Faster Teklas Fulltecknade

Malin och Ingela var väninnor och satt uppkrupna i soffan hos Malin. På bordet stod ett stort fruktfat med druvor och frukt och mycket annat gott. Malin tog en banan och började prata med Ingela. Nu skulle de diskutera, om vad de skulle göra i pingst som var den helg i almanackan som var närmast efter Kristihimmelsfärdsdag. Den helgen ej att förglömma, men den hade endast haft värde för Malin i hennes barndom, eftersom hon var född på en bondgård som låg vid en sjö. Just den helgen var fiskepremiärhelg. Det var då man kunde börja meta med vanligt metspö och mask som agn. Tidigare var det ingen idé att ens försöka, var hennes fars ord, för det nappade aldrig före den dagen.

Båda damerna försjönk i barndomsminnen, som de berättade för varandra. Så kom Malin ihåg ett speciellt minne och fick ny luft och förkunnade:

– Den händelsen som jag minns allra bäst av allt som hände när jag var barn – råkade inträffa en pingstafton. Det är minnet av min barnlösa faster Teklas misslyckade kärleksmöte. Det hände just på en pingstafton för länge sedan … men då var jag ganska stor, förstås, sa Malin lite tankfullt. Det måste ha varit … Låt mig se … 1957 var det!  Jag var redan konfirmerad. – Det var ju den pingsten som min storasyster, Marianne, gifte sig, som det där tragiska kärleksmötet för Tekla inträffade.

Marianne skulle vigas strax efter min konfirmation och Tekla skulle närvara vid båda dessa sakrament. Det var en fin solig dag i pingst. Alldeles lagom temperatur och vindstilla, så ingen risk för att någons frisyr skulle blåsa sönder.

Kyrkan var lövad och stora björkruskor stod på var sida om den stora ingångsporten som förmodligen var nymålad, för det luktade tjära.

Tekla var finklädd med både kappa och hatt, som det anstod en dam i 35 – årsåldern på den tiden. Hon visste att föra sig och hon såg mycket bra ut. Hon ville vara med i kyrkan och se på tilldragelsen. – Först skulle hon närvara under min konfirmation och sedan skulle hon stanna kvar och se brudföljet. ”Hon ville se när en man och en kvinna blev ett inför Gud och församlingen, hade hon skämtat.” Själva bröllopsfesten ville hon hoppa över av två anledningar. Först och främst för att hon inte trivdes på stora fester med en massa folk och uppskruvad stämning, och för det andra hade hon lovat att följa med en väninna och hennes fästman till en hälsokälla. De skulle cykla till Fageråsens Önskebrun, var det tänkt. Efter allt detta hade hon ett möte med en ganska ny kavaljer, som hon var upp över öronen förälskad i. Så hon hade hela dagen inbokad. Jag minns hur lycklig hon var när hon berättade att hon mött en ny man, efter alla tråkigheter och ensamma år. – Stackars Tekla!

Av dessa sammantagna skäl ville hon endast övarvara festligheterna i kyrkan. Själva bröllopet, fick de övriga gästerna klara utan henne.

Faster Tekla var en snäll och rar faster, men hon hade otur i livet. Hon hade gift sig med en suput som förövrigt oftare landade hos grannkäringen på lördagsnatten, istället för att komma hem till henne när han sagt adjö till sina suparbröder. – Nå, ja! De skilde sig, så småningom och Tekla flyttade tillbaka hit till sin barndomsstad Hammarstad. Här mötte hon ju Karl-Henrik, som tyvärr bara var en ny bedragare, men hur skulle hon ha kunnat veta det?

***

Strax efter att Tekla hade flyttat tillbaka till Hammerstad, stötte hon – av en lycklig slump – ihop med Elsy. Hon var en gammal skolkamrat och hade blivit änka i unga år. De började umgås och blev mycket goda vänner. Elsys fästman, Sune, skulle följa med på pingstaftonens utflykt. Elsy och han skulle låna en tandemcykel som de två skulle cykla till Fageråsens hälsokällan på.

Tekla skulle allra först bevista både konfirmationer och bröllop i kyrkan. Sedan skulle hon cykla ensam bort till källan vid Fageråsen. Det gjorde i och för sig inget, menade hon, för när hon var kommen så långt som till kyrkan, hade hon redan avverkat mer än halva vägen till Fageråskällan. Det var ju sommar och ljusan dag, så nog skulle hon klara av att cykla den biten utan sällskap.

