I galen tunna      

Så här strax före jul, var det mycket folk i farten och kön till kassan, inne på Big-Star-varuhuset, var lång. Den här eftermiddagen hade Nelly storhandlat på hemvägen från jobbet, för att spara tid för sin lediga dag, som skulle infalla i morgon. Bäst som hon stod där och dagdrömde, lätt lutad över varuvagnen, hörde hon hur någon sa hennes namn.

Nelly vände sig hastigt om, höjde förvånat på ögonbrynen … Men var det inte Beata som stod bakom henne… – Jo, visst var det Bea. Nelly utbrast:

– Men… – Är det inte du, Beata Skymning?

– Före detta Skymning, log Bea. Nu heter jag Mörk, inte så värst mycket bättre, men kanske jag snart tar tillbaka flicknamnet, för nu är jag skild.

– Oj, då… Inte så kul, kanske…, svarade Nelly, som fortfarande lyckats hålla ihop sitt äktenskap med Ola Klinga, samt de fem barnen, som förresten, snart började vara vuxna, samtliga.

Under tiden Nelly och Bea stod i kassakön och småprade, hade den ringlande kön minskat och det var Nellys tur, att plocka upp sina varor på bandet. I samma stund som hon lade upp ett paket djupfryst torsk på bandet, sa hon, vänd mot Bea:

– Om du har tid… kan vi väl ta oss en tur till kaffeterian…, kanske! Prata gamla minnen… Det var ju inte i går vi senast sågs.

– Bra idé… Det var ju evigheter sen. Jag hänger gärna med och tar en fika. – Kul att man stöter på gamla bekanta, nån gång, tillade Bea.

***

Med kaffe och bakelse på varsin bricka, banade damerna sig väg genom kaffeterian fram till ett bord, där de kunde sitta ganska avskilt. Onödigt att låta andra besökare få ta del av deras livsresa.

Kaffet var svart som beck, och smakade beskt, men det var ändock skönt att koppla av med en kaffetår. Från varuhusets högtalaranläggning hördes julvisorna ljuda, blandade med lockpriser på alla möjliga varor i hopp om att möjligtvis inspirera kunderna till ännu fler julklappsinköp.

Av deras samtal framgick att Beata var singel, efter en trasslig skilsmässa. Hon hade flyttat tillbaka till hemtrakterna och bodde nu i den lilla köpingen som låg inom samma kommun, där som både hon och Nelly bott när de gick i skolan.

Äktenskapet hade gett Beata en son, som nu var vuxen och levde samman med en manlig vän, så barnbarn borde inte Bea ha någon möjlighet att se fram emot att begåvas med. Men som hon själv sa, så gick det finfint utan en massa småungar, som hängde henne i kjolarna. ”Egentligen är jag glad över att Johan är homo”, hade Bea fnissande och halvviskande anförtrott Nelly.

 I det fortsatta samtalet, framgick att Bea bodde ganska nära Nelly. Hennes ärvda hus låg bara någon kilometer bort.

– Vem gifte du dig med, då…? frågade Bea och körde ner tårtgaffeln i marsipanen. – Var det någon från den här trakten eller…?

– Jaa, visst…, vet du inte det? svarade Nelly och höjde lite frågande på ena ögonbrynet. Jag gifte mig med Ola Klinga. Honom minns du väl?

– OLA… gamle Ola…, honom minns jag väl. Jag kan avslöja att honom var jag hemligt kär i, när jag var riktigt ung. Ja, strax innan mina föräldrar fick för sig att vi skulle dra vidare ut i världen. Han var förbaskat snygg, den karln.

– Jadå… Han ser fortfarande hyfsat bra ut, måste jag säga, och vi är väl – med mina mått mätt – ganska lyckliga. Fem barn har vi fått, om nu det kan vara något mått på lycka, sa Nelly och såg halvt generad ut.

– Jösses… har du en hel drös ungar…

Bea suckade och tillade:

– Lyckans ost. – Ja, inte det där med en massa kottar, för där skulle jag verkligen inte vilja byta med dig. Men tänk om jag kunde säga detsamma… om det där att känna sig lycklig… Men tyvärr. Ödet har inte varit lika givmilt mot mig. Jag har hoppat i galen tunna som det heter. Och det har jag gjort mer än en gång, kan jag erkänna.

– Hoppsan… – Så du har alltså inte lärt dig av misstagen… Bränt barn skyr…, och så vidare, spånade Nelly.

– Nix… Jag har haft alldeles för bråttom. Jag har en tendens att förälska mig… Bli blixtkär, och då kan du ju själv räkna ut hur det blir, när man varit ihop ett tag och vardagen börjar nöta på förhållandet.

