Midsommaraftonsfirande med besked

Ronja var inte på något vidare bra midsommarhumör. Hon hade just precis börjat sin semester och det var snart midsommar och hon hade ingen aning om vad hon skulle kunna hitta på i sin ensamhet. Det hade hänt för många tråkigheter under de senaste åren – för att hon skulle kunna slå sig ner i skuggan från parasollet – och njuta av en kaffekopp i sin underbara trädgård.

Hon ruskade lätt på axlarna och försökte jaga bort olustkänslan som lägrat sig över henne och lät blicken glida över den välskötta tomten. Det stora stenpartiet med damm och allt – var mycket tilltalande för ögat … – men den där bysten eller statyetten eller ”va hundan den kallades”. Den hade hon aldrig tyckt om. Den skämde hela planteringen, men det var ju Aron som absolut skulle ha den. Och han inköpte den för sina sparade slantar. Gräslig var den. Det var fem år sedan nu den kom på plats, men hon hade hatat den från allra första stund. ”Lilly”, kallade Aron den nakna statyn. Så gräsligt! – Lilly … Ja, så blev det namnet förstört!

Visst, hade Lilly en fin och välsvarvad kvinnlig figur, men vad hade en naken kvinnokropp att göra bland hennes vackra blommor? Skulle det absolut finnas något naket där, så kunde väl hon själv klä av sig en stund och ställa sig mitt i blomsterhavet. Så hade hon sagt till Aron, när han glad som en unge packade upp sitt nyförvärv. – Lilly!

– Ja, ja … Jag minns vad han svarade när jag erbjöd mig att vara staty … Så säger man banne mig inte. Inte om man har fått en bra uppfostran, och det tror jag att han har fått, sa Ronja och tog en slurk kaffe ur sin kopp.

Hon suckade och försjönk i tankar över den där statyn, som fortfarande stod där, trots att Aron var väck ur hennes liv sedan tre år tillbaka. – Statyn skulle också ha varit ute ur hennes liv och ur blomsterprakten, OM den inte hade varit alldeles för tung för henne att rubba. Skilsmässa blev det till sist mellan Ronja och Aron, men inte på grund av statyetten.

Skilsmässan hade inte tillkommit genom ”lång och varaktig söndring”. Nej, det var mer av akut typ, så att säga. Det var när Aron fick ögonen på sin nyansställde sekreterare, som allt rämnade – då glömde han både sin fru och statyn Lilly.

– Hm …hmm, sa Ronja och lade några veck i pannan och grunnade vidare på gamla oförrätter:

– Vilken olämplig tid Aron bad mig om skilsmässa! Här ska du få höra, Månsan, sa hon till katten som satt på den andra trädgårdsstolen. – Dagen efter vår tjugofemåriga bröllopsdag var det, förstår du Månsan. Aron ville bli fri, sa han … fri… Han hade nog tappat förståndet. Det är inte möjligt till annat. Han bar sig sannerligen lustigt åt under de senaste åren. Mmm.…

Ronja tog ett bett av en kaka och svalde ner med en ny klunk av kaffet och strök på katten.

– Varför firade vi överhuvudtaget bröllopsdagen? Om han ändå tänkte gå sin egen väg i fortsättningen? – varför ordnade vi med en fest-middag? – Vi …???  … det var jag, rättade hon sig.

Månsan såg på sin matte med smalnande ögon, som om hon uppriktigt deltog i Ronjas alla eländen.

– Oh! Den där förhatliga statyn! – Jag ska spotta på den nästa gång jag rensar ogräs där borta. Kanske kan jag ta släggan och slå sönder den i mindre bitar, så den går ner i soptunnan …? Annars får jag dras med den i resten av mitt liv och det vill jag absolut inte. – Väck ska den till varje pris!

Månsan sträckte på sig, hoppade ner och strök sig mot Ronjas ben. Katten uppskattade att Ronja pratade och ville visa sin tacksamhet genom att spinna och vara extra gosig.

