Fotspår i snön

Ingress:

Det var ganska mörkt, så det gick inte att se vilket bilmärke det var. Inte heller gick det att se vem mannen var.  Och varför hukade han ner sig bakom hallonbuskarna?

Emilia hade börjat bli less på det mesta. Hennes särbo, Håkan, hade börjat gå henne på nerverna. Deras förhållande hade urholkats mer och mer för varje år, så nu var de bara vänner, om ens det.

Man kan inte bara ge och ge, till någon som bara tar och aldrig ger något tillbaka, resonerade hon. Om det hade stannat där, hade hon kanske fortsatt bekantskapen med Håkan. Men hon var innerligt trött på hans ironiserande och raljerande. Han hade, rent ut sagt, blivit elak. Och det blev inte bättre av att hon drog sig undan all närkontakt. Om någon hela tiden förtrycker och förminskar sin partner, blir reaktionen ofta så, att den förtryckta drar sig undan sin tyrann.

Det gick inte att resonera med Håkan. Han blev förbannad så fort det var något Emilia försökte prata med honom om. Hon hade länge grunnat på att be honom söka sig en annan vän. Han var visserligen hjälpsam och snäll, men han hade kapat hennes själförtroende. Kört det helt i bott.

Emilia hade blivit bekant med Håkan på en dans, bara något år efter att hon blev änka. Redan då ogillade hon hans nedlåtande uttalanden och lust att förminska henne. Till en början var Emilia stark, och hon hade sitt skrivande som gav så mycket. Hon hade börjat fundera över möjligheten att sända noveller till någon tidning. Det föll sig naturligt, att hon yppade tanken för Håkan. Svar fick hon, men knappt det önskade, men väl det väntade.

”Dina tandlösa noveller passar nog bäst i byrålådan eller papperskorgen”, kläckte han ur sig. Det lät inte som ett skämt, ifall det var menat att det skulle tolkas så. I så fall var det en icke rumsren rolighet.

Trots Håkans avrådan gjorde Emilia ett försök att sända några noveller till en veckotidning. Hon fick dem alla antagna och införda i tidningen. Dessutom bra betalt. Den gången sa Håkan, att det säkert berodde på, att det var en mindre tidning, dessutom kanske de led brist på noveller, just då. Det var inte snällt sagt, men hon teg som vanligt.

Håkans uttalande blev en utmaning för Emilia, som sände noveller till ytterligare en tidning. Även denna tidning tackade för materialet och antog det insända materialet.

Hädanefter teg Emilia om sitt skrivande och sa inte ett knyst om att hon fortsatte sända noveller till tidningar. Med stor framgång bör tilläggas.

Just nu efter att hon kände sig helt mosad av Håkan, funderade hon på att slänga alla gamla elakheter i ansiktet på honom och tala om att nu skrev hon kontinuerligt till fyra tidningar och att hon vunnit flera novelltävlingar. Det skulle kännas som revansch, att få upplysa honom om det, samtidigt som hon tackade för många år av förtryck. Men hon misstänkte att hon inte skulle våga göra allvar av den tanken.

Hon drog en lång hjälplös suck. Varför hade Håkan blivit så elak?

***

Så kom dagen när Håkan och Emilia kommit överens om att åka till den större staden i ett ärende. Hon råkade försova sig, men eftersom det inte var någon tid som skulle passas, mer än den mellan Håkan och henne själv, ansåg hon att det fick ordna sig, även om hon visste att Håkan var en stressig person och ogillade att vänta. Helst skulle hon sitta med kappan på och med handväskan i knäet när han dök upp. Men den här dagen, blev det i stället så, att hon mötte honom i morgonrocken.

– Va, faaan … är du inte …

Han svor till och fortsatte:

– Har man bestämt en tid, så ska man vara klar, men det … tycks inte du din …

Där avbröt Emilia hans utbrott och sa helt lugnt:

– Scch! … Håkan, lyssna …! Jag vill säga en sak till dig! Jag har tagit skit från dig i sååå många år …, så nu tar jag inte ett enda dugg mer. Hör du det? Du ska vara tyst!

– Jassåå, det låter så nu … Jag som alltid ställt upp för dig! Men …, jag ska inte besvära damen mer, sa han högröd i fejset och tvärvände.

Han tog ett par långa kliv genom hallen och ut på trappan. Slog igen dörren efter sig, så välkommenskylten, som hängde på insidan, föll i golvet så keramik-godset gick i tusen bitar.  Hon hörde hur han startade bilen och gav sig av med världens rivstart i gruset.