Nelly bara ryckte på axlarna. Hon hade inte samma erfarenhet som Bea.

Nelly frågade Bea, om hon hade intresse av att bli medlem i den bokcirkel som hon själv och Ola var med i.

– Bokcirkel…, upprepade Bea och rynkade lätt på näsan. Det låter lite torrt, va…

– Torrt…, nää, det vet jag inte om jag vill hålla med dig om. Men du kanske inte alls är intresserad av litteratur…?

– Nej, intresserad av böcker… kan nog ingen påstå att jag är. Läser det gör jag bara, när jag är absolut tvungen.

– Då är det kanske dags att du börjar, sa Nelly.

– Kanske det. En deckare nån gång, blir det väl, men annars nada…, svarade Bea med en ursäktande gest med ena handen, den som hon inte hade cigaretten i, och blåste ut ett rökmoln, mot skylten, ”Rökning undanbedes”, som stod på grannbordet, och fimpade den halvrökta ciggen på sitt kaffefat.

Nelly noterade att Bea var sig lik. I skolan tillhörde hon inte den blyga sorten, och takterna sitter visst i, tänkte hon och kände en liten varningsklocka klämta inombords; Kanske det vore bättre att inte bygga vidare på kontakten med Bea…? – Fast visst var det intressant att höra vilka eskapader livet hade utsatt henne för.

Bea hade ett humoristiskt sätt att redogöra för sina förehavanden. Hon skulle nog ha platsat i underhållsbranschen, gissade Nelly. För det där med sanning eller lögn hade sina luddiga marginaler, mindes Nelly. Så det var intressant att lyssna till Beas berättelser. Hon lyckades alltid få till ett bra slut, enär hon inte behövd skygga för lögnen.

Damerna gjorde sig beredda att bryta upp. Nelly lade sin använda näsduk tillsammans med den skrynkliga servetten på den tomma assietten, reste sig upp och fattade tag om brickan för att gå till brickinlämningen. Bea lyfte upp sin bricka, men ställde den nonchalant ifrån sig på grannbordet och började gå tomhänt mot utgången.

Nelly utbrast:

– Hör du … hallå där! Ska du inte ta brickan med dig?

– Det finns personal som har betalt för att bära brickor, svarade Bea med en knyck på nacken och ett lite generat skratt.

Nelly konstaterade, att på bara den här lilla stunden hade hon hunnit reta sig på Beata Mörks resonemang, och började ångra att hon föreslagit henne att de skulle träffas på bokcirkeln när den åter startade efter nyåret. Men lagt kort ligger brukar det ju sägas om saker man ogärna ändrar på.

***

En eftermiddag i början av det nya året, kom Nelly hem efter att ha handlat på Ica. Hon ställde ner matkassen på dörrmattan. Boken som hon haft i andra handen slängde hon ner på hallbyrån, och sa vänd in mot köket där Ola stod vid diskbänken:

– Jag hittade den här boken i bilen. När började du köpa deckare…?

– Deckare…

Han vände sig om och såg frågande på Nelly, sedan slängde han en blick bort mot boken.

– Jasså, den där. Nä, den fick jag låna av en bekant, som formligen stack den i händerna på mig.

– Jag skulle ha blivit gladare om du fått fatt i ”Den sjunde vågen”, av Elsi Rydsjö… Den som det pratades om i bokcirkeln.

– Jag har inte hunnit titta efter den. Men skulle inte någon annan i cirkeln kunna spåra upp svårhittade böcker?

– Jo… i och för sig. Jag ska höra efter med Carolina. Hennes mormor har ett bra privat bibliotek.

Nelly kunde inte sluta fundera på vem som stuckit en billig deckare i nyporna på Ola. Inte för att det var fel att läsa sådana…, utan mer för att deras bekanta knappt hann läsa mer än de böcker som dök upp i deras cirkel.

***

Så kom den där kvällen, när Nelly haft kvällsskift, men bytt några timmar med en kamrat, så hon kom hem lite tidigare. När hon klev in i hallen, hörde hon att Ola pratade i telefonen. Hon gick fram till vardagsrummets havt igenskjutna dörr, puttade försiktigt upp den. Där satt Ola i den orangefärgade snurrfåtöljen med fötterna på soffbordet och pratade med någon. Han hade ryggen vänd mot henne och observerade inte genast att hon kommit hem.

Telefonsamtalet fick ett abrupt slut, när ljudet av dörrens osmorda gångjärn avslöjade att han inte längre var ensam i huset. Han avslutade samtalet tvärt och såg minst sagt strykrädd ut.

– Inte behöver du väl tvärsluta, bara för att jag kom hem…

– Nej, men vi hade i alla fall pratat klart.

