Mysteriet med vattenskadan

Samtalsämnet på jobbet den här fredagseftermiddagen hade varit det stora tågrånet på fyrtiotalet. Det där rånet då banditerna kom över en mängd guldtackor. Fortfarande var rånet ouppklarat och utan minsta spår i rätt riktning. Såvitt man visste, var utredningen nedlagd sedan flera decennier. Anledningen till detta delikata samtalsämne var att Kent Olesen hade sagt, att nu när han skulle permitteras, fick han väl ge sig ut och råna någon bank för att klara sin ekonomi. Där hakade några andra arbetskamrater på och diskussionen gick vidare.

Det var tre karlar som skulle permitteras vid det här tillfället. Gunnar Eliasson var äldst och så var det Mats Holmström som var jämngammal med Kent Olesen. Alltså i fyrtioårsåldern. Gunnar som slutade jobbet med ett skapligt avgångsvederlag, var nöjd med att överlämna sin plats till yngre förmågor. Han hade gjort sitt, ansåg han.

”För min del måste jag säga, att jag har fått nog av att passa tider och krusa för överordnade. Det ska bli skönt att bli sin egen. Att själv få bestämma när man ska börja dagen, men även gå hem när man känner för det. Framför allt att ha möjlighet att utföra arbetet på det sätt som man själv anser vara bästa sättet. Det är något som jag har längtat efter länge”, sa Gunnar och drog av sig overallen för att gå in i den varma bastun, men blev stående kvar i omklädningsrummet, för att höra vad Mats hade att säga.

Mats, som höll på att byta skor vid sitt skåp, mumlade om att för Kents del var det inte så besvärligt att bli utan jobb. Han hade ju en snickarutbildning i botten. Det var värre för honom själv, menade han, och slängde in sin keps på skåphyllan och svor till över att han snart skulle vara arbetslös.

”Jo, men tänk dig, det är så lagom underbart, att klänga på halkiga byggnadsställningar på ett bygge när det är så kallt så man nästan förfryser sig”, svarade Kent. ”Eller när det regnar och blåser småspik. Då finns det bättre jobb. Det vågar jag påstå. Jobb som inte sliter så hårt på kroppen.”

”Du har nog rätt i det, men du kan kanske få lite mer privata jobb, som till exempel renoveringar”, fortsatte Mats. ”Du sitter inte i sjön som vad en annan gör, som inte har någon annan utbildning att falla tillbaka på. Och jag som har både fru och ungar. Nu kommer vindarna att blåsa hårt och snålt innan man får tag på något annat kneg.” 

Då bröt Gunnar in i samtalet och uttalade sig om ett renoveringsprojekt som han hade hört talas om. Visserligen var det långt uppe i Gästrikland. Han själv hade varit erbjuden att renovera ett hus där, nu när han skulle friställas, men han hade tackat nej, när han blev klar över arbetets omfattning.

”Kanske den renoveringen skulle vara något för dig, Kent? Du som är ung och oförvägen. Framför allt …, har du ingen familj att ta hänsyn till. Du kan få namnet på den som äger kåken, jag har adressen hemma.”

Kent strök pannluggen ur ögonen och såg på arbetskamraten.

”Kanske det vore något … – Vill du vara hygglig och maila adressen till mig, så kan jag ta mig en titt på objektet”, svarade Kent.

”Visst, det kan jag göra.”

Kent som inte hade någon familj, skulle friställas först av de här tre karlarna. Han kunde få gå omgående, om det var så att han hade något annat arbete på gång, hade chefen sagt och bett honom tänka över saken och höra av sig.

Gunnar hakade på igen:

”Jag kanske borde förbereda dig på en grej … det var en vattenskada i det här renoveringsobjektet. – Jonte, en kompis till mig, var den som först fick erbjudandet om att renovera hela skiten. Men han tackade nej, förstår du. Huset har stått öde i många år, så han var lite rädd för att det skulle innebära för mycket arbete. Fast det där med vattenskadan behöver åtgärdas snarast, det förkunnade husägaren. – Om du är intresserad, så är jobbet ditt, Kent!”

”Jaså, är det så illa så det blivit vattenskador, sådant kan bli både dyrt och svårt att åtgärda. Är det något rör som brustit?” undrade Kent.

Gunnar ruskade på huvudet och tillade:

”Nej, det är värre än så … Taket som gått läck. Det har nog stått sådär något år, om inte jag fattade fel. Det var en annan klåpare som lovade fixa vattenskadan, men han var så spökrädd, så han avbröt jobbet innan han ens börjat.”

Gunnar, blinkade åt Kent och skrattade till.

”Spööökar … Skämtar du?”

”Nej, faktiskt inte. Jag skämtar inte om så allvarliga saker som spökerier. Det påstås faktiskt att det spökar, på riktigt, i det där huset. Någon som går igen! Det sägs att det var en kuf, som slog ihjäl sin fru i den där kåken för en del år sedan. Så det är kanske inget för en räddhågsen, fast du behöver väl inte bo där medan du renoverar. Det finns väl pensionat.”

”Skrock”, sa Kent och ryckte på axlarna samtidigt som han gjorde en grimas. ”Jag tror inte på sånt där trams. – Spööken, hööö …”

”Neej, jag vet din inställning till det övernaturliga. – Det var därför jag kom att tänka på att det kunde vara ett tillfälle för dig att tjäna en hacka.”

 

 

***

 

När Kent drog igång sin dator några dagar senare, hade han ett mail från Gunnar. Karmraten hade sänt både telefonnummer och adress till den som ägde renoveringsobjektet. Kent skulle ringa och höra efter om han kunde få börja renoveringen av det där huset, så snart han gjort sista dagen på den nuvarande arbetsplatsen.

Av Gunnar fick Kent veta att den som ägde huset, var en kille som sysslade med både uthyrning och försäljning av hus. Han köpte upp billiga hus, och renoverade om det behövdes. Sedan hyrde han ut till höga priser eller sålde dem med hygglig vinst.

