Man vet vad man har...

Gisela såg i spegeln att hennes hår fått en anstrykning av grått, fast hon inte var mer än drygt 45 år. Små rynkor vid ögonens ytterkanter gav henne ett barskt utseende. Det var inte skrattrynkor, även om de satt där dessa brukade uppkomma.

– Nä-då… Jag har fått mina av bekymmer, ansvar och sorger, suckade hon och vände sig bort från spegeln.

Var det Arne Grenmark som sett till, att Gisela fått dessa smårynkor? Hon ryckte resignerat på axlarna och gick ut mot köket.

Tänk så fort livets bästa … eller – kanske det är mer rätt att säga – värsta år rinner iväg, tänkte Gisela. År läggs till år och man traskar på i gamla invanda spår i förhoppning om att det ska bli bättre. I de banorna fortsatte hennes tankar.

Nu när hon hade facit i handen, visste hon hur hon skulle ha gjort, men då var det så dags. Men hon skulle åtminstone inte slarva bort fler år.

Gisela hade mött Arne när hon bara var femton år. Hon hade blivit gravid och vad hade hon då att välja på? Det var 50-tal och kriget hade slutat för bara några år sedan. Allt var eftersatt. Bostäder var det inte gott om. Gifta sig, gick ju inte, eftersom hon inte hade åldern inne.

Arne var ende sonen till en sågverkspatron. Fast patron och patron … De var väl vanliga människor, både ”patron själv” och hans arroganta hustru. Men de ansåg sig som förmer än andra, även om de inte hade så värst mycket mer att leva av än vanliga jordbruksbönder och löntagare. Grenmarks var skogsförmögna … även om den stora skogen bara stod där, utan att inbringa några högre inkomster åt ägaren.

Gisela och Arne blev erbjudna att bosätta sig på det så kallade undantaget, där som Arnes farfar och farmor hade bott. Gammelstugan stod tom och hade så gjort i åratal. Helt omodern, så när som på vatten och slask.

Det blev hårda arbetsdagar för en ung flicka som Gisela. För att inte tala om hur besvärligt det blev med byk och all småtvätt. Det fanns en bäck som rann strax bakom den gamla stugan, där kunde hon skölja tvätten sommartid. Värst var det ju om vintrarna när bäcken frös till. Då fick hon hacka hål efter kanten med svärfaderns gamla isbill.

Gisela mindes, att hon trots alla besvärligheter hade ansett sig lycklig med sin Arne i den gamla omoderna stugan. De var ingen stor familj till att börja med.

***

Barn nummer två och tre kom med bara ett par års mellanrum, och när Gisela var 23 år var hon trebarnsmor. Svärmodern var inte alls glad i Arnes val av kvinna, enär hon var kommen från en vanlig småbondesläkt. Grenmarkarna räknade sig till fint folk och deras ende son borde givetvis ha gift sig med en flicka med anor.

Om det var svärföräldrarna eller Arne själv som var emot äktenskap, visste inte Gisela, men gifta sig, det skulle Arne aldrig göra, hävdade han.

Under den där värsta tiden när Gisela kämpade i gammelstugan med småbarn och utan moderniteter, studerade Arne på annan ort. Under dessa år kom han bara hem på helgerna.

När Arne var klar med sina studier blev det tjänsteresor för firmans räkning som höll honom hemifrån veckor i sträck. Att dela ansvar med den mannen var inte att hoppas på. Arne var inte heller den sortens man som engagerade sig i barnen och deras liv. Fanns det mat, och tak över huvudet och en säng att sova i, så var resten moderns ansvar.

***

Med tiden, började Gisela bli trött och sliten och tog upp just det här känsliga ämnet om den orättvisa fördelningen av ansvar och arbete. Det ledde alltid till gräl mellan henne och Arne, och han hotade; ”Om det inte passade, kunde hon ta ungarna med sig och flytta…” – Som om han inte alls hade del i dem.

