Hemlöse Vagabonds egen berättelse

Fattar inte varför matte sover så hårt, så hon inte hör när jag ropar på henne. Jag har ju suttit här vid skafferidörren i flera timmar nu… och väntat. Har jamat både länge och väl, men inget händer. – Jag är ju hungrig. Det har gått lång tid sedan jag åt min frukost. – Och den där telefonen bara väsnas. Den stör mig. Ringer och ringer.  – Kanske borde jag göra något åt det.

Den där gången som jag råkade peta av luren, den gången blev den tyst i flera dagar. Men det satte inte Tyra värde på.

Maten har alltid varit oklanderlig i det här huset. Tyra har verkligen varit en bra och duktig matmor. Har inget att anmärka på.

Den kokta torsken är bra. Perfekt kryddad. Det där med lagerblad har hon förstått att jag inte vill ha. Spadet är godast utan de där beska bladen. Numera köper hon alltid leverpastej efter min smak. Den som är utan de där svarta bitarna. Torrfoder slipper jag käka, sedan jag förklarat att det liknar de där bruna grejerna som haren Hare Krishna lämnar efter sig borta vid vinbärsbuskarna.

Det är ett tag sedan hon slutade med att pilla i mig de där vitaminerna. De där runda pillren som hon roar sig med att släppa ner i halsen på mig. De behövs inte. Det har jag förklarat femtioelva gånger, men om hon blir glad av att få stoppa dem i mig, så blir även jag glad. Delad glädje är dubbel glädje.

Men nu tillbaka till stundens allvar: De senaste veckorna har käket varit betydligt sämre. Hon har varit så trött min matte, Tyra. Har legat och värmt henne när jag haft en stund över. Tyra fryser, säger hon och det förstår jag, för hon är inte alls lika varm som förr.

Jag brukar spinna en stump för henne, för det vet jag att hon gillar. Då stryker hon på mig och säger att jag är hennes älskling. Och tänk det tror jag på, för det är aldrig eller högst sällan någon mer än jag som bryr sig om henne. Hon känner sig ensam säger hon. Men då säger jag: ”Du har ju mig!” – Då svarar hon alltid: ”Tack Gode Gud för det.”  Så jag har nog en uppgift att fylla och det är därför som jag känner mig så nöjd. Jag känner ju att jag behövs.

***

Ve och fasa! Här om dagen hände något riktigt hemskt. En hel armada vällde in i huset. En karlslok fick syn på mig och skrek: ”Där borta sitter det en kattjävel. Släpp ut den odågan!”

Så kom det två tonåringar och började schasa iväg mig ut på tomten. Den ene sparkade efter mig. Jag fattade noll, måste jag säga. Inte vet jag hur det gick för Tyra heller. Jag hade ämnat försvara henne, men när de rent ut sagt slängde ut mig, var det ju inte mycket att välja på än att ta till harvärjan.

Jag slog läger under den där stora, yviga granen som står bredvid trädgårdslandet. Jag var så rädd så jag skakade i hela kroppen. Hungrig var jag, så det skrek i magen. Frös gjorde jag också, men vem fasiken skulle våga gå fram och börja jama för att bli insläppt. De verkade ju vara ena riktiga vildar, hela det där gänget! Inte civiliserade för fem öre, om någon skulle fråga mig.

Ut och in i huset sprang de. Gapade och skrek. Till sist började de även bära ut möblerna, så tala om galna människor. När huset var tomt… Tömt… ja, gissa vad de gjorde då? De stängde till fönsterluckorna och låste ytterdörren och packade sig in i bilar och truckar och försvann.

Sedan dess har jag inte sett dem. Satans pack. The Leader of the pack, var det som jag ogillade mest. Han brukade komma rännande ute på tomten ibland. För varje gång han såg mig slängde han ur sig en radda svordomar. ”Inte ska man väl vara sån, om man är en bra mänska?” Jag vågade ju inte be om mat när han var så arg. Jag förstod att här var det bäst att akta sig. Helst hålla sig utom synhåll för mänskligheten.

Jag fattar inte vart Tyra blev av. Tog de kanske henne som gisslan? Vad hon ska sakna mig. Längta, vänta och gråta… Jag kan ju inte komma efter när jag inte vet var de gjorde av henne.

Tyra brukade säga att hon inte skulle ha orkat leva, om hon inte hade haft mig. Nu har hon inte mig. För jag sitter under granen, och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Eller hur jag ska kunna få mat. Allt jag har ätit i dag är en grå, seg råtta. Helt okryddad var den. Besk faktiskt.

Bäst jag satt där i höstkylan och såg solen gå ner i väster, bakom det gula huset, som nu var helt tillbommat, började jag begripa att nu hängde allt på mig. På mig ensam! Bra karl reder sig själv och så vidare. Men utan pengar eller någonstans där man kan sova utan att bli uppäten av vargar, känner man sig inte så värst amper. Gråten började tränga på i halsen, kände jag. Blev tvungen att svälja gång på gång, en  snyftning slet sig och jag såg hur flera tårar landade på ett torrt löv som låg på den våta mossan.

Det finns en allfarväg inte långt från det här gula huset som varit mitt hem. Där rusar det ständigt fram allehanda farliga motorfordon. Jag vågar inte gå ut på den autostradan. Därför har jag bestämt mig för att följa den gamla nerlagda landsvägen in till ”bebyggda trakter”. Tyra sa något om att det fanns sådana trakter inte alls långt hemifrån. För jag är ju en lantortsbo jag. Gillar naturen och alla djuren. De mindre menar jag förstås. Fåglar och spindlar, eller heter det fågelspindlar kanske. Små individer som sork och möss är jag en klippare på att fånga. Men om det inga finns att fånga, ja då får man somna hungrig. Så är det bara.