Så där nära östkusten var husen ganska eftertraktade även om de låg långt norr ut. Kent själv skulle ha god lust att köpa sig ett renoveringsobjekt och bosätta sig på landet. Det måste vara bättre att bo mitt i naturen, istället för att sitta inklämd i ett hyresgetto som vad han gjorde nu. Att komma bort från avgaser och stadsbuller skulle vara skönt. Kent hade haft det motigt en längre tid. Han var i stort behov av att få koppla av och ta igen sig och göra något helt annat ett tag. Han såg fram emot det här renoveringsjobbet.

Tråkigheterna hade börjat för två år sedan, när Sonja bröt förlovningen, för att hon snubblat över en ny mansgestalt. Sedan dog föräldrarna i en olycka. Syskon hade han inga, så han kände sig ganska ensam och nu miste han jobbet också. Vad skulle han leva av då, om han tackade nej till det här renoveringsobjektet?

Jag kan tacka min skapare för att jag har så bussiga arbetskamrater. – Nu kanske jag har hittat både jobb och en ny bostad … Om utifall jag köper kåken, tänkte Kent.

”Men jag ska givetvis ta mig en rejäl titt på huset först, så jag inte köper grisen i säcken”, sa han för sig själv.

 

***

 

Så kom den dagen när firman lät gubbarna göra sin sista dag på firman. Det var inte någon speciellt skojig dag, för det ryktades om att ännu fler skulle bli tvungna att gå innan årets slut. Nu var Kent arbetslös. Lika fri som fågeln och nu skulle han titta på det där renoveringsobjektet i Gästrikland. På sätt och vis var det bra, att han inte hade några rötter i Småland. Om han skulle trivas där uppe i norr kunde han kanske köpa ett hus och bli norrlänning för gott. Det fanns inget som band honom i södra delen av landet.

Kent kom överens med husägaren och fick nyckel till renoveringsobjektet. Han skulle åka uppåt landet redan på måndag morgon. Hans första dag som arbetslös.

Bilen var relativt ny. Det kändes skönt att lägga mil efter mil bakom sig och lyssna till bilradions musik. Han hade fyllt ett USB:minne med bra låtar, så nu hade han njutbara toner att lyssna till.

Bilen var fulltankad, oljan kollad och lufttrycket i däcken var okej. Det kändes skönt att se landskapets olika skiftningar mellan täta skogspartier och långsträckta öppna fält. Åkrar med massor av vita höbalar. Det var snart höst och färgerna började skifta i gult och orange.

På en del ställen gick det kossor och betade, men allt fler bönder drev sitt jordbruk kreaturslöst nu för tiden. Det var lätt att förstå den saken enbart av det faktum att det var på färre ställen man kunde se betande kreatur. Kent visste att många bönder enbart odlade grödor och kreatursfoder. Fast på de ställen där det fanns djur fanns det desto fler. Allt var tvunget att bära sig och den som satsade på boskap och mjölkproduktion brukade ha ett stort bestånd med kor.

Kents tankar gick tillbaka till det där som Gunnar hade snackat om. De där spökena var nog bara en skröna. Men det där ryktet om att gubben slagit ihjäl kärringen sin – kunde givetvis vara sant. – Sånt händer dagligdags. – Men att någon osalig ande traskar runt i huset, det tror jag inte på …

Så där funderade Kent och ökade volymen på bilradion, som just då spelade ”Losing my religion.”

 

 

***

 

Sent om sider kom Kent fram till den enskilda vägen, som skulle leda fram till huset. Sista biten kantades av gammal, uppvuxen granskog. Stora klippblock stod som statyer här och var. Var det möjligen den här sträckan som kallades höga kusten? Och varför kallades den så …? Kanske det berodde på alla höga klippor som stod som stora stenväggar här och var.

Det hade varit uppförslut hela vägen, ända till dess han kom fram till korsvägen, där han skulle svänga höger. Skylten som fanns vid sidan av vägen var svår att läsa. En hemmagjord sak som stått i ur och skur lite för länge, för att den skulle vara läsbar från vägen. Kent stannade bilen, klev ur och gick fram till dikeskanten för att förvissa sig om vad det stod: ”Hökaråsen” var det målat med svart färg på en grånad plywoodskiva.

”Jahaa, men då är jag rätt i alla fall. Härifrån ska det vara två kilometer fram till huset, om jag inte missminner mig.”

Kent gick tillbaka till bilen, nollställde vägmätaren, så det gick att se när han kört de där två kilometrarna, som husägaren sagt att det skulle vara från korsningen.

Vägen var dåligt underhållen och han fick väja för en del stora stenar och djupa gropar.

”Den här vägen är sannerligen ingen autostrada”, sa han för sig själv och kryssade mellan ojämnheterna. ”Men då stämmer det med vad den där kisen sa. Han som gav mig nycklarna.”

När Kent till sist kom ut ur trollskogen, öppnade sig ett fint landskap mot havet. Perfekt för den som ville vara lite för sig själv, men ändå ha utsikt över himmel och hav. Långt där nere låg havet. – Kanske det är därför som det kallas höga kusten, filosoferade han. Härifrån gick det att se den trafik som eventuellt förekom till havs. Kanske kunde man höra måsars skri under soliga sommardagar, och även se havsörnar segla på uppvindarna.

Kent parkerade alldeles framför renoveringsobjektet. Verandan var överväxt att vildvin.

Han slog av motorn och klev ur, för att ta sig en titt på objektets utsida. – Huset såg verkligen ödsligt ut. Det var inte grått, utan hade en blandning av grånat trävirke och gammal gul, avflagnad färg. En murrig oklar patina. Övervåningen var helt oinredd, det visste han. Därför var båda gavlarna fönsterlösa gluggar, som var förfällda med fönsterlucker eller om det bara var fastspikade lämmar, som grånat med tiden. Det såg bedrövligt ut. Ett riktigt ruggigt hus.

