Lucia med massor av pepparkakssmulor

I den delen av staden där Annie bodde, fanns det ett hem för utvecklingsstörda barn och ungdomar. Annie brukade besöka dem ibland med sin gitarr. Hon brukade sjunga och spela tillsammans med ungdomarna. Det kändes givande att kunna göra något för dessa stympade människor, tyckte hon. Dessutom hade Annie tid nu eftersom hon blivit pensionär.

Detta var ett volontärarbete, så några pengar till en bättre bil, tjänade hon inte på den här sysslan. Men det var ett givande arbete. Hon kände sig uppskattad och behövd och det var mer värt än alla pengar i världen.

Denna luciamorgon när Annie tittade ut genom fönstret var det snö och is vart hon än tittade. Hon hade lovat föreståndarinnan på hemmet ”Omsorgen”, att hon skulle vara Lucia. – Några av personalens barn och ungdomar skulle vara tärnor. De hade övat häromkvällen och flickorna hade mycket fina sångröster. Det skulle bli ett underbart luciatåg.

Den här gången var det inte improviserat. Det hade gjorts upp för flera veckor sedan, att det skulle bli ett luciatåg på hemmet för de som bodde där. Lussefesten skulle gå av stapeln på eftermiddagen den 13 december. Då skulle de boendes föräldrar hinna hem från sina jobb, så de kunde delta i lussefirandet.

Till den här luciasfesten hade Annie bakat mängder av smöriga, goda pepparkakor. Hjärtan, harar, grisar och djur av olika slag, som hon lyckats få tag i formar till, för att stansa ut kakor ur degen. Hon visste att ungdomarna tyckte att det var roligt med alla olika djur. Alla djur hade korintögon och var bruna och goda.

Det var rätt många som bodde på hemmet. Därför hade Annie bakat en jättestor sats pepparkakor. Hon skulle ju även bjuda personalen. Dessutom var ju den här lussefesten utlyst för längesedan, och anhöriga var inbjudna att övervara festligheterna.

***

Bäst att vara ute i tid, tänkte Annie och tog fram en väska som hon skulle packa grejerna i. Längst ner i väskan lade hon sångböckerna. Ovanpå dem försökte hon lägga lucialinnet så plant som möjligt och det röda sidenbandet, som hon skulle knyta om midjan. Så lade hon ner den lingonrisprydda luciakronan, som doftade ljuvligt av skog. Men pepparkakorna kunde hon ju inte lägga ovanpå alltsammans. Hur skulle hon frakta dem …

Hon stod stilla på köksgolvet en stund och grunnade.

– Det får bli i en separat liten väska, som jag får ta pepparkakorna, mumlade hon och drog igen blixtlåset om luciakronan och ställde ut väskan i hallen.

Hon plockade försiktigt ner pepparkakorna i ett par plastaskar och stoppade sedan ner askarna i en vanlig Konsomplastpåse. Det skulle nog gå bra, trodde hon. De skulle ju inte fraktas så lång väg. Hemmet låg bara en bit bort från Annie räknat.

Annies bil hade fått semester, den vägrade numera att starta.

– Nå, jag har ju lyckats gräva fram min sparkstöttning ur all bråte, suckade hon. Jag får väl ta den. Den startar ju hur än vädret är, sa hon och blängde på sin översnöade bil…

Annie hade hittat en broddsko som hon band fast på den ena skon. Det var mäkta halt. Det hade hon sett när hon var ute till gatan för att ta in posten.

Vädret hade varit lite skiftande den senaste veckan. Först ett hiskligt oväder med storm och snöbyar, sedan blev det milt några dagar innan det frös på under den här natten som var.

Konstigt att det inte hunnit bli sandat ännu, tänkte Annie, men det är ju bra för mig som ska färdas på ett fordon som har medar. Hon hade inte sett någon mer som kuskat runt på en sparkstötting. Spark var ett förträffligt transportmedel när det inte sandades. Det blev både motion och frisk luft, och om det var solsken var det ju helt underbart att vara ute och sparka sig fram i lagom takt. Rogivande.

