Herrman och herr Melin

Det var sommar, nästan olidligt varm och kvavt inomhus, så Sigrid hade låtit dörren stå öppen. Siameskatten kom som en kanonkula och sladdade in i köket. Raggen rest över ryggen så han liknade en dinosaurie. Sigrid trodde att han hade en av grannkatterna efter sig och tittade ut, men såg inget anmärkningsvärt.

– Du har nerverna utanpå pälsen du Amigo, sa hon och strök på katten.

Det var inte första gången katten kom in och såg skräckslagen ut. Vad som var anledningen kunde hon inte räkna ut. Rådjuren som brukade hoppa in i rastgården borde han vara van vid, tänkte Sigrid och nöjde sig med att siameser kanske var en harig kattras.

Det skulle dröja många veckor innan hon fick förklaringen till vad som skrämde Amigo.

Så här var det:

Dialog mellan herrarna Herrman och herr Malin.

Att vistas där jag bor, är som att bo på ett minerat fält. Varelser med hatisk blick finns överallt, suckade Herrman när han mötte herr Melin ute på ängen där alla hundägare brukade ströva runt med sina bestar när som helst på dygnet. Rätt vad det är blir man väl skjuten och uppstoppad. Kanske ställd på ett muséum till allmän beskådan.

– Fy, för lede Fi …, så hemskt du snackar, Herrman! Du vet, vi som är invandrare får ta seden dit man kommer. Sköter vi oss, så går det kanske bra.

– Det behövde inte Froggie, ta seden …, menar jag. Nä, minsann. Han fick en egen swimmingpool på direkten och blev uppassad som en kunglig, trots att han var en svarting.

– Det kanske var en Prins-groda, det lär ju finnas sådana, vet du. Men en bakplåt fylld med vatten, är det så översig då? sa Melin och himlade med sina pepparkornsögon. Jag menar, att stoltsera med att man fått en balja med vatten, att tvätta fötterna i, är väl inte mycket att skryta med.

Melin vispade med svansen över den torra cykelbanans asfalt så dammet rök i hettan som rådde den här sommaren.

– Jag har åtminstone fått en rostfri skål med friskt vatten, så jag kan dricka mig otörstig, men inte kan man kalla det för badbalja … Men när jag känner mig svettig i pälsen går jag och tar mig ett rejält sandbad. Ligger länge på gonar mig i sanden.

– Skitsnack … Du skryter så det luktar skunk!

– Nej, jag skryter inte. Det är äkta sjösand, från någon ås i närheten av Möckeln har jag hört. Det ligger en stor hög vid sidan om en rabatt.

– Du badar kanske i någon av katternas toaletter, flinade Melin och klappade sig på sin tunna mage.

– I helsike att jag gör. Sanden luktar skog och ljung. Så det så! Sluta garva! Du är bara avundsjuk.

– Jag skulle då aldrig vilja rulla runt i en badbalja med sand, sa Melin och menade det. För han drog sig hellre in i skuggan när solen blev alltför skarp.

– En otäck sak hände alldeles nyss, fortfor Herrman och svalde så det blev ett litet tickljud. Jag mötte svarta Pantern på min morgonpromenad, och han blängde ilsket på mig, må du tro.

Herrman drog i sina korta mustascher för att om möjligt få dem lite längre, i hopp om att se farligare ut.

– Men den där maskerade odågan som du är granne med, hur kommer ni överens?

– Amigo menar du. – Nä, inga problem alls, kära du. Han är rädd för allt. Rena nervvraket, om du frågar mig. Han vågar inte komma i närheten av mig. Han ryggar baklänges om jag bara släpper en fis eller fräser lite åt honom.

– Så du menar, att han är rädd för dig … pöööh! – Du som bara är en liten skit.

– Ta inte så grova ord i den mun, Melin. Dina vita tänder kan bli svarta. – Från det ena till det andra … Vet du vad jag har käkat idag?

– Hur skulle jag kunna veta det? sa Melin och slickade sig om munnen och skakade sedan på huvudet. Själv har jag förtärt en snigel. Var så hungrig att jag slevade i mig krypet med hus och allt.

– Låter illa, Melin. Du får slå dig ihop med mig, så du får ordentlig mat. Jag blev serverad ”äkta grisbog” för någon timme sedan. Dä du!

– Du är banne mig inte klok du Herrman. Det har jag alltid sagt. Din fräckhet imponerar på mig. Du hamnar alltid mitt i smeten.

– Både på gott och ont, min vän. Glöm inte det! Du skulle nog inte ha avundats mig, om du varit med när det var fullt krig på Åsen. Jag hamnade mitt i skottlinjen när de bombade mitt land. De där människorna är inte riktigt kloka. Vilken smäll, alltså! Sten och jordkokor for vida omkring. Både jag och sorkarna gömde oss nere i ett stenröse tills allt var över och våra hem låg i ruiner.

– Ahaa, säger du så. Det låter hemskt. Är det därför dalen runt om här fått ett så obehagligt namn?

– Nä, kära du. Bullerdalen har den alltid hetat. Det namnet uppfann Trolle, innan han emigrerade till Storskogen på andra sidan Svartälven.