 Kent klev runt huset. Småmuttrade och ruskade på huvudet. Det var förmodligen som Gunnar redan förberett honom på; mycket arbete. Kanske för mycket. Men tid, det hade han ju, och även ork. Samt en stark vilja som varit honom till mycken hjälp tidigare i livet.

”Inget att undra över att den här kåken kallas spökhus”, sa Kent och gjorde ytterligare en runda runt huset för att bedöma det utvändiga skicket.

Vildvinet och gullregnet tävlade om att klä in huset. Det var förmodligen denna eftersatthet i skötsel som gjorde, att det kändes lite kusligt på något oförklarligt sätt. Givetvis bidrog det enskilda läget till den lite vemodiga, melankoliska känslan som Kent hade känt när han klev ur bilen. I övrigt var läget helt underbart … Fantastiskt. Men ödsligt.

Konstigt att ett hus stod öde med ett så havsnära läge. Så nära havet var det inte ofta som man kunde hitta hus till salu. Han visste inte om huset var till salu. Han hade aldrig frågat ägaren.

Landsbygden skulle exploateras och givetvis även kusterna. Men här verkade det vara en fridfull plats. Inga sommar­residens i närheten, såvitt han kunde se. Fast arealen till det här huset var visst stor. Gick ända ner till havsviken hade han fått veta. Egen badplats är inte så dumt. Det skulle finnas en båt någonstans på landbacken, hade ägaren sagt. Kanske kunde han ta en roddtur någon dag. Lite sent på säsongen för ett dopp i havet.

Gullregnets grenar hängde ner över den mossbelupna plattgången som ledde fram till verandan. Kent fick huka sig och försöka hålla undan grenarna när han gick upp på trappan. Vildvinet hade till och med slängt iväg några långa lianliknande armar tvärs över ytterdörren.

”Här har det inte varit någon på besök på länge”, sa han lite förvånat.

Just som han skulle ta upp nyckeln för att låsa upp hörde han röster någonstans ifrån. Han backade några steg, så han kunde se ut över trädgården.

Från skogskanten kom ett yngre par kånkande på stora bärkorgar. Kent steg ner från verandan och gick dem till mötes. Vinkade och ropade hej åt dem när de kom inom hörhåll. Ungdomarna tvärstannade som om de sett spöken. Tjejen såg nästan ut som om hon tänkte vända om och springa sin kos. Vad var detta för konstigt folk, hann Kent tänka, men fann sig och frågade om de var från trakten. ”Jo-men-visst … Nog var de det alltid.”– ”Men i det där huset hade det aldrig funnits några andra väsen, än spöken, omtalade de på sin sjungande norrlandsdialekt.”

”Jag är i alla fall inget spöke, så kom fram och sätt er på verandan en stund”, sa Kent och började gå tillbaka till den överväxta uteplatsen. ”Ni får så gärna berätta för mig om de där spökena, för det låter intressant, fast jag personligen tror inte på spöken, ska jag kanske tillägga.”

”Du tänker väl inte bo i den där kåken?” sa tjejen som presenterat sig som Ellen.

”Njaa… Det hade jag faktiskt tänkt, men så blev klockan så mycket, så jag hyrde, för enkelhetens skull, ett rum på pensionatet nere i byn, så jag ska väl återvända dit framåt kvällen.”

”Kanske lika bra dä …”, sa killen vars namn var Ville.

”Det är meningen att jag ska renovera det här huset. Jag kom alldeles nyss, så jag vet inte hur omfattande skadorna är.”

”Jahaa på så vis”, sa Ville. ”Jag vet inte hur mycket man ska tro på gamla skrönor, men det påstås att det spökar. Det har jag faktiskt hört trovärdiga personer påstå, men …”

Där blev han avbruten av sin flickvän, mäster- bärplockerskan Ellen, som plockat fulla korgen med lingon den här dagen. Överst på sin korg hade hon några riktigt fina kantareller.

”Joo-men det sägs ju att han blev tokig, han … den där karln som bodde här för längesedan. Det sägs att han tog livet av käringen sin och spikade in henne under golvet. Inför begravningen lär han ska ha lagt lump i kistan. Därefter hade han farit till kyrkan och lämnat kistan utanför likboden dagen före jordfästningen.”

”Det låter hårresande”, höll Kent med om. ”Men man får väl tro att det inte ligger någon sanning i påståendet”.

”Några ungar hade inte paret, så gubben blev ju helt ensam när han tagit livet av frun. Arvsberättigade släktingar, av något slag, fanns inte heller”, tillade Ellen.

”Det pratas”, sa Ville, ”och det blir väl lite extra pålagt för varje gång historien dras, kanske, men många är det som säger att de hört att någon spikar här inne i huset och då har kåken stått öde hur länge som helst …”

”Den som var här för ett år sedan …, det kom en kille hit, en som skulle laga taket, men han for härifrån som ett nervvrak. Han hann inte ens börja reparera, för spöket jagade fullkomligen iväg honom”, sa Ellen med vitt uppspärrade ögon.

”De sista två hyresgästerna, innan taket började läcka, menar jag. De blev ju tvungna att flytta, för de hade hört eller om de även sett spöken”, hakade Ville på Ellens berättelse. ”Hyresgästerna påstod att det inte gick att bo i den här stugan.” 

”Det låter verkligen ruggigt”, sa Kent och en ofrivillig rysning gick genom hans kropp.

Han tyckte att det drog kallt åt ryggen. Inbillning hann han tänka, innan han tog ett extra djupt andetag för att försöka skämta bort ungdomarnas berättelse.

 

***

 

Fönsterrutorna var vitaktiga och helt utan glans, som de blir när glaset inte blivit putsade på mycket länge. Med andra ord: Huset såg förfallet ut. Det var tråkigt. Av ägaren hade Kent fått veta att det var ett rejält timmerhus. Men mycket gammalt. Synd på en så präktig byggnad, att den skulle stå till ingen nytta och bli förstörd. Skattad åt förgängelsen.

