Luft under vingarna

Änkeman. Utan avkommor. Fri som fågeln. Du kvinna, som inte är låst av dumma konventioner. Kom och ta en flygtur med mig. Livet är inte slut vid 60. Låt oss leva och njuta ett tag till. Bara du och jag.

Svar till:” Luft under vingarna.”

Rosie lade ner tidningen i knäet, och skrattade till när hon hade läst annonsen. Liksom begrundade det hon nyss läst. Var detta något för henne…? Ja, vem skulle kunna svara på det.

Rosie var vingklippt och trasig ända in i själen, men inte var hon fast i några dumma konventioner… Det var hennes väninnor som var fast i dem. De ville till varje pris försöka hindra henne från att träffa nya män. Som om det bodde en ulv i varje manlig ulster.

Men hon visste alltför väl – hon Rosie – var skon klämde, när det gällde hennes väninnor. De var fast i sina döda äktenskap och kom inte loss. Försökte inte ens. De ville ha henne, Rosie, att beklaga sig inför. Få tröst av. Hon som nu var lika fri som den där änkemannen. De var nog även lite avundsjuka på hennes frihet och inte så lite missunnsamma… Inte skulle hon gå och skaffa sig herrsällskap … Då fanns det ju inte längre någon tid för dem… Ja, så måste det vara, tänkte Rosie…

Rosie var verkligen fri som fågeln… efter det att maken sadlat om och flyttat in till grannfrun. Ett bedrövligt dråpslag för Rosie, men hon hade nu äntligen repat sig, efter sin livskatastrof, som hon valt att kalla den där hemska händelsen… Och nu ansåg hon, att livet inte borde vara slut vid 60… Precis som den här änkemannen så klokt skrev. Kanske hade han också blivit blåst på konfekten… Vad visst hon.

Enda sättet att ta reda på det. Det var ju att skicka iväg ett svar på den här locksången, som hon nyss läst i veckotidningen. Helst innan denna fågelfria man hann få fatt i något annat villigt fjäderfä. Rosie var tvungen att le för sig själv, lade hastigt tidningen ifrån sig, hämtade brevpapper och penna och präntade ner ett svar. Nu skulle hon fånga lyckan, även om hon skulle bli tvungen att använda håv... för att lyckas.

En fjärilshåv fanns faktiskt på vinden, men till så stora rov, som den här mannen, förslog kanske inte en så vek sak som en liten fjärilshåv. Hon fnissade.

***

Att Rosie svarat på en annons, vågade hon inte yppa för sina vänner. Det skulle bli ett ramaskri utan like. Varje gång som hon stuckit iväg på logdans fick hon snubbor. Det var alltid någon vän, som pikade henne och tyckte att hon var för gammal för att jaga karlar och att det vore bättre att hon skaffade sig en hund.

”En hund…” Rosie hade fnyst och sagt, att försvara sig, det kunde hon minsann göra själv.

När så svaret på hennes annonssvar kom, trodde hon knappt sina ögon. Mannen var ju ursnygg. Mörk med skägg. Väldressad såg det ut som. Dessutom välsituerad enligt hans egna uppgifter. Nu gällde det att hålla tungan i rätt mun som hon brukade säga. Bäst att göra ett besök hos frissan och gärna börja en ny bantningskur, för att bli av med det som eventuellt satt på fel ställe och stället det var givetvis magen.

Våren var skir. Björkarna hade just börjat veckla ut sina musöron och hela sommaren låg oanvänd framför henne. Framför henne och den här mannen. Hennes nya lycka. För det måste det vara. Absolut.

Björn… Ja, han hette så. Björn Björner… Så manligt. Inte klokt. Rosie kände sig som en tonåring, när hon valde bland plaggen inne på H&M. Skulle hon ta den här, eller den där? Vilka färger klädde hon bäst i, och vilka färger gillade Björn? Jo, men gult och orange gick bra till hennes mörkbruna hår.

Det fick bli den tunikan som var mönstrad med guldgula blommor och inslag av orange knoppar. Allt mot djupbrun botten. Chickt så in i vassen, till de där tighta, svarta byxorna. Tur att hon inte tillhörde den människotypen som lade på sig en massa fläsk på rumpan. Nä… den är ju rent av sexig, tänkte hon och vickade lite extra på bakdelen där inne i provhytten, och hoppades på att expediten inte kikat in bakom förlåten.

