I veterinärens väntrum

Normalt brukar det inte vara många i veterinär Forsbergs väntrum, en vanlig måndag, men i dag var väntrummet nästan fullsatt. Någon var där för att få hundvalparna vaccinerade. Någon annan hade kommit dit för att få sin katt kastrerad och ytterligare någon var ditkommen för att låta sin trogna vän somna in för alltid.

Det var en brokig skara besökare som satt där med ett par stolar emellan sig, för att öka avståndet till nästa djurägare och dennes skyddsling. Alla gjorde de vad det kunde för att försöka hålla sina älsklingar lugna och vid gott mod. Det var alltså blandade känslor i veterinärens väntrum den här eftermiddagen. Var och en hade sina älsklingar bredvid sig och tankarna kretsande givetvis omkring dem och deras tillstånd.

Kristin satt längst in i ett hörn – med sin älskade katt Mistry, som låg där inne i buren på en varm pläd, till synes oberörd av alla andra ljud och lukter. Kristin hade tagit hand om honom för fyra år sedan, när hon hittat honom utmärglad, skadad och tovig i pälsen vid en motionsslinga alldeles utanför ett tätbebyggt område. Det hade inte varit mycket med honom då.

Kristin hade vänt sig till Djurens Vänner för att få råd om vad hon borde göra med ett så illa tilltygat djur. Hon hade fått hjälp den gången. De tog genast hand om katten och förde den till en veterinär.

Efter en operation av ett skadat ben, kom de tillbaka till Kristin med katten. Hon hade lovat att vårda Mistry hemma hos sig, tills han blev återställd. Då skulle han inte behöva stanna kvar på djursjukhuset onödigt länge. Sådana vistelser kunde bli dyra, det visste hon. På så vis kunde hon hjälpa och stödja djurskyddsföreningen i deras kamp att rädda värnlösa djur. Eftervård av Mistry fick bli hennes bidrag.

När det gått fjorton dagar och det verkade som om allt var läkt och bra, och katten hade käkat upp penicillinkurenen, var det meningen att det skulle sökas nytt hem åt honom. Men då kände Kristin att hon fäst sig vid Mistry. Det skulle bli svårt att skiljas från honom. Hon ville behålla honom. Att få se Mistry med hull på den magra kroppen och även få tillbaka pälsen, skulle kännas som en stor lycka. Katten skulle bli fin, om bara hans kropp fick en chans att reparera sig. Kristin ville se Mistry bli en långhårig silvertigrékatt ännu en gång. Hon älskade den här tåliga, uthålliga katten som hade så stora gröna ögon.

Kristin beslöt att se till att chipmärka katten. Sedan skulle hon skrivas som Mistrys ägare för resten av hans liv.

***

Så kom då den här dagen – tre år senare, då Kristin kom in på en efterlängtad utbildning. Hon skulle bli tvungen att flytta till en annan stad, och vart skulle Mistry då ta vägen? Han kunde inte flytta med henne, eftersom hon själv bara skulle ha tillgång till ett ynkligt studentrum under de fyra kommande åren.

Kattpensionat var uteslutet, det skulle bli för dyrt. Ett helt nytt hem var det tvungen att bli. Hon annonserade i en dagstidning och på Internet. – Utan resultat. Hon frågade alla sina bekanta, men inget ville ha en vuxen katt, som dessutom var några år. Fanns det då ingen som ville öppna sitt hem och sin famn för Mistry? – Inte skulle hon väl behöva ta ett så drastiskt steg som avlivning …? – Nej, inte ett sådant öde för tappre Mistry. – Aldrig!

Dagarna gick och dagen för Kristins flyttning kom allt närmare. Hon skulle hyra ut sin egen lägenhet i andra hand, men katten, den kunde hon inte hyra ut.

Hon ringde till Djurens Vänner, de skulle säkert ta hand om honom, när de fick veta hur det hängde ihop, men ack … Inte ens det gick, det som varit hennes sista hopp. – Dem som hon litat på när allt annat gått överstyr.

Det var höst och familjer som varit mindre nogräknade, hade lämnat sina sommarkatter vind för våg. Det hade fått bli föreningen Djuren Vänner, som ryckte in. De blev den här hösten överhopade av hemlösa kattstackare, som ingen ville vare sig ha eller kännas vid.

De kunde tyvärr inte ta hand om Mistry. Han fick gå till de sälla jaktmarkerna, menade en lite tuffare medmänniska, som ville ge de här årsgamla katterna förtur till livet. HÅRT! – Fast så är livet!

