En skugga över torpidyllen

Ingress: Någon skuggade henne. Ringde utan att ge sig tillkänna. Trampade ner gräset utanför fönstret och satte lappar på hennes bil när hon var inne i samhället för att handla.

***

I samma veva som Laila blev änka, ärvde hon ett gammalt torp efter en faster. Hon beslöt att flytta dit över sommaren, kanske bli författare på heltid. Än var det några år kvar till pensionen. Ekonomiskt skulle hon klara sig på inkomsten från det hon skrev. Barn hade hon inga. Katten Måns var hennes lindebarn.

Måns stortrivdes med det lantliga livet på torpet. Därför hade kattuslingen svårigheter att dra sig hem i tid när det blev kväll. Det hände att Laila fick leta efter honom. Ofta satt han i vedskjulet och vakade på någon mus.

För några dagar sedan när Laila hämtade dagens sista fång ved, försökte hon locka katten med sig tillbaka till stugan. Det kändes tryggt att ha Måns inne när det blev mörkt. Inne i vedbodens skumraks lyckades hon få fatt i vedträna, och lämnade skjulet med ett fång ved på armen. Med Måns i hasorna började hon gå mot stugan alltmedan hon lockade på den motsträviga katten.

Just som Laila och katten passerat den gamla ladugården, hörde hon hur det knarrade i dörren till magasinet. Hon vred sig om och tittade ditåt. I halvmörkret, såg hon hur en gestalt gled ut ur dörröppningen. En lång ranglig man, klädd i en svart, luvförsedd jacka. Nästan som en skugga försvann han in bakom uthusen. Laila skyndade på stegen, vedträna skar in i armen, så det gjorde ont. Men slänga ifrån sig vedfånget ville hon inte, veden behövdes för att värma upp stugan.

Måns måste ha sett detsamma som Laila, för han satte av i språng och var före henne vid stugan. Han satt på trappstenen när hon kom flåsande. Först då vågade hon se sig om neråt uthusen och de igenväxta åkrarna. Det var för skumt, för att det skulle gå att se om någon strök omkring där nere. Men visst rörde det sig borta vid dasset. Vid åkerkanten fanns det både enbuskar och uppvuxet sly. Inte lätt att veta vad som var vad.

En fladdermus kom flaxande likt en stor disktrasa och gjorde ett varv tätt inpå Laila, som reflexmässigt böjde sig undan, så ett vedträ ramlade till marken. Måns gjorde ett jämfotahopp upp i luften som om han trodde att han kunde fånga odjuret. En uggla hoade ihåligt borta vid skogskanten.

– Nu går vi in, Måns!

Laila knuffade upp dörren och lämpade av vedträna i spånkorgen som stod vid köksspisen. Borstade bosset av tröjärmarna och gick tillbaka ut i farstun och reglade.

Den kvällen blev inte Laila kvar längre än nödvändigt på nedervåningen. Hon tog katten på armen, tackade försynen att stugan hade en övervåning, och gick dit upp. Där var det även varmare. Efter att ha sett den där skuggan, kände hon sig kulen.

 ***

Telefonen gav en vass signal ifrån sig. Laila ryckte till. Hennes blick gick först bort till apparaten, sedan till köksklockan. – Fem i nio … Precis som alla de andra kvällarna under veckan.

Hon räknade signalerna: Tre – fyra – fem – sex – sju …

Laila suckade. Reste sig upp och ställde kaffemuggen på diskbänken, och gick bort till köksfönstret. Hennes spegelbild återkastades i det kvällsmörka glaset. Några regndroppar ålade sig, likt tårar, nerför rutan. En kvist från paradisbusken, som stod alldeles utanför, vispade mot fönstrets utsida. Hon stod stilla ett ögonblick och lyssnade till telefonsignalerna. – Vid den elfte signalen tog hon tag om tofsen till rullgardinen och drog hastigt ner den helt och hållet.

Hon släckte ljuset i köket och styrde stegen ut till farstuns dunkel. Kände för säkerhetens skull på dörren. Den var låst. Låst med dubbla slag, det mindes hon, så varför känna efter? Äsch, det var nerverna som fick henne att kolla i onödan på allt. Hon släckte ljuset i farstun, och stod en stund i mörkret för att lyssna efter eventuella steg.

Nedre våningen var inget trivsamt ställe efter att det blivit mörkt.

