Från vallpiga till bondmora

Skomakaren och hans hustru hade begåvats med en stor familj. De bodde på en liten arrendegård med några åkerlappar, så det gick att försörja två mjölkkor. En häst, höns och en gris fanns också.

Hustrun brukade hjälpa till i bygden när någon av de finare familjerna skulle ha fest, men hon var även den som hjälpte till med byk och storstädningar hos de bättre bemedlade familjerna. Men med sju egna barn, var det inte så lätt att hinna med mer än sitt eget hushåll. Fast allteftersom barnen blev större, och kunde börja arbeta, fick grabbarna plats hos någon bonde eller på sågverket, där de fick vara springsjasar eller lära sig stapla bräder.

Elin som var en av de äldre flickorna fick börja som vallpiga hos en bonde när hon var tretton. Samma år som hon gick och läste för prästen. Hon fick låna en cykel och cyklade de två milen bort till prästgården varje torsdag. Då skulle hon kunna rabbla både psalmverser och läsa upp utantilläxor ur katekesen, utan att staka sig. Annars höjde prästen sitt pekfinger eller ruskade på huvudet och gav bakläxa.

Prästfrun brukade för det mesta bjuda på ett glas saft och en bulle innan Elin åkte därifrån.

Konfirmerad blev Elin först året därpå när hon fyllde fjorton.

Någon kväll mitt i veckan fick hon även låna cykeln, för att cykla hem till föräldrar och syskon på en snabbvisit.

Det kändes alltid jobbigt när hon skulle cykla tillbaka till Österåsen.  Alexanderssons var väl snälla, men krävande på många vis. Lönen var inte stor. Knappt något utöver mat och husrum. Men familjen hade det inte så fett själva, så det var kanske inte så mycket att säga om den saken. Alexanderssons bodde på sin ärvda skogsgård med några kor, som skulle vallas upp till en säter för bättre bete, och tas hem därifrån i kvällningen. Ett passande jobb för en jänta som inte var rädd för troll eller vättar. Familjens egna två söner var hemifrån-flyttade. En gjorde lumpen i Östersund, den andre hade emigrerat till staterna.

Redan första veckan som anställd vallpiga förärades Elin ett duvblått vadmalstyg och ett mönster uppritat på tidningspapper. Mönstret var våder till en kjol, och det fick hon klippa ut själv och nåla fast på tyget.

Sax, tråd och nål samt en fingerborg låg överst på tygpacken. Kjolen skulle hon sy på lediga stunder under sommaren första åren som vallpiga hos Alexanderssons på Österåsen. Som tur var hade hon lärt sig sy i skolan. Den skickliga sömmerskan Naima hade hållit i undervisningen för flickornas syslöjd.

***

Mellan turerna upp till sätervallen, skulle Elin hjälpa till på gården med allehanda sysslor. Där fick hon lära sig laga mat, tvätta och putsa fönster och såpskura gamla gedigna trägolv. Livets skola kan man säga att det var. Lärorikt men slitsamt, för en ännu ej fullvuxen människa.

Höns, svin och kaniner och deras mathållning fick Elin ganska snart ta eget ansvar för. Stängdes det inte för hönsen på kvällen, blev det bassning för Elin dagen därpå; för tänk om räven kommit och knipit varenda höna under de ljusa morgontimmarna? – Säkrast att vara skärpt och ta sin uppgift på största allvar.  

Om det inte var för mycket att göra, på gården en dag, kunde Elin få tillstånd att ta kjolsömnaden med sig till sätervallen och sitta där och sy någon timme. Det var en rofylld plats. Lugnt och tryggt medan djuren betade alldeles intill. En och annan räv kunde hon se i skogskanten och korpen brukade kraxa, men i övrigt var det frid. Smultron brukade hon plocka och trä upp på strå, ifall hon inte gick in i fäbodstugan efter någon greplös kopp att plocka i.

Varje kväll innan hon vallade korna tillbaka ner till gården, fick hon hinka upp vatten ur källan och tömma upp i två ämbar, som stod en bit därifrån. På så vis var vattnet inte för kallt när kossorna kom törstiga upp till vallen dagen därpå. Själv kunde hon få sätta sig och pusta ut efter vandringen medan kossorna sörplade i sig av vattnet.

Men det fanns även en bäck inte så långt från sätern. En bäck som rann ner till ”Djupa kärret” En myrmark med otrevliga gungflyn, som hon fick vara rädd, att korna skulle ge sig ut på. Men det fanns även en liten sjö lite längre bort, dit hon själv brukade gå för att ta sig ett bad när det var varmt.

***

När Elin var på sitt artonde år, men fortfarande piga hos Alexanderssons familj, satt hon med ett broderi på fäbodstugans slitna trätrappa. Nu var hon en vuxen kvinna med drömmar om framtiden och hade planer på att ge sig iväg till storstaden. Men den här sommaren skulle hon förbli en fäbodstinta, hade hon tänkt.

Rätt som det var hörde hon en ko som råmade någonstans. Hon lade handarbetet ifrån sig på trappan, reste sig upp och lyssnade. Gick en bit ut på tunet för att bättre lokalisera ljudet. Det verkade komma bortifrån Nolåshållet till. För säkerhetens skull gick hon bort över kullarna för att se efter om någon kossa av den egna flocken saknades.

Hon räknade högt:

– Rosa, Rölla, Hjärtros… var nånstans är Saga nu då…?

Elin tog några steg längre bort.

– Jo, där bakom är hon ju. En samling sly dolde henne. Amanda och Åsa… Oj, de är ända borta vid skogskanten. Kvigorna Lilly och Maja … och gödkalven Jonatan går nere i svackan mot ladan… Så väl då…, småpratade hon med sig själv. Allihop går och betar lugnt, vems kossa är det då som råmar så ihärdigt? Någon som kommit från flocken, men vem har kor på skogen så här tidigt på året?