***

I flera dagar har jag traskat på den gamla landsvägens blöta och kalla grus. Det sticker i trampdynorna. Till sist tog den slut, så jag valde en vanlig djurstig i skogen. Det var mjukare för tassarna att gå där.

Det har varit jobbigt. Brukar sätta mig mitt på stigen och fundera ibland. Ska jag gå vidare, eller ska jag vända tillbaka till det gula huset och se efter om möjligen Tyra kommit tillbaka.

Jag blir så melankolisk av att vara helt ensam. Ofta regnar det. Sådana dagar får jag inhibera mina promenader och istället sitta och glo under någon gran. Tid tar det att jaga också, då blir det inte många steg tagna mot den där civilisationen. Den där jakten slutar för det mesta snöpligt, utan att jag fått fatt i ett enda byte. Ekorrarna hoppar frimodigt högt… – alldeles för högt – uppe i talltopparna. Skogsmössen är för blyga för att visa sig och fåglarna… Ja, det hörs väl att de inte är lättfångade. De fladdrar ju som retsamma påminnelser om en läcker meny.

När jag tvättar mig, har jag gett akt på hur revbenen börjat puta ut innanför pälsen.

***

Strax före den där civilisationen sprang jag på en äldre man, som kom gående från sitt vedskjul med ett fång ved på armen. Han skulle elda, sa han. Tänk den som fick kura ihop sig framför en öppen brasa eller åtminstone invid en köksspis, tänkte jag och kände hur jag frös där jag gick i bara skinntofflorna. Blöt på ryggen, efter en hastig regnskur.

”Du ser allt bra raggig och eländig ut du”, sa han till mig. Jag borde ha sagt: ”Tack, detsamma!” – Men jag ville ju inte vara otrevlig så jag gick fram och strök mig mot hans ben och jamade en stump. Det fanns inget elakt hos mannen. Hans ögon var ljusblå och vattniga och han hade svårt att gå. Han anförtrodde mig att han hade problem med spriten. ”Kumpanerna kommer och bjuder, och jag har svårt att säga nej”, sa han. Dessutom hade han svårt att få kosingen att räcka till, tyckte jag han sa. Vad nu kosing är för någonting, jag har ingen aning.

Du skulle så gärna få följa med in, men du förstår; jag är så allergisk mot allt vad pälsdjur heter, så jag föreslår att du sätter dig på bron där borta, så ska jag gå in och inventera skåpen. Den eftermiddagen fick jag en snutt falukorv, tror det hette så. Smakade faktiskt riktigt bra. Men jag hade behövt dubbelt så mycket.

Jag fattade att där, hos den äldre farbrodern, skulle jag inte kunna stanna någon längre tid. Det var ingen fast punkt för mig. Ibland kom det otrevliga gangsterlika gubbs som hade klirr i sina kassar, och hälsade på den snälle mannen. De sjasade undan mig, skrek och gormade. Sa åt mig att jag inte hade något där att göra. Jag blev givetvis ledsen.

När de blev ordentligt berusade kände jag mig skraj. De blev som vildar hela drösen. Ofta glömde den äldre mannen bort mig i flera dagar. Så då fick jag inget ätbart alls. Det var ett vanskligt boende, det fattade jag ganska snart. Därför beslöt jag att vandra vidare en regntung höstdag.

Jag vet inte hur länge jag strosade runt i den där tajgan, men jag kom så småningom fram till en otäck väg. Det stod Skoga på en blå skylt. Jag fattade att jag hade nått fram till det där som kallades; ”bebodda trakter”, som Tyra talat om. Eller hette det civilisation? Där i ytterkanten av den staden började ett mer än två år långt sökande efter en människa som kunde hjälpa mig tillrätta i tillvaron.

Under dessa två år fick jag frysa och svälta och fara riktigt illa. Folk kastade sten efter mig, svor och bar sig åt. Skickade hundarna efter mig och skrattade åt min panik. Jag var mer än illa ute sometimes. Magmasken gjorde ju att jag alltid var hungrig. Det sved och rev i magen. Så var det ju det där med skabben som jag råkade dra på mig. Jag fick geggiga öroninflammationer. Gudarna ska veta att jag hade ont i öronen, när varet rann ur lurarna. Så ont att jag trodde de skulle ramla av. Kliade gjorde det också. Fästingar hade jag massor i pälsen, men de ramlade minsann inte av. Det var en ren pina att leva tyckte jag. Men vad hade jag att välja på? Valet jag hade stod hela tiden mellan Pest eller Kolera. Alltså inget bra alls.

Jag kom fram till en dal, där det rann en bäck. Det stod Naturreservat på en skylt. Namnet på dalen var Bullerdalen. Det lät inte bra alls. Jag som hade så ont i öronen ville ju helst ha det tyst. Så lite buller som möjligt. Därför drog jag mig bort till kyrkan som låg alldeles intill. Där borde det vara tyst och lugnt.

Oj, så många gravar, prydda med ljung och gravlyktor. Jag företog en promenad för att kolla läget. Då fick jag se ett bekant ansikte: ”The Leader of the pack”. Han stod framför en gravsten och grät! – Så fort han gått därifrån tassade jag fram och nosade på ljungen. Då fick jag se att det stod Tyra på stenen.  Då fattade jag, och även jag brast i gråt!

© Ingbritt Wik