I Allhelgonanattens tystnad

Det var tillräckligt nervpirrande att vistas ensam på kyrkogården en så här mörk och tyst natt som Allahelgonsnatten, tyckte Beata…, om inte kyrkklockorna skulle börja ringa mitt i alltihop också. Beata visste inte om hon skulle skrika eller gråta. Hon borde springa därifrån, men det svaga ljuset från kyrktornet gjorde henne paralyserad. Hon stod helt stel bredvid graven med den tända gravlyktan i handen som något sorts ledljus.

Visst stod det väl en gestalt och flaxade med armarna mitt i den där portalen, högt där uppe, mitt framför klockorna, eller var det bara en skugga? – Kanske var det grenverket från den närmsta almen som spelade henne ett spratt. Men skrika, det kunde väl ändå inte träden, for det genom Beatas tankar när hon alldeles tydligt hörde hur den svaga vinden förde med sig ett utdraget: ”hjäääääp”.

Skräcklagen viskade Beata:

– Sesam, sesam öppna dig!

Kanske en trollformel kan få detta kusliga att sluta spela upp hela sin repertoar av bilder och ljud, tänkte Beata, där hon stod som en gotländsk rauk och stirrade mot det fasadbelysta, vitkalkade kyrktornet. Hon var torr i munnen och började darra i kroppen som en frusen tax. Hon drog in ett skälvande andetag och stålsatte sig att vända ryggen mot kyrkan och ta sig till parkeringen, där hon hade sin bil.

Stel av fasa gick Beata på den dåligt upplysta grusgången fram till det där monstret av järngrind. Den gedigna svartmålade grinden, som hon gått in genom, var nu allt annat än villig att släppa ut henne. Med kraft slängde hon sig mot grinden och tvinga upp den, med påföljd att de torra gångjärnen gav ifrån sig ett olyckligt gnissel, som skar genom märg och ben på både levande och döda.

Raskt satte hon nyckeln i bilens dörrlås och formligen kastade sig in bakom ratten, fick nyckeln i tändningslåset och vred om…

Inte en suck… Vad nu då? Skulle det inte gå att starta bilen, nu heller? Tick… Tick… Det var det enda som hördes när hon vred på startnyckeln. Det hade minst sagt gått troll i hela den här kvällen. Det hade inte ens hjälpt med den där trollformeln! Kanske den skulle sägas högt och tydligt! Men spöken kan ju även höra vad man tänker, resonerade Beata och vred på nyckeln en gång till. Nej, då … Det enda som hördes var ett tick, och så blinkade ljuset till och sen var det över.

Nu kände sig Beata verkligen ensam och utsatt. Hade hon gjort som maken hennes sagt; köpt ett nytt bilbatteri, innan det som satt i blev så dåligt, så det la av helt, skulle hon åtminstone ha sluppit bli stående på kyrkans parkering en Allhelgonanatt. – Men så kom hon på: hade hon mobilen med sig i väskan, kanske?

Om hon hade det, var väl den inte laddad på länge, men var hade hon väskan. Hon blinkade ett par gånger och försökte tänka. Låg den kanske kvar borta vid graven? Hade hon kanske glömt den när hon fick se det där flaxande monstret, som skrek på hjälp, för det var en mänsklig röst, det var hon säker på. – Väskan låg inte på passagerarsätet. Beata rös och undrade om hon kanske kastat in den i baksätet, men hur skulle hon kunna se det. Det gick ju inte att få ljus i bilen när batteriet lagt av. Skulle hon bli tvungen att kliva ur och känna sig fram över baksätet? – Aldrig att jag går ur bilen, tänkte Beata och tryckte ner låsknappen på sin sida och rös till. Mellan de avlövade träden kunde hon skymta kyrktornet.

Salvelsefullt kved hon fram:

– Gode, gode Guuud, hjälp mig! Jag ska aldrig mer synda, om jag bara kommer ur den här knipan!

Ett mänskligt löfte i en känslig stund, bör väl tilläggas.

Borde hon kanske stannat hemma och sovit istället. Men hon ville gärna pryda sina anhörigas gravar till helgen. De flesta gravarna var ju redan pyntade och upplysta av gravljus eller fina lyktor. Hon kände sig slarvig som var ute i grevens tid, för det får man väl lov att säga att hon var. Om hon prioriterat bara lite, lite annorlunda, skulle hon inte ha hamnat i den här knipan. Så till syvende och sist, var det hennes eget fel att hon satt och lipade i en gammal bil på en ödslig kyrkogårdsparkering denna mörka Allhelgonanatt.

***

Klockaren spände onda ögat i gestalten när den gick in genom kyrkporten. – Visst var det väl hon…? – Han kände mycket väl igen henne; det var ju traktens sköka…

– Vad faan… har den mänskan i kyrkan att göra? sa klockaren förtrytsamt.

Hon trodde förstås att jag inte kände igen henne när hon fällt upp huvan på den där svarta långkappan, tänkte han och rös till och spottade ut nästa mening:

– Hon såg ju ut som Liemannen i egen hög person.

Tyst som ett andeväsen, smög sig klockaren efter ”Svarta Damen”.

– Jisses… Vad ska hon upp i tornet och göra, mumlade klockaren när han såg att hon tog till höger inne i vapenhuset och öppnade dörren till klocktornet. – Har synderna blivit så många och mörka, så hon tänker hoppa…? Ja, jag missunnar henne inte ett sista hopp, sa han mellan hopbitna tänder.

Med dessa ord lade klockaren på den hemsmidda haspen till den bastanta ekdörren upp till klocktornet och for hem för att ta helg.

Om inte klockaren varit så kvick att lägga på haspen, hade Beatas nattliga spöksyner besparats henne. – Det var nämligen fel person som klockaren hade stängt in i tornet. Den som smugit sig upp dit, var socknens distriktsköterska. Hon hade köpt sig en ny långkappa med huva, så nu var hon skyddad för både regn och blåst. Men dyr var den.

Distriktssköterskan hade hört att utsikten uppifrån klocktornet skulle vara bedårande strax vid skymningen. När hon ändå var på kyrkogården för att pryda sina föräldrars grav inför helgen, var hennes tanke, att hon kunde slinka upp i tornet och se efter hur mycket sanning det låg i det påståendet om den fantastiska utsikten.

Det var tack vare att Beata fick fatt i sin mobil och med darrande fingrar lyckades knappa in sin väninnas telefonnummer som distriktsköterskan blev utsläppt ur sitt fängelse, och Beata fick åka med henne hem. Hur det skulle ha slutat annars för de båda damerna, vete väl gudarna.

© Ingbritt Wik.