Hur man tar boven på bar gärning

– Annie Lund, hallå!

Hon hörde att det var Dagmar, och hon brukade inte bli långrandig, så Annie slappnade av och förklarade, att hon höll på att putsa köksfönstret.

– Jaha, du! Då ska du få fortsätta med det, bara jag har fått förklara mitt ärende. Jag ska strax åka till jobbet, och jag ringer för att påminna dig om de där prylarna, som jag skulle hämta hos dig idag.

– Kors! Det har jag alldeles glömt bort. Jag ska kila upp på vinden omedelbart och gräva fram dem. 

Annie tittade på sitt armbandsur och konstaterade, att hon skulle hinna hämta ner de där sakerna, om hon avbröt fönsterputsningen och gick raka vägen upp på vinden efter telefonsamtalet.

De avslutade omgående och Annie hängde sin putstrasa över flaskan med fönsterputs och gick fram till det kurbitsmönstrade nyckelskåpet och tog ut nyckeln till vindsförrådet och kilade iväg. Lägenhetsdörren for igen bakom henne med en dov smäll som ekade i trapphallen.

Hänglåset till vindsförrådet var kärvt och hon blev lite rädd, att hon inte skulle få upp det …, men så gnällde det till i det tröga låset och så spratt det upp. Tur! För nu var det bråttom. Annie visste precis var de där sakerna stod, så hon behövde inte leta.

***

Anton som bodde i samma hyreshus som Annie, låg på soffan och tog igen sig så här mitt på dagen. Samtidigt läste han i en tidning.

Han blev lite fundersam, när han hörde att det var någon som försökte ta sig in genom hans lägenhets ytterdörr. Han sänkte tidningen och lyssnade. Så här dags på dagen brukade det inte finnas många hyresgäster hemma. Skolorna hade börjat sina höstterminer, och semestrarna var slut, så de vuxna var på sina arbeten och pensionärer som han själv, verkade det inte vara så många som var. Han var ganska nyinflyttad, så än kände han inte någon av de övriga hyresgästerna eller deras vanor, men det var ett lugnt ställe att bo på. Det hade han åtminstone trott … Fast nu lät det som om ett inbrott var på väg att begås i det lugna hyreshuset. Var det kanske för lugnt, så här mitt på dagen?

Anton slängde ifrån sig tidningen på rumsbordet och satte sig upp i soffan och lyssnade. Det var någon som ömsom tog i handtaget, ömsom petade med ett föremål i låset … Fräckt så det förslog, tyckte han och reste sig upp från den sköna soffan och tassade ut mot hallen.

Nu skulle han i alla fall få möjligheten och även nöjet, att ta boven på bar gärning. Den som försökte ta sig in till honom, hade missat, att han inte gärna lämnade sin lägenhet mitt under dagens lugnaste timmar.

Anton tryckte försiktigt ner handtaget och öppnade dörren på glänt.

– Ooj – förlåt! sa en förskräckt kvinnoröst, när han öppnat dörren lite till och stuckit ut huvudet genom springan.

Anton mötte ett par förskrämda blå ögon, som tillhörde en kvinna, som förskräckt stammade:

– Ursäkta mig så mycket, jag har … jag måste ha gått fel. Jag skulle nog en våning till ner genom den här trappan. Förlåt! sa hon ännu en gång och skulle just böja sig ner och ta upp en massa prylar, som hon ställt ifrån sig på det blanka marmorgolvet.

Anton iakttog damen.

– Du förstår – Jag har så bråttom. Jag stressade upp på vinden, för att hämta de här sakerna, som jag skulle skicka med en väninna till Secondhandbutiken borta vid Hammarsvängen. Jag hade så mycket annat i tankarna, så jag observerade inte att …

Där avbröt Anton henne och sa:

– Det gör inte mig något att du gick lite fel … – Jag blir bara glad över att det inte var ett inbrottsförsök som var på gång, som jag allra först trodde.

Anton log mot den förskräckta kvinnan.

