Fattig student säljer sin kompis

Just den annonsen fastnade Mirja för när hon tittade in på Internets sajt: Köp & Sälj.

Det var Sky-Ply Charm som var till salu! Inte mer än 14000 var begärt, om bara köparen kunde garantera att hästen skulle få det bra. Sky-Ply var en travhäst som inte hade någon vidare tur, därför hade inte den nuvarande ägaren råd att ha honom kvar.

Lennart, Sky-Ply Charms ägare, kände sig dyster när han efter en vecka gick igenom annonssvaren: En av dem som svarat på annonsen och som var intresserad hade haft för många djur redan och dessutom betalningsanmärkningar, upptäckte han vid närmare undersökning. – En annan som svarat, hade haft undermåligt stall och den tredje som var intresserad av att köpa hästen, vekade helt olämplig, ansåg Lennart. – De hästar som denne redan hade såg ytterst raggiga och undernärda ut. Nej, där skulle inte hans älskling behöva hamna.

Fanns det då ingen person som Lennart ansåg vara god nog som ny ägare till hans trogna häst? – Det verkade inte som om det fanns någon som ville satsa på en loser som Sky-Ply, hans älsklingshäst, trogne vän och kompis. Skulle han bli tvungen att sälja den till slakt? Bara för att känna sig lugn för att hästen inte kom i helt orätta händer.

Mirja som ganska nyligen ärvt sin morbrors fina lantgård, skulle ju kunna ta hand om den här hästkraken, tänkte hon, när hon läst annonsen som berörde henne mycket. Hon hade ju även ärvt lite pengar, så hon hade råd att hålla en häst med foder till dess hon fått upp stängsel, så den kunde beta av en del som hjälp till försörjningen. En travtränare kände hon också. Hade hon tur kanske hon kunde få hjälp av denne. Att det inte bara var att köpa hästen och ställa in den i stallet, var hon medveten om, men hon hade ju bondeblod i ådrorna, så det här skulle hon klara.

Hon skulle ringa på telefonnumret som stod i annonsen, men allra först skulle hon prata med Allan, mannen som hon var sambo med. Han visste en hel del om travhästar, för han spelade på trav och bodde nästan på travbanorna. Kanske skulle han ha intresse av att vara delägare i hennes fåle om hon köpte den här relativt unga hästen. – Hon skulle prata med honom.

Allan hade inte alls gillat att hon fått ärva gården. Han ville att hon skulle sälja den och köpa en villa inne i stan istället, så de kunde bo större och bättre. Nu bodde de i en tvåa, ganska centralt, men det blev ofta så att de trampade varandra på tårna när utrymmet tröt.

Allan var polis, en bestämd sådan. Om det var yrket som gjort honom sådan eller om han blivit polis just för att han var som han var, visste inte Mirja. Hon hade inte känt honom när han var ung, så vad som var arv och vad som var miljöpåverkan, visste hon inte. Fast om hon lirkade lite extra med honom, brukade hon ofta få honom att ge med sig.

När Allan kom hem, lade Mirja fram förslaget om delägarskap i  Sky –Ply, om hon bestämde sig för att köpa den.

– Köpa häst …? – En travhäst … Kommer aldrig på frågan!

– Det bestämmer väl inte du, dristade sig Mirja att svara.

– Du fick några tusingar nu när din morbror kolade. Köper du häst för dem, är du ju helt galen. – Vad ska du göra när de pengarna är slut …? Köra timmer med travaren kanske, sa han spydigt.

Mirja såg länge på Allan, utan att säga ett dugg, men så kom frågan:

– Vad ska jag ha morbrors fina gård till om inga djur ska få åtnjuta den frid och frihet som är på det stället?

– Arrendera ut skiten!

– Aldrig! svarade Mirja med övertygelse.

 Sälj gården då till någon annan hästtokig och köp en villa här i stan. Det är väl det vettigaste du kan göra, för ingen av oss är bönder.

– Nej, ingen av oss är bönder, det har du alldeles rätt i, Allan, men varför kan inte en av oss bli det då? näbbade Mirja emot.

– Skulle du bli bonde …? Hå! – Nej, jag skulle inte tro det, flicka lilla, sa Allan överlägset. Eller menar du kanske att jag ska bli en ridande Sheriff …? Han skrattade glädjelöst och reste sig och gick ut och smällde igen dörren efter sig, så det ekade i tapeten.

Mirja gjorde bara en ful grimas efter honom och gick med bestämda steg mot telefonen. Hon skulle ringa till den där studerande personen som förhoppningsvis ännu var hästens ägare. – Ringa innan hästen var såld, för priset var nog inte högt … Det förstod hon utan att ha pratat med hästintresserat folk.

