Konsten att toppklippa jäms med roten
Agata hade sett med ilska hur borsdottern, Maria, blivit nerklippt jäms med roten. Retat sig på hur flickan först blev nertryckt och stympad av sina två systrar, utan att klara av att säga ifrån. Därefter hur hon ideligen valde fel män. Fel så tillvida, att männen inte hade eget bra självförtroende. Ingen kvinna fick klara av, det kavaljererna själva inte kunde, och det var ofta mycket. Maria var en klipps ung dam, med en lysande kulturell framtid, om inte… Ja, just det; om hon inte lät sig bli toppklippt av klantskallar, och personer med egna mindervärdeskomplex.
– Egentligen är det en efterbliven dumbom som Anton vill ha, sa Agata till sin brorsdotter Maria efter att hon träffat Anton vid ett par tillfällen.
– Nej, men varför tror du det?
– Därför att han hela tiden klankar ner på dig, fast han inte själv kan det du gör.
– Hur menar du nu, faster? undrade Maria och såg mäkta förvånad ut.
– Hörde du inte vad han svarade när jag frågade hur han tyckte att din superba anrättning smakade.
– Jo-visst! Han sa: ”Det gick väl an”.
– Ja, just så sa han: ”Det gick väl an!” – Svarar en chevaleresk kavaljer så på en sådan fråga? Inte ens en dåligt uppfostrad dumbom kläcker ur sig ett så banalt och klumpigt svar, sa Agata och såg på Maria med tvivelaktig blick.
Efter en stund återtog Agata samtalet om Antons urbota dåliga uppförande mot brorsdottern:
– En annan gång när jag tog honom på pulsen när du lagat maten, Maria, svarade han att han blev ju åtminstone mätt. Fy, för den lede för sådana förståndshandikappade kavaljerer, fnös Agata. Du är värd bättre gubbar, flicka lilla.
***
Efter Anton kom Tony, en lång drasut, med gänglig, slängig gång och en skruvad mustasch. Han verkade tro, att just han var något Gud skapat enbart för den kvinnliga befolkningen. Men Agata genomskådade honom mycket tidigare än vad borsdottern gjorde.
Den första novellen som Maria vann en novelltävling med, satte Agata under näsan på Tony och bad honom läsa och ge ett utlåtande. Han både läste och utlät sig: ”Jaa, så dålig var den kanske inte, även om jag själv skulle ha uttryckte mig annorlunda”, kläckte han ur sig. Han som knappt kunde läsa.
Agata fick många tillfällen under Marias uppväxt att fundera över varför karlar fastnade som kardborrar på brorsdottern. Nästan omöjliga för flickan att skaka av sig, utan att göra sig ovän med de stöddigaste exemplaren.
Med tiden blev Maria, inte bara en skicklig skribent åt flera veckotidningar. Hon blev även en omtyckt konstnär och sågs ofta på större utställningar. Men den gången som Agata, i sällskap med konstnärinnan, stötte ihop med hennes båda syskon, häpnade fastern över deras intelligensbefriade uttalande. Kunde detta verkligen vara syskon till ödmjuka Maria…?
Agata, som hade talets gåva sa till Marias systrar: ”Vet ni vad ni ska göra: jo, ni ska bege er till Laxå och titta på fin konst. Maria har en utställning där. Dessutom finns det ett trevligt café alldeles i hörnet av gatan. Gå in där efteråt och ta en kopp kaffe och unna er en trevlig eftermiddag!”
”Puh…! sa Ettan… Som om vi skulle ha tid med det. Springa och glo på sånt. Måla och kludda… det skulle väl även vi kunna göra, om vi bara hade tid.” – Tvåan fyllde i med att säga: ”Men när vi blir gamla och pensionerade kanske vi kan roa oss med att kladda med färg.”
Agata blev svarslös över så plumpa uttalanden. Maria, däremot, var van att höra deras avundsamma yttranden, så hon reagerade överhuvudtaget inte på deras negativa attityd till en personlig inbjudan till en nyöppnad konstsalong.
– Och de där två…, är du släkt med, Maria, sa Agata när de skilts från hennes syskon.
– Ja, det påstås det, men ibland har jag varit benägen att tro att jag är adopterad, för de säger ju själva att jag inte är lik dem. Att jag är en trollpacka, utbyting och gu´vet vad allt de säger att de tror jag är, sa Maria och ryckte på axlarna. Men jag är faktiskt glad över att vi inte ens är lika till utseendet. Kanske mamma har varit ute och slavat, vem sjutton vet.
