Hatkärlek… vad annars?

Ellenor knöt näven och sa några väl valda ord till den som satt på staketet och bara glodde på henne. Hon hade kämpat som en liten bäver med sina odlingar. Rensat, gödslat och vattnat, och trodde att det här året skulle det bli en jätteskörd av fina mörkröda jordgubbar, men icke sa nicke.

Med fem skator kryssande som missiler härs och tvärs över jordgubbsodlingen, blev det svårt att få någon skörd överhuvudtaget. Mor skata satt på staketet och skrattade så försmädligt åt Ellenor, där hon gick och muttrade för sig själv, medan hon plockade upp halvmogna gubbar, som låg slängda på betongplattorna. Granna bär som någon av de tre ungarna inte lyckats hålla kvar i näbben medan de flög. Det var ju det där med ”simultankapasitet”, som barnen inte riktigt behärskade ännu, trots att dessa tre odågor var fjolårsungar.

Pappa skata hade förskansat sig på en bra plats högt uppe på garagetaket, oåtkomlig för katten Amigo eller andra antagonister.

Ungen, Långstjärt, satt och häckade i vinterapeln och tvåan, Frasse, hade tagit plats ovanpå starholken för att visa vem som var herre på täppan. Den tredje ungen satt i tallen, strax utanför det megastora boet där alla tre var födda och uppvuxna.

Praktiskt att bo så nära Ellenor, hade mor skata tyckt. Ungarna hade fått mycket pasta och bröd, ibland någon ostskalk eller flingor, även ris och havregryn i mängd. Tillochmed överblivna pannkakor, utan sylt. Att Ellenor band ris åt sin egen rygg på det här viset, blundade hon för när de hungriga småttingarna stack ut sina gap över bokanten och ropade åt mamma och pappa att skynda sig hem med mer mat, för de var enormt hungriga.

Men liten blir stor, och det blev även de här skatungarna.

– Om man räcker er ett finger, tar ni hela handen, era odågor, gormade Ellenor och försökte arrangera ytterligare en fågelskrämma, som på sin höjd kunde skrämma grannens katt när han, i skymningen, kom släntrande tvärs över Ellenors tomt efter ett långt jaktpass ute på ängen…

Men inte skrämde den där fula jackan och en urblekt gammal keps skatorna… Nej, då… de satt ju på första parkett och iakttog allt Ellenor gjorde. De höll sig uppdaterade med allt som hände.

Så fort hon vek från jordgubbslandet, gjorde någon i skatfamiljen en looping, och ryckte åt sig det rödaste bäret. Om Ellenor ville han något med, fick hon ta de bären, som var röda på bara ena sidan, för de ville inte skatorna så gärna ha.

Till sist ilsknade Ellenor till. Det var väl som självaste den… om inte jag också ska kunna få några mogna bär med innan säsongen är över. Hon klädde om och tog cykeln och gav sig ner till Coop-varuhuset. Nu skulle hon inhandla ett stort, blått bärnät och lägga över odlingen. Visst, jag är djurvän, men någonstans får jag lov att sätta en gräns, tänkte hon. Just i den stunden trodde Ellenor, att hon, utan minsta samvetshugg, skulle ha klarat av att mörda varenda skata, om hon bara hade fått tag i någon. Men de var sluga de uslingarna. Flög i väg med ett skratt så fort hon kom utanför dörren beredd att gå till attack.

Varuhuset låg på lagom cykelavstånd. Den värsta ilskan hann lägga sig innan hon med sin kundvagn styrde in genom den automatiskt öppnade entrédörren.

Men tro inte att denna stora butik, som hade nästan allt mellan himmel och jord, hade ett vanligt blått nät, som fanns på både Biltema, Ica-Maxi och ÖB… Nej, sådant fördes inte.

