde sig beredd att gå ut till köket.

– Tack snälla du. Jag stannar gärna, sa Öivind. Jag ville inte be dig om att få stanna, för jag tyckte det verkade framfusigt. Jag kom ju helt oanmäld hit, efter att jag varit tomte på Skogsliden. Det här ovädret hade jag inte tagit med i beräkningen.

– Ingen fara. Du kan gå upp på övre våningen och bestämma vilket rum du vill ha, så ska jag fixa lakan, så du kan bädda sedan.

Karl´n är ju förbaskat snygg, tänkte Elsa, men så snart ovädret är över så försvinner han nog. Ensam… – han …? Det tror jag så mycket jag vill på. – Fast han har ju inte sagt, att han är ledig, även om han har sagt att han är ensam. Men ensam eller singel… – Det är kanske inte samma sak. Vad var det han hade menat egentligen? Det där tålde att fundera över.

Elsa kände, att hon inte skulle våga lägga ut några fällor för tomten. Bäst att hålla sig på sin kant, tillrättavisade hon sig själv, när hon kände ett stigande intresse, för den här tomtegubben.

***

Fortsättningen på dagen och kvällen, blev lika trevlig som den tidigare delen hade varit. Elsa tog fram en DVD-film, som hon

i ett svagt ögonblick hade köpt, för att eventuellt se på just under julaftonen. Men säkert skulle den inte ha blivit tittad på alls, om inte Öivind – så lyckosamt – gjort entré i hennes trista liv.

Hon förklarade att de kanske skulle få göra en del pauser i filmen, för hon ämnade koka risgrynsgröt under tiden, och den krävde sitt lilla pass, så den inte brände fast i bottnen på grytan.

Först på annandag jul bedarrade stormen, så det gick att ta sig ut. Men då blev det ombytta roller. Elsa följde med Öivind till Almby. Då kunde hon passa på att se till sitt torp. Se hur det hade klarat den hemska stormen. Och de fick hjälpas åt ytterligare en gång att tillreda en julmiddag. Fast nu i Öivinds kök.

Elsa kände sig varm om hjärtat, när hon tittade in i Öivinds vardagsrummet. Där stod GRANEN … Den som fört dem samman. Den var prydd med glitter och allehanda fina julprydnader och ljusen glimmade så välkomnande i den tidiga kvällsskymningen. Nu ångrade hon inte att hon lovat Öivind att få ta granen.

Att Öivind och Elsa skulle fortsätta att fira jul tillsammans, var de rörande överens om. De skulle dessutom fira alla andra kommande helger gemensamt. Det var ett löfte de gav varandra.

Över nyåret planerade de att resa till Tallinn. Tänk så bra det blir, om man säljer sina julgranar till rätt person.

© Ingbritt Wik