Rosie kände sig lite generad, när hon strax efter sin enmansshow, klev ut och upptäckte den kvinnliga expediten, som vänligt frågade hur det gick med provningen.

– Jag ska ha alla de här paltorna, svarade Rosie och lastade upp alltsammans i famnen på expediten.

Den vita mohairkoftan låg överst som ett vitt dunmoln. Hon följde expediten i spåren bort till kassan. Den svarta poplinkappan med huva bar hon själv fram till disken.

***

Rosie kände sig förväntansfull. Inom en knapp vecka skulle hon få träffa Björn i verkligheten. Hon spände fast säkerhetsbältet, startade motorn och rulladed sakta ut från parkeringen i sin Audi. Blåmetallic. – Bara något år gammal. För henne kändes den nästan ny. Hon hade lyckats få sitt manus antaget och slapp vända på varje krona. Hon kände sig rent av rik. Hennes tredje bok sålde fantastiskt bra. En ren bestceller. Björn tyckte det var roligt att det gick så bra.

***

Plötsligt sker det oförklarliga… ofattbara … Rosie blev kär i en man per annons…, och när hon och Björn umgåtts en tid, och efter att han läst en av hennes böcker, påstod Björn, att han kände beundran inför en så skarp hjärna. Fast hur mycket han menade med det, kunde hon ju inte veta. Det kunde ju bara vara smicker, men han verkade inte var sådan att han fjäskade. Hans komplimanger verkade för det mesta äkta och han påstod också, att han var mer än förälskad i henne. Han ville leva resten av sitt liv, med just henne … Rosie Andersen.

Att hon själv var kär, och att hon älskade Björn, behövde hon inte tvivla på. Hon trampade ju runt på rosa moln dagarna i ända. Detta var en verkligt bra början på en fortsättning, som hon hoppades skulle hålla tills döddagar.

***

Det där midsommarfirandet som Björn ordnat åt dem båda, blev lite avslaget på grund av vissa missöden, men även solen har sina fläckar, tröstade sig Rosie.

Lagom till avresan upp till Dalarna, fick Björn ett allvarligt fel på sin kärra, så de blev tvungna att ta Rosies bil, men det gick väl bra. Hon skulle ju inte behöva köra hela vägen ensam. Björn hade ju både körkort, trafikkort och även flygcertifikat, men flyga skulle de ju inte göra i verkligheten. Men förhoppningsvis skulle de ta sig en flygtur i romantikens rosa lufthav.

När de nästa gång skulle tanka bilen, uppdagades det att Björns plånbok inte stod att finna, hur han än kände efter i fickor och väskor.

– Jag måste ha glömt den hemma… Om inte… du jag var ju inne till barberaren… och så var jag ju till …

Han avbröt sig, såg bekymrad ut. Rosie noterade att han verkligen funderade över var han kunnat ha lagt den.

– Nej, men du… Nu tror jag att jag vet var den kan vara. Jag var ju iväg till …

Han blev tvärtyst. Sen drog han in luft och sa:

– Plånboken måste vara stulen. Helt klart. Jag har inte använt den sedan dess. Och jag vet att jag lade den ifrån mig just där…

– Ja, då är det ju tur att jag har ordning på mina grejer, sa Rosie och gav honom en lite skarpare blick.

För det här var inte vad hon hade väntat sig just i starten för deras midsommarfirande.

***

Hotellet i Rättvik väntade på dem och miniatyrbaren var välfylld, men Björn var inget för starka drycker. Så det fanns många plus med den här mannen. Sprit var både skadligt och dyrt och nu när han glömt sin plånbok, var det en klar fördel, att han inte frestades av alla buteljerna med de fina etiketterna.

Räkningen för allt det roliga den här midsommaren i Dalom, landade tyvärr på Rosies konto. För det blev ju likadant med allt de företog sig som inte var gratis och gratis är det ytterst få saker som är. Framförallt inte under en midsommar i Dalarna. – Men trots allt hade de haft en helt underbar midsommar tillsammans. Fint väder, god mat och ett exklusivt dubbelrum med vattensäng.

