I livets villervalla   

Telefonen ringde och Mia tittade nästan förgrymmat på apparaten, för hon hade annat att göra än att prata i telefon. Hon grep luren med ena handen, medan hon fortfarande höll en putstrasa i den andra och svarade:

– Mia Lund, hallå!

Hon hörde att det var Asta, och hon brukade inte bli långrandig, så Mia slappnade av och förklarade för henne, att hon höll på att putsa köksfönstret.

– Jaha, du! Då ska du få fortsätta med det, bara jag har fått förklara mitt ärende. Jag ska strax åka till jobbet, och ringer för att påminna dig om de där prylarna som jag skulle hämta hos dig idag.

– Himmel! Det har jag alldeles glömt. Jag ska kila upp på vinden omedelbart och gräva fram dem. 

Mia tittade på sitt armbandsur och konstaterade, att hon skulle hinna hämta sakerna, om hon avbröt fönsterputsningen och gick raka vägen upp till vinden. De avslutade telefonsamtalet, och Mia hängde sin putstrasa över flaskan med fönsterputs. Gick fram till det kurbitsmönstrade nyckelskåpet och tog ut nyckeln till vindsförrådet och lämnade lägenheten. Dörren for igen med en dov smäll som ekade i trapphallen.

Måtte jag bara inte möta någon, tänkte hon och tog med handen över schaletten som hon knutit om huvudet efter att hon smetat in lockarna med inpackning. Hon ansåg att hon såg förfärlig ut, men hon skulle ju bara upp på vinden.

Hänglåset till vindsförrådet var kärvt. Kanske det inte skulle gå att låsa upp …, men så gnällde det till och låset spratt upp. Tur! Nu var det bråttom, men Mia visste var sakerna stod, utan att leta.

***

Tony bodde i samma hyreshus som Mia. Så där mitt på dagen, låg han på soffan och tog igen sig. Samtidigt läste han i en tidning. Han var lärare och hade ”gått in i väggen” på grund av alla bråkiga elever, så han var långtidssjukskriven.

Han blev lite fundersam när han hörde, att det var någon som försökte ta sig in genom hans lägenhets ytterdörr. Han sänkte tidningen och lyssnade. Så här dags på dagen brukade det inte finnas många hyresgäster hemma. Skolorna hade börjat sina höstterminer, och semestrarna var slut. De vuxna var på sina arbeten och pensionärer, verkade det inte vara så många som var. Tony var ganska nyinflyttad och kände inte någon av de övriga hyresgästerna, men det verkade vara ett lugnt ställe att bo på. Det hade han åtminstone trott … Ända tills nu, när ett inbrott var på väg att begås. Var det kanske för lugnt mitt på dagen?

Tony slängde raskt ifrån sig tidningen och satte sig upp i soffan och lyssnade. Någon ömsom tog i handtaget, ömsom petade med ett föremål i låset … Fräckt så det förslog. Han reste sig upp från soffan och tassade ut mot hallen.

Nu skulle han åtminstone få möjligheten och även nöjet, att ta boven på bar gärning. Den som försökte ta sig in till honom, hade missat, att han inte gärna lämnade sin lägenhet mitt under dagens lugnaste timmar.

Tony tryckte försiktigt ner handtaget och öppnade dörren på glänt.

– Oooj… – fö-förlåt! sa en förskräckt kvinnoröst, när han öppnat dörren lite till och stuckit ut huvudet.

Tony mötte ett par förskrämda blå ögon, som tillhörde en kvinna som förskräckt stammade:

– Ursäkta mig så mycket, jag har … jag måste … ha gått fel. Jag skulle nog en våning till ner genom den här trappan. Förlåt! sa hon ännu en gång och skulle just böja sig ner och ta upp en massa prylar som hon ställt ifrån sig på det blanka marmorgolvet.

Tony iakttog damen.

– Du förstår – Jag har så bråttom. Jag stressade upp på vinden för att hämta de här sakerna som jag skulle skicka med en väninna till Secondhandbutiken borta vid Hammarsvängen. Jag hade så mycket annat i tankarna, så jag observerade inte att …

Där avbröt Tony henne och sa:

– Det gör inte mig något att du gick fel … – Jag blir bara glad över att det inte var ett inbrottsförsök som var på gång.

Tony log mot den förskräckta kvinnan.

Mia berättade att hennes väninna hade börjat arbeta i den där second handbutiken och nu skulle de ha något som kallades för Höstmarknad. Mia förklarade att hon skulle passa på att göra vindsröjning. Och alla saker som hon inte hade användning för, skulle hon sända till den nyöppnade secondhandaffären. Men de här sakerna som hon hämtat i dag, var sådant som hon lovat att de skulle få redan nu. Det hade blivit lite bråttom, för väninnan skulle strax komma för att hämta grejerna. Mia förklarade vidare:

– Jag har en massa prylar i mitt vindsförråd. Sådant som jag aldrig kommer att använda mer och då är det ju bra om man kan bli av med skräpet, och dessutom få någon krona.

