Mardröm eller verklighet

När Radjin Ohna kom till medvetande, var hans första tanke: ”Har jag blivit galen och börjat få hallucinationer? Eller fanns de där vita andevarelserna på riktigt?”

En sköterska satt bredvid hans brits och höll sina svala fingrar om hans handled. Det kändes tryggt. Hon talade ett obegripligt språk. Men Radjin började förstå, att han var på ett sjukhus. Men varför befann han sig där, istället för på sitt arbete? Hjärnan kändes helt tom.

Som en vuxen välutbildad man på 42 år kom Radjin Ohna till Sverige från Somalia. Det han visste om det här kalla landet, var inte mycket. Han var över att ha fått chansen att komma hit. Han blev anställd på ett stort välrenommerat företag inom medicinforskning.

Han hade anlänt till Sverige i mitten av oktober. Tyvärr var han inte vidare bra på språket. Men på firman där han anställts, fanns det många som talade bra engelska. Det blev dryga dagar för Radjin. Hans svensk­undervisning hakade på där arbetsdagen slutade.

När han var inne i den allra mörkaste månaden, december, kände han sig både deppig och utschasad. Han hade till och med börjat längta tillbaka till det fattiga landet, Somalia. Där var inte stressen och hetsen lika svidande som vad den var här i den välutvecklade Norden.

När skulle han kunna lära känna det svenska folket, eller landets seder och bruk, när han aldrig fick tid att vistas utanför firman? Det var en utopi att hinna med båda delarna.

Radjin var den som allra först kom till jobbet på morgnarna, och han var den som gick sist. Mörkt var det när han vaknade för att möta en ny arbetsdag och mörkt var det, när han till sist cyklade hem till sin lilla lya.

Många gånger undrade han över hur det svenska landet såg ut, för han såg ju knappt något av Sverige i dagsljus. Lunchen åt han i firmans matsal. Så det blev inte tid att ge sig ut på några längre färder. Jobba, jobba, jabba blev Radjins valspråk.

Efter dagens arbete, hände det ibland, att han stannade utanför ”Drop In” och köpte en Dubbelburgare eller liknande och åt den sittande på sin cykel.

Kanske skulle han rent av försöka ta sig tillbaka, innan han tog allvarlig skada i det här fantastiska landet, där alla möjligheter stod öppna för de flesta … Ja, det tålde att tänka på.

***

Radjin rullade sig bakåt på skrivbordsstolens hjul. För en ögonblick släppte han blicken på datorn och tog upp den svenska almanackan som låg på skrivbordet. Den 12 december stod det på den rutan, som gav plats för dagens anteckningar. Han skulle sluta lite tidigare i dag och ta vägen förbi Siba Radio & TV-shop. Han skulle köpa sig en radioapparat. TV behövde han ingen än, eftersom han gjorde så långa arbetsdagar, men en radio kunde vara bra att ha.

Med hjälp av en sådan tingest kunde han följa händelserna i det nya landet, samt lyssna på lite musik efter att han krupit till sängs. Kanske han även kunde få in någon station från sitt eget land om han hade tur.

Han kände sig spänd och förväntansfull, när han cyklade hem från Siba, med sin välemballerade radio på cykelns pakethållare.

Yrvädret som börjat vid middagstid ökade hastigt i styrka och vinden snodde och piskade in de vassa snöflingorna i ögonen på honom. Till sist blev han tvungen att hoppa av cykeln och leda den. Han fällde upp jackans kapuschong och gick med huvudet nerböjt, för att slippa få de vassa flingorna i ansiktet.

Cykeln parkerade han slarvigt i cykelstället utanför porten och skyndade sig in. Hans lägenhet låg ensam under en vindskupa fyra våningar upp. Ett rum och ett pyttelitet kök. Ingen hiss, men han var spänstig och tog trapporna utan svårighet. Raskt fiskade han upp nyckelknippan ur fickan och låste upp dörren. Skönt att komma in.

Radjins lya var varm och han andades ut när han kom in och kunde ta av sig ytterkläderna och kliva i sina kamelhårstofflor, som var tillverkade av en gammal klok gumma i Somalia.

Han kokade sig en varm kaffetår. Sedan packade han upp radioapparaten. Han rattade och skruvade och fick in de mest otroliga stationer på den enkla radion, som han köpt för en ringa summa av den stora lönen som han nyss hade kvitterat ut.