Den som ringde kunde när som helst stå utanför, omöjlig för henne att upptäcka. I storstugan fanns dessutom ingen rullgardin. Därför hade hon börjat hålla sig på andra våningen efter att det mörknat. Där var insynen omöjliggjord för utomstående.

Med raska steg gick Laila uppför trappan till övervåningsplanet, tätt följd av katten. Hon stannade alldeles innanför tröskel till sovrummet och lyssnade. Hösten hade gjort sitt intåg. Vinden tog tag i den åldriga kastanjens bräckliga grenar, och åstadkom ett spöklikt rassel mot taket. Trädet stod alldeles för nära huset, för att det skulle kännas tryggt, när nordanvinden tog i så det pep i vindskovorna.

– Ve och fasa, sa Laila högt för sig själv när hon mindes att stegen stod lutad mot stugans västervägg.

Hon hade varit uppe på vinden med en del saker, men låtit stegen stå kvar. Genom vinden gick det att ta sig in i huset. Luckan i taket …, Herre-Jee…, tänkte Laila och kände hur blodet isades. Den finns det inget lås på. Bara att öppna och hoppa ner i övre hallen.

– Jag har hemligt telefonnummer, så vem är det som ringer till mig varje kväll, och lägger på utan att ge sig tillkänna när jag svarar? stönade Laila och strök undan en hårslinga. 

Någon visste alltså att hon bodde ensam på ett torp i obygden. Hon tog ett par steg framåt och satte sig på sängkanten, ur stånd att klä av sig. Vem var det som börjat förfölja henne?

Måns hoppade upp på sängen. Trampade runt en stund, och strök sig mot henne, innan han kurade ihop sig bredvid kudden.

Laila rös till vid tanken på det där som hände häromdagen när hon var inne till samhället för att handla. Medan hon var inne i affären, hade någon passat på att fästa en lapp på hennes bils vindruta. Lappen var instucken under ena torkarbladet. Hon såg på långt håll, hur lappen fladdrade i vinden. Efter att ha låst upp bilen och ställt in varorna, rev hon åt sig papperet. I tron att det var reklam, sjönk hon ner på bilsätet och läste:

”Såg dig inne i affären. Du var klädd i brun mockakappa och en färggrann scarf. Hälsningar Ambrosius.” Stilen var ojämn och lutade åt vänster. Hon knölade ihop lappen till en boll, kastade ner den på golvet och tittade ut över parkeringen, utan att se något som såg misstänkt ut. Ett par frusna duvor gick och pickade i närheten av den överfulla papperskorgen. En hund stod bunden alldeles intill affärens entré. Någon hade vårdslöst kastat ifrån sig cykeln bara några meter från cykelstället. En samling torra löv rörde sig i vindens riktning, men stannade upp invid cykelns bakdäck.

Någon hade alltså iakttagit Laila medan hon valde och jämförde priser på olika produkter. Hon hade inte märkt att någon av kunderna tittat mer ingående på henne, än på de övriga.

Hemkommen från affären, fick hon för sig att städa. Kanske mest för att hålla bort tankarna på den där lappen.

Utkommen på tunet, noterade hon att gräset borde ha varit klippt för längesedan. Men klipparen hade gett upp redan i våras, och någon lie hade hon inte. Det var en tröst att det inte fanns några grannar, som kunde reta sig på hennes ovårdade tomt.

Med ett par mattor i famnen gick Laila runt stugans gavel bort till piskställningen. 

– Oh …! – Nä, men titta! sa hon högt för sig själv och stannade i steget.

Gräset framför fönstret till storstugan var helt platt. Någon hade trampat upp en stor rundel framför fönstret. Där hade alltså någon stått och tittat in. Tittat på henne där hon suttit framför den öppna spisen och grillat, som hon för det mesta brukade göra frampå kvällskvisten. Fast inte under gårdagskvällen, då hon känt ett stort obehag över att vistas på nedre våningen. Hon hade tagit tidningen med sig upp till övre planet, och lagt sig på sängen för att läsa.

Sedan hade telefonterrorn börjat.  – Fem i nio som så många andra kvällar. Laila svarade inte. Det var ändå ingen som ville prata med henne när hon lyfte luren. Efter första omgången signaler, kom det – efter någon halvtimme – en ny radda med envisa påringningar tills hon till sist drog ur telefonen eller lade av luren.

Mobiltelefon var inte så vanligt än, så förmodligen stod inte mänskan alldeles utanför just när telefonen gav ljud ifrån sig. Fast säker kunde hon givetvis inte vara.