Det gick några svåra år, då Gisela med glädje hade kunnat packa sina saker och ge sig iväg, om hon bara kunnat försörja sig och deras tre barn? Men hon förblev fast i samma träldom år efter år. Bet ihop och hoppades att framtiden skulle ljusna. Fast på vilket sätt, kunde hon inte gissa. Det förblev en önskedröm, som dock gjorde, att hon kunde dra sig fram i vardagen.

Det året hon skulle fylla 35, var hon åtminstone fri från Arnes föräldrar och deras negativa inflytande. De var borta båda två och Arne hade börjat renovera föräldrahemmet. Där skulle de flytta in så småningom, var det menat.

Det hann blåsa många vindar innan huset var klart för inflyttning, och Gisela hann bli mor till sitt fjärde barn, utan att få en större bostad eller bättre levnadsförhållanden. När Niklas föddes var fortfarande den nya bostaden kvar på önskelistan.

Denna framtidstro och hopp om bättring, hade haft det goda med sig, att förhållandet mellan Arne och henne förbättrats. Gisela såg fram emot en fullt modernt bostad. Hon hade fått se skissen över renoverings­planen.

Åh, så lättarbetat det skulle bli. Barnen kunde få egna rum, för huset var stort. Flickorna var nu tonåringar och drömde om egna rum. Den större brodern, Mikael, kunde även han få ett eget krypin, där han fick ha sina saker och motortidningar utspridda, utan systrarnas anmärkningar.  Det var trångt i den gamla stugan. Bara två rum och ett litet kök. Det blev ofta oönskade kollisioner mellan familjemedlemmarna.

Renoveringen tog sin tid, eftersom Arne så ofta var på tjänsteresor. Dessa krävde ofta, att han stannade kvar hela veckor på annan ort.

Gisela och äldsta dottern brukade sitta uppe på kvällarna framför den varma kakelugnen och planera hur de skulle möblera rummen.

Under den här tiden gjorde sig ett sladdbarn tillkänna. Men Gisela kände sig lyckligare än på mycket länge och alla i familjen hade siktet inställt på det stora huset. Snart så …

Det skulle kännas underbart den dagen de kunde stänga dörren till det gamla huset och öppna ytterdörren på det nya.

Lyckan som hade blommat allra först när lillebror, föddes, varade bara något år. Gisela blev trött och deprimerad av att aldrig något blev som hon hoppats, och Arne blev i gengälld grinig. Nästan elak. Barnen stred med varandra och flickorna bråkade ofta med Mikael om alla hans biltidningar och andra pojksaker som han gärna drällde omkring sig. Det blev ibland nästan huvudstupa krig i den lilla stugan när barnen bråkade och Gisela skulle försöka skipa rättvisa.

***

Dråpslaget kom efter en längre tjänsteresa, som Arne gjort. Hemkommen från den, var han tvär och stingslig. Han sa knappt något förrän strax innan han skulle ge sig iväg på nästa fjortondagarsresa. Då lät han bomben brisera. Han ville bli fri!

– Vi är ju bara sambo, du och jag, Gisela. Så någon skilsmässa behöver vi inte krångla med. Jag vill att vi delar på oss nu! Jag har träffat en yngre kvinna och jag tänker slå mig ihop med henne. – Det är ingen idé att du protesterar, för det här är välgenomtänkt.

– Välgenomtänkt!? – Jag har inte hört ett ord om detta förrän nu! Kallar du det välgenomtänkt …?

– Jag menar att jag har tänkt igenom detta mycket noga, och Beata och jag har …

Där avbröt Gisela honom. Skulle han prata om den andra kvinnan …, precis som om det var den naturligaste sak i världen, att han träffat en annan?

– Det är väl inte du och hon … den… den där andra … som ska resonera om hur du och jag ska ha vår framtid? Fattar du inte, att så galet kan det inte få gå till?

Gisela kunde inte förstå att det var allvar, det som Arne hade sagt. Han sa det lika lättvindigt som om det hade varit ett skämt.