Ronja såg upp mot himlen och undrade hur vädret skulle bli den närmaste tiden. Nu sken eftermiddagssolen från klar himmel och hon flyttade blicken sakta från det blå himmelshavet och upp under taket på parasollet som hon köpte i går.

– En bra investering, du katt, sa hon. Vita plastmöbler är ju hopplöst. Solen reflekteras mot det vita så man knappt kan se upp, men nu – nu kan jag se både koppen och brödfatet, utan att bli bländad och jag kan se dig också, sa hon och strök på Månsan som hoppat upp i knäet på sin pratsamma matte.

Så tog Ronja chokladbollen som hon egentligen inte behövde. – Hon blängde, som hastigast, bort mot den välformade Lilly och tog en rejäl tugga av chokladbakelsen. Tuggade och svalde och förtretade sig över den smärta statyn som hon tyckte flinade åt henne den här fina eftermiddagen.

– Kan man bli svartsjuk på en staty? – Det är nog inte statyn i sig, nej det är väl snarare den som Aron tänkte på, den där gången när han smekte statyn. – Inte tänkte han på mig då, inte – när han stod och höll om Lillys ena bröst och sedan lät handen vandra ner över … Ja, tänka sig … ända ner till skötet. Han följde kroppskonturerna så ömt och kärleksfullt, så jag önskade hett – där jag stod i vardagsrummet – att jag hade varit statyn. Hur han sedan tog bort handen, morsade på Lilly och avslutade det hela med att klappa henne på rumpan, precis som om Lilly varit levande … Den där löjliga vit-mulliga-staty-kvinnan. Inte klokt, morrade Ronja och skämdes över att det var på statyn hon blev mest förbannad och inte lika mycket på Arne.

***

Ronja väcktes ur sina minnen. Hon både hörde och såg hur en stor gul vägmaskin kom körande. En sådan där som ser nästan likadan ut både fram och bak. Att sådana kunde gå så fort som den här gjorde, det hade hon aldrig trott, men … Ja, så är det väl när den yngre generationen får tag i grejerna, tänkte hon och kunde inte ta blicken från fartvidundret.

– Men… – Oooj… oj! slapp det ur henne.

Nu var det väl något annat fel! Maskinen drog sig över på fel sida och den kom i rask takt rakt emot hennes hus.

– Herre Gud, katt! – Hur ska det här sluta? sa Ronja och reste sig upp ur stolen.

Tur att detta händer i ett ytterområde, hann hon tänka, här där trafiken är minimal, för nu körde maskinen hela tiden på fel sida, som om den inte alls gick att styra. – Hur kommer det att gå när den når den här skarpa kurvan vid mitt hus, där jag bor …? tänkte Ronja och var nästan på väg att lägga händerna för ansiktet, men hon ville ju se hur det skulle gå, så hon stod kvar i sin fastväxta position och höll andan.

Svaret kom utan dröjsmål: Med ett ljudligt brak och skrap plöjde sig maskinen över trottoaren och in över hennes nyplanterade tujahäck och vidare mot huset, men rammade som väl var inte husgaveln. Den missade husknuten med tre hela meter. – Fortsatte in i trädgården, rakt över stenpartiet och stannade vid dammen. Den där stora skopan som varit uppfälld hela tiden rasade ner i samma stund som åbäket stannade.

PANG och gnissel… hördes när den stora skopan föll ner, rakt över statyn ”Lilly”. – Arons älskade Lilly … där fick den mer än den tålde. – Ha, haa! – Där rullade både bröst och höfter iväg i helt annorlunda dimensioner än de hade haft från början, när Aron packade upp stackars Lilly.

– Ja, Gud bevare mig, väl … Det var då i alla fall någon nytta den där maskinen åstadkom, sa Ronja högt, innan hon hade fattat vidden av vad som egentligen hade hänt.

Ut ur den gula maskinen klev en man och Ronja anföll honom direkt med sina okväden:

– Hur i Herrans namn kör ni, människa?! Sån´t folk som ni borde inte få finnas på vägarna! – Vems körkort har du lånat?

