En Oönskad Fripassagerare

Både ytterlampan och de där trasiga stenplattorna på trädgårdsgången, skulle hon prata med Oskar Emanuelsson om, och be att han fixade alltsammans snarast. Han var gårdskarl. På så sätt var det bra att hyra, man behövde inte själv fixa allt som gick sönder.

Efter pensioneringen kommer jag inte att ha en lägenhet i ett privat hus, eftersom det här är tjänstebostad, tänkte Elli när hon fiskat upp nyckelknippan.

Det närmade sig Alla Helgons helg och en åldring på hennes distrikt hade bett henne att om möjligt hjälpa honom, så att hans hustrus gravsten kom på plats till helgen. Han hade bett sonen om hjälp, men denne var inte mycket att lita på, så nu hade han bett Ellinor om hjälp.

– Jag bor ju mitt emot kyrkan, så om jag bara kan få stenhuggaren att utföra jobbet, och om stenen inte är för tung, så lovar jag att hämta den och placera den på Stinas grav, hade Elli lovat och klappat Emil på axeln, innan hon plockade ner sina medikamenter i väskan och sa adjö till Emil.

***

Elli värmde på en del rester som hon hade i kylskåpet och åt nästan på stående fot och ringde sedan till Emanuelsson.

– Hej, det är Elli! Jag vill att du prioriterar mina trädgårdsplattor och den trasiga ytterlampan, innan jag bryter benen av mig. Handtaget på balkongdörren vill jag också att du tar bort, för på utsidan av en sådan dörr ska det inte vara något handtag, när det inte går att låsa dörren inifrån, upplyste Elli ganska strävt.

Hon hade tiggt hela året, om att få dessa saker tillrättade, och nu var det höst och mörkt. Löven som låg över de trasiga stenplattorna, gjorde att de blev hala och slippriga. Hon skulle ägna helgen åt att räfsa löv. Även om det också var vaktmästarens jobb – det var kanske inte så lätt att hinna med allt, han var ju en äldre man. – Räfsa löv var bra som styrketräning för armarna och sådant jobb förstod hon sig på. Men saker som ytterlampan … Glödlampsbyte klarade hon av, men där gick Ellis tekniska gräns.

Vaktmästaren var en lite trulig gubbe och hade mest bara morrat i andra änden av telefonledningen. Elli hade i alla fall uppfattat, att han skulle ordna hennes saker så fort som möjligt.

Nästa telefonsamtal gjorde hon till stenhuggeriet och fick svaret att Emil Karlssons makas sten var klar. Det vore bra om någon hämtade den, hade Helmer Svan sagt.

– Okey, jag kan hämta den omedelbart, svarade Elli innan hon hann dra sig till minnes att hon skulle hämta sin syster, Astrid, vid järnvägsstationen på kvällen. Nå, om gravstenen låg i bilens bagage ett tag, gjorde väl inget. Hon skulle ändå inte frakta några skrymmande saker nu, så den skulle inte ligga i vägen.

Stenhuggeriet låg bara nio kilometer från Ellis hem, så hon var strax där.

– Stenen är betald, sa Helmer och nickade mot en brunröd sten som låg på arbetsbänken. – Jag kan bära ut den åt damen, men den lilla vita fredsduvan kan kanske damen ta själv, sa han och lyfte upp stenen och bar den ut till Ellis bil.

Duvan lade Elli in i handskfacket och startade bilen.

– Trevlig Allhelgonahelg! ropade hon och vinkade åt Helmer innan hon drog igen bildörren.

– Samma …! hojtade stenhuggaren och höjde handen till hälsning i samma stund som han vände sig om och styrde stegen mot verkstaden.

– Så där ja! suckade Elli och vred på radion. Nu har jag i alla fall uppfyllt första delen av löftet till Emil. Nu återstår bara att sätta stenen på Stinas grav, men det får vänta till helgen, för nu är det nermörkt, så jag ser ändå inte var den ska vara.

Nu skulle hon hem och göra i ordning gästrummet åt sin syster. Hon skulle hämta Astrid vid järnvägsstationen i Gävle halv tolv. Nästan mitt i natten. Åtta mil hade Elli att köra dit. Så det var nog säkrast att hon kokade starkt kaffe och hinkade i sig innan hon åkte, så hon höll sig vaken.