Om hon åtminstone hade haft en broder eller en syster, tänkte hon, men hon hade bara en skock avundsjuka arbetskamrater och väninnor som såg med avund på att hon var ägare till en gård. Många hade nog velat byta med henne, hade hon börjat förstå.

***

Mannen som svarade när hon ringde hette Lennart Fors och han lät mycket trevlig. Han studerade till veterinär. Det fick bli studier i etapper, berättade han, för ekonomin tillät inte att han gjorde på annat vis.

Han berättade, att under sin praktiktid hade han blivit utkallad till ett stall, där stoet hade svårt att föda. Sky-Ply var stoets första föl och hon var en kitslig – lite för gammal förstföderska. Hon ville inte kännas vid fölet. Nu blev det svårt för både Lennart och även för stuteriets ägare: ”Kunde möjligen Lennart – som var fri och obunden student – ta som sin uppgift att mata det här fölet?” Ägarens tid räckte inte till.  Leja ytterligare folk för att hålla liv i den där kraken, som han kallade Sky-Ply, hade han inte råd till. Om Lennart tog ansvar för fölet, kunde han räkna det som sitt hädanefter. Det skulle ändå bli en billig utväg tyckte fölets ägare.

– På den vägen är det, sa Lennart. Jag har helt enkelt inte råd att hyra stallplats längre, när hästen hela tiden springer fel. Sky-Ply har inte sprungit in några stora pengar. Inte ens så mycket att det täcker stallhyran, förklarade han för Mirja. – Sky-Ply Charm är en loser precis som jag själv, sa han med en liten suck. Jag skulle ha kunnat vara klar med mina studier för längesedan, om jag inte hade hållit på med så mycket annat vid sidan om, som tillexempel: Att ta hand om ett alldeles för klent föl … Fast när jag varit med och hjälpt det till världen så … Ja, du förstår kanske, att då kändes det som om jag ville fortsätta tills det blev häst av honom.

– Mirja förstod, mycket väl. Hon skulle alltså inte förvänta sig att hästen skulle dra in några stora pengar, men det hade hon inte heller planerat. Hon ville ha lite liv där på gården och det skulle det ju bli om hon köpte en häst och några andra mindre djur. Höns kanske, tänkte hon.

Om hon köpte hästen, borde hon kanske flytta dit ut … Nå, det fick hon väl fundera på.

Hon gjorde upp en tid med Lennart Fors för att se på hästen. Det var inte långt från stan dit ut där han bodde, så hon skulle hinna dit en sväng redan i kväll.

Innan hon hann iväg till Lennart Fors, kom hon ihop sig med Allan ytterligare en gång. Han hotade henne med, att om hon köpte hästen, skulle han bryta förlovningen.

Mirja skrek åt honom att det tyckte hon lät bra. Hästen eller ringen. – Vad betydde mest för henne? Det skulle hon fundera över, men inte just nu, det fick bli senare … Nu skulle hon skynda sig iväg för att se på Sky-Ply.

***

Stallet där kusen var inkvarterad låg bara en bit utanför stan och den som mötte henne på stallbacken var Lennart Fors. Lång, mörk och ståtlig, tyckte hon. Hans varma handslag när de hälsade och hans försiktiga sätt tilltalade henne – hon som var van vid Allans auktoritära sätt att behandla henne.

Hästen var fin att se på och trevlig att handskas med, tyckte hon när de både hade tagit en ridtur bort över ägorna. Hon på Sky-Ply och Lennart på en mörk nästan svart vallack.

Lennart brukade ofta vara i det här stallet och pyssla med hästarna på sin fritid eller som han själv sa: när han inte hade lust att hänga över skolböckerna.

Att Mirja föll för Sky-Ply, hade hon nästan räknat med, så när hon gjorde upp köpet, kände hon sig nöjd. Lennart Fors skulle se till att hästen kom till hennes gård vid det överenskomna datumet. Som Mirja själv sa: Jag måste ju flytta dit ut själv först. – Hon skulle bli deltidsbonde eller kanske skulle hon studera till veterinärassistent …? Det var en tanke som Lennart Fors hade väckt hos henne. – Varför inte? Hon kunde vara frisörska på deltid eller på fritiden om hon eventuellt fick någon sådan.

***

När hon kom tillbaka till staden och Allan, kom hon ihåg att hon helt och hållet hade glömt bort hans hot om att bryta förlovningen om hon köpte hästen.

Hon kom på sig med att hon inte tänkt en enda tanke på Allan medan hon varit där ute i stallet med Lennart och hästen.

Det ilade till både av rädsla och av lite upproriskhet i hjärttrakten, när hon kom ihåg deras senaste gräl. Som tur var sov Allan när hon kom hem.