– Ursäkta frun, men jag …

– Ursäkta …, härmade Ronja och skakade på huvudet. Tror du att det räcker, när du sånär som plöjt ner hela min trädgård, trätte hon halvhysteriskt – och mer eller mindre chockad och omskakad av händelsen.

– Nej, nej inte tror … Jag somnade och…

– Jaha, det kan jag just tänka mig! Snyggt – SOMNA! …mitt på ljusan dag! Ja, ni ungdomar borde hålla er inne om nätterna och sova, istället för att rumla runt som ni gör, hojtade Ronja i sitt skärrade tillstånd och gav sig iväg bort till det gula muskedundret som stod lite på sned i planteringen.

Det var kanske inte så konstigt att Ronja blivit chockad, för hon hade ju med nöd och näppe sluppit att få huset rammat av den väldiga besten.

– Snälla, snälla frun, försök förstå att detta var en olyckshändelse, jag gjorde det inte med flit och jag är ingen ungdom. Jag är i raskt takt på väg mot pensionen.

Vid de orden tvärstannade Ronja i steget och vände sig om och tittade på mannen som stod mitt i stenpartiet och höll sig om pannan. – Jo, sannerligen han var i hennes egen ålder. Det såg hon ju nu. Om hon bara tillät sig att se … Men hon hade bara tittat på förödelsen som den stora maskinen ställt till med och tagit för givet att det var en yngling som körde som en galning. Hon hade aldrig släppt in tanken på, att det händelsevis kunde vara på något annat sätt. 

– Jaae, jaha, ja … Du säger det, du …! Att du är på väg mot…, men du blöder ju! Har du skadat dig?

Nu först såg Ronja mannen med helt andra ögon. Han var blodig i hela ansiktet och även på händerna och overallen …

– Oh! – Kors! – Hur är det fatt? Nu blev Ronja både tillmötesgående och medkännande.

– Nej, då! Det är ingen fara med mig. Jag vaknade upp innan det tog tvärstopp, men inte i tid för att undvika att köra in i din trädgård, tråkigt nog.

Nu vaknade även Ronja upp ur sitt chockade tillstånd. Bäst att se efter hur illa det är med honom, tänkte hon och hörde sig för om jacket i pannan, hur det hade uppkommit och hur han egentligen mådde. Hon räckte fram handen till mannen och ledde honom ut ur rabatten och bad honom sätta sig på en trädgårdsstol, medan hon såg över hans skador och ömkade honom med suckar och små kvinnliga jämmerljud. Det skulle verkligen inte kännas trevligt om han ramlade ihop och dog här hos henne.

Efter en del resonerande kom de överens om att det nog inte var någon större fara med honom. Slaget var lindrigt och såret ganska ytligt. Det slutade blöda ganska snart. Ronja gjorde rent såret och satte på ett litet förband.

– Du kom ju lagom till kaffet, skämtade Ronja när hon samlat sig. Jag hann själv aldrig ta påtår, så det finns kaffe kvar i Tv-kannan, och det tänker jag bjuda dig på nu, samtidigt som jag tar min påtår, sa hon och gjorde en gest mot trädgårdsbordet. – Varsågod!

– Ja, det tackar jag för. – Kanske jag skulle presentera mig också. Ove Lämgren heter jag.

Han berättade att han hade arbetat sedan klockan fem på morgonen, utan rast för mat eller vila. Han hade tagit sin arbetskamrats arbetspass efter sitt eget. Det var ont om folk, så här i början av semesterperioden.

– Du får ursäkta mig för att jag brast ut på det där viset, sa Ronja generat, men …

– Jo, men jag förstår! Jag ser ju själv vidden av förödelsen och säger inget om att du blev arg. Hur jag ska kunna ersätta dig för allt det här, blir väl svårt. Det som jag antar blir helt omöjligt att ersätta, det är väl i alla fall den där statyn där borta vid dammen. Den som det knappt finns något kvar av nu. Är den försäkrad?

– Försäkrad …? Den … Statyn eller …?

