Mickelmäss

Hösten hade varit ovanligt fin. Men nu hade den kornblå himlen förvandlats och blivit blygrå och dyster. De färggranna löven började slitas loss av nordanvinden, som allt som oftast tog i så det pep runt knutarna. Värmen var definitivt borta, men den här dagen var det åtminstone någorlunda lugnt och det regnade inte. Därför passade Mirjam på att putsa de stora vardagsrums­fönstren. Det där med höststädning tog hon inte så hårt på längre, men fönstren ville hon ha rena innan det blev frostgrader.

– Vad är Mickelmäss, mamma? undrade tonårsdottern.

– Det skulle du egentligen ha frågat mormor, medan hon levde. Det var en sedvänja, som hade mer betydelse förr, eller hur jag ska säga. För mycket längesedan firade man Mickelmässa som en riktig helg. Men den helgdagen var det visst någon grinig kung som tog bort. Men förr firade man den helgen ordentligt, alltså. Ungefär som man firar jul eller påsk.

På senare år har det väl mest blivit så att det är en hållhake för bönderna. Då till Mickelsdagen ska all skörd vara bärgad. Allt utearbete ska vara avklarat. Hade man kor på sätern skulle de vallas hem i tid till Mickelsdagen eller Mikaelidagen som den kallas. Alltså den 29 september. Man skulle vara beredd att ta emot vintern.

– Vem var Mickel?

– Njaa… Det var väl så att högtiden lades på Mikaeldagen i almanackan. Kanske beroende på den där stridbare ängeln. Ängeln Mikael. En våldsam ängel lär det ska ha varit. Han firades, för att han försökte driva bort ondskan från himlen. Men som sagt, det där hade mormor bättre reda på än jag. Hon visste på vilka grunder man firade Mickelmäss förr. Nu är det väl mest någon höstmarknad som förläggs i närheten av Mikaelidagen. – Varför frågar du?

Annelie skruvade lite på sig innan hon svarade:

– Jo, jag läste i en veckotidning; en kåsör skrev att det kunde spöka just den där natten. Mikael-natten, alltså.

– Det brukade min far parata om. Ja, din morfar… Men han är ju också ur tiden. Men vet du… Jag har ju mitt barndomshem kvar. Vi skulle kunna fara dit och undersöka hur det förhåller sig på riktigt med de där spökerierna och allt oknytt, som folk pratade om förr! – Tomtar, troll och det ena med det andra.

– Jamen jag kan inte följa med. Inte om du menar att vi ska sticka dit nu … Den här helgen. Kay och jag ska ju iväg till Danmark på den där popgalan, vet du väl.

– Visst katten, så var det ja… Äsch! Då kan jag höra med Ella. Hon brukar inte heller ha något för sig. Änka hon liksom jag, utflugna barn …

Mirjam suckade och såg på sin stora tös.

– Var rädda om er. Det händer så mycket hemskt i världen nu för tiden. Bomber och …

Där tystnade Mirjam, som alltid fick ångest när hon tänkte på all terror.

– Lugn, mamma. Jag har mobilen med mig, och jag lovar att hålla dig uppdaterad om vad som händer.

***

Mirjam och Ella gjorde sig i ordning för att fira Mickelmäss i Mirjams barndomshem. Än hade det inte varit frost, så säkert kunde de även plocka lingon. Kanske kunde de även dra upp en och annan fisk ur sjön, som stället låg alldeles invid. En båttur kunde vara trevligt. Kanske kunde de även göra strövtåg och titta på gamla frånflyttade och övergivna torpställen, som Mirjam visste fanns i de djupa skogarna bortom sjön där det varken fanns väg eller sommarställen.

– Det finns ett utsiktstorn någonstans på en av de där höga höjderna. Skulle vara intressant att se om det finns kvar.

– Vaddå för torn? undrade Ella.

– Ett rackarns högt ett, som sattes upp under andra världskriget, svarade Mirjam, som hade varit dit i sällskap av sina föräldrar åtskilliga gånger medan hon var barn. Men hon hade aldrig fått klättra upp mer än på de första stegpinnarna.

– Jamen om det var uppsatt för så hiskligt längesedan och gjort av trävirke, kan det väl inte finnas kvar nu, sa Ella.

