Logdansen

Hanna Efraimsson satt vid det vaxduksklädda köksbordet med sin nästan urdruckna påtår. Tog en sockerbit, satte den mellan läpparna, hällde kaffe på fatet och drack på bit. Under tiden hon satt där och sörplade, såg hon på Stefan, där han stolt stod som i givakt i sin gammelfarfars stora gummistövlar. Pojken skrattade och försökte ta några steg fram till gammelfarmor. Men givetvis snubblade han och stod på näsan, men klarade sig utan att slå hål i huvudet mot det vassa bordsbenet.

– Kära barn – det begriper du väl, att det inte går att förflytta sig med de där stora skodonen, som når dig ända upp till ljumskarna.

– Farfar kan ju…

– Ja, men det är väl klart… Det blir väl skillnad, dä. Farfar är ju en vuxen karl. Det vore väl illa, om inte han skulle klara av att flytta fötterna med sina egna ladugårdsstövlar på.

Hannas tankar gick bakåt i tiden, när hon såg på sitt barn- barns-barn. Hon såg likheterna: Den bekymrade rynkan mellan ögonbrynen när Stefan blev fundersam, de djupa vikarana i hårfästet, smilgroparna… Det var så mycket. – Hanna ruskade på huvudet. – Men sände ändock ödet en tacksam tanke. Tänk så fruktansvärt längesedan det var, som hon var iväg på den där logdansen. Den dansen som skulle komma att betyda så mycket för henne. – Med andra ord: Förändra hela hennes liv. Hur skulle livet ha gestaltat sig för henne i dessa dagar, om hon inte…

Hanna vågade knappt tänka tanken till slut. Föräldralös och utan rika släktingar, hade hon väl minst sagt hamnat på fattighuset.

Många av dem som levde då – för så längesedan – var  borta nu och greve Frank von Colbeck var också hädangången. Det hade hon sett i en dödsruna som varit införd i dagstidningen för bra många år sedan.

Men hur var det med spelmanstrion, tro…? De som brukade spela på alla större logdanser. Det skulle hon gärna ha velat veta, men nej… De hade ju alla varit äldre än vad hon var då, så de kunde ju inte leva nu, för då skulle de ju vara över hundra.

***

Hanna mindes hur den unga pigan Hanna; alltså hon själv, hade fått ett stort problem att brottas med. Eftersom hon var föräldralös blev hon nödd och tvungen, att ackordera med den äldre kokerskan på Lövlunda Gods, där de båda arbetade. Hanna var piga och innehade den lägsta rangen bland de anställda. Hon var dessutom den yngsta pigan.

– Se så, Hanna lilla. – Upp med humöret! beordrade, Edla, som kokerskan hette. – Det är logdans i Labacka på lördag. Stick i väg dit! – Du får låna min trampcykel.

Hanna stod tyst en lång stund, som om hon sålt smöret men tappat pengarna.

– Jo-dåå…, manade Edla. – Lyd mitt råd! – Det där fixar du. Du är en smart jänta, det ser jag. Jag ska hålla tyst. Lovar att tiga som muren… Lita på mig, Hanna!

***

Hanna följde stigen bort till det så kallade Tvagarstället, där bäcken var som grundast. Satt där en stund på strandbrinken och grät, men snöt sig och torkade till sist tårarna och började istället tvätta sitt långa, mörka hår i det kalla, klara bäckvattnet.

Vinden fick fläkta hennes hår torrt, medan hon satt på en stubbe i hagen och sydde upp kjolfållen på sin aftonklänning. Den skulle hon klä sig i, när hon skulle i väg till dansen på lördag.

Hanna hade med hjälp av hertiginnans kammarjungfru klippt till och sytt en fotsid klänning. – En riktigt exklusiv sak. Den var sydd av finaster taftsiden. – Ett blankt tyg som nästan såg självlysande ut, i sin himmelsblå färg, där den låg i solgasset över Hannas knän, medan hon sydde. Det blänkte i nålen för varje stygn, och fingerborgen blixtrade till då och då, när Hanna svängde med handen för att sätta ner nålen på ett nytt ställe i tyget.

Klänningen var avskuren strax under bysten och hade små stråveck under besparingen, samt en vid klockad, ankellång kjol. Bedårande söt var den.

– Inte är det många pigor som har en så här grann klänning… Nej, minsann, hade kammarjungfrun sagt.

Det var av den välsituerade kammarjungfrun, Ida, som Hanna fått tyget till klänningen.

