Här sover en äkta Smålänning

Ingress: Harriet backade instinktivt när hon förstod, att hon stod mitt på en gravplats. Den violetta höstastern verkade vara nyplanterad.

***

Harriet gillade att motionera, framförallt var orientering något hon börjat ägna sig lite mer åt på äldre dar… nå, femtio plus.

Nyligen hade hon köpt ett torpställe. Hon var numera frilansjournalist och kunde styra över sin tid på ett annat vis, än om hon varit anställd på en redaktion, och då passade ett boende på landet bättre än stadslägenheten, som hon sålde när hon fick tag på torpet.

Det var ganska långt mellan gårdarna. Detta berodde på, att små hemman inköpts och odlingsbar jord lagds till större gårdar. Hus och torp som avstyckats inköptes av stadsbor och användes som sommarställe, i annat fall blev de stående öde och förföll.

Höstkvällen var fin. Löven hade börjat skifta i rött och orange. Harriet klädde sig i den militärmönstrade anoraken, och klev i de dyrt inköpta sportskorna och stoppade ner karta och kompass i anorakens bröstficka. Nu var hon redo för en rejäl runda. Fast först fick hon ta bilen någon mil, så hon kom till den riktiga skogen, som började strax bortom Anton Abrahamssons Stenhuggeri AB. Hon parkerade bredvid ett timmerupplag, låste och begav sig in i skogen.

Hon hade inte hunnit mer än någon kilometer in i ett vildvuxet skogsparti när hon sprang rakt på en grav, strax bakom en samling smågranar. Vad var nu detta?

Hon tvärstannade, och tittade på gravplatsen, för visst var det en grav… en grav med en sten av svart granit med vit text. Hon lutade sig fram och läste: Här sover en äkta smålänning. Herre-gud så hemskt, tänkte hon och blev som paralyserad.

Inget namn… inget datum för vare sig födelse eller död. Märkligt i allra högsta grad. – En mörkviolett höstaster var planterad framför stenen. Förmodligen ganska nyligen, för runt den fanns inget ogräs.

– Här sover en äkta smålänning, sa Harriet högt för sig själv. Det säger ju inget om vem som vilar under mullen. Smålänning är väl inget namn.

Harriet backade, hon förstod att det inte var någon liten katt som var begravd på den här platsen, det syntes på den tidigare uppgrävda markan. Graven var förmodligen grävd någon gång på försommaren. Ursprungligen hade det varit en ganska stor grop, men gräset hade börjat återsälla markan. Hon rös till. Det fanns djurkyrkogårdar, där man kunde begrava sina bortgånga djur, ifall det skulle ha varit ett sådant, men … då skulle det nog ha stått: Lufsen, Missan eller något annat gulligt namn… inte Smålänning!

Harriets tankar drog iväg till den där efterlysningen i vintras. Den gamla ensamma damen… som försvann spårlöst utan att någon hört talas om att hon skulle åt något håll. Henne hade de fortfarande inte hittat. Hon hade bott i Skräddartorpet, som nu stod öde. Hon hade en dotter var det någon som sa. Men den dottern hade inte hälsat på sin mor på de senaste femton åren. Det var en tråkig historia, förklarade Ebba i handelsboden. Hon som visste det mesta om traktens invånare.

Men någon bryr sig tydligen om den här graven, trots allt, för annars borde inte den här astern vara nyplanterad, tänkte Harriet. – Dottern… Kanske var det dottern, som kommit på andra tankar och ville visa modern lite uppskattning. Men nej… så jag står och tänker… Modern… I en grav mitt i skogen…? Horribelt!

Så slogs hon av ett minne från förra veckan: Då hade det stått en man just precis där som stigen går in i det här skogsområdet, där hon alldeles nyss själv sprang in. En ny rysning for genom hennes kropp. Varför mindes hon just den personen så väl? Det var väl inget konstig eller uppseendeväckande med den mannen. Inte mer än att sådär lite i skymundan, brukar det inte stå folk helt sysslolösa och röka.

