Kräftfesten

Majken, Grevens yngsta och enda hemmavarande dotter, skulle ordna en kräftskiva åt sin far som var änkeman och som endast hade sina manliga strebrar att umgås med. Knarriga gubbar från en Rotary-förening. Jo, några tanter skulle också komma, hade han slängt fram häromdagen, när han talade om hur många Majken skulle beräkna mat och husrum för. Damerna, eller rättare sagt skräcködlorna var enbart sådana där fisförnäma äldre blåhårsfröknar, som aldrig umgåtts med vanliga människor och som varken hade haft familj med barn eller husdjur att värna om. Djur,  oavsett slag, hade ingen av tanterna något tillövers för, det visste grevedottern alltför väl.

Majken var nu för tiden ensam om innesysslorna på det stora godset. När grevehustrun, för några år sedan, avled i ett slaganfall, så minskade fadern ner på godsets arbetskraft. Någon son hade han inte som kunde ta över lantbruket och han själv var till åren kommen och behövde dra ner på verksamheten. Han arrenderade ut jorden och behöll endast en liten del av djur och jord.

Med så många avskedade arbetare på utsidan av godset, behövde ju inte heller styrkan i köket vara lika stor som tidigare, ansåg han. Och avskedade kokerskan och även den övriga kökspersonalen. Till syvende och sist, blev de flesta vardagssysslorna överflyttade på hemmadottern Majken, att ensam ta hand om. Gifta sig var inte att tänka på för Majkens del, enär hennes hjärta klappade hetast för en dräng, som inte hade blått blod i sina ådror. Att göra fadern emot vågade inte Majken, trots att hon var myndig sedan många år. Men lite romantik och förbjudna roligheter unnade hon sig trots allt ibland. För det mesta hände sådana trevligheter när greven hade annat att intressera sig för, än vad hans ogifta dotter kunde ha för sig. Därför såg Majken på sätt och vis fram emot den här kräftfesten… Men det var ju det där med kräftkokningen förstås. Hon kunde inte begripa hur hon skulle kunna komma förbi den motbjudande sysslan.

Majken hade ingen som hon kunde anförtro sig åt. För nu var ju, sedan några år, de flesta kvinnliga medarbetarna permitterade. Endast Ester Haglund på Laggartorpet fanns kvar av den gamla styrkan, som Majken kände förtroende för. Ester brukade hoppa in och hjälpa till med byk och städning eller när extra personal av någon anledning behövde sättas in.

Men den stackars mänskan, Ester, hade fullt sjå att hålla koll på ett av sina bråkiga barnbarn. ”Pojken håller på att göra mig olycklig”, brukade hon säga. Skulle det ha varit i dagens samhälle, skulle säkert grabben ha fått en diagnos av bokstavs-kombination… ADHD eller liknande. Men för en del år sedan fanns inga sådana diagnoser, men symptomen var säkert de samma. Rastlöshet, bus och bovstreck. Alla sådana exemplar som Kim, kallades enbart för busfrön eller ouppfostrade odågor. Rätt eller fel hade den här pojken svårt att skilja på. Han spelade gärna hartsfiol på fönsterrutorna i trakten och vad mer som gick att hitta på grunnade han raskt ut, när han inte hade något bättre för sig. Kompisar hade han många som var ytterst villiga att pröva hans nyuppfunna busstreck.

Majken var även en stor djurvän och gruvade sig för att behöva släppa ner levande kräftor i kokande vatten. Hela veckan innan festen skulle gå av stapeln drömde hon hemska mardrömmar om den här stundande kräftfesten. Hur skulle hon alldeles ensam klara av detta massmördande…?

Stalldrängen Stellan var den enda som Majken kunde öppna sitt hjärta för. Han var själv djurvän och förstod mycket väl hur Majken kände det, men han kunde ju inte göra något åt saken, mer än att försöka trösta henne. Majkens far, Greven kallad, var en sträng ordning och de redan utflugna döttrarna kom sällan hem för att hälsa på och modern var ju död.