När hon skulle svänga in genom det alltför smala grindhålet, såg hon att det lyste svagt i ett fönster på nedre våningen i huset där hon bodde. Det var skola på nedre våningen, så det var väl städerskan som börjat höststädningen redan. I dag hade skolbarnen gjort sista skoldagen före Allahelgonledigheten. Det visste hon.

Vid garaget stannade hon, för dörren stod på glänt, såg hon.  

– Jaha, vaktmästaren har tydligen varit inne och glömt att stänga.

Hon tyckte inte om, att han skulle ha extra nycklar åt alla håll.

– Om han åtminstone kunde ställa sakerna på plats efter sig, grymtade Elli och släpade in stegen lite längre, annars gick det inte att stänga dörren, det borde även han ha förstått, tänkte hon, när hon förtretat slängde igen dörren hårt och låste.

Bra! Eftersom han använt stegen, så har han nog fixat ytterlampan … För balkongdörren var han väl inte så dum, så han klättrade upp till, när han ändå har en extra nyckel till min lägenhet, tänkte Elli, när hon körde sista biten fram till trappan. Även nu fick bilen stå på gården. Hon skulle ju strax iväg igen.

Elli klev ur bilen och konstaterade att ingen ytterlampa tändes. Hon fick gå i mörkret precis som alla andra höstkvällar, vad hade gubben då använt stegen till?

Nu skulle hon bädda i gästrummet. Hon skulle bädda med de nyköpta, rosa lakanen. Hennes syster hade blivit änka för ett år sedan och hon hade varit inemot otröstlig nästan hela året. Det var först nu som hon verkade ta sig samman och fortsätta livet.

Nu skulle de försöka ta sig ut på dans och bio och lite av varje, hade Elli planerat. Så där förgrämd kunde hennes syster inte få vara länge till. Elli själv hade ingen man. Hon var sin sjöman trogen. Han som nog aldrig skulle dyka upp igen och lika bra var det. Hon levde sitt liv i lugn och ro. Trivdes med sitt arbete och sin bostad och tyckte inte att hon saknade något mer än lite roliga händelser och de roliga sakerna skulle hon iscensätta nu tillsammans med sin syster.

När hon låste upp och kom in, hängde hon allra först av sig kappan och styrde stegen ut mot köket för att koka kaffe, men tvärstannade på tröskeln.  Hon såg att det var våta spår över köksgolvet och det låg till och med blöta löv indragna och balkongdörren i köket var halvöppen …

Hon hann tänka att då stod väl vaktmästaren där ute och bytte lås, men det gjorde han inte. Hon tittade på dörren och såg att det gamla handtaget fortfarande satt kvar på utsidan, så då hade det inte varit han som lånat stegen. För varken ytterlampan eller handtaget på balkongdörren var åtgärdat. Vem hade då använt stegen…? Hon drog hastigt igen balkongdörren och vände tillbaka in i lägenheten.

Oj, då! Där i hennes arbetsrum var skrivbordet väl genomgånget, hon hade alltså haft inbrott …

*** 

Ellinor kände sig skakad av inbrottet, men kunde inte göra mycket annat än röja upp efter besöket och torka golvet i köket, så hon blev av med löv och leriga spår. Så leriga spår blir det inte om man inte har gått över Nilssons höstplöjda åker, tänkte Elli och undrade över varför någon skulle ha kommit den vägen.

Ringa polisen … Jo, det skulle hon göra, men inte nu. Klockan var åtta och hon var snart tvungen att sätta sig i bilen igen för att hämta Astrid. Hennes syster gillade inte att vänta, det visste hon.

Ellinor tog en sockerbit till och drack upp den sista koppen kaffe som hon kunde pressa ur kannan. Trött var hon inte, för inbrottet hade försett henne med stresshormoner, så inte skulle risken vara stor att hon somnade vid ratten.