– Och vem var det som du verkade ha ett så trevligt telefonsamtal med, då…? dristade hon sig att fråga.

– Najaa… det kan göra det samma, muttrade han, tog ner benen från bordet, reste sig upp och tillade: det var bara en arbetskamrat. Inget viktigt.

– Hmm…, jaså…

Arbetskamrater brukade inte Ola prata med i telefon, och i varje fall inte sittande i snurrfåtöljen med benen upplagda på soffbordet. Det var absolut inte hans stil. Nej, detta var inte vilket telefonsamtal som helst, det begrep Nelly. Vem var det som fått honom att sätta sig så bekvämt, och till synes kallprata utan att som vanlig stå på ett ben och stressat, kortfattat haspla ur sig det som var hans ärende…, eller lyssna till den uppringandes.

***

Medlemmarna i bokcirkeln hade så här efter jul och nyår samlats hos Bella Grankvist och hennes man och det var ganska trångt i den lilla kapphallen, eftersom många kommit nästan samtidigt.

– Får jag presentera min man, sa Nelly och föste fram Bea mot Ola genom att lägga en hand på hennes skuldra.

Beata sken upp och tog ett kliv fram mot mannen och sa:

– Men Hee-ej… O-ola-aa...

Bea sa det så högt och översvallande… så att alla kunde höra förvåningen i hennes röst – så sträckte hon fram sin lilla hand mot Ola, som lite besvärat tog den i det samma som han lågt sa:

– Ja, vi har ju träffats tidigare.

– Ja – haa-ja… hackade Nelly fram har ni…

Hon såg först på den ena, seden på den andra:

– Så det har ni…, lade hon till och tog ett steg baklänges.

– Ja, ursäkta… det har jag nog glömt att nämna för dig, lismade Bea, men höll fortfarande tag i Olas hand och himlade, som en förälskad skolflicka, med sina gråblå ögon.

***

Strax före påsk, kom Ola in till Nelly, när hon satt vid datorn och betalade räkningar.

– Jag vill snacka med dig lite sen… När du är klar med det där.

– Det låter viktigt…! – Kan du inte säga vad saken gäller…

– Jag har fått spekulanter på sommarstugan. Jag ska sälja den.

– Sälja sommarstugan… Det kan du ju glömma. Den ärvde ju jag efter mina föräldrar.

– Jamen nu ska jag sälja den. Vi behöver pengarna och vi är så sällan där. Vi använder ju mest husvagnen.

– Vi har fem barn, som nästan alla har familjer, så stugan kommer nog att bli bra för våra egna, ska du se, Ola. Glöm bort de där grillren om försäljning!

– Nej, det kan jag inte. Jag har redan gett ett muntligt löfte om försäljning.

– Du är inte klok, fräste Nelly och släppte blicken på datorskärmen, och stirrade på Ola som just vände sig om för att gå ut ur rummet.

Ola var sig lik. Aldrig fråga först, utan själv bestämma och göra upp planer och fråga henne det sista han gjorde. Det brukade ju gå vägen. – Men den här gången satte hon sig på tvären. Nelly hade andra planer för stugan, som hon ganska nyss blivit ägare till.

– Och vem är spekulanten?

Ola stannade i steget och vände sig halvt om:

– Johan Mörk… Hur så?

– Nä…, jag bara undrade, sa Nelly och lämnade datorn för att gå ut i hallen och hämta sina bilnycklar.

Mörk var ett ganska ovanligt namn, att inte Ola hade tänkt på det, rann det genom Nellys tankar.

– Du kan hälsa Beata att den där sommarstugan får hon klara sig utan, för den står skriven som enskild egendom … ”På mig, dessutom”

– Be-be..aata, vad har hon med vår sommarstuga att göra…

– Fråga henne själv istället, var allt som Nelly svarade och stängde ytterdörren – lite väl hårt – efter sig.

Ett minne dök upp i Nellys hjärna: Dagmar hade ju frågat henne – någon gång strax efter nyår – vem de hyrde ut sommarstugan till mitt i vintern. Dagmar hade berättat att hon sett folk röra sig både inne i stugan och utanför på tomten. Men när Nelly bestred påståendet att det skulle finnas folk i stugan, blev Dagmar lite osäker på om hon verkligen tittat på rätt stuga. Det låg ju tolv nästan likadana stugor på rad i det där undersköna sommarstugeområdet.

***

Nelly stegade in i affären: Rör & Låssmed. Ab. Hon frågade efter Alpsveden… och blev visad in till ett litet kontor. – Där satt M. Alpsveden över en bunt papper. Mannen höjde på huvudet och sken upp när han fick se Nelly.

– Se där ja… Där har vi dig. Det var längesedan.