 – Säg inte det du. Det var prima granvirke, och sådant håller länge. Om det inte ligger på backen och ruttnar, är det nästan lika bra som ekvirke, brukade min far säga.

– Är det långt dit?

– Njaa, någon mil upp över höjden blir det säkert. Så se till att du tar med dig ett par rejäla skor. Allra helst stövlar, för det finns en del myrar vi måste ta oss över. Och de där slanorna som var utlagda för att gå på. De är nog däremot uppruttnade. De var ju inte heller ditlagda igår.

Glada i hågen gav damerna sig i väg för att fira Mickelmässa långt från all ära och redlighet. För barndomshemmet låg ensligt. Det skulle inte gå någon nöd på dem. Proviant hade de tagit med, så det kunde räcka för en vecka, och riktigt så länge planerade de inte stanna.

***

Det där med att fiska gick inte lika bra som de trott. Det var Ella som var bra på att kasta, men vad hjälper det om fisken står och sover i en helt annan vassrugg.

Mirjam lyckades få bottennapp och förlorade på så vis två drag och det tredje fastnade i en näckrosblacka, men där var det ju åtminstone möjligt att ta loss draget. En enda abborre lyckades de dra upp. Det var Ella som stod för den bravaden.

– Nu får vi göra upp eld i öppna spisen, kvittrade Mirjam, för ute blir det för kallt att sitta och halstra fisken.

Det hade börjat blåsa och kändes svinkallt. En blek månskära syntes borta över skogen. De gick till ekan och lade ifrån sig fiskedonen i fören och klev i. Ella lovade ro på hemvägen och slog sig ner på rorsbrädan.  

***

Har du karta och kompass med dig? frågade Ella som var en aning bekymrad för den där utflykten rakt ut i skogen.

– Nja, jo… Jag fick med mig ett fodral som det stod kartor på, och även en kompass, men det där är jag inget vidare haj på. Jag blev alltid sist på skolans orienteringsrundor, svarade Mirjam, just som hon klev i träningsoverallsbyxorna. Men jag tror att jag hittar dit ändå, utan att använda de där obegripliga grejerna.

Rätt klädda och utrustade med varsin ryggsäck innehållande både saft, kaffe och mackor, drog de iväg upp över Vallgatan, där Mirjam som barn brukade valla korna. Men där hade nu sly och små granruskor börjat slå rot, så det var nästan svårframkomligt.

– Har du mobilen med dig, frågade Ella, min är trasig vet du, så den ligger hemma på hallbyrån.

– Oh-jaa… Jag går aldrig någonstans utan min mobil. Flickan skulle höra av sig också.

***

När de kom så långt så de nådde rågången mellan Mirjams skog och andra markägare, blev hon häpen.

– Men gu’så öppet! Här har det avverkats så man inte alls känner igen sig. Hon satte sig på råröset och tog igen sig med blicken fäst ut över det kala hygget. Hur ska vi nu hitta till Kofallsberget, där som utsiktstornet har stått.

– Vilket namn, sa Ella. Kofallsberget, är det någon ko som har trillat ner därifrån?

– Förmodligen, sa Mirjam utan att släppa blicken på alla stubbar och allt ris som låg här och var.

När hennes far avverkade i skogen, såg det inte ut så där efteråt.

– Kära Ella, detta var jag inte beredd på. Det är inte så förskräckligt längesedan jag gick här, men då var skogen kvar. Vad ska vi ha för riktmärken nu? Jag brukade följa djurstigana och komma ihåg vissa platser, som tillexempel stora stenar eller förvridna träd eller andra riktmärken, som aldrig ändrar sig. Men nu… Jag känner inte igen mig alls. – Vi får fortsätta på måfå, och se var vi kommer fram.

När de gått inemot en timme till, satte de sig ner på en fallen fura och fikade. En stor fiskgjuse seglade på den klarblå himlen.

– Konstigt att inte den har flyttat än, men så länge som det är öppet vatten i sjön, kanske den tycker att det inte är någon brådska, sa Ella och höll handen över ögonen som skydd mot solen när hon kollade på fågeln.

– Granna fåglar det där, sa Mirjam.