Stalldrängen Stellan Larson och skomakarns yngste son, Johannes Basth, samt komajoren Agne Mörk som skötte de fem kvarvarande nötkreaturen, blev av greven utsedda att handha kräftfisket. De skulle lägga ut kräfthåvarna och även vittja desamma. Kim skulle givetvis få vara med. Han fick till uppgift att meta upp mört som skulle användas som agn i de många kräftburarna. För nu skulle det bli kräftfiske som hette duga. Det hade greven skroderat vitt och brett om i bygden. Och många var de som skulle komma och inmundiga dilldoftande nykokta kräftor på godset den kommande lördagen.

Under en hel dag syntes Kim knappast till alls på godset, och det var tur, för Majken hade fått nya bekymmer och extra arbete. Till sin fasa hade hon upptäckt att råttorna hade gnagt på det stora linneförrådet som hon hade stuvat ner i en kista och ställt uppe på kallvinden… Ve och fasa… Nu var goda råd dyra. Trasiga lakan som luktade råttpiss, kunde hon näppeligen bädda med åt de gäster som skulle stanna över natten.

Det blev inget annat än att kalla på fru Haglund och dra igång en rejäl byk. Lite tidigt med höstbyk, men torkvädret var fint, så visst skulle det gå att få några lakan rena och torra, så det gick att bädda åt grevens prominenta gäster, det tvivlade inte Ester på även om tiden var knapp. Och Kim som mer eller mindre bodde hos Ester hängde givetvis med till godset.

– Det var bra att Kim blev satt till att meta upp agn till kräftfisket, för då gör han inga hyss under den tiden, åtminstone, sa Ester och drog en lättnadens suck.

Kim fick låna en eka och hade gett sig väg ut på Svartvattnet i arla morgonstund för att meta upp mört.

***

Stalldrängen och ett par andra yngre förmågor hade börjat fiska kräftor redan första kvällen, alltså för snart en vecka sedan. Och de var iväg till sjön, och satte ut kräftburar var och varannan kväll, men fångsten blev alltid dålig. Ändå visste både Majken och de övriga på godset att det fanns gott om kräftor i viken. Man fick akta sig när man badade, så men inte trampade på någon argsint, grinig gammal kräfta, för kom man för nära så nöp de till rätt bra i skinnet.

De första dagarna när Smeden och hans familj fiskade kräftor var det ingen måtta på hur bra det gick för dem att locka de stackars liven in i fångstburarna. Men som sagt; när det var grevens tur att använda samma fiskevatten var det tjii… Då aktade sig kräftdjuren.

Den där fredagskvällen när alla godsets kräftburar skulle sättas ut och även smeden, Oskar Smednäs själv, var med för att lägga ut sina fångstburar, blev han av Greven anvisad en mycket dålig plats för sina burar. Men det hände något ytterst märkvärdigt under den natten.

På morgonen när folket kom för att vittja kräftburarna, upptäcktes det att i de grevliga burarna var det mest sådana  där små rackare … alldeles för små kräftor. Sådana som man var tvungen att släppa tillbaka i sjön… Men i Oskar Smednäs burar var det trångt med kräftor. Ändå hade Greven själv visat Oskar till den sämsta platsen i viken.

För att inte stöta sig med Greven, lade Oskar ut sina burar på anvisad plats. Så tala om förvåning när han vittjade sina burar morgonen därpå, och fann att han hade smockfullt med kräftor i sina fällor, medan godset led stor brist på dessa blanksvarta kryp. Men en deal är en deal och hade Oskar blivit anvisad den sämsta platsen i vikens fiskevatten, så fick greven skylla sig själv om Oskar inte hade lust att dela med sig av sin fångst. Och det bad han att Stellan skulle framföra, när denne tog de få kräftorna som tillhörde godset och generöst stoppade ner dem i en av smedens hinkar.

– Ta de här också, sa Stellan… En fluga gör ju ingen sommar, vet du väl.

– Det har du rätt i. Tack för det, sa Oskar.

– Kunde det ha varit fel på mörtstimmet, som Kim fångade? Var den kanske för gammal? spånade ladugårdskarlen…

– Nej-men, de grevliga katterna lever ju i högönsklig välmåga, kontrade Stellan, så det verkar inte som om agnen varit otjänliga.