Innan Elli åkte iväg, tittade hon i sin verktygslåda, och hittade en skruvmejsel. Hon tog verktyget, gick ut på balkongen och började skruva och lyckades få bort plåten som höll fast handtaget. Hon drog loss det yttre handtaget med påföljden, att handtaget som borde ha suttit kvar på insidan – också föll ur. Genom att sätta tillbaka det inre handtaget, gick det att stänga dörren.

– Så där ja, pustade hon. Så där kan det få vara till dess vaktmästaren får bakpartiet ur vagnen och kan byta lås.

När Elli gick ut var hon noga med att regla både lägenhetsdörren och dörren nere i den mörka farstun.

***

När Elli öppnade bildörren tändes ljuset i kupén automatiskt som det skulle, och hennes blick föll på den vita duvan som låg på passagerarsätet.

– Nej, men! – Lade inte jag in duvan i handskfacket? Joo… Visst, gjorde jag det, sa hon och tog tag i ratten och satte sig på förarsätet.

Hon tog upp duvan och tittade på den, öppnade handskfacket, men där låg det ingen duva, så då hade hon väl bara slängt in den på sätet i brådskan.

– Nu lägger jag i alla fall in den, sa hon högt.

Hon backade och vände sin stora Merca och lade i ettan och började köra mot Gävle, där hennes syster snart skulle sitta och vänta. Det kändes tryggt att veta att hon snart skulle slippa ensamheten nu efter inbrottet.

En lukt av snus spred sig i bilen. Fy! – Usch! Hur var det möjligt? Hon använde inte någon form av tobak. Möjligheten att hon skulle ha trampat i en utspottad prilla vid stenhuggaren var tänkbar, men hon hade inte känt någon lukt när hon körde hem därifrån och det borde hon ha gjort i så fall. Alltså måste hon ha klivit i en sådan snusloska alldeles nyss, innan hon klev in i bilen. Var det inbrottstjuven som snusat eller hade Emanuelsson ändå varit framme vid trappan för att titta på utelampan, och spottat ut sin pris? Elli visste att han snusade.

Hon körde sakta, så länge som hon befann sig på den smala, krokiga grusvägen. Det fanns ju harar, råddjur och även älgar som brukade röra på sig så här under de mörka kvälls­timmarna.

Det hade även börjat regna, noterade hon och satte på vindrutetorkarna. Sikten var inte den bästa, men de vilda djuren höll sig på sin kant och hon andades ut, när hon kom fram till stora vägen. Där fanns det i alla fall viltstängsel på ömse sidor om vägbanan. Det höll åtminstone de större djuren från vägen.

Elli svängde ut på den stora vägen. Innan hon lämnade stigningsfilen slängde hon, sin vana trogen, ett öga i backspegeln. Då isades blodet i hennes ådror, för i spegeln såg hon ansiktet på en man som satt alldeles bakom henne i baksätet. Hon höll nästan på att tappa ratten, när hon vred sig om för att titta bakåt, men då var mannen borta. Hade han krupit ner mellan bak och framsätet? Jo, det måste han ha gjort, för hon såg honom tydligt i spegeln alldeles nyss. –

Hon hade förmodligen haft mannen med sig hemifrån. Det var väl därför hon känt att det luktat snus. Duvan också, som någon plockat ut ur handskfacket … Hon svalde och undrade om det här var hennes sista färd. Hur skulle hon gå tillväga nu …?

***

När Ellis syster till sist vaknade upp efter att hon suttit och sovit på en bänk i väntrummet på Gävle järnvägsstation, tog hon upp sin mobiltelefon och knappade in Ellis nummer. Det gick många signaler innan det blev svar. Elli brukade svara med sitt namn, men nu hörde Astrid bara ett viskande ”Jaa…”  Astrid frågade om det var Elli, men fick bara tystnad till svar.

– Var är du? frågade Astrid.

– I Bollnäs, svarade Elli kort.

– Bollnäs…, vad i fåglarna gör du i Bollnäs?

Den frågan fick inte Astrid något svar på. Istället hörde hon sin syster säga med låg röst:

– Ta en taxi hem till mig. Vaktmästaren har nyckel till min lägenhet. Just där hörde Astrid hur någon måste ha slagit telefonen ur Ellis hand, för hon hörde hur systern upprört ropade:

– Vad tar du dig till …?