– Men nu bor det väl människor på den där platsen där bomber och granater föll för några år sedan? sporde Melin.

– Hela området är exploaterat med sådana där lustiga kupor, som kallas människoboningar. Man vågar inte vistas ens i närheten av den granna granskogen längre.

– Varför inte det?

– Nej, för där finns det barkbanor härs och tvärs. Där springer eller åker de tvåbenta med rullskidor. De som inte har råd med skidor går med enbart stavarna. Ser hur knäppt ut som helst.

– Vet du varför det är nätstängsel runt om det här landet, där de här människorna bor, ja, även där du och jag bor numera? frågade Melin och lade sitt lilla huvud på sned och såg fundersam ut.

Han höll tassen över ögonen för att ge skydd mot solen, så han kunde fästa blicken på Herrman.

– Min egen teori är, att de som regerar här, inte vill ha in sådana individer som dig och mig på sina domäner. De har ett konstigt sätt att markera sina revir, men det är deras sätt. De pinkar ju inte in sina revir längre. De har blivit så kallat civiliserade varelser, fast inte håller jag med om det.

– Kan vara på ett annat sätt också, sa Melin och skruvade på sig. Man kanske inte ska mantalsskriva sig här i första taget. Friheten har sitt pris, vet du väl, gamle gosse.

Han log så de vita framtänderna syntes.

– Hur menar du nu, Melin? Törs man be om en förklaring?

– De kanske har stängt in sina medborgare. Just i syfte för att de inte ska komma ut, utan bli tvingade att stanna där de hör hemma.

– Det går väl inte … Att stänga in individer, menar jag.

– De som är lite större än du och jag, får det besvärligt om de vill se andra vyer än det som finns inom hägnet. – Själv ålar jag mig genom maskorna i nätet. Det går bra om man är smärt som vad jag är. Men hur går det för dig, Herrman, om du ska käka grisbog var och varannan dag, resten av sommaren, och kanske dricka grädde ur kattskålen, som jag hört sägas ska stå på verandan?

Herr Melin gav upp ett pipigt skratt och klappade sig på den av hunger platta magen.

Herrman blev svarslös en sekund.

– Låter besvärligt det där med att ”åla sig in och ut” genom maskorna i nätet. Du kan förstöra pälsen, du ser lite tufsig ut. Du kanske blir tvungen att tvåla in magen så du glider lättare, om du ska käka sniglar med hus och allt. – Jag har förspänt må du tro. Jag skrämmer skiten ut tulltjänstemannen, och sedan är det fritt fram att promenera ut genom grinden.

– Du skrämmer väl inte skiten ur nån, du din vekling … Dra en annan story är du snäll! Jag är inte upplagd för skämt när jag är hungrig.

– Det är dagens sanning. Bara jag visar mig vid tullens huvudkontor, och spänner mina beslöjade ögon i tjänstemannen, så lägger han alla fyra på ryggen och drar. Sedan är det bara för mig att promenera ut i Guds fria natur.

– Du bör nog akta dig lite … Jag har hört att av sådana som dig, gör de päls!

– Pä-pääls, stammade Herrman. – Skitsnack! Mig skrämmer du inte, tillade han och sparkade till en sten med bakboten så den for som en projektil alldeles förbi bakhasorna på Melin, som för säkerhetens skulle hoppade åt sidan.

– Här … Ta kardan så skakar vi tass och går hem och ser om det inte finns en matbit till dig också, Melin!

***

Vid postlådelängan mötte Sigrid grannen Svante och de kom i en livlig diskussion.

– Vad sjutton sa du …, att du hade gjort? sa grannen Svante och spärrade upp ögonen. Gett en iller rått kött?!

– Jaa… de är ju små rovdjur, och det var fint kött. Grisbog, så det ska väl inte vara farligt att ge …

– Farligt att ge …, sa Svante och skrattade. Du är hopplös du Sigrid. Du är nog den största djurvän jag någonsin träffat. Matar skator, kråkor och kajor, och nu börjar du även hushålla åt en iller.  Men där går väl gränsen! Sätt ut en stor råttfälla i stället och ta död på den jäveln.

– Ta död på den jäää…, men hur menar du Svante? Så kan man väl inte göra?

– Jo, det är bara att du lägger den där grisboken i fällan och gillrar, sedan sköter det sig själv.

Det där får stå för dig, Svante. Jag har annat att göra än att ta död på illrar, sa Sigrid. Tog sin post ur lådan, vände Svante ryggen och gick hem till sitt hus, där hon hade en hungrig iller… – Undrar jag om han gillar fisk, funderade Sigrid när hon öppnade grinden till katternas rastgård för att gå in köksingången. Under trappan verkade det som om illern Herrman hade sitt residens. Amigo-katten vågade ju knappt gå in, men nu visste hon åtminstone anledningen till att katten mycket hellre gick in och ut genom stora entrén. Även Amigo hade hittat ett hål i rastgårdsnätet och vistades mycket hellre utanför sitt revir.

© Ingbritt Wik