– Märkvärdigt, sa Oskar, ruskade på huvudet och satte rätt vegamössan. Tog hinkarna med fångsten och drog iväg bort över stigen hem till frun.

***

Det knackade hårt på köksdörren. Majken knöt av sig förklädet och gick för att öppna.

– Jahaa, ja. Det är du som kommer. – Redan, sa hon och mötte Stellans lite bekymrade uppsyn.

– Du kan sluta bekymra dig för det där med kräftkokningen. Jag hade endast tre stycken kräftdjur som var godkända, så dem gav jag till SmedOskar…

– Kors… Vad du skämtar, sa Majken och strök sig över det blonda håret.

– Nej, det gör jag inte. Det var längesedan jag var så allvarlig.

– Jamen…  Vad gör jag nu dååå…? utbrast Majken och slog ut med händerna i en teatralisk gest.

– Ja, fråga inte mig. Du får snacka med far din. Säg som det är! För trolla fram kräftor kan varken du eller jag…

– Far kommer att bli rasande, jämrade sig Majken.

– Än har du några timmar på dig innan gästerna kommer, så ta kontakt med Ester Haglund. Det är ju så att säga i grevens tid, sa Stellan och log lite generat. Kanske hon kan ha några idéer om hur ni ska kunna få till en fest, utan att greven behöver få reda på den dåliga kräftfångsten.

***

Majken gick med raska steg bort till boden och ledde ut sin cykel, men hon hann inte sätta sig upp på den för att ge sig  iväg till Laggartorpet. Borta vid grinden såg hon ett följe som kom gående. Samtalsnivån var hög och det hördes skratt.

– Va, sjutton är det där för muntergökar? frågade Majken sig själv och plirade i ett försök att urskilja vilka det kunde vara.

När följet kommit ända in på gården, såg hon att det var Ester Haglund, i följe med Sven, smedens yngste son, samt Kim och ett par extra busfrön. Vad i all sin dar konkade de på och vem var gumman i svart schalett? Var inte det självaste smedfrun, Hilda, Oskars maka…? spånade Majken, där hon stod bredvid cykeln och höll hårt i styret.

Jo, men visst. När hela följet nått fram föste fru Haglund fram pojkarna och bad dem erkänna sitt busstreck för Majken. – Därefter steg Hilda Smednäs fram. Neg och pekade på en jättestor kittel som sonen, Sven, hade ställt ner på marken. Hon lyfte på den rödrutiga handduken som låg över kitteln. En dilldoft spred sig så det vattnades i munnen på dem alla.

– Du har de här bråkstakarna att tacka för att du – trots allt och utan att du behöver koka kräftorna – kan ordna kräftfest för din stränge far och hans Rotary-sällskap…, sa fru Smednäs.

Fru Haglund ruskade på huvudet och tog till orda:

– Kim hörde när du pratade med mig om hur bedrövad du var över att behöva koka levande kräftor. Därför har grabbarna ägnat merparten av natten till att plocka över kräftor från grevens burar till Smedens.

Fru Smednäs skrattade till och sa:

– I morse kom Oskar hemkonkande på sin jättefångst. Han  begrep inte hur det kunde ha gått i en så hisklig mängd kräftor i hans burar, på den där platsen som greven anvisade honom i gårkväll. Därför trodde maken att det var ”Högre Makter”, som för en gångs skulle skipade rättvisa mellan arbetare och boss…, tillade Hilda Smednäs.

– Men nu förstår ni, hakade Ester på, så ska vi alla ha en liten kräftskiva hemma i Laggartorp hos mig i kväll. Det var ju tack vare mitt busfrö till barn-barn, som det kunde bli en så fantastisk fångst för Oskar och Hilda.

– Sven och du känner ju varandra, ganska väl, sa Hilda och blinkade åt Ester…

Majken fick hjärtklappning… Skulle hon få träffa sin älskade Sven i de andras sällskap? Anade folk att de båda hade ögon för varandra?

– Så fort du har gjort det du ska åt greven och hans gäster, så gör du och jag sällskap bort till Laggartorpet, sa Sven och nickade åt Majken. Jag har talat med far din, så i kväll behöver vi inte smyga.

© Ingbritt Wik