Så hördes ett konstigt skrapande ljud. Sedan blev allt tyst. Samtalet hade brutits. Antagligen stängdes telefonen av, för sedan kom Astrid bara fram till röstbrevlådan.

Skulle hon ringa polisen eller skulle hon vänta? Vad gjorde systern i Bollnäs? Vad hade hänt?

***

Vad händer om jag gör fripassageraren uppmärksam på, att jag vet att han är i bilen? Slår han mig i huvudet då, så vi far i diket båda två? Törs jag köra in och stanna på nästa p-plats? tänkte Elli.

Trafiken så där nattetid var inte tät, så att påkalla någon annan trafikants hjälp var nog inte möjligt. OM jag stannar, kan han kasta sig över mig, innan jag hinner få stopp på någon medtrafikant, tänkte Elli förtvivlad och skräckslagen.

Elli hade svårt att lätta på gaspedalen. Hon kände sig förstenad i hela kroppen. Hon hade en människa bakom sig – alldeles bakom sitt eget säte. Han kunde när som helst sätta sig upp och slå henne i huvudet eller ta stryptag på henne. Elli kände att hon rös i hela kroppen.

Hon lyckades sakta in, men då hörde hon hur det stånkade och pustade bakom henne och en hes röst sa:

– Kör! Kör för tusan, människa!

– Elli stammade fram, att hon började få dåligt med bensin.

– Räcker bensinen till Bollnäs? frågade mannen bakom sätet. Hon fäste blicken på bensinmätarnålen. Jo, det kunde nog räcka ända dit. Det kan inte vara mer än fem mil kvar till Bollnäs, tänkte hon. Skulle han möjligtvis av där eller varför ville han, att hon skulle vänta med att tanka till dess?

Nu struntade mannen i att hålla sig gömd. Han hasade sig upp på sätet. Hon såg honom som en mörk gestalt i backspegeln. Några detaljer kunde hon inte se i mörkret, men han verkade vara stor. Elli var så rädd att hon knappt klarade av att hålla bilen på vägen. Hon tittade nästan lika mycket i backspegeln som på den våta, mörka vägbanan. Hon upptäckte att hennes händer darrade.

Så kom den skarpa kurvan. Hon fick sladd. Allt hon hann uppfatta var ett ljud av hopknölad plåt, och hon förnam att en tung kropp slungades mot hennes stol, sedan blev det svart.

*** 

Elli vaknade, av att någon strök undan hennes hår och hon såg en polis stå med hennes plånbok i handen och jämförde henne med bilden på körkortet.

Hon levde alltså. – Hon befann sig på en bår, förstod hon.

– Var är han? frågade Elli och försökte peka mot bilen.

– Menar du mannen? frågade polisen.

Elli bara nickade.

– Han är avsvimmad. Han hade inget bälte. Jag hoppas att du inte blir besviken, men han är redan på väg till Kumlas sjukavdelning för omplåstring, sa polisen som satt vid hennes sida.

– Den killen ska du vara glad att du inte hann bli närmare bekant med, fyllde den andre polisen i.

Då höll Elli på att tuppa av igen. Hon uppfattade dock, att det var systern som hade fört polisen in på spåret genom att ringa och tala om att Elli befann sig i närheten av Bollnäs av alla ställen på jorden.

***

När Elli berättade om sin stackars syster som var änka och som hon skulle ha ordnat med så mycket fint och trevligt för… och att systern kanske satt kvar på Gävle järnvägsstation … Där brast Elli i gråt, kanske på grund av chocken.

Poliserna talade om att de skulle frakta Elli ända hem om det inte var så, att hon behövde följa med ambulansmännen. De skulle även ta reda på var någonstans Astrid befann sig och föra henne till Ellis våning, om hon inte redan var där.

Den ene av poliserna var änkling, och den andre var visst skild, fick Elli veta när de pratat en stund om livet och alla kringelkrokar det kunde ta. Bägge poliserna var medelålderns.

Innan de lämnade platsen, så skulle de se till att få Ellis bil bärgad in till en verkstad.

Kanske kunde de här fyra personerna fira Alla Helgons helg tillsammans.

© Ingbritt Wik