Men så kom det ett svar – långt efteråt – på tidningsannonsen. – Det var en person som hade möjlighet att ge katten ett hem.

Kristin blev jätteglad och tog katten med sig och åkte iväg till gården, för att visa Mistry hans nya hem, men där blev det stopp. – Det visade sig att katten skulle bli stallkatt och få vistas bland många andra halvtama katter. Han skulle få vara mer ute än inne. Det enda som Mistry skulle vinna på detta var, att han skulle få fortsätta leva, men han skulle mer eller mindre få försörja sig själv, på jakt och bara ibland få lite extra matbidrag … Det var ingen som skulle ”ta hand om honom”. Han fick en plats i världen, där han fick finnas … Det var allt! – Nej! Inte ville Kristin lämna Mistry i nästan lika stor misär som vad han hittats i, för några år sedan …

Nej och åter nej, inte skulle hennes trogne vän utsättas för ny svält och nya grymma öden! – Fanns det då ingen enda människa som kunde ge denne lille oskyldige katt ett nytt hem?

Kristin grät sig till söms natten efter att hon beställt tid hos veterinären. Hon somnade med lille ovetande Mistry spinnande på armen. Mistrys fortsatta färd skulle bli till det okända.

På grund av detta satt nu Kristin och Mistry i det här överfulla väntrummet och väntade på Mistrys resa in i en helt okänd värld.

***

Veterinären hade blivit försenad. Han bad om ursäkt, när han äntligen kom. Förseningen berodde på att en kossa inte kunnat kalva som den borde.

– Nå, vi sitter ju inte i sjön, svarade en av hundägarna, som var där med en busig drever, som nästan käkat upp sitt gipsbandage och nu var ditkommen för att få nytt gips.

En yngre man med en fyra årig son, var där med sin hundvalp som käkat upp sonens polisbil. Kanske det var säkrast att få polisbilen bärgad, innan den kom längre ner mot utfarten? skämtade ägaren. Grabben gick fram till kattägarinnan, Kristin.

– Va ä dä där för djur?

– En katt, svarade Kristin.

– Vad har den käkat upp för någonting?

– Nej, den har inte satt i sig något felaktigt, vi är här ändå.

– Den kanske bara ska ha en hälsoundersökning, föreslog pojkens far.

Kristin berättade då den tragiska historien om katten. Att hon själv skulle flytta och inte fick ha ett husdjur på studenthemmet.  

Ingen hade velat ta hand om Mistry, berättade hon, därför skulle katten bli tvungen att sluta sina dagar, just den här dagen.

Det blev ovanligt tyst på både djur och ägare. Alla försökte ta in och snabbt bearbeta det de fått reda på.

En medelålders dam som satt där i väntrummet med en fet perser och en tanig siames i en bur, sa utan att ens ha sett Kristins katt:

– Stryk den där tiden du har, och ställ din katt med bur och allt bredvid mig, så ska jag ta värn om den, ska du få se, flicka lilla! – Jag kan inte resa mig upp just nu, för jag har storkatten liggande medvetslös i knäet, som du ser – Han har fått narkos och ska kastreras och den andra som är i buren ska vaccineras. Men bara det blir vår tur, så går allt snabbt, sa damen och såg med fast blick på Kristin, som höll på att torka tårarna.

– Åhh! Är det sant …?! snyftade Kristin och mötte damens blick.

Kristin öppnade Mistrys bur, stack in handen till honom och viskade:

– Älskade Mistry. Du ska få leva… Vi har blivit bönhörda, förstår du. Du ska få en ny matte.

Det blev ett högt jubel i väntrummet. – Ingen hade väl tänkt på att just deras lilla utrop eller uttryck för lycka och lättnad – kunde höras som ett: JUBEL… men när alla samtidigt gav uttryck för sin lättnad, blev det en väl hörbar kör.

Veterinären som just då öppnade dörren för att ta in nästa patient undrade förvånat:

– Vad har hänt här? Det verkar vara en positiv atmosfär!

– Det var nära ögat, men så här kan en fin saga sluta, sa en äldre man, som var där med sin pudel för att få några stygn bortklippta. – Herr veterinär kan stryka den där tiden för avlivning av en katt.

Veterinären höjde på ögonbrynen, och sken faktiskt upp, även om avlivning ingick i hans dagliga arbete med djur.

– Så bra då…! Perfekt eftersom jag är lite efter i schemat.

© Ingbritt Wik