Att Mirjam, för ett bra tag sedan, tappat orienteringen, tänkte hon inte skriva väninnan på näsan om. Hon hoppades att hon, rätt som det var, skulle få syn på någon sten eller bergsklack, eller annat riktmärke, som hon kände igen. Men så länge som det var motlut, hade de inte gått förbi platsen, försökte hon tänka. Men det där med Kofallsberget, kunde kvitta. – Hon drog en tung suck. Huvudsaken var att hon lyckades komma på var de var, så de kunde ta sig tillbaka till stugan innan det blev kväll.

– Nej, här kan vi inte sitta i evighet, sa Mirjam, reste sig upp och plockade ihop termos och kvarvarande matsäck och stoppade ner i ryggsäcken.

Hon såg sig om åt alla håll, i hopp om att känna igen sig. Bröt av en torr pinne och gjorde sig en lagom lång promenadkäpp.

Det var det där kalhygget som gjort henne vilsen. Problemet var nu, att hon inte kom ut ur hygget på rätt ställe, för att hitta just den stigen som de borde ha fortsatt på, för att komma åt rätt håll.

***

– Nu måste vi ha gått vilse, sa Ella. Vi har ju gått i evigheter, vi måste vända.

– Ja, vi har gått vilse. Jag känner inte igen mig alls, erkände Mirjam. Vi får pröva med att gå mer åt vänster.

– Vänster … Var har du vänster i en tajga? undslapp det Ella.

– Jo, men du förstår … Det där mer väderstreck, kan jag dåligt så vad som är mer åt öster eller väster i den här djungeln, har jag ingen aning om, men myrstackarna ska visst alltid ligga på södersidan om stammen, så om du ser någon sådan, kan du väl säga till.

Nu var det Ellas tur att sucka.

Eftersom de ändå var vilsna stannade de och plockade lite lingon i varsin mugg. Kunde vara bra att ha, resonerade de, ifall de inte skulle hitta hem.

De irrade omkring bland de stora timmerträden och klev över stora rotvältor ytterligare någon timme, innan de åter var tvungna att ta igen sig och ta en ny fika.

Nu började de bli bekymrade. Ingenting stämde. De kom fram till en stor myr, där ett dike var uppsprängt. Mirjam visste att det brukade göras så för att torrlägga myrar för bättre skogsåterväxt. Men att det fanns en så stor myrmark i de här skogarna hade hon ingen aning om, så de måste ha gått riktigt fel.

En ringduvas melankoliska flöjtande hördes på avstånd. Dessemellan var det rådjuren, som stod för underhållningen. Om det var bocken som letade efter en gemål eller en råget som lockade på sitt kid, var omöjligt att veta för den oinvigde.

***

Första kvällen när dottern, Annelie, ringde och sökte mor Mirjam utan att få svar, tänkte hon inte så mycket på det, men när hon inte fick svar andra dagen heller, blev hon fundersam. På tredje dagen utan att det gick att få svar vare sig bittida eller sent, började hon fundera på om hon skulle ringa till polisen. För nu var det något som inte stämde, och varför hörde inte Mirjam av sig själv? Det var konstigt. Hade hon blivit bergtagen mitt under Mickels-natten? Dottern hade ju läst de där skrönorna, att konstiga saker kunde hända under just den natten.

***

När månen började skönjas över trädtopparna och solen sänkte sig i den delen av skogen som borde vara väster, begrep både Mirjam och Ella, att de skulle bli kvar i skogen över natten.

– Vi kommer nog inte att frysa ihjäl, men det kommer att bli kallt, sa Mirjam.

– Och alla tomtar, troll och vettar … nu får vi kanske chansen att gå en närkamp med allesamman, sa Ella, utan att våga se på Mirjam.

– Du har så rätt, vännen!

– Vad är det för något där framme? Ser ut som …

– Vadååå … vad ser du?

– Det ser ut som ett hustak, sa Ella och pekade.

– Ge… Dig … Här finns inga hus. Har du fått hallucinationer?

– Nej, det är något. Titta mellan de där stora tallstammarna,  borta vid nästa hygge, ska du få se.

– Ja, sannerligen, svarade Mirjam och kisade.

– Det där måste vi undersöka, sa Ella och började gå åt det hållet, och Mirjam var inte sen att hänga med.