Nyckeln som Kent fått passade och han reglade upp dörren. Ryckte av några vinrankor så det gick att öppna den.

Väl inkommen i den fönsterlösa farstun, möttes han av den bekanta ödehuslukten. En kvalmig lukt, som påminde om både mossa, spisrök och gammalt trä. Lite saltaktig lukt. Huset hade stått oanvänt något år, hade ägaren sagt.

Kent gjorde ett par djupa inandningar, men kände ingen mögellukt, så förhoppningsvis hade huset klarat sig från mögelangrepp. Han skulle undersöka saken noggrannare, bara han hade installerat sig. En vattenskada hade ägaren sagt, men han hade inte förklarat var den fanns eller hur omfattande den var.

Nå, det får jag ta reda på själv, tänkte Kent. Han skulle se sig om i huset.

”Dörren kan få stå öppen, det behöver verkligen vädras”, sa han högt och sköt upp dörren på vid gavel.

Aj, då! Taket i köket ser inte vidare roligt ut, tänkte han och stannade på tröskeln. Takpappen hängde ner som en trasig säck. Han vände om och öppnade dörren till vindstrappan. Gångjärnen jämrade sig illa, och trappan knarrade bedrövligt, nästan för varje steg han tog, när han gick uppför den. Spindelväv med döda flugor hängde här och var.

Väl uppe på vinden såg han sig om åt både höger och vänster. Utrymmet var fullt av allehanda bråte. Möbler, gamla skor och trasor till kläder. Allt låg huller om buller. En gammal barnvagn stod närmast trappan. Den verkade ha varit råttornas tillhåll, för det som låg överst var halvätna yllesockor, och något annat gjort av ullgarn, även det söndertuggat.

Just som han skulle lysa ner i barnvagnen, slocknade ficklampan. Han skakade till på den, och fick den åter att lysa. Han rullade undan barnvagnen och flyttade på en trave gamla fönsterbågar, så det gick att ta sig in på vinden. Just som han krängde sig in bakom en byrå, slog ytterdörren igen med en smäll. Det blåste inte, och något korsdrag kunde det inte vara. Men dörren där nere i farstun, hade tydligen farit igen. Det där med spöken … äsch!

”Nä, sådant tror jag inte på. Men det var ju en passande slump att dörren for igen utan anledning”, muttrade han och tog ytterligare ett steg in på vindsgolvets breda plank.

Hålet i taket var inte svårt att upptäcka. Säkert hade det varit dåligt länge. Både snö, regn och smältvatten hade försett huset med väta, under lång tid. Om det rådde inget tvivel.

Kent tog upp fickkniven och karvade lite i träet på den närmsta takstolen. Märkligt nog verkade inte virket vara ruttet. Det gamla sticktaket låg kvar under tegelpannorna. Han drog lite i de gamla takspånorna mitt över skadan. Blött var det, men verkade vara friskt.

”Märkligt!”

Han skulle ta bort en bit av det gamla sticktaket så skadan kunde torka upp. Men allra först skulle han undersöka takets utsida.

Han gick tillbaka ner genom den smala trappan.

”Så knepigt …”, sa han när han klev ut i farstun. Dörren … Hur i hell… Den är ju öppen … – Mmmen … Jag hörde ju hur den for igen alldeles nyss. Kan det ha varit …

Han stod still en stund, tog sig om hakan och skrattade till.

”Givetvis är det ungdomarna som försöker skrämma mig. Men se det går inte! Jag är ingen ynkrygg som tänker lägga benen på ryggen och lämna bygget för ett litet skämt. Skulle bli folkprat då …”

 

***

 

Med bestämda steg gick Kent bort mot uthuset, där det skulle finnas stegar och allehanda verktyg för renoveringen.

När han var uppe på taket såg han att det var en tegelpanna som gått sönder. Att byta några tegelpannor, var ingen stor reparation. Skadan på tegelpannorna, måste ha uppkommit genom våld. Något tungt som fallit ner på taket, men vad sjutton skulle det vara? Kanske någon hade trampat vårdslöst just där. Men inte gick man så långt ut på taket när man sotade skorstenen? En tegelpanna borde inte spricka på det viset av sig själv eller av snötyngd. Lite märkligt! Det liknar åverkan, tänkte han.

Kent skrev upp vad han behövde ha i materialväg och skulle åka in till närmsta bygghandel redan i morgon. Han hade ingen tid att förspilla på annat, för här uppe i obygden kände han ingen, så det fanns inget som kunde sinka honom.

Skadorna inomhus verkade inte så allvarliga, de heller, konstigt nog. Det var inte någon ny skada, det var åtminstone vad ägaren hade sagt. Han hade förberett Kent på att det kunde bli ganska omfattande. Kent hade karvat och hackat med kniven på flera ställen i kökstaket där han såg och kände att det var blött eller hade varit blött.

Han böjde sig ner efter hammaren och stötte några gånger med hammarskaftet på fläckarna i innertaket. Virket verkade förvånansvärt friskt.

Det skulle behövas en stor byggtork för att få det skadade virket torrt. Han skulle resonera med byggfirman, som lovat leverera materialet för renoveringen. Där hade de säkert någon byggtork som de kunde låna ut.

Golvet … hur var det med det? Kanske största skadan fanns där. Oturligt nog var det en skarv i korkmattan, rakt under takets vattenskada. Där hade vattnet tagit sig ner det syntes. Mattskarven hade bubblat sig, och brädgolvet under lyste fram. Det verkade vara ett rustikt golv av grova bräder. Synd om golvet skulle behöva brytas upp. Men trots allt var det bättre om vattnet runnit ner i trossbottnen, än om det skulle ha flutit ovanpå korkmattan ända bort till ytterväggen och sugits in i timret.

Kent stod oföretagsam och funderade: Tänk att vådan av att krokmattan hade en skarv just där, kunde ha det goda med sig att väggen kanske har klarat sig. Inget ont som inte har något gott med sig. På det här viset kan skadorna bli mycket mer begränsade.