Elsy hade lovat att ta ansvaret för att göra i ordning matsäck som de skulle ha på utflykten. De skulle ha en fin stund vid Önskebrunnen, hade de planerat. Det var sed att man drack av vattnet. Man kunde även ta upp lite vatten för att tvätta händerna och kanske även ansiktet. Om man eventuellt ville tvätta sig helt och hållet, så gick även det bra. Så brukade det göras om man hade någon krämpa som man ville bli av med. Vattnet sades ge kraft och hälsa och kunde lindra och bota smärta och sjukdomar.

En slant skulle man alltid slänga i källan, innan man gav sig iväg därifrån. Tekla hade växlat två kronor, så hon hade åtta tjugofemöringar. Dem skulle hon kasta i – en efter en – samtidigt som hon skulle önska sig något.

Hon ämnade önska sig: En bra kral, två barn, ett fint hus och en egen bil … Sedan visste hon inte vad mer hon skulle önska, men det kunde hon fundera lite mer på medan hon cyklade dit bort.

***

Ingela slängde upp sina apelsinskal på ett fat och sköt in en fråga:

– Fick du veta hur det gick för Tekla på det där mötet?

– Jo, då det talade hon om för mig senare. Fast långt senare efter Teklas död, fick jag hennes dagbok och den har jag läst från pärm till pärm. Så jag kan berätta hela historien för dig om du vill.

– Ja, sätt i gång, sa Ingela och satte sig tillrätta i soffan.

***

Tekla var ganska nyinflyttad till sin barndomsstad när hon mötte sin nya kärlek efter många år av ensamhet efter en tråkig skilsmässa. Hon var konstintresserad och brukade ofta slinka in på konsthallen, om hon fick en stund över, innan hon var tvungen att ta bussen ut till ytterområdet där hon bodde. Även den här dagen – efter jobbet – slank hon in på konsthallen. Det var där hon allra först mötte Karl-Henrik Ceder. Han frågade henne om hon var en av konstnärerna, eftersom han sett henne så ofta där. Själv hade han faktiskt några alster med på den här utställningen som hade haft vernissage i början på januari, berättade han. Tekla och han fann varandra genast, kan man säga. De hade mycket som de tyckte lika om och annat som var intressant att diskutera. Henke, som han ofta kallades, bjöd henne med på ett café. De bestämde att träffas fler gånger och så blev det.  

Karl-Henrik var en mångsysslare, visade det sig. En sak som talade för att han åtminstone hade ansvarskänsla, var att han hade sin son boende hos sig varannan vecka. Därför kunde Tekla bara träffa honom när han var pappaledig och det var inte så ofta. Tyvärr gjorde faderskapet hans schema mycket oregelbundet. Det berodde på att sonen bodde så nära och att Henke och hans före detta fru var så eniga, så pojken fick bestämma helt och håller själv var han ville vara … och när …

Henkes papparoll var inte idealisk för Tekla, men hon hade handlöst förälskat sig i honom, så vad skulle hon göra åt den saken? – Hon var ju tvungen att försöka, så gott det gick, att dela honom med hans son. Annat var ju inte att tänka på.

Så här inför en större helg, kändes det därför mycket tråkigt att hans barn lyckades stjäla hela helgen från henne. Hon beklagade sig för Elsy.

– Kära du, Tekla! sa Elsy och ruskade på huvudet. Det är inget ovanligt det du pratar om. Så där gör Sune också. Han är ju också skild, vet du ju. Det har tydligen blivit modernt med delad vårdnad, nu när så många skiljer sig. Det är ju i och för sig bra, för barnen menar jag … men det ställer större krav på den nya kvinnan – oss alltså – som ska dela den mannens liv, avslutade Elsy sin snusförnuftiga monolog.

– Jamen tycker inte du att det blir tråkigt? Sitta ensam när man har en karl, genmälde Tekla.

– Jo, visst tycker jag det, men om man älskar karl’n, så finner man sig i det. Jag och Sune har ju haft det på det viset i ett och ett halvt år nu, så jag börjar vänja mig. – Och det gör nog du också, ska du se, tröstade Elsy.

