Möte på kyrkogården

Den här dagen kände Alma sig onödigt ålderstigen. Men det berodde kanske på att hon väntade på en höftledsoperation. Hon hade färdats med en länsbuss från staden ut till det lilla samhället Broby, där hon en gång växte upp. Klivit av vid busskuren som låg nära kyrkan och promenerat den lilla biten fram till den vita kyrkan. Inkommen på grusgången hörde hon hur orgelns toner dånade ut i grönskan, och överröstade definitivt fåglalåten, som borde vara i sitt esse denna fina försommardag. Några vita vaddliknande moln skred majestätiskt över himlapällen i riktning mot västerskogens mörka grantoppar.

Kyrkans svartmålade portar stod öppna. Alma gick uppför stentrappan med tunga steg, stödd på sina kryckor. Kantorn var tydligen i färd med att öva inför nästkommande gudstjänst, förstod hon när hon mötte orgelbruset. Orgeln var placerad som sig bör på läktaren, så hon kunde osedd gå in i kyrkan.

Den där speciella kyrklukten slog emot henne, när hon steg in i vapenhuset, och minnen från konfirmationen sköljde över henne. Dop och vigslar likaså. Men allt det där var för väldigt längesedan. Då hade hon varit ung, frisk och stark. Nu var hon ingetdera. En äldre dam, eller gammal gumma om man så vill. Änka med vuxna utflugna barn. En känsla av ensamhet lägrade sig, när hon tänkte på att nu var hon alldeles ensam.

***

Oj…! – Det var då förfärligt så långt det var fram till koret idag. Sträckan kändes nästan milslång, tyckte Alma. För femtio år sedan hade hon gått på den långa mörkröda mattan, som låg mellan bänkraderna, och som löpte ända fram till koret. Då hade vandringen inte alls känts betungande. Fast då hade hon haft Olov vid sin sida. Nu gick hon ensam och stödd på två kryckor. Det blev skillnad det. Orgelns toner brusade då som nu, fast den gången för femtio år sedan hade det varit bröllopsmarschen som ljudit i kyrkan.

Alma kände vemodet stiga inom sig. Vart hade alla de där fina åren tagit vägen? De där åren när man var mitt uppe i livet.

Framkommen till målet, suckade hon och ställde kryckkäpparna ifrån sig mot bönpallen, och satte sig på en stol som stod bredvid dopfunten. Hon log åt att någon placerat en stol just där. Precis som om hon var väntad.

Hon lät blicken svepa över predikstolen, som hängde som en stor starholk på väggen. Sedan lät hon blicken gå bort till altaret och Jesusstatyn som stod mitt på den vita duken som var draperad över bordet. Hon tyckte att Jesus hade ett bekymrat drag i ansiktet. Inte att undra på förresten, så mycket ondska som det fanns i världen. Eller var det kanske bara hon som inbillade sig att han såg bekymrad ut?

***

Vad som fått Alma att vilja återse den gamla kyrkan, visste hon inte. Det var bara en längtan hon haft de senaste åren.

– Nej, här kan jag inte sitta resten av dagen, sa hon viskande där hon satt bredvid dopfunten och lyssnade till än den ena psalmen, än den andra.

När kantorn övergick till att öva preludium och obegripliga och icke njutbara koraler, reste sig Alma upp. Böjde knä mot Jesusstatyn och stakade sig tillbaka ner genom mittgången. Utkommen på kyrktrappan, fick hon lov att kisa mot sommarsolen efter att ha varit inne i den mörka kyrkan så länge.

En koltrasthona kom och satte sig alldeles framför Almas fötter, just som hon skulle börja gå nerför trappan. Fågeln hoppade ner ett par trappsteg när Alma började gå. Så flög den en bit åt det hållet som hon ämnade gå. Hon ville ta ett varv över den gamla kyrkogården. Men fågeln var hela tiden en bit före henne. Till sist blev det på det viset att Alma följde fågeln i stället för tvärt om. Men när de kommit så långt så Alma fick se en äldre man stå böjd vid en grav för att plantera, ville hon helst gå åt ett annat håll. Men koltrasthonan flaxade ivrigt vidare och mellanlandade på gravstenarna. Till sist var Alma och fågeln ganska nära mannen. När koltrasten oförvägen flög iväg och slog sig ner alldeles intill den graven som mannen planterade vid, och dessutom började drilla ett par vackra strofer, tyckte Alma att det var konstigt. Det tyckte tydligen även mannen, som reste sig upp och släppte sitt grävredskap för att iaktta fågeln. Alma mötte mannens smått förvånade blick när denne sa:

– Är det din fågel?

– Min…? – Nä… den bara kom som från ingenstans.

– Den verkar så tam, jag trodde…

Där avbröt mannen sig.

Alma tog ett par steg närmare mannen och lutade sig lite bekvämt på kryckorna medan de samtalade.

– Är det din hustru som…

   Längre än dit hann inte Alma.

– Nä, det är mina föräldrars grav som jag försöker få lite fason på, sa han och strök undan en grånad pannlugg.

Mannen förklarade snabbt att han varit sjöman ända tills för några år sedan. Och att han av egen fri vilja valt att leva singel och obunden. Hon fick veta att nu ångrade han sig. Tillbaka i Sverige igen utan barn eller hustru och utan ett dagligt arbete att ta tag i blev tillvaron otroligt trist. Ensamt och meningslöst, tyckte han att livet blivit.

– Kanske är det dags att presentera sig. Ernst Gran heter jag, sa han, och ett blygt leende letade sig fram i hans skäggprydda ansikte.

Han nickade åt Alma, för ta i hand kunde han inte eftersom han hade jord på händerna efter planteringen.

Medan han samlade ihop trädgårdsredskapen förklarade han för Alma att han också var född och uppvuxen i den här socknen. Men tillade att han precis som hon bodde i en helt annan kommun. Därför hade han tagit med sig en kaffekorg som stod kvar i bilen.

– Kanske kan jag få bjuda dig på kyrkkaffe för här ute på vischan finns det inga caféer.

– Oh, jaa… – Tack gärna. Det skulle smaka bra, sa Alma och kände att hon var både hungrig och kaffesugen.

De följdes åt till parkeringen och Ernst lyfte ut en välfylld kaffekorg ur bilen.

– Inte hade jag en tanke på att jag skulle kunna få avnjuta kaffet i trevligt damsällskap. Men där ser man så lite man vet om framtiden, sa han och förklarade för Alma att borta vid de där cypresserna stod det en trädgårdsmöbel, som bara väntade på att de skulle duka upp korgens innehåll.

– Vi har fågeln att tacka för att vi träffades, sa Alma. Den dök upp redan på kyrktrappan och sedan var det bara för mig att följa den, ända fram till dig.

Ernst log igen.

– Mycket märkligt, sa han och en tår blänkte i ögonvrån.

Kanske en tår av lycka och förhoppning om framtiden. Var kanske deras ensamhet slut i och med den här vackra försommardagen.

© Ingbritt Wik