Det sista Radjin lyssnade till på radiomottagaren den kvällen, var nyheter och väderleksrapport över Sveriges land. Det varnades för stormbyar och rikligt snöfall. Han ställde klockan på ringning lite tidigare än vanligt, för att komma extra tidigt till jobbet. Lika bra att arbeta igen den ledigheten, som han varit tvungen att ta ut för att göra sitt radioinköp.

***

När klockan ringde kvart över fem på morgonen, var det mörkt både inne i rummet och utanför fönstret. Radjin var trött, men tvingade sig att stiga upp och sätta på kaffe. Han tittade ut genom köksfönstret och såg hur yrsnön dansade runt gatubelysningen. Han rös och fällde ner persiennen igen och grunnade allvarligt på att säga upp sin svenska tjänst och ta sig tillbaka söder ut.

Radjin såg att det inte skulle gå att cykla. Snöröjningen hade tyvärr inte kommit igång än, så han skulle bli tvungen att gå till firman. – Nå, han hade ju gott om tid.

När han genomblåst och snöig var framme vid firman, fick han själv sopa av trappan framför entrén. Låste upp kodlåset, tände ljuset inne i foajén, stampade av sig snön och tog hissen upp till sitt kontor på tredje våningsplanet.

Det var mörkt i korridoren, när han steg ut ur hissen. Han gick fram till den röda knappen och tände lysrören i taket. Gick korridoren fram med raska steg till sin dörr.

Inne på sitt kontor, tände han bara skrivbordslampan. Datorns skärm såg han ju bra ändå. Det var mycket mysigare att ha släckt och se mörkret utanför fönsterglasen. Få uppleva gryningen när den så småningom kom.

När Radjin varit inne i värmen en stund, kände han hur det stack i kinderna efter snålblåsten. Han kände också en enorm trötthet komma vältrande. Medan den sega datorn startade upp, lade han upp båda armarna på skrivbordsskivan, lutade ner huvudet mot dem. Han skulle bara blunda en liten stund. – Tyvärr dröjde det inte många minuter förrän han sov djupt och drömlöst som ett oskyldigt barn.

Han vaknade av ljudet från dörren. Någon försökte öppna den, men tappade tydligen handtaget. Det blev en rejäl smäll. Vad i helgoland … var det som oanmäld tänkte göra entré? Radjin reste sig upp, såg hur dörrhandtaget trycktes ner på nytt… Dörren öppnades ytterst, ytterst försiktigt, utan att den som öppnade syntes. Det var som om dörren sakta gick upp av sig självt … Till sist stod den helt öppen. Takbelysningen ute i korridoren var släckt. Den som han tänt när han kom.

Radjins kontorsrum låg på ena gaveln och nu kunde han, genom mörkret, ana den motsatta gaveln, där hissen fanns.

Han började känna sig obekväm.

Han rös till och tyckte att det kändes riktigt läskigt att vara helt ensam på Medicalcenter. AB den här morgonen. Usch och fy. Han höll blicken fäst ute i koridorens mörker, för att se om han skulle få se vem som öppnat dörren.

Kanske var det ett inbrottsförsök, men varför bryta sig in på hans kontor? Här fanns det inga kemikalier. Det var andra avdelningar som stod för framtagandet av de mediciner som han satt och forskade på i sin dator.

Något så här märkligt hade han aldrig varit med om. Var det sådant här som kallades ”gastar eller spöken …?” hann han tänka. Inte ett ljud hördes mer än fläktsystemets sus i den stora byggnaden.

Så fick han en obehaglig känsla av att han inte längre var ensam, men fortfarande såg hen inte en människa. Han satt som förstenad i skrivbordsstolen, utan att förmå sig till något. Nyvaken som han dessutom var. Eller … Kanske han inte var riktigt vaken? För att pröva den saken, nöp han sig i armen. Aj, det gjorde riktigt ont.

Plötsligt startade hissen. Den var på väg uppåt och stannade på hans våning med en otrevlig suck. Lät som en döendes sista rossling.

Alldeles för tidigt för att det skulle vara arbetskamrater.

Hissdörren for upp med ett skrammel. Radjin grabbade tag i stolens armstöd. Höll så hårt att knogarna vitnade. – Så med ens såg han…

Nej … nu ville han inte vara med längre. Det kom ut ett flertal vitklädda andar ur hissen. – Gode Gud, tänkte han och gjorde slarvigt korstecknet, för han hade svårt att släppa stolens armstöd.