Han hoppades verkligen att timmerväggen hade klarat sig undan vattnet. Skador i timmerstommen skulle vara illa. Hur det var med den saken skulle han snart få veta.

”Jag får rulla bort mattan, och se efter hur bräderna såg ut.”

Först vara han tvungen att hämta en större kniv, så det gick att skära loss mattan borta vid fönsterväggen. Med morakniven i högsta hugg gick han tillbaka in i köket för att skära efter kanten vid golvlisten. Just som han skulle sätta knivspetsen mot mattan, hejdade han sig.

”Här är det skuret redan”, sa han förvånat. – ”Ja-haa, mattan måste ha varit upptagen någon gång tidigare. Det var konstigt. Husägaren poängterade, att han inte hunnit göra något åt de här skadorna”, muttrade Kent där han stod på knä vid väggen.

Kent vek upp mattkanten och började rulla bort ena längden.

”Oj, så mycket spik det är i de här bräderna”, sa han för sig själv. ”Här måste golvet ha varit uppbrutet tidigare. Hur katten ska man få bort de här bräderna … Det är miljoner spik …”

Det var endast de två mittenbrädorna, som var så generöst spikade. Vad i all världens dagar var detta för snickarglädje, undrade Kent, när han var på väg ut till farstun efter kofoten som han ställt ifrån sig där.

Kent fick ta i rejält för att bända upp golvbräderna. Det gnisslade och skrek när han tvingade spikarna att släppa sitt grepp. När han äntligen lyckades få upp bräderna såg han till sin förvåning att det var en annan skiva som låg under brädgolvet. Vad var detta för fusklagning? Även den skivan var fastspikad med ett överskott av spik. Kent muttrade för sig själv. Detta var det märkvärdigaste han någonsin sett. Var det inte ett vanligt golv …, med en trossbotten fylld med sågspån eller annat material, som det brukade vara i gamla hus?

”Va, sjutton är det för en snickar-Pelle som har bott här?”

Just som Kent satte kofoten under ena kanten på skivan, så knackade det på dörren. Han stannade upp och lyssnade, för här väntade han verkligen inget besök. Han måste ha hört fel. Då knackade det igen, ganska hårt, faktiskt.

”Sablar …”, svor han. – ”Det är väl de där ungdomarna igen.”

Men nu skulle han säga till dem att sluta busa. Det var inte roligt längre, och han hade inte tid att leka. Han slängde ifrån sig kofoten och gick för att öppna. Han kände sig riktigt irriterad.

Kent slängde upp dörren så häftigt att han befarade att de som stod på trappan fick näsorna intryckte, men det kunde de ha, resonerade han.

”Hallååå …, halllååå …, kom fram!” hojtade Kent när han fick se att det inte fanns en kotte utanför. – ”Va, sjutton”, sa han och klev ut på gården. Men stannade för att lyssna.

Det borde höras när de springer, tänkte han, men allt var tyst, inte en kvist hördes knäckas.

”Var det inbillning i alla fall?” sa han och drog igen dörren och reglade. Inte för att han var rädd, men lite kymigt var det faktiskt.

Till sist lyckades han lossa skivan också. Han drog den åt sidan. Men vad i all sin dar? – Vad var detta? Någon hade gömt en massa paket under golvet, hur … – Nu gällde det att tänka, innan han gjorde ytterligare förfång på golvet. Han borde nog se efter vad det var för något i alla de där paketen. Han satte sig på huk och tog upp ett paket. Vände lite på det. Luktade på det, för han hade i minnet vad han hört sägas om det där hemska som hänt i stugan. Fast så kunde det väl ändå inte vara … En rysning drog genom hans kropp när han tänkte på det han hört.

Han vägde paketet i händerna, det var tungt. I formen liknade alla de där paketen små tegelstenar, men det kunde det inte vara? Inte likdelar heller … Eller? – Han rullade av gråpapperet som var omlindat i flera lager.

Han brast i skratt när han till sist höll en skinande guldblänkande tingest i händerna. Vem var det som skojade med honom på det här viset? Var det husägaren som lekte skattgömma med honom. – För på riktigt kunde det inte vara.

Men dessa klumpar liknade äkta guldtackor. Men hur i all… Vad skulle han göra nu?

Så dök det där stora tågrånet på fyrtiotalet upp i hans minne. Det som de pratat om på hans jobb… Men inte kunde det vara den skattgömman som han hittat, så långt efteråt?

Nu önskade Kent, mer än någonsin, att han inte varit singel. Eller att han åtminstone hade haft en bror som han kunnat resonera med. Vad brukar man göra i sådana här situationer? undrade han och rådbråkade sin hjärna. Sådana här upptäckter var inga vardagshändelser, som man fick lära sig hur man skulle hantera. Det stod i så fall bara i sagoböcker och där hade han inte stött på en enda likhet med det här fyndet.

Hur lockande det än var att behålla skatten för egen del, var det trots allt, säkrast att ta kontakt med polisen. Men allra först ville han prata med stugägaren. Han skulle inte tala om vad han funnit under golvet. Bara försöka ta reda på vem eller vilka som bott i huset under de senare åren. Om Kent talade om vad han hittat, fanns det säkert någon som kunde träda fram och påstå att fyndet tillhörde just honom eller henne …

Innan Kent vidtog några åtgärder, bestämde han sig för att ställa tillrätta golvet till ursprungligt skick. Åtminstone lägga tillbaka bräderna och korkmattan, så det inte såg uppbrutet ut.

Vem kunde vara ägare till det här guldet? Vem fick hittelönen i sådana här fall? Var det den nuvarande husägaren eller upphittaren? Vem skulle han kunna fråga?

 

***

 

Kent tog kontakt med den nuvarande husägaren Petrus Alm, och låtsades vara intresserad av att köpa och renovera stugan för egen del. Han passade på att forska lite i vilka som ägt huset.