– Nä, det tror jag nog inte, men fråga henne går ju inte, för det är ju längesedan hon fick hemkallelse, sa Agata och ruskade på sitt nu lite grånade hårsvall.
Genom Marias hastigt utslängda tvivel över släktskapet med syskonen, hade hon sått ett frö av tvivel hos faster Agata. Hur var det egentligen med släktskapen? Maria var mörk som natten, men de andra två var ljusa som dagen. Långa och rangliga, medan Maria var kort och lite knubbig. Ja, hur var det med generna därvidlag? – Fast Maria hade många drag av den bortgångna svägerskan, påminde sig Agata och föreslog Maria att de skulle kila in på ett fik och ta en eftermiddagstår. Agata hade blivit något av en extra mor åt Maria, när modern så hastigt rycktes bort när minstingen Maria inte var mer än några år.
Agata mindes den där gången när Maria berättade, att hon varit dum nog att lämna en tidning till en väninna. Det var den gången när hon fick den första novellen antagen i veckotidningen ”Pratbubblan”. Då gav hon ett nyinköpt ex. till väninnan. Efter en tid frågade Maria väninnan hur hon tyckte att novellen var. Väninnan flinade till och svarade: ”Kära du, jag hade inte tid att läsa novellen just då… och sedan blev den bortglömd och jag slängde tidningen i tidningsinsamlingen, men så förstår du…, skulle jag rensa strömming en dag i förra veckan, och tog en tidning ur kassen med papper till återvinningen. När jag rensat strömmingen klart, fick jag ju se att jag rensat fisken just precis på de sidorna där din novell var införd, sa hon och skrattade. Men det förstår du nog, att då var det försent. Jag svepte ihop slamsorna efter strömmingen och kastade hela skiten.”
Agata hade gruvat sig och undrat i sitt stilla sinne om det där som väninnan sa till Maria, var sant. Kanske hon bara drog till med det där strömmingsrenset, för att såra Maria så mycket som möjligt. Faaen… vet, tänkte Agata. Både syskon, vänner och gubbar var så avundsjuka på brorsdottern, att de var beredda att göra många fula saker, bara för att skada, och dölja sina egna tillkortakommanden. Det hade Agata märkt, i och med att hon följde Maria i dennas liv och leverne, så gott det lät sig göras.
***
Just som Agata var klar med sin tillbakablick över brorsdotterns möten med halvidioter, slogs hon av minnet på den storvuxne, skrytsamme skiten: Fagerström, eller var det bara Fager han hette. Skit samma. Agata var med när Maria berättade för sin så kallade boyfriend, som det var populärt att säga i all den stund man inte var gift eller förlovad, om att hon fått en följetong antagen av tidningen ”Läslusten”. Fager hade sträckt på sig som inför ett viktigt anförande. Flinat och höjt på ena ögonbrynet och undrat om Maria tyckte det var konstigt. Så där på höstkanten, hade väl tidningarna inga bättre skribenter än amatörer, kläckte han ur sig. De riktiga författarna låg förmodligen på playan med en drink i ena näven och en solfjäder i den andra. Tidningarna fick väl vara nöjda och glada med de texter de fick in under sommarhalvåret från nybakade skribenter.
Den gången hade Agata haft lust att klösa den dryga pösmunken. Eller spotta honom mitt i det flinande fejset, men hon blev som Maria; försagt av hans okrönta dumdristiga uttalande och teg.
– Om du Maria fick Nobelpriset, skulle dina antagonister säga, att det inte är någon konst att få. Men om de själva fick det, skulle det strax vara värt både pengar och ära. Tänk på vilka vänner du har flicka lilla. Försök ta dig ifrån slöddret medan du har några år kvar av livet. – Eller lev ensam, då är det åtminstone ingen som står på dig. En skickligt nerslagen spik är svår att få upp igen, förstår du.
– Var får du all din klokhet ifrån, faster? frågade Maria.
– Ett långt liv ger till sist även den blinde klarsyn, sa Agata och såg minst sagt finurlig ut. Du förstår Maria: alla kan inte ALLT, men många kan en del, men varje människa kan det den kan inom sitt eget gebit. Men du har fått så annorlunda gåvor, så det blir svårt för rörmokaren att inse, att han inte kan skriva, eller för teknikern att begripa att han aldrig kommer att kunna hålla rätt i en pensel. – Summan av detta är att: den som har fått Nobelpriset, i sin genre, kanske inte kan göra rent ett avlopp. Så olika faller våra gåvor, förstår du. Detta önskar jag att jag kunde trycka in i skallen på både dina systrar och på dina beundrare, men jag står, som du förstår, maktlös inför en sådan trollformel.