Hon smög försiktigt ut i badrummet och gjorde sig i ordning för natten. Så länge hon var vaken, kretsade tankarna omkring hennes nya liv som deltidsbonde ute på Björkåsen.

***

– Vilken drabbning …! sa Mirja för sig själv nästa kväll, när hon, med en bag i handen, var på väg mot parkeringen, där hon hade sin bil. Hon och Allan hade nog haft sin sista dispyt nu, anade hon. Allan hade kastat ringen emot henne, hon hade hoppat undan och ringen hade landat i blomfönstret bland krukväxterna, precis invid en Fredskalla. – Kanske hon och Allan aldrig varit ämnade för varandra, försökte hon trösta sig.

Det kändes underligt, men inte direkt som hon hade föreställt sig, att det skulle kännas när man just brutit upp från ett långvarigt förhållande. Allan hade varit hennes trygghet. Hennes allt sedan föräldrarna omkom. Men … hade hon verkligen älskat honom? Det hade hon trott, men kanske det ändå bara varit tryggheten som gjort henne så bunden till honom? Det skulle hon väl snart få svar på, för nu var hon på väg ut till Björkåsen. Kunde hon klara av att sova en natt ensam i det stora huset? – Hon som var så mörkrädd. Det hade hon ju helt glömt bort i stridens hetta. Nå, hon fick försöka klara av den här natten, sedan kunde hon ju skaffa sig en katt eller kanske en hund. En hund var väl i så fall bättre om hon ville bli försvarad.

***

När Sky-Ply till sist var installerad på Mirjas gård, kom Lennart på besök så gott som varje dag. När han inte kom kändes det tyst, ensamt och ödsligt, upptäckte hon. Till att börja med fick hon låna Lennarts hund Doll. Ingen stor sak, men skälla kunde den och det var nog huvudsaken, trodde hon.

Sky-Ply visade sina framfötter mer än en gång och han blev inte alls den ekonomiska belastning för Mirja, som vad Allan förutspått. Det var en trevlig häst. Fin att titta på där han gick i hagen, bland de vita björkstammarna nu när bladen börjat skifta färg.

Mirja mötte allt som oftast Allan på staden och en gång slängde han åt henne:

– Hur har du det med spökena där ute på Björkåsen?

– JO, tack! De är hyggliga de flesta, svarade Mirja lite illmarigt.

– Du har inte ångrat dig än och vill komma tillbaka till en polis som kan försvara dig? fortfor Allan lite nertonad.

– Jag har skaffat mig vakthund, skröt Mirja.

Att det var en liten lurvig mops, behövde hon inte skriva honom på näsan om.

Hon började förstå, att Allan inte alls trott att han kunde bli utmanövrerad av en dålig häst. Vänta du …, tänkte Mirja. En dag, kanske du blir tvungen att satsa några lappar på Sky-Ply när du är på trav.

Lennart hade pratat om att de skulle skaffa en kompis till Sky-Ply, för det var inte bra för hästar att gå så allena som vad Sky-Ply gjorde och nu hade ju han och Mirja beslutat sig för att flytta ihop, och det fanns stallplats för många hästar där ute på Björkåsen. Så varför skulle de dröja med köpet? – Veterinär fanns ju också på gården nu, för Lennart var klar med sina studier. Mycket tack vare att Mirja övertagit en hel del av det arbete som han hade på sitt veckoschema tidigare.

Mirja hade bott ensam på Björkåsen i närmare ett år och det kändes nästan som om hon blivit född på nytt, nu när hon kunde känna att inte bara Sky-Ply tillhörde henne, utan att även Lennart hörde till gården. Hon började fundera på att studera till veterinärassistent. Då kunde de så småningom öppna egen praktik för både stora och små djur på hennes ärvda gård. Det var något som en gång i tiden hennes morbroder önskat göra för sin egen del, när han övertog Björkåsen. Tyvärr hade han ansett sig för gammal för skolbänken och nöjde sig därför med att fortsätta som bonde, precis som hans förfäder hade gjort.

***

Lennart och Mirja hittade en mycket fin vallack som de köpte som kompis åt Sky-Ply. Även några ankor blev inköpta i samma veva, samt en grann påfågel. Det artade sig på gården och det blev ett tillbygge där de skulle starta veterinärpraktik när Mirja blev klar med sina studier.

Det som stod på turordning här näst, var deras vigsel. Nu skulle de se till att besöka en stor bondeauktion och inköpa en skrinda. Den skulle lövas och parhästarna Sky-Ply och Es-Don skulle spännas framför åket – och brudparet skulle åka i lövad skrinda från kyrkan.

© Ingbritt Wik