***

Solen var på nergående denna fina luciadag, när Annie band fast väskan på sparkstöttingens säte. Där satt den säkert, men kassen med papparkakorna var inte lika lätt att göra fast.

– Äsch då! Jag kan hänga den på styret. Det är inte lång bit bort till Omsorgen, sa hon för sig själv och hakade kassen på handtaget och grep sedan tag i styret och började sparka sig ut till gatan.

Glansis hela vägen. Hon hade inte hunnit strö ut något salt på isen, så föret var perfekt, ända från farstutrappan. Mer än perfekt, måste tilläggas. Även på gång- och cykelbanan var det ett prima underlag för medarna. – Huj, vad lätt det gick att spraka sig fram.

Utan svårighet fick Annie upp farten på sparkstöttingen, så det riktigt brusade runt mösskanten av fartvinden, när hon susade nerför Skomakarbackens utförslut. Sparken gled nästan ljudlöst över isen och backen var lång. Annie njöt i fulla drag, ända tills det blev tvärstopp i slutet av backen…

Vid backens slut hade det försåtligt nog blivit en liten vattensamling som frätt upp isen, så det blivit barmark. Ren, svart asfalt på någon meter. Där tog det roliga ett abrupt och burdust slut.

Annie for halvt och halvt över styret, mössan stack i väg ut mot gatan som en frisbee … och blev liggande där. Konsum­kassen med pepparkakorna, som hängt på styret gled av och flög i en båge före Annie mot underlaget. Resultatet blev att Annie landade just på den fläcken där pepparkakskassen blivit liggande.

Annie hörde hur det krasade, när hon tog mark ovanpå pepparkakskassen. Först visste hon inte, om det var hennes höftledskula som smulades sönder eller om det var pepparkakorna…

Bäst att ligga stilla en stund och känna efter var jag är mest trasig, tänkte Annie och förblev liggande en lång stund på den svarta asfalten, för att känna efter hur hon mådde. Så småningom började hon försiktigt röra på en arm i taget. Båda armarna verkade – trots smärtan – inte vara brutna, konstaterade hon.

– Hur gick det här då? hörde Annie att en mansröst fråga.

Annie kikade upp och mötte en orolig blå blick från en äldre man.

– Jo, tack! Jag har inte brutit armarna, men hur det gick med resten… vet jag inte ännu, svarade hon och tumlade runt så hon kom i sittande ställning.

Båda benen verkade också hela, tack vare pepparkaks­burkarna, som hon landat på.

Det verkar banne mig som om även höftleden har klarat smällen mot det hårda underlaget. Underbart bra, tänkte Annie.

– Jag tror bestämt att jag har klarat mig helskinnad från det här äventyret, sa Annie och såg på mannen som verkade vara bekymrad.

I det samma som han sträckte ut sina hände och grabbade tag om Annie och hjälpte henne upp på fötter, presenterade han sig. Han var även behjälplig med att borsta av hennes kappa.

– Vart ska damen?

– Jo, jag är på väg till ett ställe där jag ska vara Lucia. Jag ska lussa för dem som bor på vårdhemmet Omsorgen, svarade Annie lite omtumlad, reste upp sparkstöttingen och sjönk ner på den.

– Oh! På så vis. Då har jag träffat självaste Luciabruden nu då … Jag ska dit jag också. Fast jag ska inte vara stjärngosse, utan jag ska dit som åskådare. Mitt barnbarn har ofta talat om dig. Hon gillar dina sångstunder. Ja, Mia menar jag, förstås.

– Oh! Den lilla mörka flickan, som är mongolid. Jahaa… är det ditt barnbarn. Ja, hon brukar vara med och sjunga. Hon sjunger bra. Hon har rena änglarösten den lilla flickan.

Annie stönade och tog upp kassen med de krossade pepparkakorna. Såg utan ett ljud ner i påsen en lång stund.

Stönade och tog sig för pannan.

