I väntan på Godot

Asparnas grågröna, släta stammar stod på rad vid sidan av gångbanan. Helt tysta, inte en skälvning i de tunna löven. Värmen var nästan dallrande och längst bak i gläntan fanns några gamla granar vars vida kjolar bredde ut sig över markens gräs. Gula kärringtänder växte i grupper, likt lysande öar här och var. En och annan blåklint var också i blom. Längre ner mot ängsmarken började älggräset öppna sina vita plymer, och spred en ungerbar, men vass doft. Hon stannade upp och bara andades. Satte sig på rollatorns sittplats.

Stoppa tiden, tänkte hon. – Vart hade alla åren tagit vägen? Här satt hon nu, lika ensam som när hon var tonåring. Efter ett helt liv. Det kändes både sorgligt och konstigt. Hur mycket av hennes drömmar hade blivit verklighet? – ”Synd att klaga.” Var kom de orden ifrån? ”Det kunde vara värre”. Även de orden kom som från ingenstans. Vem som en gång i tiden sagt dem… Jo, det var nog hennes mor, hon som sällan klagade, hur bedrövligt livet än tedde sig.

Hon suckade och lät blicken gå ut över Österledens dallrande, mörka asfalt, som löpte jämsides med gång- och cykelbanan. Där pulserade trafiken. Vanliga bilar, jeepar, och en och annan amerikanare, samt flotta husbilar eller bilar med husvagnar. En jämn ström av fordon. En del bilar med takboxar. Blanka, fina åk. Inga rosthögar som vad hon fått vara nöjd med på den tiden som hon höll sig med bil. Men kanske ägarna till vrålåken hade lån på både bilar och hus, långt uppöver skorstenarna… Hon hade sett på programmet ”Lyxsfällan” och bevarat sig för den nya tidens sätt att bli rik och leva som miljonär, fast det varade inte för evigt. Sanningens minut, kommer alltid i kapp, tänkte hon.

Det var semestertid, det var väl därför det var så mycket trafik. Alla hade väl packat både grejer och förväntningar, misstänkte Olga. – Hon ruskade på huvudet där hon satt. Så bråttom, så stressigt … Vad allt hade dessa människor tänkt sig hinna med under sin semester? – Ingen rast, ingen ro. – Stressa, stressa, stressa!

Var det för att hon var gammal som hon tänkte så? Hade även hon hetsat och jäktat och jagat runt som en galning, i sina dar? – Jo, men så var det nog, men allt det där var på avstånd nu. Låg bakom på något vis, och nu var väl frågan om hon istället hade för mycket tid. Fast… Det var kanske inte hela sanningen… Hon kände fortfarande av det där; att hon hade saker kvar att göra, hinna med, och hur skulle allt hinna fixas…

Hon suckade. Man hinner det man hinner… mer är det inte med det, resten får lov att bli kvar! Fast man borde ju… Nä, det där sista hon tänkte, släppte hon inte ända fram. Sådant skulle man inte tala om, inte tänka på heller, så det så!

En björktrasts skrämda strofer hördes från ett buskage en bit bort. Olga tittade ditåt. – Vad blev den skrämd av? Jo, visst ut ur buskarna smög en svart katt. Vad gjorde den så långt utanför villaområdet. Jo, men det var förstås sorkmarkerna i dalen, som lockade.

På andra sidan om Österledens livliga trafik låg vårdcentralen och äldreboendet. Den platsen verkade, just den här dagen, som en motpol till Österledens livliga trafik. Det var söndag och vårdcentralen var stängd, och parkeringen nästan öde, sånär som på någon enda bil, som kanske hörde till äldreboendets personal.