– Självklart, självklart! sa Tony och nickade förstående mot Mia och undrade vad för grejer som kunde vara intressanta för en sådan affär.

Han själv hade ju fått en massa pinaler över, när han flyttade från sitt hus och till den här lägenheten. Saker som han inte velat slänga, men som han ändå inte tänkte använda.

– Vad som helst går bra. Bara det är helt, rent och funktionsdugligt, svarade Mia.

När de stått och pratat en stund, skulle Mia försöka få med sig alla sina grejer, för att gå en trappa ner. Det var ett par saker som absolut inte ville ligga kvar när hon lastat famnen full. Därför erbjöd sig Tony, att följa med nedför trappan med de motsträviga sakerna.

– Kanske jag också skulle åka iväg med mina överblivna ägodelar, sa han tankfullt och mötte Mias öppna blick. Det är nog en bättre idé än att bära upp dem till vindsutrymmet. För hamnar de där uppe, så lär de nog aldrig komma ner något mer. – I så fall kan du få åka med mig, om du vill, fortsatte Tony.

Mia kom överens med Tony om att hon skulle göra ytterligare en vända upp till vinden lite senare och då kunde hon följa med honom med sin nästa omgång prylar.

***

Mias väninna, Asta, jobbade i butiken den här dagen, när Mia och Tony kom med sina grejer, och hon välkomnade dem båda med alla deras prylar. Hon skulle prismärka sakerna omedelbart, så allt var klart till marknadshelgen.

När Mia fått sina saker bokförda, vände hon sig om från disken för att göra ett varv genom affären.

– Risken med en sådan här rundvandring, som jag tänker göra nu, är att man lätt köper nya icke nödvändiga saker, i stället för de man nyss lyckats göra sig av med, sa hon mycket klokt och spanade över hyllorna.

Så fick hon syn på en fin spånkorg och utbrast:

– Oj! – Den där korgen vill jag ha. Den blir perfekt för mig att plocka lingon i.

Hon tog ner korgen från hyllan, vände och vred på den, innan hon gick fram till disken, och ställde den framför Asta.

– Jamen är det inte slut på lingonen för den här säsongen?

Tony gled hastigt in i samtalet:

– Nej, då! Det har inte varit någon nattfrost än, även om det har varit nära. Jag var ute i skogen en sväng häromdagen – bara för att få lite frisk luft – och då gick jag rakt på ett ställe där det fanns massor av fina, röda lingon.

– Säger du det, sa Mia glatt förvånat. Då kanske du kan följa med och visa mig platsen? Jag lovar att jag ska plocka lingon så det räcker åt både dig och mig, försäkrade hon.

Mia var rask och initiativrik och otroligt impulsiv, men hon ville inte sticka till skogs med en så färsk bekantskap som Tony. Därför sa hon:

– Kanske jag kan få bjuda dig på en kopp kaffe på balkong i eftermiddag?

– Det går utmärkt. Det ser jag fram emot.

– Jag kilar över till bageriet och köper något gott till kaffet, medan Asta bokför dina saker, så gör vi sällskap hem till mig sedan.

***

Vid nyss fyllda femtio arbetade Mia bara halvtid i sin tjänst som tolk. Det hade blivit bistra tider på arbetsmarknaden, så nu delade hon och en annan kvinna på en heltidstjänst.

Lingonplockarturen som Mia och Tony gjorde avslutades med en grillkväll nere på stranden vid den närbelägna sjön, där de ställt bilen, och där Tony hade sin eka förtöjd vid en stor tall.

Så här på höstkanten var det alldeles för kallt att bada, men nästa år skulle de ta sig en sväng ut till holmarna och bara ta det lugnt. Bada, sola och njuta av varandras sällskap och av naturen, hade Tony sagt lite blygt och gett Mia en kram, innan han gjorde upp eld för grillningen.

Under tiden de väntade på att det skulle bli lagom grillglöd, gick Tony bort till en albuske och skar av en kvist. Mia ropade åt honom, att hon hade tagit med grillspett hemifrån, så det där jobbet, att skära till grillkvistar, kunde han bespara sig.

– Jag skär inte grillpinnar, svarade han lite hemlighetsfullt och drog bort några kvarvarande blad från kvisten och gick ner till strandkanten.

Va, sjutton ska karl’n göra? undrade hon och sträckte på sig lite för att se bättre. – Hon såg att Tony började skrapa i sanden, så hon ropade:

– Letar du mask?

Hon visste att han hade metspön i ekan.

– Bättre kan du! ropade Tony tillbaka!

– Då letar du väl efter bärnsten?

Hon reste sig upp och började gå ner till honom.

– Inte det heller, svarade han och fortsatte sitt skrapande i marken.

När Mia kom ner till stranden, såg hon, att han skrivit Tony och gjort ett stort plustecken och var på väg att forma bokstaven M … M som i Mia. Hon kände sig lycklig. – Till sist efter många, svåra år, träffade hon rätt man. En man som var både snäll och förstående. Klok och rådig.