– Va, sjutton ska jag ta mig till nu…? pep Annie olyckligt. Det är inte många hela pepparkakor i den här samlingen. Mest pepparkakskross alltsammans, suckade hon och såg på mannen som nyss presenterat sig som Helge.

– Jamen, kära du, smaken förändras inte, även om utseendet råkade bli lite annorlunda, tröstade Helge, som utgett sig för att vara farfar till Mia på hemmet Omsorgen.

Jamen, snälla du. De här smulorna kan jag väl inte bjuda en människa på, protesterade Annie.

– Vi kan göra en fin dessert av det här, sa farfadern uppmuntrande och klappade Annie på den handen som krampaktigt höll upp påsen, så han kunde se bedrövelsen.

Annie molteg och såg oförstående på farfar Helge.

– Jag har ju bilen där ute på gatan. Om du tror att du – för egen maskin – kan ta dig bort till Omsorgen … så sticker jag och köper ingredienser till Vanilj-pannacotta. Så lovar jag att snabbt laga till pannacotta med pepparkakssmul. Det älskar Mia. Jag har gjort sådant förr till henne.

Annie förblev orörlig och tyst, trodde mest av allt, att hon avlidit av smällen mot marken – och att den här mannen – som hon såg framför sig – bara var ett Helgon… och inte en människa av kött och blod, och som kristnats till Helge…

– Förlåt, men jag måste få ta på dig… Så jag får känna om du är verklig, sa Annie och skämdes samtidigt över att behöva erkänna, att hon trodde att Helge var en andevarelse.

– Nyp dig i armen, så får du se om jag försvinner …

Han skrattade.

– Nej, du jag är verklig. Lita på det.

– Men vad menar du med dessert … Panna … vad var det för något konstigt du sa? frågade Annie och stök undan håret och tittade bort mot gatan där mössan låg.

Helge tog några lång kliv och fiskade upp hennes mössa, bugade och gav den till henne.

– Jag känner ju personalen på Omsorgen, sa Helge. Jag har lånat deras kök förr, när jag har velat göra något gott åt Mia och hennes medpatienter eller om man kanske ska säga kompisar.

– Jahaja, sa Annie och flämtade till av lättnad.

– Det där med pannacotta är så rysligt enkelt och går så snabbt att fixa, så om jag sticker och köper ingredienserna nu, så lovar jag dig, Annie, att jag ska ha allt klart, när du och tärnorna har lussat färdigt. Det ska störs pepparkakssmulor över pannacottan. Och du har ju färdigkrossade sådana i din kasse. Enkelt att bara strö över.

Han log ett varmt leende och tog Annie skämtsamt om hakan och sa:

– Upp med hakan nu, Lucia! – Vi ses på Omsorgen.

Annie slängde en blick på kassen och sedan en stum blick på Helge och så log hon när han sa:

– Du visste vad du gjorde, som vurpade just här i slutet av Skomakarbacken, och just i den stunden när jag passerade.

***

På det här viset blev det ytterligare en volontärarbetare, som ofta ställde upp när hemmet behövde en hjälpande hand.  Farfar Helge ställde upp tillsammans med låtsasfarmodern Annie stod gärna till tjänst. Dessa två pensionärer kom alltid som ett troget par till hemmet Omsorgen för att spela och sjunga eller roa de boende på annat sätt. Annie hade för det mesta sin gitarr med sig och Helge kom kånkande på sitt bälgaspel.

För det mesta kom paret till hemmet i Helges bil. Annie tyckte av någon anledning att det känds tryggare.

***

Här är ett enkelt recept på

Vaniljpannacotta med pepparkakssmul

Ingredienser

5dl vispgrädde

1 st vanlijstång eller 1 tsk vaniljsocker

0,5 dl strösocker

3 st gelatinblad.

Gör så här:

Byt ut gelatinet och strösockret mot 1 dl gelesocker,

Koka upp, grädde, gelesockret och vanilj och låt det småkoka någon minut. Häll därefter upp det i portionsglas.

Garnera med bär, frukt eller pepparkakssmulor.

(rec. Hämtat på Internet)

© Ingbritt Wik