– Det har jag svårt att tro! envisades Tekla.

Elsy bröt in och sa:

– Fast nu till den här pingsthelgen, blir även jag styvmoderligt behandlad. Så du är inte den enda som blir övergiven. Jag får bara rå om Sune tidigt på pingstaftonen. Redan på kvällen ska han hämta grabben sin. De ska nämligen upp i ottan för att fiska. De ska få låna en fiskestuga och stanna vid en sjö någonstans, hela helgen. Men det får väl lov att gå.

Nu inflikade Tekla:

– Och jag får i stället vänta till sent på pingstaftonens kväll innan jag får träffa min Henke. Han ska ägna sig åt sin grabb under hela den ljusa delen av pingstaftonen. Först klockan elva på kvällen ska vi mötas vid Saga biografen. Vi ska se en nattbio. Det är något nytt som har börjat sprida sig. Saga är den enda biografen som har infört det där med att visa filmer på sena kvällar. Fast det ska vara bra filmer de kör, har jag hört. Mycket folk drar det visst. Bara jag inte somnar under filmen … Du vet att först ska jag vara i kyrkan och övervara en konfirmation och sedan bevittna hur ett brudpar blir man och hustru inför Gud och församlingen.

– Jo, men du är relativt ung, Tekla. Häng med mig och Sune ut till Fageråsens Hälsokälla på pingstafton. Det hinner du innan du ska träffa K-H vid bion, föreslog Elsy. – På Pingstdagen kan du väl komma hem till mig, så äter du och jag middag tillsammans, utan manfolk.

– Tack du – men nej, tack. Då har Henke föreslagit att vi ska äta middag på den där fina restaurangen Tre Stjärnor. Den som ligger i grannstaden. Han ska även hyra ett rum på ett pensionat där. Det är ett evenemang i Parkhallen som han tyckte att vi skulle passa på titta på.

– Lyckliga du … då överger ju inte din karl dig helt i alla fall. Det är bara jag som blir helt ensam över pingsthelgen, sånär som på att vi gör den där trippen ut till Önskebrunnen, avslutade Elsy. Om jag inte vore så kär i Sune, skulle jag baske mig göra slut, tillfogade hon. Fast jag får lära mig att dela honom, det är bara så. Sådan är kärleken! Man kan inte få allt.

***

När Tekla sent på eftermiddagen, efter alla kyrkliga aktiviteterna cyklade bort mot Fageråsen, upplevde hon en stor frihet. Hon cyklade över öppna fält, ömsom genom små skogholmar som låg mellan åkrarna och kände hur den varma sommarvinden smekte hennes kinder och lekte med det blonda håret. Det var tyst och stilla och det luktade gräs och ibland även ladugård på somliga ställen. Det enda ljud som hördes var det ideligen återkommande ”Svisch – svisch – ljudet” från cykelns kedjeskydd, när hon trampade.

Hon funderade lite mer över sina önskningar. Att hon kunde tänka sig ett liv med Karl-Henrik var hon övertygad om. Hans pojke var ju i alla fall tolv år och skulle snart vara så stor att han inte längre behövde hålla fadern i handen för jämnan, och då skulle det ju automatiskt bli mer tid över åt henne.

– Tolv år …? Då skulle ju inte Karl-Henrik ha varit mer än … Hon räknade snabbt efter.  – Skulle han inte ha varit mer än… hon funderade, mer än… när han blev pappa?

Hon avbröt sitt uttalande, utan någon siffra nämnd. Nej! Det stämmer inte, tänkte hon.

Hon själv var 35 år och Henke verkade förr vara yngre än henne och hade ändå så stora barn. 

Så kom hon ihåg att han en gång hade sagt att han hämtat grabben på dagis … Hade han kanske menat ”fritis”? – Eller var det så att barnet var yngre …? Endera hade hon missuppfattat saken eller så hade Henke sagt fel.

En annan sak som hon funderat över, var den gången hon oanmäld tittade hem till honom. Det fanns ingenting som talade för att han hade barn. Inga extra grejer i hallen. Inget alls som tydde på att det brukade vistas barn i den lägenheten. Ingen fotbollsutrustning eller lämpliga böcker på fel ställen eller påbörjade teckningar. Inga omkringslängda kläder. Om pojken nästan kom och gick som han ville i båda föräldrarnas hem, som han påstått, borde hon ha sett något enda tecken på att barnet existerade. Konstigt!