När det gällde kyssar och smek var inte Björn snål och inte hade han tendens att glömma några som helst detaljer därvidlag.

Efter den här underbara weekenden försökte Rosie allt hon förmådde, att driva bort den där närgångna demonen som ville viska varningar i hennes förälskade öron.

***

Björns plånbok stod inte att finna någonstans i hemmet. Den var förmodligen stulen. Så den närmaste tiden efter hemkomsten blev det Rosie som fick stå för fiolerna. Hon hade faktiskt råd. Björn skulle betala tillbaka så snart som han fått ordning i sina affärer och fått ett nytt VISA-kort.

Det var väl inte hela världen, att hon fick lägga ut i förskott. Hon litade ju på honom och snart skulle de även göra en längre resa. De skulle sticka till New Zealand. Rosies drömparadis.

Aldrig hade hon väl trott, att hon – med sin vanliga otur – skulle möta en prins som Björn Björner. Han verkade vilja uppfylla alla hennes önskningar. Till och med hennes minsta lilla. Inget var för dumt, för dyrt eller för omständigt. Han var verkligen den mannen som hon väntat på i hela sitt liv, utan att ha haft minsta aning därom. Hon var lycklig. Allt kändes perfekt.

***

Hängbjörkens långa lianliknande grenar gulnade och blodlönnen antog en nyans av klaraste krapplack. Vinden började blåsa tungt och ödesmättat, och luften gav en vass påminnelse om kommande vinter. – Det hade hunnit bli höst i hennes paradis. Hela den långa sommaren fick läggas till handlingarna. Men nu hade hon en gyllene boja på sitt ringfinger. I ringen stod det: Forever–Björn–2013. Det enda som lite grann grumlade lyckan, var att hon fått betala både sin egen ring och även Björns, men vaddå… ”I kärlekens namn”, hade Björn sagt, när han trädde ringen på hennes finger. Så hade han tagit henne i sin famn, tryckt henne hårt intill sig, och kysst henne passionerat. ”Nu är det vi – du och jag – bara vi”, hade han lagt till, när han lutade sig ner på divanen bredvid henne i den hyrda, dyra hotellsviten. De hade älskat natten lång. Hon kunde aldrig få nog av den här karl´n. Hon var som besatt av honom.

Det var något visst med Björn. Han var så olik alla andra män Rosie någonsin träffat. Så finessrik och välutrustad. Han kunde tända henne på alla stubinerna. Hon förvånades ofta över sig själv. Hon hade aldrig trott, att det kunde finnas så mycket liv i hennes kropp vid den höga åldern. – Nu gav Amor revansch minsann, nu kunde hon glömma allt elände som hon tidigare tvingats genomleva.

– Adjö med otrogna äkta män och osmakliga äktenskapsbryterskor, suckade Rosie.

Nu var hon lycklig. Lyckligare än vad Rosie någonsin kunnat drömma om, att hon skulle kunna bli.

***

Rosies blick landade på några intressanta rader i sitt horoskop: ”En efterlängtad resa blir inhiberad… Du bör se över din ekonomi och lita mindre på din vän. Se upp med lycksökare och playboys…” – Nä-men… vad är nu detta för dravel, tänkte hon, blinkade ett par gånger och läste vidare: ”Julen blir en tragisk tid för alla som är födda mellan x-x.” Björn och hon hade planerat att resa första advent… Men… Det kunde ju inte den veta som skrivet horoskopet… Nej, sådant här skulle man aldrig läsa. I varje fall aldrig tro på det man läste. Så klart att det kunde slumpa sig så, att det stämde in på någon, men detta, tyckte hon, var väl magstarkt…

Rosie kände ett stort obehag.

– Jamen vad är nu detta, sa hon högt för sig själv.

Men så slog det henne, att det var självklart att den som skriviet detta satte ut hennes födelsesiffror. Det var ju hennes horoskop… Sådant här skulle vara förbjudet att få föras in i en seriös veckotidning, tänkte hon. Kanske skulle hon sluta prenumerera, byta blaska rent av.