– Vilken avslutning du Måns, sa Emilia när katten skyggt kom hukande, med svansen nästan släpande efter sig, för att se vad som hände.

Katten nosade på skärvorna från den fina välkommen-skylten, tittade upp på Emilia, som om han ville säga:

”Det var inte jag!”

Emilia drog en lång suck och satte på en kaffetår, för nu var det inte längre bråttom. Hon hällde upp grädde på ett fat åt katten. Nu skulle hon försöka stressa av, innan hon gick in i den där berömda väggen.

– Nu du Månse-man, får vi skotta vår snö själva, men det kan det vara värt, eller vad säger du? sa hon och satte ner fatet med grädden framför katten, som gav henne en undrande blick.

Nu kunde hon andas ut. Håkan hade själv stått för uppbrottet, som hon gruvat sig så för att ta tag i själv. Nu var det gjort. Skönt!

Det började bli knappt om tid med den där följetongen, som Emilia lovat leverera till tidningen Sunnanvinden. Men hon skulle ta tag i skrivandet på allvar, bara hon fick ta igen sig lite. Nu var hon åtminstone av med sin stressiga särbo.

***

Givetvis blev lugnet inte långvarigt. Den nyfikna grannkvinnan, Kajsa, dök upp i tid och otid. Givetvis ville hon veta varför inte Håkan varit synlig på senaste tiden. Men Emilia tänkte inte ge henne någon förklaring.

Till sist blev Kajsa tvungen att fråga:

– Och hur är det med Håkan då …?

– Inte annat än vad jag vet, så är det bra, svarade Emilia och det var väl ingen lögn. För Håkan mådde nog bra, och efter uppbrottet kände även Emilia sig tillfreds.

Någon ro att skriva klart den där följetongen verkade det inte bli. Och snart skulle hon vara framme vid deadline. Var det inte det ena som hände, så var det något annat. Hela tiden dök det upp förhinder som gjorde att hon inte fick skriva klart: Spring på försäljare som ville, att hon skulle välja just deras utbud för en bredbandsinstallation, som skulle göras så snart fibern var indragen. Viasat och Canal Digital tävlade om vem som skulle få äran att sätta upp den bästa och största parabolen på hennes husvägg.  

Emilia ansåg, att hon klarade sig bra med Viasats gamla Nordenparabol och ville inte byta, men vem ville lyssna på hennes åsikter? Dessa unga försäljare tyckte väl bara att hon var mossig som inte ville byta ut sina gamla aparater. Men eftersom allt fungerade, tyckte hon inte att det fanns anledning att ställa sig i nya, dyra inköp.  

Veckorna gick. Vintern började lämna plats för dagsmeja, och Emilia kände sig mer och mer jagad. När skulle hon göra allt det där som hon hade tänkt ta igen, efter att hon blev fri från Håkan? Tidigare – när Håkan var en del av tillvaron – hade köksregionen tagit mycket tid i anspråk; matlagning, disk och kaffe med hembakat.

***

En eftermiddag när Emilie med soppåsen i ena handen gick ut för att slänga den i tunnan, såg hon att locket på postlådan inte var ordentligt stängd. Hon gick dit för att stänga locket. 

– Vad sjutton är det här? sa hon högt för sig själv. En fint flätad brödkorg och ett halvt kilo kaffe. Vem sjutton agerar tomte så här långt efter jul?

Men så kom hon att tänka på, att sonen hade nämnt att han kanske skulle passera genom hennes stad idag. Ja-haaa… Då var jag kanske i källaren och inte hörde när han knackade på, men varför gick han inte in? Han har ju nyckel, tänkte hon och tog med sig både posten och gåvan in.  

På kvällen ringde hon upp Yngve för att tacka. Han skrattade till och undrade vad hon pratade om.

– Nää, morsan, det var inte jag, som uppvaktade dig med kaffe, det måste vara någon annan…

– Vem sjutton skulle det vara? sa Emilia.

Sonens ärende hade blivit ändrat, så han hade inte alls varit i hennes trakter, som det tidigare varit menat.

Emilia funderade en stund och blev på det klara med att det säkert var någon av väninnorna, som svängt förbi, men inte haft tid att gå in. Efter att Emilia ringt och fått höra att ingen av dem hade lekt tomte, fanns det bara en kvar att välja på: nämligen Håkan. Förmodligen ville han återuppta kontakten. Få mat serverat på bestämda tider, och en möjlighet att sola sig i hennes stora trädgård i stället för att sitta på sin egen inglasade balkong, där det blev hett som i helvetet när vårsolen gassade.