Harriet hade kommit cyklande och råkat få syn på honom där han stod lite skymd av några ungbjörkar, bara en bit in från landsvägen. Beige kavaj, vit skjorta eller T-shirt, svårt att se vilket på det avståndet. Blå jeans och mörk keps, kanske svart. Han stod helt stilla bredvid en cykel och rökte. Kom han kanske just från den här graven efter att ha planterat den här vackra astern? Tänkte hon och såg sig om, som om hon befarade att någon stod och iakttog henne.

Så mindes Harriet att hon hört talas om att Anton Abrahamsson, han som ägde stenhuggeriet hade begåvats med en son, som han inte haft minsta kontakt med förrän på ålderns höst. En kufisk ordning. Lite förläst påstods det. Men folk … De snackar ju… Så om hälften vore sant kunde det räcka, filosoferade Harriet där hon stod bredvid den okända graven, och kände att hon började frysa. Solen stod lågt och det började faktiskt skymma på.  Skulle hon fortsätta eller vända tillbaka? Men hon hade ju knappt börjat sin orentering. Den här graven borde ligga på Stenhuggeriets domäner. Kanske var det stenhuggarens son hon sett härom veckan stå och röka bredvid sin cykel.

Om hon fortsatte i den här riktningen, skulle hon så småningom komma fram vid Öviks gamla kapell. I det kapellet, som inte längre användes till gudstjänster, hade det bott en skicklig skulptör, som ägnat sitt liv åt konst i alla former, men hållit sig helt för sig själv. En lite skygg ensamvarg. Eremiten kallades han visst. Han hade i sitt  testamente skrivit in en önskan om att bli begravd på den urgamla skogskyrkogården, som hörde till kapellet, men som inte längre användes som begravningsplats. – Kunde han ha blivit nekad en plats på den kyrkogården, så att någon vän eller släkting begravt hans kvarlevor i lönndom, just på den här ensliga platsen, där hon stod nu? Huruvida han var smålänning eller inte, hade hon aldrig hört något om.

***                                                                               

Mycket fundersam vände Harriet tillbaka mot sin parkerade bil och åkte hem. Hon kände dåligt till trakten och dess befolkning. Det verkade finnas många egendomliga individer eller original samlade på en och samma plats. Kanske var inte lantlivet något för henne. Men nu var lägenheten i staden såld och kön för att få en ny var lång. Då i våras när hon köpte torpet kändes allt så bra. Helt underbart, men nu… Nu var det på väg att bli höst i hennes Paradis, som hon döpt torpstugan till.

***

Det gick någon vecka och tankarna på den okända graven och teorierna om den försvunna kvinnan i Skräddartorpet föll alltmer i glömska på grund av arbete, och andra bekymmer.

Harriet hade svårt för att somna på kvällarna, om hon inte hade en CD-bok att lyssna på. Det var lättare att somna om hon låg och lyssnade på en berättelse av något slag. Därför beslöt hon att åka in till samhället och besöka biblioteket. Den lilla filialen hade ord om sig att vara bättre än stora Stadsbiblioteket. Dessutom närmare nu när bensinen var dyr.

Hon parkerade på det lilla torget. Ica annonserade om billigt kaffe och Coop om nymalen köttfärs, men nu var det biblioteket som hade första prioritet.

Där var det konstigt nog också en hel del människor som ilade runt som vesslor. Mest skolungdom, förstås. Harriet visste vad hon ville låna, så hon plockade till sig det hon ville ha. En man, som befann sig på andra sidan om den höga hyllan, hade också varit medveten om vad han skulle låna. Med tysta steg förenades dessa två individer just precis vid änden av hyllan, när de båda bestämt sig för att gå till informationen med sina fynd.

Det som skramlade värst, var nog när Harriets CD-fodral for ner på golvet och kasade åt både öster och väster på det polerade golvet. Mannens böcker damp mer dämpat. Men både han och Harriet blev stående tomhänta och bara såg på eländet innan de såg på varandra med snopna blickar.

– Vems fel var det här, sa Harriet.

Frågan var så dum, så den kunde bara besvaras med ett nervöst skratt från henne själv. Mannen däremot sa:

– Jag hade kanske lite för bråttom. Såg mig inte för, men vi får väl dela på kollisionen och hjälpas åt att jaga rätt på våra titlar: Där borta ligger i alla fall min favorit; ”Sängfösaren”, sa han och tog upp romanen.