Ellenor gick nästan vilse bland alla grupper av olika trädgårdsmöbler, stora grillar och trädgårdsredskap, vattenkannor, pumpar och spadar och allehanda onödiga grejer. Men inte bärnät… Helt onödiga prydnader att ställa mitt i planteringarna fanns i långa banor. Inte skulle väl skatorna bli skrämda av ett gulligt, ulligt troll på en stubbe, eller en sjöjungfru av blankaste porslin sittande på en konstgjord sten? – Dyrt så inåt helskotta. Nej, nej… Om skatorna skulle backa, fick hon nog, i egen hög, person klä ut sig till ett troll och sätta sig i jordgubbslandet och hålla vakt. I och för sig, var det väl inte så svårt och klä sig som ett troll, håret stod ju redan på ända på grund av stress och svettigt arbete i trädgården. Men till ett sådant arrangemang krävdes tid, och det hade hon inte.

***

Utan bärnät vände Ellenor missmodig tillbaka hemåt. Just som hon korsat den första gatan efter att ha lämnat varuhusets stora parkering, fick hon se att vid den där kopplingsstationen som Televerket har just där ängen börjar, låg en skatstackare på sidan, mitt i solen. En konstig ställning; ena vingen var utsträckt i sin helhet och låg över det ena utsträckta benet. Mitt i solen. 

– Jahaa, du lilla vän, sa Ellenor för sig själv. Synden straffar sig själv, men du är nog inte en av mina bärtjuvar, förstås. Du tillhör säkert en helt annan skatfamilj.

Ellenor stannade. Hon var så nära att hon såg att skatan hade näbben lite öppen, och den vred på huvudet. Den levde alltså. Måste givetvis vara ett trafikoffer, tänkte Ellenor och undrade över varför det alltid blev hon som råkade hitta alla skadade djur, som behövde ha hjälp, endera med att bli friska… eller hjälp med att dö! Finns det ingen rättvisa i världen? Ellenor hade lappat ihop trasiga duvor och räddat fågelungar som trillat ur boet och tagit hand om hemlösa katter. Fanns det ingen ände?

Ellenor drog in ett djupt andetag och parkerade cykeln vid övergångsstället, tog ett par steg i riktning mot den stackars fågeln som låg och försmäktade i solgasset, det var tillräckligt hett i skuggan, så vad skulle det inte vara där vid tegelväggen? Ellenor rös till mitt i sommarhettan vid tanken på hur skatan hade det. Plågor och värme utan någon möjlighet att få hjälp, är ingen bra kombination.

Skatan burrade upp nackfjädrarna när Ellenor kom gående, men den flyttade sig inte… Inte förrän hon nästan var framme. Då… när hon sträckte ut handen, då minsann hoppade skatan rakt upp som en avfyrad raket. Skrattade till och flaxade upp i det närmaste trädet, där den slog sig ner på en gren och började lusa sig både fram och bak.

– Men… Va!? – Låg den bara och solade sig, sa Ellenor högt för sig själv. – Ja, tack gode Gud för det.

Hon drog en lättnadens suck över att skatan inte alls var skadad och låg där i svåra plågor. Hon vände om, tog cykeln och fortsatte hemåt… utan bärnät. Ellenor blev faktiskt lite full i skratt åt sig själv och sitt sätt att hantera uppkomna situationer. – Förtretligt att hon nyss stått och mässat över att hon skulle ha kunnat mörda varenda skata, om hon bara fått fatt i dem. I nästa nu, blev hon hur illa berörd som helst, över att hitta en skata ligga trafikskadad i solgasset… Stick i stäv med känslor och tankar hon alldeles nyss haft om det jävla-skat-släktet.

Vad var det för konstig hat-kärlek?

– Nå, jag är inte mer än människa. Det är kanske mänskligt att ena stunden hata och i nästa stund göra en kovändning och älska och bry sig om.

Empati och Sympati går tydligen hand i hand med hat, tänkte hon och klev upp på cykeln och trampade iväg.

© Ingbritt Wik