Kent fick veta att Alm köpt huset av en familj, som i sin tur köpt det som dödsbo efter en bankir som inte haft några arvsberättiga släktingar. Familjen hade bott i huset ett tiotal år innan Alm köpte det. Alm berättade vidare att han efter köpet hyrde ut huset i befintligt skick till ett par olika familjer, men att hyresgästerna hade sagt upp sig efter kort tid. Båda familjerna påstod – oberoende av varandra – att det spökade.

”Huruvida det är den sanna orsaken till att de ville flytta, vet jag inte”, sa Alm. ”Bankiren hade inga arvingar. Han lär ska ha bott ensam i huset fram till sin död. Det pratas så mycket, så jag vill inte påstå att det är den sanna versionen du har fått höra av mig. Kolla lite med den bofasta befolkningen. De borde ju veta. Jag har aldrig bott där.”

”Det kanske vore en bra idé.”

”Meeen …”, sa Alm och drog på det. ”Folk säger att gubben blev lite lustig efter det att han blev ensam, den där bankiren, menar jag. Han åkte till jobbet och hem därifrån och visade sig knappt ute. I varje fall inte mer än nödvändigt. Bankiren levde och dog i huset. Många hade trott att huset redan stått öde i flera år, för så osynlig hade gubben varit.”

”Det där du sa om spökerierna, vad för slags spökerier var det?” undrade Kent.

”Vad jag fattade, så måste det ha rört sig om sådant som kallas Poltergeist … För de som jag hyrde ut till, hörde störande ljud på nätterna. Förresten även på dagtid hördes det visst oljud, vill jag minnas, att de sa. Någon som snickrade, påstod de. Det lät som om det var någon som hela tiden slog i spik”, återgav Alm av det han fått berättat för sig.

Kent kände hur han bleknade, vid tanken på alla spik, som han varit tvungen att dra ur för att få upp bräderna i köksgolvet.

”Den där bankiren, hurdan var han egentligen?” undrade Kent, men kände i samma stund, att det ville han knappt veta. Det räckte gott och väl med spökena, som slog i spik både natt och dag.

”Det är svårt för mig att sia om, för det är nog bra många år sedan som han levde, misstänker jag, och jag är ju inte från trakten”, tillade Alm. Men om du snackar med någon av de äldre som är grannar med den här gården, så kanske …”

Det var just det …, tänkte Kent.

Kent kände ett visst obehag efter att han tagit del av husets historia. Han var glad över att han kostat på sig ett rum på ett pensionat. Dumt att låta det rummet så utan att bli använt.  Han hade inte längre någon önskan om att övernatta fler gånger i det här spökhuset. Han hade närt en tanke, att bo på arbetsplatsen under tiden han reparerade. Bekvämt och billigt att bo och arbeta på samma ställe. Men det kändes inte längre lockande. Nu var han tacksam om han vågade vara i huset på dagtid och göra jobbet som han åtagit sig.

 

***

 

Polisen måste väl ha tystnadsplikt… – Inte för att Kent visste vad polisen skulle kunna göra, men någon var han tvungen att rådgöra med.

Kent började fundera över att åka in till polisstationen i Gävle och försöka få tag i en vettig person som han kunde resonera med. – Han var tvungen att bena ut hur han skulle göra med de där guldtackorna som låg under köksgolvet. 

Reparationerna som han åtagit sig att utföra, kunde inte vänta hur länge som helst. Som det var nu, hade alltsammans gått i stå. ”Det blev varken hackat eller malet”, som hans mor brukade säga när det inte blev vare sig det ena eller andra.

Den här guldkuppen var han tvungen att få klarhet i, så han kunde börja arbeta. Han ilsknade till och gormade i sin ensamhet:

”För böveln … Jag har inte bett om att bli indragen i någon guldkupp. Det verkar inte finnas något som har hört talas om att det finns guldtackor under köksgolvet i det här ödehuset. Så vem skulle bry sig om jag … faaaen …”

Han strök undan pannluggen innan han fortsatte sin enmansmonolog:

”Jag har blivit ombedd att fixa huset, men istället blir det rena deckaruppdraget.”

Han plockade ihop verktygen och lade dem i en hög i farstun.

”Så värst bra betalt för den här sketna renoveringen kommer jag inte att få, så jag kanske ska ta lagen i egna händer och behålla de här tackorna som en extra betalning för ett omsorgsfullt utfört jobb och som plåster på allt krångel guldet ställde till med”, mumlade han medan han plockade iordning efter sig.

Han stod en lång stund vid det skitiga köksfönstret och tittade ut på de höstfärgade träden och följde en motorbåt som stävade hemåt ute på havsviken. Kanske med dagens fiskefångst, eller om det möjligen var ett ”spökskepp”. På det här stället kan man säkert mista förståndet och se spöken mitt på ljusa dagen, tänkte han och kände sig både ensam och melankolisk.

Kent drog en djup suck och rätade på sin hopsjunkna kroppsställning och sa högt:

”Jag köper kåken och behåller guldet. Då kvittar det om jag är arbetslös. Jag har kosing så jag klarar mig livet ut och mer där till …

Sagt och gjort! Så får det bli! tänkte han och hämtade anoraken för nu skulle han ta sig en tur med den gamla ekan som låg välvd på land bredvid den förvridna martallen.

 

***

 

Kent vågade inte ha skatten gömd där under golvet hur länge som helst. Rätt som det var kunde den rättmätige tjuven dyka upp och göra anspråk på guldtackorna. – Vinden … Den där stora oinredda vinden … Det kanske var ett bättre ställe? – Det där fick han fundera lite över.

Det fanns några personer på trakten som kände till att Kent skulle renovera huset. Om någon annan än bankir Loman utnyttjat ödehuset till skattgömma, och gömt guldet under köksgolvet på senare tid. Då kunde givetvis den rövaren få reda på att Kent var i huset nu. Det skulle inte vara trevligt om det dök upp någon liga, som ville kräva tillbaka guldskatten.