Kokerskan, Edla, talade om för Hanna att det var en hyfsad spelmanstrio som skulle spela på lördagsdansen borta vid Labacka: Bälg-Johan på dragspel, Swing-Petter på fiol och Dunka-Pelle på trummor. Det skulle bli fart på dansen, menade kokerskan. Det var nästan så hon själv hade haft lust att ”ge sig sta”, hade hon sagt.

***

Jamen träskor, kan jag väl inte ge mig iväg på dans i, tänkte Hanna och knackade på hos en annan piga, som också var inneboende på herrgården.

– Snälla du, har du möjligen ett par skor som kunde passa mig, och som jag skulle kunna få låna på lördag?

– Dansskor…, menar du? – Nä, jag kan ju inte dansa, vet du väl… Men du kan få låna mina kängor. De är rätt hyfsade och under den där långklänningen, som du ska ha, är det väl ingen som ser vad du har på fossingarna, tröstade Margret och gick till garderoben och lyfte ut sina långskaftade finkängor.

Margret såg ner på Hannas fötter och sa:

– Du har så små fötter, men du får väl ta ett par extra sockor på dig, så kanske du kan ha de här.

– Tack, och tusen tack, sa Hanna och var nära att niga inför sin väninna.

***

Just som Hanna skulle dra ut Edlas cykel ur boden, kom greve Frank von Colbeck ridande. Han stannade till på stallbacken, men när han fick se Hanna, så smackade han åt märren och skrittade ner till henne.

– Vart ska fröken Hanna ge sig iväg i den där läckra stassen? frågade han.

– Jag ska cykla bort till Labacka en sväng.

– Jahaa, ja. – Hänge sig i dansens vindlingar med fyllon och annat drägg och kanske göra som de där lössläppta fnasken… de som ligger med drängarna i buskagen bakom logen. Man har väl hört…

Där tystnade greven och lade en skarp rynka mellan ögonbrynen och såg stint på Hanna.

– Nej-men så Colbeck pratar! sa Hanna generat. Jag ska bara…

Där blev hon avbruten av greven.

– Men har fröken Hanna verkligen ledigt i kväll? Det undrar jag dä, sa han med bister min. – Vem diskar mjölkspannarna en sådan här lördagkväll om fröken ger sig ut på galej?

– Jo, men hertiginnan sa att jag kunde sluta redan vid fyra idag och jag behöver inte vara i tjänst förrän på måndag morgon.

– Åja… Det där bestämmer inte min hustru. Det är jag som håller i piskan när det gäller mina undersåtar.

Skulle han ställa in ledigheten för henne nu också…? – Nu när hon stod redo för att ge sig iväg och dansa. Ledigheten som hon hade arbetat in varenda timme till. – Hon började gråta.

– Äsch, jänta! Inte ska du lipa! – Stick iväg, då, men jag är inte glad över att fröken Hanna ränner ute så där. Det får inte bli för ofta. Och se upp med manfolket! tillade han och satte upp ett varnande pekfinger.

Så gjorde han en snärt med piskan och fick fart på märren.

Hanna satte sig kvickt upp på cykeln och trampade iväg ner genom allén. Det knastrade i gruset under cykelns däck.

Det var nära att jag inte hade kommit iväg, tänkte hon. Så där är det alltid, så fort jag ska iväg åt något håll där det finns människor av mankön. – Greven beter sig ju som en svartsjuk äkta make, for det genom hennes tankar.

Nej, nu skulle hon hålla i minnet vad Edla hade rått henne till. Detta skulle lösa sig. – Alldeles säkert. Det var vad Edla hade trott ”Gammal är äldst”, hade Edla sagt och klappat Hanna på axeln den där eftermiddagen, när hon hade lättat sitt hjärta för kokerskan.

***

Musiken var i full gång när Hanna cyklade in på gården i Labacka. Hon ställde ifrån sig cykeln vid en stor björk, och vände sig om när hon hörde någon som hejade på henne. Det var Lovisa, en piga från grannsocknen som också cyklat dit för att förlusta sig i dansens virvlar. Hanna slog följe med henne bort till logen.

Det doftade sommar från björkruskorna som stod på var sida om de vidöppna logdörrarna. Ett par grabbar hade redan fått lite för mycket innanför västen och tog livtag på varandra och tumlade om i gräset.

Hanna blev ganska omgående uppbjuden av en del unga män. Hon dansade bland annat med en mörk, lång och stilig karl. Han hette Waldemar och han dansade bra. Han bjöd flitigt upp henne. Dessutom var han så gott som nykter.