– Ja, det var det, men nu behöver jag hjälp…

– Jahaa, med vad om jag får fråga. Har du låst dig ute? sa han med ett varmt flin.

Alpsvedan var en gammal vän till Nellys föräldrar, och han hade en stuga inte så långt från hennes sommarresidens.

Nelly lade fram sitt problem och betalade för ett nytt lås och arbetskostnaden för att få det ditsatt. För ingen skulle använda hennes privata egendom, utan löfte. Aspsveden bara nickade och tyckte att hon gjorde rätt i att låsa obehöriga ute från sin egendom.

***

Roland, Ola och Nellys yngste son, bodde fortfarande hemma. Han studerade fortfarande, så det blev bästa lösningen för ekonomin.

Under påsken skulle han och en kompis sticka upp till Åre och åka slalom, därför höll han som bäst på att packa.

– Morsan…! – Har du sett min CD-bok… Ett blått fodral. Jag fick den i julklapp.

– Jo, kära du… Ola lånade den, när han grejade med något i husvagnen, så den ligger nog där.

– Schysst av farsan, att inte fråga mig först… – Men var är husvagnsnycklarna då…?

– I nyckelskåpet, vet du väl…

Sonen traskade iväg ut till skåpet.

– Nä, inte här…

– Jamen, ta mina då… de sitter på min knippa.

Roland krokade ner Nellys nyckelknippa och gick ut till garaget, men kom ganska snart tillbaka in.

– Var är farsan? ropade han i samma stund som dörren for igen bakom honom.

– Pappa… – Snälla du… har du glömt… Han är ju i Malmö, vet du väl! Han fick ju lov att ge sig i väg å tjänstens vägnar.

– Jahaaruu… Malmö säger du… Farsan har ingen GPS, va…, så då kan Malmö ligga nästan var som helst i Sverige.

– Men så du pratar, pojk. Så får du väl inte säga, sa Nelly irriterat och såg upp från sin pensel. Höll den så färgen droppade ner på golvet medan hon såg på Roland.

– Kan jag låna din bil, morsan!

– Jaa, visst, det går väl bra, men vart ska du hän…? Så här dags. Hon slängde en blick på armbandsuret:

– Skulle inte du packa? Martin kommer ju och hämtar dig tidigt i morgonbitti!

– Jo, men det får vänta. Nu ska jag ut och leta efter husvagnen…

– Hus… Husvagnen… Jamen den står väl … Var du inte nyss dit ut … Till garaget, stammade Nelly och höll sånär på att tappa penseln den här gången.

– Jo, det var jag. Det var ju då jag såg att husvagnen var borta. Och farsans bil också. Han brukar inte köra bil ända ner till Skåne och inte med en husvagn efter. Firman lånar ju ut tjänstebilar.  – Har du alldeles glömt bort det, morsan?

Roland försvann ut och dörren for igen med en dov smäll.

Vad sjutton var det pojken sa, grunnade Nelly. ”Malmö kan ligga var som helst i Sverige!” Just det; sommarstugan hade fått nytt lås, så den låg alltså inte i Malmö.

***

Mitt i natten rullade bil och husvagn in på gården och ur klev Roland. Han gick in och väckte Nelly.

– Om du hänger med mig ut nu, morsan… så ska du få se vad jag har hittat.

– Men snälla du, Roland. Vad har du nu lagat till? Du som skulle till fjällen.

– Ja, men jag hinner. Kolla vilka som är inne i husvagnen. Den står parkerad alldeles utanför.

Nelly gick ut på trappan, stannade barfota på dörrmattan och slog händerna för ansiktet…

– Husvagnen… Hur… visste du…?

– Min kurskamrat, Andreas, sa till mig att det stod en likadan husvagn som vår på hans grannes tomt och bilen… Det är inte så många som kör Porsche… en Porsche med den färgen i den här lilla staden och dessutom med en husvagn tillkopplad.

Nelly stod mållös och frös om fötterna.

– Jahaa… ja… Nu förstår jag… Hur långt var det till Malmö? frågade hon vänd mot sin son.

– Knappt två mil, svarade han.

– Jahaa, men in i stugan gick de bet att ta sig, ha, haa… för där bad jag Alpsvedan byta lås snarast möjligt.

Nelly gick in i köksvärmen. Hon kunde ju se från köksfönstret hur Ola och Beata Mörk klev ur husvagnen och började klafsa i snömodden.

– Nu fick de det allt hett om öronen och kallt om fötterna, skrockade Roland och gav Nelly nycklarna till Porschen.

Nellys bilnycklar höll han i andra handen när han sa:

– Porschen står ju kvar i Malmö. Det kan du hälsa farsan.

Så hängde han in Nellys nyckelknippa i skåpet.

© Ingbritt Wik