Kent kände ett stort obehag. – Han var rent ut sagt rädd ibland. Så fort det knäppte i huset skvatt han till. Ofta lät det som om något gick på yttertrappan. Var det ungdomarna, eller var det någon annan person som ville se vad han höll på med, utan att själv bli sedd, eller var det …? – Det fanns aldrig någon på trappan när han gick för att se efter.

Nej, det där med spöken fick han inte börja tro på, för då var det ute med både honom och allt arbete som han lovat fixa.

 

***

 

Inne på polishuset i Gävle hade Kent turen att träffa en kvinnlig polisassistent. Hon lovade ta hand om hans ärende. Aino Meringer var både effektiv och orädd. Hon erbjöd sig att följa med ut till ödehuset för att skriva rapport. Hon skulle ta tag i de trådar som eventuellt fanns att nysta vidare i, för att ta reda på var guldtackorna hade sitt ursprung.

Aino beslöt att fortsätta på den där tråden om banktjänstemannen Petter Loman. Inte för att det var lätt, då denne levt i ett barnlöst äktenskap utan någon större bekantskapskrets. Dessutom var han själv enda barnet och hade inga syskon eller andra nära släktingar. Ärendet verkade intressant, men mycket svårlöst.

Var Loman en skurk som förskingrat från banken eller hade han tagit emot mutor? Hur förhöll det sig … – Var han kanske en tågrånare när allt kom omkring?

Aino Meringer kunde ganska snart avskriva sambandet mellan de här guldtackorna och tågrånet nere i Skåne på 40-talet. De här guldtackorna som fanns i ödehuset, hade annan beteckning och härrörde inte från den kuppen.

Kent och Aino skulle följas åt till en del äldre människor på trakten. Sådana som varit grannar till spökhuset, och som möjligen kunde känna till hur denne mystiske banktjänsteman levde på sin tid. Kanske var det någon som visste något, som de hållit tyst om under årens lopp.

Det som Kent tyckte var mest obehagligt i hela den här historien, var att ödet verkade ha ingripit. Alla dessa spökerier. Personer hade hört att någon hela tiden slog i spik.  Av plankorna i köksgolvet att döma kunde det ha varit på riktigt. Men ljudet hörde i så fall hemma på den tiden då banktjänstemannen levde där och spikade. Vad var anledningen till att Loman spikat i sådana mängder spik? Hade han kanske slagit i en spik då och då på grund av sjuklig rädsla för att bli av med skatten.

Märkligt var det att vattenskadan hade inträffat så lägligt så det var tack vare den som skattgömman blev upptäckt. Kusligt konstigt, tyckte Kent.

Aino fick inte tag i någon ouppklarad förskingring, trots att hon lyckades ta reda på vilken bank Loman varit anställd på, under den tid han levde. Däremot kunde hon hitta ett djurhem nere i Skara, där de årligen tagit emot stora summor från P. Loman. Penningsummor sända som hjälp till veterinärvård, åt sjuka djur. En utgift som för vanligt folk var okristligt dyrt. Den mannen måtte ha haft ett gott hjärta när det gällde djur… och det där med att han skulle ha dödat sin hustru… Det kanske bara var elakt förtal. Men att det var något som blivit begravt under golvet var sant, men det var ingen död kvinna som Kent hittat, utan en hel del äkta guldtackor.

Pratet om att Loman skulle ha bragt sin hustru om livet, var felaktigt byskvaller. Gamla Henny Gustavsson på Stormhällarna, visste att Lomans fru hade haft cancer. ”Det var cancern som till sist tog livet av Lomans hustru”, berättade Henny. Vidare kunde Henny berätta att fru Loman inte velat ha någon läkarvård, det visste den gamla gumman med bestämdhet.

”Så här sa fru Loman: ’Min aska ska strös över havet’”, citerade Henny.

Vad hade då Loman haft för skumma eller ljusskygga affärer? Så han ansett sig tvungen att spika in dessa guldtackor så rejält i trossbottnen? – Eller var det möjligen någon senare stugägare, som spikat igen golvet?

Kent tyckte att det såg ut som om ödet av någon anledning ville peka ut var guldtackorna fanns. Av vilken anledning var den där tegelpannan trasig? Varför hade skadan skett alldeles mitt över skattgömman och inte på något annat ställe på det stora taket? Det var som om vattnet begränsat sig till skattgömman, så gott det låtit sig göras. Nästan som om ödet ville undvika stor skadegörelse på själva huset.

 

***

 

”Vilket fint läge. Så underbart att bo så här öppet och fritt”, sa Aino, när hon och Kent stod på verandan och blickade ut över den sidan av tomten som vette mot havet.

Landskapet var visserligen kargt, men på något vis betagande. På den långa sluttningen ner mot havet fanns inga höga träd. Växtligheten utgjordes av gräs och vindpinade enbuskar som klamrade sig fast bland kala klipphällar.

”Ett rent drömhus, om jag får säga vad jag tycker”, sa Aino.

”Det tyckte jag också ett tag. Jag var inne på att köpa det här stället, men den här skattgömman gör att jag har avskrivit mitt intresse.

”Skulle du inte renovera huset?”

”Jo, det var meningen, men jag har nästan tappat lusten. Det är pinsamt att bekänna det för Emanuel Alm, att jag ångrar mig. – Förresten så tycker jag att Alm begärde alldeles för högt pris för huset, med tanke på att jag ska renovera det själv. Det verkar som om jag inte får något för mitt arbete, när han har satt budgivningen på kåken så högt. Det är mycket jobb, om man vill modernisera och så där.”

Aino stod tyst ett tag, innan hon tog till orda:

”Jag ska ta med mig en guldtacka och åka till ett ställe där jag lättare kan fastställa vad det kan vara för guld. Det är staten som ska ha allt upphittat, även om de aldrig har varit ägare till det.”