När de plockat upp det kringströdda materialet, föreslog mannen att han kanske kunde få bjuda på kaffe nere på ”Kaffe-hörnan”, så kunde de kanske ta en liten litteraturdiskussion, för han såg att Harriet lånade en CD-bok som han redan läst.

De följdes åt till caféet. Mannen som presenterat sig som Astor beställde kaffe och varsin bakelse och så slog de sig ner i ett avskilt hörn där det fanns en spaljé med en grann gullranka som klättrade runt.

Astor var lärare på ett universitet och hade läst mycket skönlitteratur. De hade en mycket intressant och givande kaffestund. Harriet fick veta att han hade en son och att modern till pojken och han själv separerat.

– Om du jobbar i Göteborg, hur kommer det sig då att du är här, på dessa breddgrader,  mitt på en vardag? frågade Harriet.

– Ett par studiedagar i kombination med semester gör att jag är ledig den här veckan. Jag är här för att hälsa på farsan.

– Farsan… Vem är det, om han bor i den här socknen, borde jag kanske veta vem det är?

– Anton Abrahamsson heter han, men han kanske är mest känd som Stenkungen. Han har Stenhuggeriet strax utanför samhället.

– Jaahaa-ha… ja…, stammade Harriet.

Nu blev hon verkligen ställd och mycket fundersam. Mer än en son hade väl inte Stenhuggar-Abrahamsson. En förläst… kuf… eller nåt ditåt… – Det verkade inte stämma med vad folk sagt, inte det minsta… Kan det vara fel son… Men att han, sonen… skulle ha en son… det hade hon aldrig hört talas om, men varför skulle han inte kunna ha det? – Bildad, jo-visst… men förläst… Elakt folkprat kanske?

Samtalet höll på att spåra ur när hon fick veta vem han var, men så småningom blev det natur och djur som kom upp på tapeten och samtalet tog ny fart. Och Harriet hakade på:

– Du sa att du skulle iväg till en kennel…

– Just det, i slutet på veckan har jag tänkt… Sonen får ju oktoberlov från skolan och kommer hit då. Ja, det är ju Anton som är hans far-far. Pojken brukar ofta vara hos honom och hjälpa till i stenhuggeriet när han är ledig från skolan, och vi skulle:

Men där blev han avbruten av Harriet.

– Då skulle jag ha lust att hänga med. Jag har nämligen börjat fundera på att skaffa mig en vakthund. Jag bor ju i ett året-runt-torp helt ensam.

– Då ska du ju absolut ha en vovve, sa Astor. Det är ett förträffligt sällskap och framförallt en stor trygghet. Fast givetvis ansvar också. Men man får så mycket tillbaka, så det är värt både ansvar och kostnader.

– Men du som bor i en storstad, kan du ha hund.

– Jag har alltid haft hund. Pojken… Grabben min… Vi hade ju hund medan jag och exet bodde ihop. Men så dog hunden för ett tag sedan. Han blev helt enkelt för gammal. Sonen min tog det verkligt hårt, så jag har lovat att köps en valp, som vi får ha ihop på något vis eftersom vi inte längre bor ihop… Jag och hans mor, menar jag.

– Vad har du tänkt att du ska ha för ras? frågade Harriet.

– Jag skulle vilja ha en Småländsk stövare, en sådan som vi hade, den som dog, men det kanske skulle vara lättare att byta ras. Inte bli så påmind om den som inte längre finns.

– Smål… småländsk… stövare, sa du småländsk…?

– Javisst, det var en fin hund. Maken till den kan man aldrig få. Jag hittade den på ett hem för vanvårdade och hemlösa hundar. Så misskött att man kunnat gråta, men han blev världens goaste hund.

– Ja-haa-ja… Jasså det blev han.        

– Vad hette han? Jag menar, den hade väl något namn.

– Egentligen inte, för hans stampapper var halvt förstörda och namnet som stod där var långt och krångligt, så vi brukade bara säga Smålänningen.

– Å… så bedårande… En äkta Smålänning alltså. Ja, en sådan kanske jag ska skaffa.

– Nja, men skulle du inte ha en vakthund, sa du. Småländsk stövare är en jakthund det, förstår du.

– Jasså, men det kanske går lika bra. Du hade ju en?!

© Ingbritt Wik