Inställd resa… Jamen det gällde ju inte henne, för hennes resa var både beställd och även betald. Hon hade själv fört över beloppen och det kunde ingen ändra på. Lyxresa var vad man skulle kunna kalla just den här trippen till Nya Zeeland. Det skulle bli skönt att ta semester under Sveriges värsta vinter. Komma tillbaka när det åter började våras. Ja, tänk, så många överraskningar det finns i ett mänskligt liv, tänkte Rosie och lade ihop tidningen, kastade den ovarsamt på vardagsrumsbordet, reste sig upp och gick mot datorn. Hon skulle betala räkningarna på momangen. Onödigt att det blev kvar till sista stund.

***

Med en suck sjönk Rosie ner på kontorsstolen svarta läder och loggade in på datorn. Hon letade upp genvägen till Swedbank och fyllde i alla siffror och koder som krävdes, för att komma in på sitt bankkonto.

Det här jobbet skulle hon ha gjort för längesedan, förebrådde hon sig, men bättre sent än aldrig, och om hon betalade alla kvarvarande räkningar nu och lite av det som skulle in nästa månad, så var det lugnt.

Sedan skulle hon ägna resten av den här dagen till att packa. Hon skulle beställa en tid hos frissan också. En ny toning av håret skulle hon kosta på sig. Hon kände sig alltid lite yngre, när hon fick dölja de där grå stråna. En hårtoning var väl värd varje krona, brukade hon resonera. En hårtoning hade så stor inverkan på självförtroendet, så det kunde inte jämföras med något annat.

När Rosie kom in på sitt konto, blev hon tvungen att blinka och försöka bli klar över, om hon verkligen såg, det hon tyckte sig se…

Det verkade som om hon var helt bankrutt. Kunde det verkligen ligga till så.

– Åh… Allt är Upside Down…, stönade hon. Men nu bör väl åtminstone Björn vara solvent. Solvent på riktigt… För nu är jag rånad; ”Solochvårad heter det”, tillrättavisade henne den där efterhängsne demonen. Den där demonen som hon haft sittande på axeln under hela den här underbara tiden med Björn Björner.

Jo, så var det nog. Under detta trekvartslånga året, hade Björn lurat till sig stora summor och nu hade han gjort sitt sista drag. – Lyckats ta sig in på hennes bankkonto. Hur detta gått till tänkte hon inte ägna tid åt att forska i. Hon ringde Resia och tog reda på hur det förhöll sig med den där resan till New Zealand…

Jo, då den var avbeställd, och när Rosie sökte efter den smarte mannen Björn Björner, stod han inte att finna vare sig på Eniro… hitta.se – Eller på någon annan sajt. Inte ens på Skatteförvaltningen gick han att uppbringa. Kanske hos Kronofogden, men inte under namnet Björn. Det förstod hon.

Ja, vad gör man i en sådan här prekär situation? Ja, om man heter Rosie Andersen, så kastar man inte in handduken. Utan tar tag i situationen, och gör så gott man kan. I hennes fall kunde hon skatta sig lycklig, över att Björn, i alla fall, sparat så pass mycket kosing på hennes konto, så hon inte skulle behöva uppsöka socialen inom de närmsta månaderna.

Turligt nog sålde ju hennes bok utomordentligt bra, så än kunde hon hoppas på att kamma in några sköna tusenlappar. Dessutom var hon fortfarande ägare till en stadig blyertspenna och ett bra kollegieblock. Det hon nu hade att göra för att trygga sin ålderdom, det var att börja skriva på en ny bestceller. Och med den här nya kärlekshistorien i färskt minne, borde det inte vara någon svårighet.

Kanske den nya boken kunde sälja lika bra som den som nyligen blivit antagen. Och när den boken kom ut – om något år – kanske hon kunde sitta och gona sig vid minnena från alla underbara stunder, som n. rja skriva på en ny bestceller. na tusenlappar. så hon inte Björn trots allt hade skänkt henne.

Hennes nästa bok skulle få titeln: ”Luft under vingarna.” Någon annan titel var helt omöjligt att tänka sig. Dedikationsexemplaret önskade Rosie hett, att hon kunnat sända till Björn Björner, men det lät sig givetvis inte göras.

© Ingbritt Wik