”Varför ska de ha första tjing på sådant som inte har någon ägare?” sa Kent lite missmodigt. ”Det var jag som hittade det. Jag vill i alla fall ha rejäl hittelön om jag måste lämna det ifrån mig.”

”Det ska jag bli man eller kvinna för att du ska få”, sa Aino och log ett mycket hemlighetsfullt leende.

Kent undrade vad hon hade fått i kikaren. Hon blev ivrig som en skolflicka, märkte han.

Sagt och gjort. Kent tömde sin bag där han hade allehanda grejer och lät Aino lägga ner en av de paketerade guldtackorna i den.

De sa hej till varandra och Aino lovade hålla telefonkontakt med Kent, när hon startade sin bil och for iväg.

 

***

 

”Jag tror att det går att spåra det här guldet en bra bit”, sa Aino i ett telefonsamtal till Kent, ”men jag ska undersöka möjligheten lite bättre. Sedan kommer jag ut till dig senare i dag.”

När Aino lite senare parkerat utanför huset, tog hon ut bagen med guldtackan ur bilen och halvsprang upp till verandan där Kent väntade.

”Hur har det gått? Vet du vart guldet hör hemma nu?”

”Jag vågar svära på att det är Naziguld som du har hittat. Och då är det absolut ingen i Sverige som är ägare till det”, svarade Aino och såg belåten ut.

”Men det säger ju inte att vi kan behålla det”, genmälde Kent.

”Visser-ligen in-teee…”

Aino och drog en aning på svaret.

Hon skulle forska lite mer om naziguld, både på Internet och via andra källor som hon kände till, innan hon vågade säga vad hon ruvade på.

Aino berättade, att staten skulle betala 10% av värdet på det upphittade guldet till den som hittat det. Men det tyckte hon var uselt. Hon skulle kolla om det inte gick att få ut lite mer på något sätt.

”Ja, men … det är ju 20 stycken guldklimpar”, fortsatte Kent. ”Guld är rätt dyrt!”

”Visserligen, men 10 % blir inte så förskräckligt många tusenlappar i hittelön. Jag ska kolla guldpriset när jag kommer in till stationen.”

Aino och Kent började spåna om både det ena och det andra som de kunde göra för att få ut lite mer för guldskatten, än vad staten skulle betala. Aino som var polis kände till namnen på en del personer som befann sig i den så kallade undre världen. Kunde hon möjligen ta kontakt med Gangsterkungen …? Risken var att hon kunde bli av med sin polisbricka, om det gick snett, men det var en risk hon var beredd att ta, förklarade hon för Kent.

 

*** 

 

Aino diskuterade med Kent:

”Eftersom Loman levde under andra världskriget, är det mest troligt att det är Naziguld. Loman var även bankir och kanske bankerna; en del, i alla fall, hade mer eller mindre koppling till nazisterna. Det måste ju ha varit bra för Hitler om han kunde byta till sig annan valuta genom byteshandel med judarnas guld”, spånade Aino.

Hon var riktigt rosig om kinderna av spänning över varifrån det här guldet hade kommit och vem som hade största rätten att bli dess nya ägare.

”Du sa judarnas smycken, hur menar du då?” undrade Kent. Det här är ju gultackor.

”Du förstår…, Hitler var en råbarkad buse. Dessa stackars judar som fängslades och fördes till dessa hemska fångläger där de gasades ihjäl, som du säkert vet. Dessa arma människors smycken och även de döda judarnas tandguld, smältes ner till guldtackor. Det var kanske även annat guld som judarna ägde, inte vet jag, men Hitlers armé rövade till sig allt de kom över och som sagt det smältes ner.”

”Om det hänger ihop på det viset, med det här guldfyndet, så har väl inte svenska staten mer med det här guldet att göra, än du och jag”, sa Kent.

”Även jag som är polis känner likadant, sa Aino. Kanske har jag tappat respekten för överheten, när jag tänker på hur Hitler hanterade människorna på den tiden. Det är egentligen inte alls längesedan det där med Hitlers armé hände, har du tänkt på det, Kent?”

 

*** 

 

Aino berättade var hon kände för Kent. Hon förklarade att hon gillade huset.

”I den mån jag förstår mig på husrenoveringar, så är jag villig att hjälpa dig, ifall du kan tänka dig att ta tag i renoveringsarbetet igen. Jag kan kanske vara din hantlangare.

Kent såg länge på innan han sa:

”Jag gillar dig, men jag har inte vågat erkänna det.”

Nu blev Aino modigare.

”Vi kan köpa huset gemensamt, du och jag”, föreslog Aino och lade sin hand över Kents grova näve. ”Kanske vi inte är för gamla att skaffa oss en liten familj … Vad säger du?”

Hennes blick var varm av både kärlek och åtrå.

Kent blev så paff, att han knappt lyckades lägga armarna om Aino. Aldrig hade han trott att hans känslor för poliskvinnan kunde vara besvarade.

Så egendomligt den här skattjakten slutade. Det fanns inget som kunde binda Loman till något lagbrott. Guldskatten gjordes om till en fond för skyddslösa djur. Katter och hundar eller helt andra djur som någon ville värna om och ge veterinärhjälp.

Det framgick tydligt av brev som Loman skrivit till en veterinär på praktiken i Skara, att Petter Loman hade varit en stor djurvän och inte alls någon elak människa. Men mycket blyg och skygg och det är inte straffbart att vara sådan.

Kent tog tag i renoveringsarbetet och Aino kom, på lediga dagar, för att vara hans hantlangare och coach.

 Så snart Kent var klar med den stora renoveringen, skulle Aino och han tillsammans välja tapeter till de olika rummen. Vinden skulle de inreda senare, när de kanske var fler än bara de två. Trädgården skulle de leja en trädgårdsfirma till.

Bättre än så kunde inte den här spökhistorien sluta. Det här paret skulle inte behöva lyssna till hur spökena slog i fler spikar, för nu var den här storyn uppnystad, så gott det låtit sig göras.

 

© Ingbritt Wik