En annan konstig sak som inträffade för ett par veckor sedan var: Att det var omöjligt att få tag på honom i telefon. Trots att han skulle ha grabben hela helgen och dessutom sagt att han skulle var hemma.

När hon frågade honom var han hållit hus blev svaret: Jag var väl i tvättstugan, till affären, upp till grannen en sväng, ute i något ärende. Något riktigt svar hade hon inte fått. Ändå hade hon försökt ringa till dess klockan passerat tolv en bra bit – utan att få svar.

***

Hoppas att myggen inte blir för svåra där borta vid källan, tänkte Tekla när hon såg en och annan bil skymta där borta på stora landsvägen. Hon ämnade stanna och köpa en glass, så snart hon kom fram till korsningen med stora vägen. Hon skulle ju ändå korsa den för att komma till källan och då kunde hon lika gärna stanna en stund och rasta med en glass. En kiosk hade blivit uppförd intill den nyöppnade macken.

Det första Teklas blick fastnade på när hon rullade in på grusplanen, var en man som liknade Karl-Henrik. Hjärtat gjorde ett skutt i bröstet. Inte kunde det väl vara han? Han skulle ju ha sin pojke hela dagen i dag. – Joo, visst var det han.

– Henke! ropade hon glatt och styrde bort till mannan, bromsade in och hoppade av cykeln.

Henke ryckte nästan till av överraskning när han fick se henne, men han såg – för den skull – inte det minsta glad ut över att se henne.

– Men… vad i all sin dar är du i de här avkrokarna, Henke!

– Ja, som du ser, så är jag det.

– Var har du bilen?

– Nej, jag cyklar. Skönt att få lite motion, sa han och slängde ut med handen i riktning mot en lila tandemcykel, som stod lutad mot ett trädgårdsbord en bit bort.

– Men Guu … åker du tandemcykel hit! – Tandem – ensam!

– Ja, är det något konstigt med det då? svarade han snäsigt. Grabben och jag brukar ofta ta oss en tur på tandemcykel.

– Jahaja, svarade Tekla lite undrande. Det var något som inte stämde, tyckte hon, men hon kunde inte sätta fingret på vad det var, så hon teg.

– Vart är du på väg? frågade Tekla. – Pojken skulle ju …, började hon, men blev avbruten.

– Jag ska tillbaka till staden. Grabben stack till morsan en liten stund, så jag tog en tur hit ut, men jag ska tillbaka nu.

Synd, tänkte Tekla och önskade inom sig att han kunnat följa med henne till Önskebrunnen, men alltid var det grabben, grabben, grabb… – Inget att göra åt, men talade han verkligen sanning? Skulle han verkligen tillbaka till stan? Hon tänkte köpa en glass och sedan ämnade hon sitta och vänta tills hon fick se vart han styrde färden.

– Ska du inte skynda dig tillbaka till pojken din? Tänk om han väntar, sa Tekla efter ett tag, för att skynda på honom lite.

– Det är så fint väder, så jag tycker det är skönt att ta det lite lugn ett tag, svarade han lite besvärat.

Tekla såg att han ogillade hennes fråga i högsta grad. Och strax kom han med en motfråga.

– Vad gör du själv i den här delen av världen? Inte har du väl planerat en utflykt ända hit, för att sitta och räkna bilar på E 18 en pingstafton?

Hon svarade med att hon ägnade sig också åt att koppla av och så blev de sittande ytterligare en god stund.

Så kom Tekla på vad det var som hon hade tyckt var fel med cykeln. Sadeln …! Den satt på tog för högt upp för en tolvåring. Ingen liten pojke kunde nå upp och sitta på den och det sa hon även till Henke. Han drog till med att cykeln var hans brors, men att han fick låna den när han ville. Att flytta sadeln upp eller ner, var ingen svårighet, sa han utan att se på henne.

– Det var värst vilket korsförhör du ställer till med, bara för att du inte ser mig i bil som du är van vid. – Har du svårt att fatta att även bilägare är cykelkunniga? inflikade han giftigt, som om hon bara var vilken bekant som helst och inte hans älskade fästmö.

