I skymningen är alla katter grå

Fönstret i sovrummet stod på en liten glänt. Utanför i den stora hästkastanjen – som stod alldeles utanför sovrumsfönstret – spelade syrsorna för fullt. Augustinatten var varm och mörk. Ingen full augustimåne den här kvällen, dock syntes en knapp halvmåne hänga över västerhöjden i ytterkanten av samhället. Strax bortom vårdcentralen och Konsum.

Varannan gatlykta var tänd – eller släkt hur man nu säger. Kommunen sparade ström. Tur att man inte är ung och ska ut på galej, så man måste gå hem ensam i det här mörka ytterområden, tänkte Elin och vände på kudden. Den var varmfuktig av svett. Luktade äckligt… Hon skulle tvätta någon dag, så hon skulle byta sängkläder i morgon. Smuts-tvättunnan var snart full, mindes hon.

Elin hade varit iväg ut i trädgården minst tre, fyra gånger den här kvällen för att locka på sina små älsklingar. Men hon hade fått ge upp och istället gå och lägga sig. Det kändes aldrig bra, när husdjuren inte fanns tillstädes, när det var läggdags. Räven var inte blyg. Hon kunde höra dennes gälla skall om nätterna, trots att det ju var ganska tätt med hus och även trafik. Rävarna flyttade tydligen in till tätorterna de också. Moderna rävar… Ja, varför inte? Alla måste ju socialiseras. Hänga med i tidsandan. Bara de inte försökte livnära sig på hennes katter, för då…

Sådana här tankar var det som gjorde, att Elin hade haft ytterst svårt att somna den här natten. Hon hade legat och vridit och vänt på både sig själv och kudden – och undrat. Men det var väl den där sorkfyllda ängen, bara en bit bort, som gjorde att katterna blev så sena hem.

Men nu var det bestämt inte bara syrsorna…  Det hördes även en jamning, visst gjorde det, det…?

– Oh… – Ä-n-t-li-gen!

Elin slängde av sig täcket, tassade skyndsamt – barfota och klädd i enbart sitt flanellnattlinne – nerför vindstrappan.

– Jasså, det är dags att komma nu, muttrade hon i hallens mörker och trevade sig fram till dörrens handtag bakom det tunga draperiet.

Hon öppnade ytterdörren, utan att tänka sig för. Där hade vem som helst kunnat stå och trycka… Usch och fy! Hon som levde ensam och tillhörde den äldre generationen, fick men väl lov att säga; 60+ och lätt att slå ihjäl. Även lätt att bara skrämma ihjäl, om någon skulle få för sig att hoppa fram från någon av de där höga tujorna, som stod alldeles intill trappan. Uj, fy…Usch! De skulle hon – just nu i denna stund – helst velat se nersågade, alla tre.

Så fort hon fått upp dörren, rusade två av hennes skyddslingar in. – De fräste åt varandra. Verkade skrämda av något.

– Men kära ni, missar. Känner ni inte igen varandra? Eller har ni sett självaste Belsebub? – Det vore bra, om ni nån gång kunde lära er hitta hem före midnatt! förebrådde hon de två katterna som snodde förbi hennes ben och in i farstuns mörker.

Den tredje katten – Trisse-Labb-Tass – satt som fastgjuten borta vid den utblommade pionen. Han såg ut att vilja stanna kvar ute bland nattfjärilar, paddor och den där stickiga saken, som brukade dricka upp hans grädde. Igelkott hette den visst. ”Fy skäms på sådana fasoner, lapa i sig andras grädde”, var Trisses resonemang.

– Jamen kom nu-råå… skynda på! – Rör på påkarna. Jag vill inte stå här i bara nattsärken och vänta på dig hur länge som helst.

Trisse brukade jama som svar, när hon pratade med honom, men nu var han knäpp tyst, men reste sig saktfärdigt upp. Nästan som om han var gammal och stel. Men vad… haltade katten?

Nädå, det gjorde han inte. Hon skrattade till och strök på honom, när han makligt äntrade upp på trappan. Men så böjde hon sig ner, lyfte upp honom och bar in honom, för att det skulle gå fortare. Hon var en aning rädd. Det var så mörkt och kusligt och just som hon fått upp katten i famnen kom den där megastora fladdermusen som hon döpt till ”Läderlappen”. Hon hajade till och släppte ner katten strax innanför tröskeln och reglade hastigt dörren, och sa i detsamma:

– Värst va voluminös du var i dag. – Vad sjutton har du satt i dig? Bedrövligt tung var du.

Efter att ha lagt upp extra mat åt katterna, smög hon upp och lade sig och nu kunde hon somna.

***

Morgonen började som vanligt: på med kaffebryggaren. Men just som Elin mätt upp vatten och kaffe, hörde hon hur det jamade utanför dörren… En katt…?

– Kära nån, hur är det möjligt? sa hon.

Elin visste ju att hon släppte in tre stycken sent i natt, och fler hade hon ju inte. Men ändå så jamade det utanför dörren. Hon tittade på klockan, precis som om det hade med saken att göra. Ruskade på huvudet och gick mot dörren och öppnade. Jo, då, där satt ju Trisse-Labb-Tass.

– Men se godag…! Släppte inte jag in dig i natt? Visst gjorde jag det. Jag lyfte ju in dig, till och med. Det minns jag.

Trisse jamade förebrående. Som om han ville klaga på något och gick mot matskålen efter att ha gett Elin en förintande blick.