Ja, jag menar … så det kanske skulle gå att få ut rätt värde för den – för jag har inte…

– Nu började Ronja skratta. Den … Att den blev krossad, det var väl det enda du gjorde, som var bra …!

Nu förstod inte Ove vad hon menade, utan satt helt tyst och bara funderade.

– Men det som grämer mig, det är tujorna som jag köpt för 49 kronor styck och jag tror du har mejat ner fem, sex stycken. Dem vill jag ha ersättning för.

Då var det Ove som började skratta, för nu släppte hans ängslan, över hur den här historien skulle kunna klaras upp.

***

Ove körde bort maskinen ur Ronjas trädgård, han backade ut ur planteringen … Faktiskt samma väg som han kom. Han lovade återkomma nästa dag för att ta sig an skadorna som blivit. Han var änkeman och hade sålt sitt hus med den stora trädgården. Egen trädgård gick inte att hinna med samtidigt som han hade sitt yrkesarbete. Många gånger hade han ångrat att han sålt rasket och köpt sig en steril hyresvåning, där han enbart vantrivdes.

Ove beviljades hastigt semester för att ordna upp det som han ställt till. Så dagen därpå kom han hem till Ronja med sex nyinköpta tujor, som han ställde ner vid Ronjas trapp och ringde på dörrklockans vita knapp.

De hade kommit överens om att hjälpas åt att reparera skadorna och i dag skulle de plantera tujorna. När Ronja öppnade dörren, talade hon om för Ove att han kunde börja i förväg, medan hon klädde om till trädgårdskläder.

– Redskapen finns i boden, där borta, och dörren är öppen, sa hon och prövade ett leende mot den lite försagde Ove.

Allra först ska vi börja med att ta hand om Lilly, sa Ronja när hon kom ut, jeansklädd och med en färggrann scarf om håret.

– Lilly …? Vem är det? undrade Ove och såg sig om.

– Den här damen! Det här är Lilly det, sa Ronja och gjorde en gest över den krossade statyn. Det är den här damen vi ska hjälpas åt med, fortsatte hon och slängde ner två svarta sopsäckar på platsen där statyn hade stått.

Nu gällde det att plocka samman delarna och det skulle de hjälpas åt med, förklarade hon.

– Oj, då! sa Ove, här har du en axel och ett nästan oskadat bröst!

Han räckte delarna till Ronja som var i färd med att trycka ner en bit av en stor skinka i den ena säcken.

– Lägg det i den andra säcken, stönade Ronja, och böjde sig ner efter en bit av Lillys mage, där naveln fortfarande var helt intakt.

– Vad är det här? undrade Ove och höll upp en bit av Lillys stjärtament.

– Tack! sa Ronja och slängde ner resterna i säcken. Så där höll de på till dess Lillys alla delar fanns i två svarta sopsäckar som förpassades till Oves bil och Ronja följde med Ove. För nu ville hon vara med och åse när Lilly förpassades till soptippen. Där lades Lilly i en sopcontainer för återvinning.

Ronja kunde inte undgå att dra på munnen när Ove sa:

– Undrar vad för staty Lilly blir till härnäst? – I sin reinkarnerade form, menar jag – återvinning eller reinkarnation är väl inemot samma sak.

– Tyst! Häda Icke! sa Ronja och gav Ove en varm blick.

***

Ronja och Ove hjälptes åt att grävde upp trasiga plantor, både med och utan rötter och antecknade vad växterna hette som hade fått stryka på foten för den stora maskinen. Lade sedan tillbaks stenhällar och trappsteg i den ordning som de legat en gång i begynnelsen. Det var inte ett jobb som gjordes på en dag. Oh, nej! – Ove gjorde grovjobbet och Ronja lade stenarna i den ordning de skulle ligga.

Det gick förvånansvärt bra att arbeta tillsammans. Det tyckte de båda två. Ove skämtade om att de borde ta jobb inom Parkförvaltningen nästa år.