Annie berättade att hennes väninna hade börjat arbeta i den där second handbutiken och nu skulle de ha något som kallades för Höstmarknad. Annie förklarade att hon skulle passa på att göra vindsröjning. Och alla saker som hon inte hade användning för, skulle hon sända till den där nyöppnade secondhandaffären. Men de här sakerna, som hon hämtat i dag, var sådant som hon lovat att de skulle få redan nu. Det hade blivit lite bråttom med dem, för hennes väninna skulle strax komma, för att hämta dem.  Annie förklarade vidare:

– Jag har en massa prylar i mitt vindsförråd. Sådant som jag aldrig kommer att använda mer och då är det ju bra om man kan bli av med det och dessutom få någon krona i portmonnän.

– Självklart, självklart! sa Anton och nickade förstående mot Annie och undrade vad för grejer, som kunde vara intressanta för en sådan affär.

Han själv hade ju fått en massa pinaler över, när han flyttade från sitt hus och till den här lägenheten. Saker som han inte velat slänga, men som han ändå inte tänkte använda.

– Vad som helst går bra, svarade Annie. Bara det är helt, rent och funktionsdugligt.

När de stått och pratat en stund, skulle Annie försöka få med sig alla sina grejer, för att gå en trappa ner. Det var ett par saker som absolut inte ville ligga kvar, när hon lastat famnen full. Därför erbjöd sig Anton, att följa med nedför trappan med en del av hennes saker.

– Kanske jag också skulle åka iväg med mina överblivna ägodelar, sa han tankfullt och mötte Annies öppna blick. Det är nog en bättre idé, än att bära upp dem till vindsutrymmet. För hamnar de där uppe, så lär de nog aldrig komma ner något mer. – I så fall kan du få åka med mig, om du vill, fortsatte Anton.

Annie kom överens med Anton om att hon skulle göra ytterligare en vända upp till vinden lite senare och då kunde hon följa med honom med sin nästa omgång prylar.

***

Annies väninna, Dagmar, jobbade i butiken den här dagen, när Annie och Anton kom med sina grejer, och hon välkomnade dem båda med alla deras prylar. Hon skulle börja prismärka sakerna omedelbart, så allt var klart till marknadshelgen. Det var ingen tid att förlora.

När Annie fått sina saker bokförda, vände hon sig om från disken, för att göra ett varv genom affären.

– Risken med en sådan här rundvandring, som jag tänker göra nu, är att man lätt köper nya icke nödvändiga saker i stället för de man nyss lyckats göra sig av med, sa hon mycket klokt och spanade över hyllorna.

Så fick hon syn på en fin spånkorg och utbrast förtjust:

– Oj! – Den där korgen vill jag ha. Den blir perfekt för mig att plocka lingon i.

Hon tog ner den från hyllan och vände och vred på den, innan hon gick fram till disken och ställde ner den framför Dagmar.

– Jamen är det inte slut på lingonen för den här säsongen? undrade Dagmar.

Anton gled hastigt in i samtalet:

– Nej, då! Det har inte varit någon nattfrost än, även om det har varit nära. Jag var ute i skogen en sväng häromdagen – bara för att få lite frisk luft – och då gick jag rakt på ett ställe där det fanns massor av fina, röda lingon.

– Säger du det, sa Annie glatt förvånat. Då kanske du kan följa med och visa mig platsen? Jag lovar att jag ska plocka lingon så det räcker åt både dig och mig, försäkrade hon.

Annie var rask och initiativrik och otroligt impulsiv, men hon ville inte sticka till skogs med en så färsk bekantskap som Anton var. Utan sa därför med blicken fäst på honom:

– Kanske jag kan få bjuda dig på en kopp kaffe på min nyskurade balkong i eftermiddag?

– Det går utmärkt. Det ser jag fram emot.

Annie gjorde då förslaget, att hon skulle kila över till Bagar-Bengt medan Anton fick sina saker bokförda hos Dagmar. Sedan kunde de göra sällskap hem till henne.

***

Vid nyss fyllda sextio var Annie pensionerad från sitt läraryrke och hon och Anton blev fort fina vänner. Den där lingonplockarturen, som de gjorde avslutades med en grillkväll nere på stranden till den närbelägna sjön, där de ställt bilen, och där Anton hade sin eka förtöjd vid en stor tall.