Hon drog en djup suck.

Nu försvann glädjen precis lika effektivt som när solen går bakom ett moln.

Ska jag aldrig komma ifrån den mannen? tänkte hon.

– Jo, jo-mensan … För sent ska syndar’n vakna. Det gäller dig också Håkan, sa Emilia högt. Meden det begav sig, så var inget, som jag kunde ge dig, något värt. Den enda gången, under alla år, när jag frågade dig hur maten smakade, svarade du: ”Det gick väl an!” Nu tar jag inte emot fler kränkningar från dig.

***

När Emilia någon vecka senare kom hem från affären var det färska bilspår i snön utanför hennes trappa … Var det Håkan som sökt henne? Eller vem var det som tänkt hälsa på?

Hon kände sig både stressad och en aning rädd. Hur skulle hon kunna förklara för Håkan, att han inget mer hade att hämta hos henne? Han som blev förbannad, så fort hon sa något mer än: ”ja, nej, eller jaså”.

Emilia låste upp dörren, ställde inte varorna i hallens skumraskt. Gick in i köket utan att ta av vare sig skor eller kappa. Hon sjönk ner på en köksstol och försökte bringa ordning i tankarna. Det var lite för tidigt att ge sig ut till kolonistugan. Den som hon ärvde efter faster Tekla. Stugan var en underbar oas. Perfekt att ha som skrivarstuga. Kanske skulle hon … näää … tankarna snurrade som vilsna elektroner.

Men stugan lockade med sitt lugn, fast det var nog alldeles för kallt att vistas där nu?

Hon reste på sig och omprövade tanken: varför skulle hon inte kunna ge sig iväg dit? Det fanns elektrisk ström och element fanns också. Vatten och avlopp var installerat. Fullt modernt.

Det började bli kris med den nya följetongen som hon höll på med. Om nu Håkan var på gång igen, skulle han med nöje och triumf sabotera hennes möjlighet att få en lång följetong antagen.

– Sagt och gjort. Du och jag, Måns … – Vi flyttar ut till Fridhem! Redan idag! Gör dig fin min älskade kattkompis, så sticker vi!

Utan att spilla onödig tid packade Emilia in det nödvändigaste i bilen. Ställde fram transportburen och Måns slank in och lade sig som om han hade förstått, att nu var det bråttom. Ingen idé att krångla.

***

Små snödroppar hade trotsat väder och vind och bockade välkomnande när Emilia parkerade framför trappan och började plocka in sina grejer i stugan.

Måns började omedelbart sitt idoga arbete att nosa runt i stugans alla vrår efter spår från eventuella muspåhälsningar.

Emilie satte på värmen det första hon gjorde och kopplade på vattnet. Startade kylskåpet som surrade igång med sitt vanliga lite irriterande ljud.

Efter att Måns sökt igenom huset utan att finna en enda mus, hoppade han upp i fönstret och började intressera sig för en blågrön vinterfluga som vaknat av värmen och krupit ut ur någon springa. Den började stretcha sina vingar och stela ben i ett försök att komma igång efter vintersömnen. Men Måns förhindrade ett stilla uppvaknande. Han tog resolut tassen och föste ner flugan ur fönsternischen.

***

När skymningen sänkte sig första kvällen, kändes det lite ödsligt. Koloniområdet låg öde så här års. Grannstugornas fönster gapade likt svarta hål. Än hade ingen mer kommit ut till sina odlingslotter. De andra stugägarna kom inte förrän det var dags att bearbeta jorden. Här skulle Emilia få vara ifred, åtminstone en dryg månad. Och det var bra, men som sagt, lite ödsligt att vara helt utan grannar, om det skulle bli något galet.

Det gick hela tre dagar och det var lugnt. Just den här tredje kvällen, satt Emilia i sin nersläckta stuga framför laptopen och skrev när hon såg ett par billyktor glimma till ute på vägen.

– Attan också …, sa hon för sig själv.

Bilen kröp fram, och stannade nästan borta vid Blomgrens kolonistuga, men ändrade sig och kröp vidare mot Fridhem. När han kom alldeles utanför Emilias stuga stannade den och en man steg ur.

Var det Håkan som spanade efter henne? Han hade kanske blivit förbannad när han förstod, att hon flytt fältet. Han visste inte var stugan låg, men han hade kanske fått tips av någon som visste var den låg. Folk kunde vara så fantastiskt hjälpsamma, när man inte ville ha deras hjälp.