Ronja lagade middag till dem båda och sedan unnade de sig lyxen, att åka till Sandåsens badplats och ta sig ett dopp innan de högg in på eftermiddagens arbete, med förnyade krafter.

På fjärde dagen, alltså dagen före midsommarafton förkunnade Ronja att nu var det nästan klart.

– Den här veckan har varit bättre än en Mallorcasemester för mig: Bra väder, trevlig sysselsättning och en underbar arbetskamrat, har jag haft. Jag måste säga att den här vurpan som du gjorde i min trädgård, Ove – den har förändrat hela mitt liv. Nu tycker jag att vi avslutar vårt teamwork, med att åka till plantskolan och inhandla de där växterna som ska planteras där de gamla har suttit.

***

Det var inte svårt att hitta bra plantor. Sorteringen var god så här före midsommarhelgen. Så den sysslan var de ganska snart färdiga med och då föreslog Ove att de skulle se sig om bland det övriga utbudet av trädgårdsattiraljer. Det fanns både statyer och vattenfall och mycket annat att pryda trädgårdarna med. Ove hade skämtsamt sagt:

– Ska jag köpa dig någon annan staty i stället för Lilly?

– Nä-gu-bevare-mä! Inga fler statyer i min plantering. Aldrig på tiden!

– Då ska du få en annan sak, sa Ove. Häng med, så styrde han kosan bort mot fruktträden. Den här, sa han och ruskade lätt på en gren tillhörande ett eldrött träd. En sådan planta finns undanställt till dig, Ronja. Det är ett Paradisäppelträd! Och det vill jag ge till dig, efter den här veckan, för jag tycker att det ska finnas något på den platsen där Lilly stod.

– Åh, tack!  – Så fint det ska bli vid dammen med ett eldrött Paradisträd. Ronja log mot Ove och lade sin hand över hans där han stod och höll om en kvist från paradisträdet.

De såg på varandra som nyförälskade ungdomar. – Några ungdomar var de dock inte, och förälskelsen kunde de inte dölja, vare sig för varandra eller för omgivningen.

***

Midsommaraftonen började med morgonkaffe på altanen. Göken gol och Ove läste tidningen, och lite senare borstade Ronja färskpotatisen vid trädgårdspumpen och Ove dukade bordet, med utsikt över det nyplanterade Paradisträdet.

Det smakade utmärkt med färskpotatis och sill. Mycket gräddfil och massor av dill och gräslök. Hembrygd äpplevin.  Jordgubbar med grädde till efterrätt.

Soft musik hördes från den öppna altandörren och Ronja garnerade en tårta till eftermiddagskaffet. Under tiden drog Ove fram den gamla rostiga grillen, för att ställa den i ordning för grillning lite senare på kvällen.

– Jag ska mura en fin trädgårdsgrill av kullerstenar, sa Ove och lade armen om Ronja där hon stod och såg bort mot Paradisträdet med helt andra känslor, än när hon stått och tittat på Lilly.

Hon log och kröp in i Oves famn.

***

Epilog

Ove sålde sin lyxiga våning och paret åkte på en utlandssemester. De förlovade sig på Filipinerna och återkom till Sverige, glada och lyckliga. – Nu skulle de samsas och bli sambor i Ronjas villa, som Ove skulle utöka med en joddlarbalkong och ett rasande fint uterum, där de kunde sitta till sent inpå hösten och njuta av stenpartiet och Paradisäppelträdet som nu stod precis där som Lilly stått. 

Ronja gick som på små moln, för Ove var den mannen som hon hade väntat på i hela sitt liv. Det förstod hon bättre för varje morgon, som hon vaknade bredvid den här snarkande mannen som hon älskade av hela sitt hjärta.

Tänk att det skulle behövas en smärre olycka för

 att de skulle träffas. Dumt bara att Ronjas allra första ord till Ove skulle bli en rad okvädingsord. Det grämde henne allt som oftast. Men när det någon gång kom på tal, brukade Ove bara rufsa om hennes hår och säga: Dumbom. Nu pratar vi inte mer om det!

© Ingbritt Wik