Äldreboende… Servicelägenheter… Olga rös till mitt i värmen. En plats för dem som inte klarade att bo kvar i sina vanliga lägenheter eller stugor. En uppsamlingsplats… i väntan på… Kanske var det: ” I väntan på Godot…” Ja, vem skulle kunna svara på det. – Godot… Det var väl ingen som visste vem den där Godot kunde gestalta. – Eller vem han var… En ny rysning drog över henne i värmen, och hon fiskade upp en näsduk ur fickan och snöt sig. Värst vad man blir blödig när man blir äldre, tänkte hon och stoppade tillbaka näsduken i fickan.

***

Bäst som Olga satt där och vilade på sin rollator gjorde tankarna en yvig sväng. Kanske berodde det på att blicken föll på en buske vresrosor, som växte i diket på andra sidan Österleden. Hon hade haft rosor och liljekonvalj i sin brudbukett. Vit klänning och lång slöja. Hon mindes doften av rosor i kombination med björklöv. Kyrktrappan var smyckad med björkar. I solvärmen blandades doften från björkarnas skira löv med lukten från den nytjärade kyrkporten.

De hade varit lyckliga. – Fattigt och arbetsamt, men de hade varit nöjda med sin lott.

Två barn hade de fostrat. Fast de hade sina egna familjer. En var i USA, den andre i Frankrike. Hon hade inte sett någon av dem på två år. – Och maken… Honom hade hon inte sett på åtta år, han var i en annan sfär. Kanske hette platsen Paradiset, eller varför inte Eden…? Det vore väl trevligt att återförenas med Adam och Eva.

Olga brukade ge sig iväg till kyrkogården ibland, men … det blev inte så ofta nu längre. Hon brukade vara mer noga med besöken förr. Allt klingar ju av med tiden. Inte bara kärleken… Sorgen också. I väntan på Godot.

 ***

”Jamen… det går ingen nöd på mig!” Det var också ord, som Olga mindes att modern brukat säga.

Jag har det bra. Jag bor i min egen stuga, och sköter mig själv. Har min trädgård, borstar min egenodlade potatis varje dag, och gör i princip det jag vill, när jag vill. – Nej, det skulle vara synd att klaga. Dessutom har jag gemenskapen med kyrkans sångkör.  

På tal om den…, tänkte Olga och reste sig upp från rollatorn.

– Här får inte jag sitta och filosofera hela dagen. Simon från kören kommer ju i kväll. Vi ska öva på våra stämmor.

Olga hade överstämman och Simon med sin mjuka basröst den undre stämman.

Olga blev – inte så lite – uppiggad när hon tänkte på kvällen, och Simon. Hon skulle göra en tonfisksallad. Ingredienserna låg i rollatorns korg. Men något annat än cider hade inte funnits på Coop. Det borde kanske ha varit vin av något slag, grunnade hon, men äsch nej… Simon var inte bortskämd. Han var en mycket trevlig och sympatisk äldre herre.

Medan Olga promenerade hemåt, funderade hon på det där Simon sa senast de träffades: ”Vi borde göra en liten tripp söder över du och jag. Kanske till Kreta i slutet av sommaren, vad säger du, Olga.”

Olga mindes vad hon svarat: ”Sakta i backarna, vi har ju nyss träffats!” Varpå Simons svar blev: ”Livet, Olga; är inte någon never ending story!”

Nej, det hade han alldeles rätt i. Men vad skulle folk säga, om hon…, som var änka… slog sig i lag med…

– Men herre guuud, mänska! sa hon högt för sig själv, man ska inte enbart sitta och vänta på Godot. Man måste ha roligt under tiden!

Ikväll ska jag tala om för Simon, att jag följer med vart han än ställer kosan. Det är en bra man, och tiden hastar. Hon tog upp näsduken igen och snöt sig.

Den här långa promenaden till och från Coop-stor-varuhus, hade gett henne perspektiv på både det ena och det andra och nu var tröttheten som bortblåst. Nu skulle hon hem till katten och fixa den där salladen. Katten, Amigo, skulle få tonfisk på ett alldeles eget fat.

© Ingbritt Wik