Vad hade det gått åt honom? Henke som var så öm och kärleksfull i vanliga fall.

Till sist reste Henke sig upp från parkbänken. Stod stilla en liten stund. Drog handen genom sitt mörka glänsande hår, men vände sig om från henne – som om han tänkte gå. Skulle han gå utan att ens ge henne en kram eller en kyss? for det genom hennes tankar.

Så stegade han bort till cykeln, utan ett ord, inte ens ett hej.

Tekla blev arg och ropade:

– Hälsa så gott till grabben!

Hon såg hur Henke vant slängde benet över stången och satte fart. Det såg minst sagt komiskt ut, när han cyklade på det där långa ekipaget. Som en liten skit, satt han längst där framme med knäna nästan under styret och trampade, till synes, lite bakkäckt, med en dryg cykellängd – helt tom – bakom sig.

Nå, han styrde i alla fall kosan mot stan, den biten som hon hade uppsikt över Fast vart han vände iväg sedan, när han var utom synhåll, kunde hon inte veta. Han hade betett sig som om han knappt känt igen henne. Han hade inte nämnt ett ord om att de skulle träffas vid Saga bion lite senare på kvällen.

Själv satte Tekla sig på cykeln och trampade modstulet iväg den sista biten som var kvar till Önskebrunnen, alltmedan hon vände och vred på det konstiga mötet med Karl-Henrik.

När hon var framme vid rastplatsen, hoppade hon av cykeln och ställde den ifrån sig vid den stora silvergranen. Hon sökte med blicken efter Elsys cykel, men såg ingen. Allra sista biten fick man gå. Hon följde stigen. Medan hon gick, undrade hon om Elsy inte var kommen än. När hon gått en liten bit till, och kom fram till gläntan, där granarna glesnade, såg hon att Elsy stod lutade över sin ryggsäck.

– Jo, här är du ju, sa Tekla glatt överraskad, när hon fick se Elsy i färd med att duka upp matsäcken på en handduk som hon lagt ut på marken.

– Hej, kul att du kunde komma, sa Elsy.

– Är du ensam? undrade Tekla.

– Njaej. Just nu är jag det. Sune stack iväg för att köpa lite fler läskedrycker och så var han sugen på glass, sa han, men han är nog snart tillbaka.

– På det viset!  

Tekla stod tyst en bra stund och iakttog Elsy.

– Var det längesedan han stack?

– Ja, det är nog trekvart sedan kan jag tro, så han dyker väl upp snart.

Det kändes svårt att undvika att ställa frågor till Elsy. De satt tysta bredvid varandra länge, innan Tekla gjorde sig ärende fram till källan. – Hur länge skulle de vänta … Tills Elsy själv började fundera över vart Sune tagit vägen, undrade Tekla inom sig. Hon lyfte ner byttan från pålen som den hängde på och tog upp lite vatten och drack. Det smakade inget speciellt, men ändå var det gott och hon var törstig.

Tekla lade märke till hur Elsy gång på gång, såg nedåt stigen. Förmodligen i hopp om att få se Sune, men till sist sa hon:

– Men vart har karl´n tagit vägen? Han borde ha varit här för längesedan.

– Jag tror inte att han kommer tillbaka alls, sa Tekla lågt.

– Va i all sin dar är det du säger? Det är väl klart att han kommer tillbaka. Vart skulle han annars ta vägen?

Elsy såg på Tekla och upptäckte att det verkligen var något speciellt med henne. Hon hade blivit blekare och såg riktigt tagen ut. Så Elsy gick fram till henne och sa:

– Vad menar du? – Är det något som har hänt, som jag borde känna till? Låt mig, i så fall, få veta!

– Vi kan vänta en liten stund till, men jag tror att jag har sett Sune … Jag tror att jag såg honom borta vid kiosken.

– Du såg … säger du! – Du … Du har väl aldrig sett Sune?

JO, tyvärr, tänkte Tekla. Han hade en lila tandemcykel! Hon hade på tungan att säga både det och mycket annat, men hon teg.

Tekla kände sig både gråtfärdig och färdig att svimma. Hur skulle hon kunna lägga fram sina misstankar om Sune … för sin egen intet ont anande väninna? – Och vem skulle stötta vem …

© Ingbritt Wik