Elin kände ett styng av fasa, och klädde sig i anorak och klev i stövlarna. Hämtade vallkäppen som hon ställt ifrån sig vid källan och gick stigen bort mot Djupa kärret. Myren som hon hört talas om att kor gått ner sig i förr. Hon visste att Nolåsen också brukade ha kor på skogen när betet var uselt i hagarna. Kunde det möjligen… Nej, så fick det bara inte vara. För vad skulle hon kunna göra åt det…

Hon försökte slå den bisarra tanken ifrån sig och skyndade på stegen, så hon nästan halvsprang.

Varför kunde inte den gården hålla sig med en vallpojke, tänkte hon. Oansvarigt att låta kor gå på skogen utan minsta tillsyn. Elin hade nog med att hålla koll på sin egen flock.

***

När storskogen släppte sitt tag och ersattes av starrgräs och martallar såg Elin först inget konstigt alls vid det där hemska kärret. Men så skymtade hon något, men inte var det väl möjligt…

Hon skrek till och slog händerna för ansiktet av fasa. En ko låg nergången i bortkanten av kärret. Hon hade sjunkit så djupt, så den kon var nog förlorad. Var skulle hon kunna få tag i hjälp. Det var flera kilometer bort till Nolåsen.

Även om hon skulle kunna få fatt på folk där, så var det väl knappt troligt att det skulle gå att få upp kossan som sjunkit så djupt redan. – Dessutom skulle djuret hinna sjunka ännu djupare, innan någon kunde komma till undsättning.

***

Elin fick springa så gott som skogleds ända ner till Nolåsen. Det var inte lätt, det ska erkännas. Bråttom som det var. Så fel hade aldrig trädet stått tidigare i den skogen. Sten, vindfällen, halvruttna stubbar och buskar… på helt fel ställen. Grenar fastnade i Elins hår, rev henne i ansiktet när hon banade sig väg. – Först när hon var nästan framme lyckades hon korsa en djurstig, som hon kunde följa sista biten fram till gården.

Andfådd och uppriven, nästan snubblade hon in i köket på Nolåsen och höll på att skrämma slag på den äldre kvinnan, som stod vid spisen och vände tunnpannkakor.

Den äldre av karlarna sa åt en yngre förmåga, att ta cykeln och sticka iväg och kalla in en del av grannlaget. För det här behövde de ha hjälp med, menade han.

– Nej, gu´nås… dra upp nergångna kreatur ur en mosse, gör man inte på två man, sa den vithårige, äldre mannen till den han nyss talat. Den som förmodligen var hans son.

– Det åtgår nog fler än så, svarade sonen och gick med snabba steg bort till en bod.

När den yngre mannen kom tillbaka, meddelade han, att det åtminstone skulle komma tre karlar till.

***

Ett helt team starka karlar begav sig i samlad trupp iväg mot skogen. Rustade med slanor, rep, spadar och lite av varje, av vad de i hastigheten lyckats få tag på. Som de trodde kunde vara till användning i kampen för att få upp det arma djuret ur gyttjan.

– Du som är lätt, Elin, sa den mörke grabben, kan du kanske ställa dig där framme vid huvudet, och försöka ingjuta lite trygghet i kon. Hon är nog skärrad nu när vi är så många som gastar runt henne, utan att hon kan ta sig ur fläcken.

Ett par män försökte få in slanor under kokroppen, medan en karl försökte få en grimma på den vettskrämda kossan, och ett rep om hornen. Hur i all världens dagar ska det här sluta, funderade Elin, och hade helst velat blunda där hon stod med kohuvudet i famnen och strök lugnande över den vita stjärnan i kons panna. Nu fick hon även veta att kons namn var just Stjärna.

– Huur… i all världens dar… har det här gått till, Stjärna lilla, småpratade Elin lugnande med kossan och klappade henne på bogen. – Det här kirrar nog karlarna, ska du se…

Medan Elin stod där vid Stjärna och försökte ingjuta mod i djuret, funderade hon över om den här killen gett henne en komplimang medvetet, eller om det bara slumpade sig, att han sa det han sagt, men han hade gett henne en speciell blick, hade hon tyckt.

***

Tur eller skicklighet, eller var det kanske en kombination av båda? Upp kom i alla fall kossan. Ganska medtagen, men uppe ur det skälvande gungflyet.

– Sådana där slukhål är det inte lätt att ta sig upp ur, när man väl drattat i, sa Henrik, som den unge killen hette. Men nu gubbar…, följer jag med Elin till hennes säter och hjälper henne fösa hennes kossor ner till Österåsen, för den här tösen har hjälpt oss hela eftermiddagen och klockan är mycket. De börjar väl snart efterlysa henne i Österåsen.

– Där… I den flickan, Henke… där har du ett gott gry till en rejäl hustru!

– Tack, farsan…, men jag är inte blind. Det där tror jag, att jag upptäckte långt före dig. 

Tysta och nersmetade av gyttja och dy och stövlarna fulla av ljummet kärrvatten, gick de till Österåsens säter, och tvättade sig rena i iskallt källvatten, och satte sig på trappan och tog igen sig.

Dessa båda unga människor hade varit med om en upplevelse, som de hoppades att de aldrig mer skulle behöva uppleva.

Henrik lade sin hand på Elins knä och sa:

– Så här hoppas jag att vi kan sitta intill varandra och småprata när vi blir riktigt gamla.

Då drog Elin en djup suck och kände lycka över att hon inte behövde söka lyckan i storstaden.

Det var nog bondmora på Nolåsen som väntade efter flera år som vallpiga på Österåsen.   

© Ingbritt Wik