– Jaha-ja, här har han stått och glott in på mig, sa hon högt och stirrade på det nertrampade gräset. Hon skyndade sig att skaka av mattorna.

Hon blängde en sista gång på det tillplattade gräset. Där hade kanske den anonyme Ambrosius stått många kvällar, och iakttagit henne. Det förklarar saken att han kände igen mig i affären, tänkte hon och samlade ihop mattorna och skyndade sig in.

En ny rysning for genom hennes kropp.

***

Så kom den där måndagen, med rimfrost på gräsmattan. En första påminnelse om att vintern var i antågande. Laila förstod att hon skulle bli tvungen att sätta in de där innanfönstren som, tyvärr, fortfarande stod kvar ute på magasinet. Hon hade dragit sig för det där jobbet att kånka in de tunga fönstren, men nu var det hög tid. Klisterremsor och fönstervadd hade hon köpt. Fast det där med vadd, var väl mer för prydnads skull, än för att hålla draget stången. De gamla fönstren var gistna och behövde bytas ut, men det fick bli en senare fråga.

Bäst som Laila stod där uppe på magasinet och försökte tyda hieroglyferna, som fanns inristade i fönsterkarmarnas ovansidor, för att få rätt fönster till köket och storstugan, hörde hon steg i trappan upp till loftet.

Hon stelnade och stod som paralyserad och lyssnade; Inte kunde väl Måns åstadkomma ett så kraftigt ljud. Så tung var väl inte katten?

– Måååns … mm… – Månseman … är det du? ropade hon.

– Neej, det är inte Måns! Det är …

Resten av vad mannen svarade försvann på grund av skrapljudet som uppstod när hon ställde tillbaka fönstret på sin plats för att få händerna lediga.

Laila hukade sig ner bakom traven med fönster, men kikade försiktigt fram vid sidan om, och såg hur en mörkklädd mansgestalt tog form vid trappans överkant. Laila bet sig i kinden. Hon hade helst velat skrika, men teg. Hur hade hon kunnat vara så dum att hon låtit magasinsdörren stå öppen? Men det var ju för att Måns hade haft så svårt att bestämma sig om han skulle följa med upp, eller låta bli.

– Hallå … – Ursäkta att jag tränger mig på, men …

Mannen tystnade och såg sig sökande om i halvdunklet.

– Jag känner mig tvingad att söka upp dig på grund av en sak som jag hörde av grabben min. Förresten … ska kanske tillägga att jag bor i det stora vita huset ute vid allfarvägen.

Laila drog in ett djupt andetag, men vågade knappt andas ut, för tänk om det bara var något som mannen hittade på. Han kanske inte alls bodde där.

Men när han kom lite närmare såg hon, att han liknade den mannen som förestod macken, där hon brukade tanka. Skulle hon våga sig fram från gömstället, för att ta reda på vad han ville?

Laila kröp fram från sitt gömställe med både damm och spindelväv i håret och sa:

– Jag blev lite rädd, jag visste inte vem det var som …

Där blev hon avbruten av mannen som tog ett kliv framåt och räckte fram handen och sa:

– Helmer Brandell heter jag, och du gjorde rätt som gömde dig. För om det inte varit jag, så kunde det ha gått illa.

Efter att ha hälsat på varandra, grep Laila en jutesäck och gick bort till en gammal amerikakoffert. Med säcken borstade hon bort muslort och boss, så det blev en lämplig sittplats.

– Sätt dig, så jag får veta vad för viktigt du har på hjärtat, sa Laila och slog sig ner på det plåtbeslagna kistlocket.

Av Helmer fick nu Laila veta, att hennes faster haft ett speciellt förhållande med en missanpassad yngling. Barnkär som fastern hade varit, hade hon hjälpt kommunen att få ordning på bråkiga pojkar. Den här killen hade fått vara hos fastern på landet under många sommarlov. Att han misskötte sig så att fastern till sist gav upp, ville han inte erkänna, berättade Helmer.

Den här killen växte upp och blev en, så kallad, kåkfarare. Han hade kallt räknat med, att det var han som skulle få ärva Lailas barnlösa faster. När han så kom ut från ett långt fängelsestraff för rån och misshandel, gav han sig den på, att han skulle skrämma bort Laila från det som han ansåg vara hans arvegods; sommartorpet på Skogås.

– Så det är alltså han som kallar sig Ambrosius?

– Ja, så kallar han sig visst, svarade Helmer.

© Ingbritt Wik