Så här på höstkanten var det alldeles för kallt att bada, men nästa år skulle de ta sig en sväng ut till holmarna och bara ta det lugnt. Bada och sola och njuta av varandras sällskap och av naturen, hade Anton sagt lite blygt och gett Annie en kram, innan han gjorde upp eld för grillningen.

Under tiden de väntade på att det skulle bli lagom grillglöd, gick Anton bort till en albuske och skar av en kvist. Annie ropade åt honom, att hon hade tagit med grillspett hemifrån, så det där jobbet att skära till grillkvistar, kunde han bespara sig.

– Jag skär inte grillpinnar, svarade han lite hemlighetsfullt och drog bort några kvarvarande blad från kvisten och gick ner till strandkanten.

Va, sjutton ska karl´n göra? undrade hon och stäckte på sig lite för att se bättre. – Hon såg att Anton började skrapa i sanden med pinnen, så hon ropade:

– Letar du mask?

Hon visste att han hade metspön i ekan.

– Bättre kan du! ropade Anton tillbaka!

– Då letar du väl efter bärnsten, var Annies nästa gissning.

Hon reste sig upp och började gå ner till honom.

– Inte det heller, svarade han och fortsatte sitt skrapande i marken.

När Annie kom ner till stranden, såg hon, att han skrivit Anton och gjort ett stort plustecken och var på väg att forma bokstaven A … A som i Annie. Hon kände sig lycklig. Mycket lycklig! Till sist efter många svåra år, träffade hon i alla fall rätt man. En man som var både snäll och förstående. Klok och rådig.

Hur egendomligt ödet är, tänkte hon och kröp in i Antons famn, när han skrivit hennes namn färdigt. En stund stod de tätt intill varandra. Helt tysta och bara såg ut över sjöns nästan spegelblanka vatten. Andades in den klara höstluften som nu blandats med röken från elden. Trädens höstfärger var imponerande. Alldeles nere vid den närmsta udden stod det ett par rönnar som var så fulla med bärklasar så grenarna nästan dignade. Så vackert bären lyste i den sena eftermiddagens solstrålar.

***

Annie satt i djupa tankar medan de grillade, och Anton fick flera gånger påpeka, att hon höll på att elda upp sin korv. Hon kunde inte koncentrera sig på grillningen, samtidigt som hon gick igenom vissa sekvenser av sitt liv – sitt ensamma liv – bit för bit. Därför bestämde hon sig för att strunta i tankarna, som ville tränga sig på och istället försöka ta vara på stunden som var just nu.

Annie önskade att hon kunnat konservera lukten från grillröken – ljudet från måsarna borta vid skäret – synintrycket av alla färgade höstlöv och röda rönnbär, samt den spegelblanka vattenytan, som sjön bjöd på. Det var ett ögonblick, som hon gärna ville hålla kvar.

Hon såg på Anton och en känsla av värme steg upp inom henne. Hon tyckte om honom. Älskade honom … det var inte ett för stort ord, även om de inte hade varit bekanta mer än någon vecka! Anton var just den mannen, som Annie önskade, att hon hade träffat redan som ung. Fast bättre sent än aldrig, påminde hon sig om.

***

Annie satt på en stock strax bortom grillelden och följde Anton med blicken, när han – efter grillningen – var i färd med att släcka brasan med sjövatten. Det fräste till rejält, när han slängde en full skopa vatten över glöden och det slog upp en gråvit dimpelare, som dolde Antons förehavanden – för några sekunder – som Annie intresserat följt och hon fick för en stund låta blicken glida ut över sjöns lugna vatten.

Ända bort till det närmaste skäret, där ett par måsar kretsade och skriade. Vad var det som oroat dem? Kan höken även antasta så kvicka fåglar som måsar? undrade hon i sitt stilla sinne och lät blicken gå vidare längs horisonten.