Hur egendomligt ödet är, tänkte hon och kröp in i Tonys famn, när han skrivit hennes namn färdigt. En stund stod de tätt intill varandra. Helt tysta och bara såg ut över sjöns nästan spegelblanka vatten. Andades in den klara höstluften, som nu blandats med röken från elden. Trädens höstfärger var imponerande. Alldeles nere vid den närmsta udden stod det ett par rönnar som var så fulla med bärklasar så grenarna nästan dignade. Bären lyste så vackert i den sena eftermiddagssolen.

***

Mia satt i djupa tankar medan de grillade, och Tony fick ideligen påpeka, att hon höll på att elda upp korven. Hon kunde inte koncentrera sig på grillningen, samtidigt som hon gick igenom vissa sekvenser av sitt liv – sitt ensamma liv. Därför bestämde hon sig för att strunta i tankarna, som ville tränga sig på, och istället försöka ta vara på stunden som var just då. Carpe Diem, som det kallas.

Mia önskade att hon kunnat konservera lukten från grillröken – ljudet från måsarnas skri borta vid skäret – synintrycket av alla färgade höstlöv, samt den spegelblanka vattenyta mot himlens mörkt blå nyans, som speglade sig i sjön. Det var ett ögonblick som hon gärna ville hålla kvar.

Hon såg på Tony och en känsla av värme steg upp inom henne. Hon tyckte om honom. Älskade honom … det var inte ett för stort ord, även om de inte hade varit bekanta mer än någon vecka! Tony var just den mannen, som Mia önskade att hon hade träffat redan som ung. Fast bättre sent än aldrig, påminde hon sig.

***

Mia satt på en stock strax bortom grillelden och följde Tony med blicken, när han – efter grillningen – var i färd med att släcka brasan med sjövatten. Det fräste till rejält när han slängde en full skopa vatten över glöden och det slog upp en gråvit dimpelare som dolde Tonys förehavanden.

Ett par måsar cirklade uppe i det blå och skriade. Vad var det som oroat dem? undrade Mia i sitt stilla sinne och lät blicken gå vidare längs horisonten. Hon avbröts i sina funderingar när hon hörde Tony säga:

– När jag ändå är här, ska jag passa på att ösa regnvattnet ur ekan, så den inte sjunker efter nästa regn!

– Det kanske skulle vara en bra idé, svarade Mia och såg hur Tony, med bestämda steg, gick till båten med skopan i högsta hugg.

Efter en stund reste sig Mia upp från sin plats, bröt några kvistar ljung som växte lite längre upp på strandkanten. Den var visserligen utblommad, men den var friskt grön. Om hon inte varit så skrockfull, skulle hon ha tagit med sig några fina kvistar hem och petat ner i en kruka och ställt på balkongen. Men … Hon hade hört att man inte skulle ta in ljung, för det kunde betyda olycka … och hon ville inte ta några risker. Därför slängde hon kvistarna på gräskanten och borstade bort lite skräp från jackan.

Tony rätade på ryggen och såg åt Mias håll, samtidigt som han släppte ner skopan i ekans framände och klev ur båten. Han drog in andan och sa:

– Nästa helg ämnar jag dra upp ekan på land och välva den. Men innan jag låter den få vintervila under presenningen, kanske vi skulle ta en tur tvärs över sjön och leta trattkantareller på bortsidan av Storön! Vad säger du, hjärtat?

– Gärna det!  – Där du är, där vill jag också vara.

Mia böjde sig ner och plockade upp några fina tallkottar, som låg i sanden. Dem skulle hon spraya med guldfärg när de torkat, så de öppnat sig. Fin-fint att lägga ovanpå den gråvita toppmossan – (som hon skulle plocka). Några små röda svampar skulle lysa upp. Hon brukade göra julgrupper med knoppande hyacinter och toppmossa.

I år hade Tony föreslagit, att de skulle fira en gemensam jul hos honom. Han kunde åta sig att köpa gran och julskinka.

Tänk att livet kunde bli så bra genom att man i brådskan råkade gå fel, tänkte Mia.

Nästa år skulle Mia ge Tony ett helt annat förslag – om hon vågade. Det var ju skottår då och vid sådana tillfällen fick ju kvinnorna fria – men fria, tänkte hon inte göra – det överlät hon åt Tony. Däremot skulle hon ge honom ett förslag: kanske kunde de sälja sina små lägenheter och köpa en gemensam större våning. Hon visste nämligen, att den ljusa och luftiga trerummaren längst upp skulle bli ledig, för den ägdes nu av en kollega till henne.

Om Tony gick med på hennes förslag, då skulle de få utsikt över Karlstad och Vänerns vatten.

Mia kände en stor värme i hjärtat när hon stod så här på avstånd och såg på Tony, där han grejade med något vid båten. Tänk så nära det varit, att de kunde ha missat varandra på jordevandringen.

Jag ska gå bort till Tony och ge honom en bamsekram, tänkte Mia och började gå i riktning mot sin älskade. De hade hittat varandra i livets villervalla.

© Ingbritt Wik