Mirjam snubblade och for och blev till sist liggande i en djup grop efter de där förbaskade skogsmaskinerna, som fördärvade terrängen totalt. Ella fick hjälpa henne upp.

När de äntligen hade lyckats ta sig över kalhygget, med dess stubbar, ris och gropar, var Mirjam så slut att hon började gråta.

Nu var det skymning, men de såg att det var en barack som stod på en kulle. De sista metrarna hade Mirjam behövt krypa på alla fyra, så slut var hon.

Det var Ella som klev upp på trappan och bankade på dörren.

– Inte behöver du knacka. Det finns nog inget folk där, dessutom misstänker jag att den är låst.

Ella kände på dörren, som inte alls var låst. Hon klev in och såg sig, som allra hastigast, om.

– Kom Mirjam! – Skynda dig! – Här kan vi sova i natt. Pax för överslafen.

– Visst, ta den du … Jag tror inte att jag ens orkar kravla mig upp i den understa.

Det fanns en litet krypin till kök. Men det var helt okey. Ett gasoldrivet kylskåp stod i ett hörn och det fanns en fotogenkamin, så de skulle inte behöva frysa ihjäl.

– Men vi är vilsna, klagade Mirjam.

– Jo, visserligen, men vi sover här i natt. Imorgon får vi väl ringa till någon och tala om att vi inte vet var vi är.

– Där sa du någon, sa Mirjam och klappade på sin anoraks ficka: Telefonen … Herre Je… Den är borta. Jag måste ha tappat den.

– Det kan du väl ändå inte mena. Säg att du skojar, sa Ella och slog blicken i Mirjam, så hon ryggade baklänges.

– Hur ska det här sluta, sa Ella eftertänksamt.

***

Ella var den som vaknade först i den nya bostaden. Hon gick husesyn och fann både kaffe och en vattenskvätt på bottnen av en hink. Några burkar öl stod i ett underskåp men där fanns även en påse potatis. Två burkar matjessill fanns också.

– Någon måste bo här, fast den inte är här just nu, sa Ella för sig själv. För i kylskåpet finns även en halv limpa och en smörask, och en liten ostskalk.

Den första morgonen i baracken var kylig, men damerna gav sig ut för att se sig om och lyckades överraska en samling fina trattkantareller och rafsade även med sig lite lingon. Bäst att försöka dryga ut matförrådet i den mån det gick.

En räv svansade runt borta vid skogskanten, och just där hittade Ella bäckfåran. Klart fint vatten rann fram mellan stenar och tuvor.

– Vilken lycka. Om vi har vatten, befinner vi oss åtminstone inte på ”Fisens mosse”, sa Mirjam.

Den här dagen åt de potatis och matjessill, och drack öl till. Rena festmåltiden. Men så fina middagar skulle det inte bli många gånger, ifall de inte fick en ”Lidnersk-knäpp” och blev på det klara med var de befann sig.

***

Dag tre när både sillen och potatisen var slut, letade damerna upp ett nytt ställe och plockade massor och trattkantareller som de brynte med hjälp av den sista klicken Bregott. Ölen var också slut, så nu blev det hemgjord lingondricka, med ett par sockerbitar i för att ta udden av syran.

Nu var det inte roligt längre.

– Den här Mickelmässan, håller på att ta kål på mig, klagade Mirjam.

– Vad är du för en vekling, sa Ella, men klappade kamraten på axeln i samförstånd.

Just i den stunden hördes röster.

– Vad sjutton, sa Mirjam och rusade till det flugprickiga fönstret och tittade ut.

Där ute kom två medelålders män kånkande på en låda som de bar mellan sig.

Vem i sällskapet som blev mest överraskad, damerna eller männen är inte svårt att gissa.

När damerna klev ut på trappan, ställde männen ner lådan och den ene tog av sig kepsen, medan den andre gjorde korstecknet.

– Vilken överraskning, lyckades kepsmannen klämma ur sig.

– Vilka är ni, sa den andre, som fortfarande höll armen kvar i sista delen av korstecknet.

– Vi kommer med både dynamit och proviant … för att torrlägga nästa mosse, sa kepsmannen som såg riktigt charmig ut.

– Tack och lov, svarade damerna unisont.

© Ingbritt Wik