Hon lät blicken stanna vid bäverdammen och noterade, att bävrarna hade fällt en del stora träd borta vid sjöns utlopp. Det var inga dåliga träd de lyckades få ner, de där små djuren. Dessutom hade de inga andra verktyg än tänderna. Nästan ofattbart.

Annie hörde hur Anton vände på klacken borta vid eldstaden och släppte bäverdammen med blicken och flyttade den i stället åt hans håll och hörde honom ropa:

– När jag ändå är här, ska jag passa på att ösa regnvattnet ur ekan, så den inte sjunker efter nästa regn!

– Visst, det är ju en bra idé, svarade Annie och såg efter honom, när han gick med bestämda steg ner till båten med skopan i högsta hugg.

Efter en stund reste sig Annie upp från sin plats på stocken och bröt några kvistar ljung, som växte lite längre upp på strandkanten. Den var visserligen utblommad, men den var friskt grön. Om hon inte varit så skrockfull, skulle hon ha tagit med sig några fina kvistar hem och petat ner i en kruka och ställt på balkongen. Men … Hon hade hört att man inte skulle ta in ljung, för det kunde betyda olycka … och hon ville inte ta några risker, för tänk om det låg någon sanning i det … så det kunde ta slut på Anton och hennes kärlek.  Den risken tog hon inte. Därför slängde hon buketten på gräskanten och borstade bort lite skräp från jackan.

Anton rätade på ryggen och såg åt Annies håll, samtidigt som han släppte ner skopan i ekans framände och klev ur båten. Han drog in andan och ropade:

– Nästa helg ämnar jag dra upp ekan på land och välva den. Men innan jag låter den få vintervila under presenningen, kanske vi skulle ta en tur tvärs över sjön och leta trattkantareller på bortsidan av Storön! Va säger du, hjärtat?

– Gärna det!  – Där du är, där vill jag också vara, svarade Annie.

Hon böjde sig ner och plockade upp några fina tallkottar, som låg på strandens ljusbruna sand. Dem skulle hon spraya med guldfärg, när de torkat så de öppnat sig. Sedan skulle hon lägga dem ovanpå den där ljuvliga, gråvita toppmossan – (som hon skulle plocka) – bland röda små pyrdnadssvampar. Det skulle bli fina julgrupper i år. Hon brukade göra julgrupper av knoppande Amaryllis och julkaktusar och någon grön slingrande växt och ställa alla växterna i en korg eller urna fylld med toppmossa.

I år hade Anton föreslagit, att de skulle fira en gemensam jul hos honom. Han kunde åta sig att köpa gran och julskinka.

Tänk att livet kunde bli så bra, genom att man i brådskan råkade gå fel, tänkte Annie.

Nästa år skulle Annie ge Anton ett helt annat förslag – om hon vågade. Det var ju skottår då och vid sådana tillfällen fick ju kvinnorna fria – men det tänkte hon inte göra – det överlät hon i så fall åt Anton. Däremot skulle hon ge honom ett förslag på, att de kunde sälja sina små lägenheter och köpa en gemensam större våning. Hon visste nämligen, att den ljusa och luftiga trerummaren längst upp skulle bli ledig, för den ägdes nu av en kollega till henne.

Annie visste även att hyreshuset skulle installera hiss i början av nästa år. Det fick inte vara fyra våningar utan hiss och de här husen hade blivit påbyggda med en extra våning för några år sedan, men hissanordningen hade inte hunnits med samtidigt med påbyggnaden. Trapporna skulle de alltså inte behöva oroa sig för.

Om Anton gick med på hennes förslag, då skulle de få utsikt över Karlstad och dessutom skulle de kunna se Vänerns vatten, det visste hon att man kunde göra från Helenas lägenhet.

Annie kände en stor värme i hjärtat, när hon stod så här på avstånd och såg på Anton, där han höll på att greja med något nere vid båten. Tänk så nära det varit, att de kunde ha missat varandra på jordevandringen.

Jag ska gå bort till Anton och ge honom en bamsekram, tänkte Annie och började gå i riktning mot sin älskade gubbe. De hade hittat varandra i livets villervalla.

© Ingbritt Wik