Edlas ord ringde hela kvällen inom Hanna: ”Så fort du träffar en karl, som du tycker verkar vara något att ha, gäller det att fånga honom. Håll inte på dig för länge, för då kan det bli problem i slutändan…” – Precis så hade Edla sagt och gett henne den där klappen på axeln.

***

Waldemar ville gärna följa Hanna en bit på väg, när dansen var slut, men som han sa, så hade han ingen egen cykel som han kunde erbjuda att skjutsa henne på. Det var ju inte ovanligt att kavaljer – efter dansens slut – bjöd sin tös skjuts på ramen. – Han förklarade att själv hade han, den här kvällen, kommit till Labacka genom att åka bakpå sin kompis lättviktare.

– Jamen jag har ju en egen cykel, sa Hanna. Du kan få skjutsa mig på den. Jag sätter mig på pakethållaren. Hanna såg lite finurlig ut.

– Okey! Vi bor ju åt samma håll, om jag inte fattade dig fel, sa Waldemar, och ledde cykeln ut på vägen.

Kvällen var ljus och ljuv. Månen hängde som en stor ost över talltopparna borta vid Hultåsen. Det gick undan, han var stark i benen den här killen. Men det gick lite väl fort utför Långbacken i det besvärliga rullgruset. Det gick överstyr med hela sällskapet och båda två hamnade bredvid vägen i den mjuka björnmossan. Som en gudarnas skickelse, blev de liggande och småprata… Ingen gjorde ansats att kliva upp, så de blev kvar på mossbädden, och började vänslas. Hanna mottog en het och upphetsad kyss, men där var det kanske säkrast att stanna, just den kvällen. Men hon hade Edlas ord ringande inom sig. ”Inte vänta för länge.”

***

Efter den där logdansen, träffades Hanna och Waldemar så fort de var lediga från sina sysslor. Han bodde ju bara några kilometer bortom Lövlunda Gods och var stalldräng på den gården.

Sommarnätterna var ljusa, långa och händelserika, och Hannas midjemått ökade stadigt. Det gick lite väl hastigt, och hon visste inte riktigt när det var läge för att berätta orsaken för Waldeman. Så hon resonerade lite med den rådiga kokerskan igen.

– Vänta lite till, du, rådde Edla. Du måste få honom rejält intresserad, så han inte backar ur. – För du vill väl gå till prästen med den karln?

– Joo-visst vill jag det, men …

– Inga men, inflikade Edla.

– Nej, men jag kanske borde…

– Du borde ingenting, flicka lilla.

– Jamen, tänk om…

– Så där har flickor, före dig, gjort i alla tider, och det har fungerat, tröstade Edla.

En dag i oktober, stack Hanna fram sin vänsterhand, för Edla att beskåda. Där satt det en bred guldring.

– Se-där-jaaa… – Så det gick vägen, sa Edla med både förvåning och frågetecken i rösten.

Hanna nickade.

– När blir bröllopet? frågade hon.

– Före jul i alla fall. Men jag är så rädd att vi inte ska hinna gifta oss förrän barnet är fött och vad säger han då? Då kanske han förstår.

Du borde åka bort, när det börjar bli dags för nedkomsten, rådde Edla.

– Bort…, härmade Hanna dumt.

– Ja, bort – och föda barnet borta, menar jag. På annan ort, liksom, och inte komma hem förrän det gått några veckor. Då märks det inte så väl, att barnet måste ha varit fullgånget vid födseln. För bebisar växer ju och utvecklas fort, så där i början, förstår du, Hanna lilla.

– Men hur skulle det kunna gå till? Jag har ju inga pengar till en bortavistelse, sa Hanna.

Edla examinerade henne som hastigast och sa:

– Du är ju rätt stor redan.

Edla ruskade på sitt grånande huvud. Man måste vara listig, sa hon, så allt går i lås.

***

Stefan klev ur sin gammelfarfars ladugårdsstövlar och sa:

– Får jag sitta i ditt knä, Gammelfarmor?

Hanna rycktes tillbaka till verkligheten, och tänkte:

”Vilken tur att jag var för feg för att behålla den där hemligheten för mig själv. Skönt att jag berättade för Waldemar att det var greve Frank von Colbecks barn som jag väntade. Och att Walle fick veta att greven våldfört sig på mig, mot min vilja.”

© Ingbritt Wik