Arne fortsatte att berätta för Gisela hur han menade att framtiden skulle te sig i fortsättningen:

– Du får givetvis bo kvar här i gammelgården, Gisela, för Beata och jag har planerat att flytta in i den stora stugan när den blir klar.

– Du och … Du och hon? – Flytta in – där som du och jag och barnen …

– Jaa … vadå? – Våra stora flickor har ju flyttat till staden nu, så det är ju bara du och Mikael och lillpojken … Då klarar ni er ju fint med den mindre stugan, anser jag, sa Arne och såg oförstående ut. 

Gisela klarade inte av att svara på allt som Arne sa. Det var så hårresande horribelt allt han föreslog – så hon trodde innerst inne, att han till sist skulle bli tvungen att själv inse det galna i sitt resonemang.

***

Nu minsann… blev det fart på renoveringsarbetet, där på andra sidan grusgången. Nu gick det att ägna all tid åt snickerier. Sista handen blev, illa kvickt, lagd vid svärföräldrarnas hus. Arne och den där andra skulle flytta in. Det hade han åtminstone sagt och nog såg det ut som om han tänkte driva igenom sina planer.

Allt det där som Arne berättade om, hade låtit som en dåligt skämt. Något som vuxna människor med en fungerande hjärna, inte skulle kunna ta sig på med. Flytta in med älskarinnan, mitt emot den kvinnan som han tidigare levt ett långt liv tillsammans med, och som var mor till hans barn. Helt otroligt! – Så skulle han väl ändå inte kunna göra? – Så gör man bara inte! tänkte Gisela när hon i sin ensamhet gick igenom framtidsscenariot.

Säkert ändrar de sig…! Det var en stående tröst, som Gisela gav sig själv varje gång hon gick igenom vad Arne hade sagt.

Arne flyttade ganska omgående över till föräldrarnas hus. Frågan var: Skulle han kunna vara så simpel, att han tog henne … den andra till sig? Hon – Bea – som Arne kallat henne.

***

Veckorna gick och Gisela hade nästan börjat tro, att det inte skulle bli något mer med det där hotet om den andra kvinnan. Kanske hade det bara varit ett sätt för Arne att bryta sig ut ur deras förhållande? – Kanske behövde han bara Time Out? Män kanske också kunde komma in i någon sorts övergångsålder, funderade Gisela.

Den glädjen att Arne tycktes förbli ensam i huset, försvann en lördagsförmiddag, när hans bil stannade ute på gården och kvinnlig varelse steg ut ur den. Båda försvann som skygga möss in i huset för att inte komma ut förrän efter ett par timmar. Och då vidtog plantering av en stor rododendronbuske, som de hjälptes åt att få ut ur bilens bagageutrymme.

Det kändes mer än bittert för Gisela att stå bakom köksgardinen och se hur Arne och den andra hjälptes åt att gräva och plantera och göra fint utanför trappan till det som skulle ha blivit Arne och hennes hem. – Deras hem …! – Gisela bannade sig själv som inte kunde sluta att iaktta dem, när det gjorde så ont. Det var som om hon var tvungen att plåga sig själv med den upprörande synen.

***

Innan Bea hade dykt upp på arenan, hade Gisela och Arnes fjortonåriga son, Mikael, brukat gå över till sin far ibland, eftersom Arne påstod att han ville ha kontakt med pojken.

Även deras femårige Niklas sprang ibland över till det stora huset för att hälsa på pappa.

När Beata flyttat dit ville inte Mikael så gärna besöka fadern. – Tvärt om blev det med Niklas, för Beata hade en pojke som var jämnårig med honom och det var ju skoj att få en lekkamrat.

Beata själv, hade mindre intresse för sin avkomma än vad en svart honkatt brukade ha. Det blev så att Beas son Simon allt oftare följde med Niklas hem till Gisela. – Gisela fick på så vis ett extra barn att mata och ta hand om. Till sist kändes det helt ohållbart. Det gick så långt att pojken till och med var kvar över helgerna hos Gisela och hennes lilla familj, medan Arne och hans Bea gjorde långresor och blev borta över hela helger.