Vad skulle han nu ta sig till?  Hissen kunde han inte ta för att komma undan – den var ju nerlusad av andar, både stora och små. Det riktigt vällde ut andar ur hissen där borta vid andra änden av korridoren.

När Radjin upptäckte att andarna började rada upp sig och i samlad trupp och i sakta mak tåga fram mot hans rum, såg han sig hastigt om. Nu gällde det livet. Han reste sig hastigt upp ur skrivbordsstolen så hastigt att den föll baklänges och slog sig i golvet.

– Nu är goda råd dyra, viskade Radjin och tog sin mobiltelefon, stoppade den i fickan, tog ett par långa språng bort till fönstret, hakade snabbt upp krokarna. Därefter lutade han sig hastigt ut och fick tag om brandstegen. Svingade sig ut. Klättrade ner, på de smala och isiga stegpinnarna, så fort det var möjligt.

När han till sist hoppade ner i den höga snödrivan, såg han hur det stod en härskara av andar uppe vid fönstret och tittade ner på honom. Psalmsången hade åtminstone tystnat.

Fattades bara att de också skulle börja klättra ner på stegen.

Radjin kravlade sig upp ur snönmassorna, sprang i snöstormen tills han kom ut på gatan. Där slank han in i en busskur – ryckte upp sin mobil – knappade in 112, och begärde iltransport till sjukhuset, för nu förstod han att något var riktigt galet. Kanske han behövde vård? Hade han tappat förnuftet? – Eller hade han kommit i kontakt med utomjordingar eller … andar från ”Andra Sidan”?

Ambulansmännen hade fått adressen till busskuren och utryckning skedde omedelbart. Med tända blåljus och tjutande sirener bromsade ambulansen in och stannade vid den angivna busskurens adress.

En av ambulanskillarna steg ur och hittade Radjin, som satt ihopkrupen – i bara skjortärmarna – i ena hörnet av kuren. Han skakade av frossa och skräck.

Vettskrämd, som Radjin var, hade han till råga på allt mist talförmågan. Hackade tänder så våldsamt, att han inte fick fram ett vettigt ord. Inte ens på sitt eget språk. – Hans försök att meddela sig med omvärlden resulterade endas i små stön och ljud i falsett, likt en rädd hundvalp. Han gestikulera vilt bort mot huset där härskaran av andar förmodligen fortfarande fanns kvar.

Han lät ambulansmännen lägga honom på båren, utan att de fick veta att han inte kunde svenska.

Inne på akuten var det ingen kö denna tidiga morgon. Radjin togs omhand av en sköterska, som var rar och trevlig. Han lyckades förstå att de ville se legitimation. Som turligt var, hade han plånboken i bakfickan, men han kunde inte få tag på den med mindre än att han blev tvungen att stiga upp från båren.

I det samma som han fått tag på plånboken, såg han att klockan i sjukhuskorridoren pekade på sju. I samma stund såg han hur det vällde in vita varelser längre ner i korridoren. ”Samma förbaskade andevarelser som han sett på kontoret verkade det vara”. Han var alltså förföljd. De hade spårat upp honom. Vad ville de honom …?

Sköterskan reagerade inte, så antagligen var det nog bara han som såg andevarelserna.

Den första andens aura lyste starkas. Det såg ut som om den brann. Hela härskaran sjöng en psalm. Radjin slog händerna för ögonen och skrek: ”Nu har de hunnit i kapp mig, de djävlarna”. Språket blev en salig blandning av svenska, uppblandat med hans hemlandstoner. Efter ett vanmäktigt sista skrik, rasade han ihop bredvid båren.

Sköterskan fick ringa efter hjälp, för att få upp honom på båren och in i ett behandlingsrum.

Luciatåget fick avbrytas, på grund av det kaos som uppstod när Radjin rasade ihop.

***

Sköterskan Mona Svensson satt vid Radjins bädd, när han återfick medvetandet. Hon blev hans svenska vän. Hade han inte så lyckosamt träffat henne just den där dagen den 13 december, hade han nog inte blivit kvar i den här kalla norden så värst länge till. 

Mona gav Radjin förklaringen till hans vita syner. Hon berättade om landets Luciafirande. Om inte Mona kom hem till honom, så åkte han och hälsade på henne och de mörka vinterdagarna omslöts av ett ljust skimmer.

© Ingbritt Wik