Så knepigt. Hon hade ju varit helt säker på, att hon släppt in katten, men han hade väl tvärvänt och runnit över tröskeln och ut i mörkret. Ja, så måste det hänga ihop, grunnade hon. Jahaa, då har katten varit ute hela natten då, utan att räven kommit åt att käka upp den, konstaterade hon.

***

Det gick nästan två hela dagar och allt var lugn, men när Elin den här dagen stod vid spisen och stekte strömmingsflundror, var det en hel armé med katter bakom henne. När hon vände sig om, upptäckte hon… icke mindre än fyra stycken. Två enfärgat grå och två grå- och svartrangiga. Mycket lika varandra både i utseende och storlek.

Nu undrade Elin hur hon egentligen mådde, hon såg ju dubbeln av en del… Hon fick fatt i den ena av de två randiga varelserna, och det var absolut inte Trisse-Labb-Tass, det var en hona av okänt ursprung. Elin konstaterade kvickt, att den här honan nyligen måste ha gett di till ungar. För hon var alldeles kladdig under magen. Blöt. Men hur i hel… kunde det komma sig? Var fanns ungarna? Elin hade inte varit utom dörren idag. Inte ens hämtat posten. Alltså måste ungarna finnas inom hennes eget hägn.

Så snart hon gjort strömmingen klar, skulle hon sätta igång och söka igenom huset. För någonstans måste ju ungarna finnas.

Hon klippte isär ett par strömmingar åt katterna, vek sedan undan den korsstygnsbroderade paradhandduken och svepte med sig båda handdukarna och gick mot baddrummet. Slängde in handdukarna i tvättmaskinen och vände smuts-tvätt-tunnan uppochner på badrumsgolvet.

– Men – oj, oj, oj… Vad i fridens namn!

Det rullade ut tre stycken blinda kattungar ur smutskläderna. En rullade in under badkaret.

– Förlååt… så mycket, sa Elin och skämdes över det hon utsatt den lilla för.

Kvickt sjönk hon ner på knä och lyckades få tag på den stackars ungen, som pep så hjärtskärande.

Kattmamman kom springande och jamade som en mistlur. Oj, så orolig hon var. Snabbt som en vessla hoppade hon upp i smutstvätten, satte tänderna om nacken på en av de två ungarna, och så sprang hon ut ur badrummet.

– Men hööruu… hallåå…  detta måste vi nog organisera, lite bättre, hojtade Elin dumt och stod där med en kattunge i var hand. Gode tid! Hur ska det här gå till? ojade hon sig.

Här gällde det ju att försöka samla allesammans på ett och samma ställe. Raskt stoppade hon ner en unge i vardera förklädesfickan, för att göra i ordning en bädd i den lilla badbaljan, den som hon brukade ha till fotbad. Slängde i ett badlakan, tågade iväg ut och hann ikapp kattan, just när hon hoppade ner i stoppkorgen, som stod på golvet bredvid öppna spisen i vardagsrummet.

– Ja, ja. Se där ja. Du är inte så dum du, katta. Där i stoppkorgen bland allt ullgarnet är det ju en perfekt plats. Men nu ska du få se.

Elin ställde ner baljan på golvet, och plockade upp de båda ungarna ur förklädets fickor. Lade dem försiktigt ner i baljan. Lyfte upp den tredje ungen, den som nyss hamnat i stoppkorgen.

– Här ser du, Misse-Månsan. Kom… Här blir det fint, ser du.

Hon stoppade om dem och sa:

– Nu ska ni ha det riktigt skönt.

Så drog hon till sig pläden från fåtöljen och täckte baljan med den, så det blev mörkt, och makade in alltsammans under vardagsrumsbordet. Nu hoppades hon att mamma katt skulle godkänna den nya boplatsen.

***

Elin bestämde sig för att sätta upp ett anslag i ICA-affärens entré. Just som hon skulle ta upp sina egna häftstift ur väskan för att fästa plakatet, upptäckte hon att det redan satt ett A4-ark på anslagstavlan. Ett foto av en katt som såg exakt likadan ut som den hon hade hemma.

”SAKNAD… Min katt Melissa, försvann den x/x – Katten är grå- och svartrandig. Dräktig. Kanske skygg, enär hon inte känner till trakten. Katten försvann vid min inflyttning. Hänvändelse till: X-X-son”. Och så stod det adress och telefonnummer.

Elin beslöt att åka till adressen. Inte visste hon att det kommit nytt folk till den stugan.

Hon parkerade, och klev upp på trappan och ringde på. Det dröjde en stund, men så hördes steg och dörren öppnades.

– Men är det inte…

– Jo, visst är det så… och du… det var längesedan.

Elin klev automatiskt ner ett trappsteg. Kände sig varm om både hjärtat och kinderna.

– Hur kommer det sig att…

Frågan fastnade i luften.

– Jo, när jag blev ensam sålde jag ranchen och fick för mig att jag skulle dra till civiliserade trakter.

Bo har blivit ensam. Precis som jag, tänkte Elin. Han som varit hennes ungdoms älskade, stod nu mitt framför henne – och hemma hos henne väntade hans Melissa med sina nyfödda ungar.

Kunde de möjligen förenas i ett ömsesidigt vårdande om katterna? Delad vårdnad har man ju hört talas om.

– Men kära söta, sa Bo med mörk röst. Kom in flicka lilla! Inte ska vi stå på yttertrappan och språka efter ett livslångt uppehåll.

Elin hittade inga ord. Hon förstod att Bo mindes. Mjuk i knävecken av att åter höra hans melodiska stämma och att ha fått möta hans mörka, varma blick som fastnat som en kardborre i hennes.

Kanske fanns det lite lycka kvar i livet åt dessa båda sargade själar.  

© Ingbritt Wik