Till sist ansåg Gisela att allt var hopplöst. Hon ringde till kommunen och bad att de åtminstone skulle försöka få tag på något sorts tillfälligt boende, så hon kunde komma bort från det ställe där hon kände sig som fjättrad vid sitt förflutna. – Konstigt nog blev hon bönhörd. Hon skulle få hyra i ett rivningshus. Hyreskontrakt skrevs visserligen bara på ett år i taget, men vad gjorde det, bara hon kom bort ifrån de där andra två, som så skamlöst utnyttjade henne.

Lika tomhänt som Gisela flyttat in i den gamla undantagsstugan, lika tomhänt lämnade hon den. De hade inte varit gifta, så hon hade ingen rätt att begära något fick hon veta av Arne. Hon hade ju blivit försörjd under alla år, så vad hade hon att klaga över …?

***

Våningen som Gisela fick hyra var allt annat än fräsch, men det kvittade. Hon och barnen fick, åtminstone, möjlighet att rå sig själva. Mikael började i gymnasiet och Niklas fick en plats på ett daghem och Gisela lyckades få arbete på ett vårdhem och allt började ordna sig.

Gisela mötte en man på sitt arbete. En man som hade sin far på hemmet. På så vis kom hon i kontakt med sin tvillingsjäl. Gunnar var en man som själv hade blivit bedragen. De fann varandra snabbt. Gunnar hade lite väl bråttom, tyckte Gisela, men som hon själv kunde konstatera, fanns det ingen tid att förlora. Det var bråttom, om hon skulle hinna få ut något av livet. Därför bestämde de sig för att vigas ganska snart. Gisela skulle flytta hem till Gunnar till att börja med, sedan ämnade de köpa hus.

***

Det var mycket att stå i så där före vigseln. Gisela ville göra deras bröllop så minnesvärt som möjligt. Därför kilade hon in på biblioteket för att låna en bok om hur man arrangerar en bröllopsfest. Där stötte hon ihop med Arne, som skulle lämna igen några böcker.

– Gisela… Hej… trevligt att råkas! Kan jag få prata med dig ett tag. Jag bjuder dig på caféet här nere på hörnet, sa Arne och såg vädjande på henne.

Inne på caféet berättade Arne, att han numera bodde ensam i huset. Han hade sagt upp bekantskapen med Beata. Nu ville han att Gisela skulle komma tillbaka och han berättade hur tokigt det blivit mellan honom och Bea när de hamnade under samma tak. De hade blivit ovänner, när han märkte hur lite hon brydde sig om sin grabb.

– Jag vet att jag har sårat dig, Gisela – och jag ber dig förlåta mig! Jag skämdes å Beas vägnar, när hon lät dig ta hand om den grabben som var hennes. Jag visste ju att du hade tillräckligt med arbete ändå, men jag var både blind och döv just då.

Gisela satt bara tyst och lyssnade när Arne fortsatte:

– Jag vet ju hur du hade sett fram emot att flytta in i det stora huset! – Men jag var förblindad av Bea, förstår du. Nu vet jag att gräset inte är grönare på andra sidan.

– Du har alltså lärt dig något, inflikade Gisela.

Arne höjde på ögonbrynen och han lyste upp.

– Jo, jag har lärt mig en hel del kan jag säga dig. Jag vet även att du ville gifta dig under alla våra år, och jag har även ändrat mig på den punkten. Så nu kan du bli gift! När vill du att vi gifter oss? sa han och såg på Gisela.

Gisela drog in andan, blev rak i ryggen som en fura.

– Jag ska gifta mig alldeles snart, men inte med dig, Arne. Det är bara barnen som är bjudna… – Men om du så gärna vill vara med på mitt bröllop, så kan jag kanske bjuda dig också. Men jag vill prata med min blivande make om den saken.

Där reste sig Gisela upp, tackade Arne för kaffet och pratstunden och gick med skyndsamma steg mot utgången.

© Ingbritt Wik