Det var rätt skumt, så vem mannen var, kunde inte Emilia se, men han gick fram till tomtgränsen, böjde sig ner bakom hallonhäcken. Vad sjutton gör han där, tänkte hon och höll andan medan hon stod bakom gardinen och kikade.

Efter en stund gick mannen tillbaka till bilen och vände på hennes infart och gav sig iväg.

Skjulet som fanns på tomten hade Emilia låtit göra om till garage, så när ingen bil fanns utanför stugan, trodde kanske besökaren att hon inte fanns där.

Ytterligare ett par dagar gick i lugnets tecken, men sedan verkade det som om självaste satan släppts lös. Mystiska bilar med okänt folk smög förbi. Oftast i kvällningen när det var omöjligt att se vilka bilmärken eller människor det var som gjorde sig ärende just till hennes stuga.

Den där kvällen när Emilia kände sig krasslig, och hade lagt sig extra tidigt, hörde hon hur en bil stannade alldeles utanför. Det smällde i en bildörr, och det hördes steg. Någon gick alldeles utanför och rätt som det var trycktes ett ansikte mot fönsterrutan. Någon kikade in genom glaset. Det var nära att hon börjat skrika av skräck. Men lyckades hålla tyst.

Vem tillhörde det där ansiktet? Håkan hade inte skägg. Om han inte lagt sig till med det, förstås. Det var väl ingen omöjlighet. Skäggväxt hade han ju.  

Emilia visste att Håkan umgicks med ett par mindre trevliga gubbar, men varför skulle han be dem åka och spana på henne? Han som var lite svartsjuk var väl inte intresserad av att få sina kompisar att intressera sig för hans eget villebråd.

Dagen därpå fanns det spår i nysnön. Mannen som kikat in genom fönsterrutan, hade gått runt stugan. Stora fyrtiofemmor hade lämnat spår även borta vid uthuset. Vem var han, och vad ville han? Var han utsänd av Håkan?

Efter ytterligare ett par dagars lugn, kom det åter en bil. En mansperson klev ur och gick med bestämda steg fram till stugan och knackade på.

Emilia förbannade sig själv, för att hon hade haft lampan tänd, så folk kunde se att stugan var bebodd. Efter att hon hastigt dragit gardinen för fönstret, så hon skulle slippa se om någon tryckte ansiktet mot rutan, tog hon Måns-katten på armen och kröp ihop inne i sovalkoven.

Hon hade en mobiltelefon, men ingen hörde av sig på den, så vad ville den som ideligen kom på besök?

Efter tre sena kvällsbesök av en okänd man, lovade Emilia sig, att nästa gång skulle hon öppna.

 Hon skulle ljuga ihop en story om att hon hade främmande. Då skulle kanske, den okände besökaren, inte våga slå ihjäl henne redan ute på trappan.

***

Den där ”nästa gången” som samma bil stannade ute på vägen och mannen kom och knackade på, samlade Emilia allt mod hon ägde och öppnade.

– Vem är du och varför springer du här stup i ett?

– Ursäkta mig, sa mannen, men jag ville bara titta på huset.

– Titta på huset! Det var det dummaste jag har hört!

– Jamen jag är spekulant!

– Kyss mig … spekulant …, dra den där storyn om tomten också!

– Nej, men det sitter ju en ”Till Salu-skylt” där ute vid vägen.

– Det har jag svårt att tänka mig, svarade Emilia. Det här huset äger jag – och jag har inte tänkt sälja.

– Jamen … Varför … sitter skylten där ute då?

Den här gången var det så pass ljust, så hon följde med mannen ut till tomtgränsen.

Där alldeles vid hallonhäcken, satt det verkligen en skylt där det stod ”Till Salu”.

– Vem i helsicke … har …

Nu blev Emilia fundersam. Det här kunde inte vara Håkans påhitt …

***

En tid efteråt lyckade Emilia få alla pusselbitarna på plats:

Det allra första besöket som halvt skrämde ihjäl henne var gjort av mäklaren när han satte ner skylten vid hennes stuga. Alltså den stugan som han trodde skulle säljas. Fel stuga helt enkelt.

Den okände spekulanten blev näste man som skrämde Emilia. Han köpte ”den rätta tillsalustugan” och blev Emilias granne, eftersom den kolonistugan fanns bredvid Emelias stuga-Fridhem.

Tage Östergård blev med tiden lite mer än bara kolonigranne.

© Ingbritt Wik