Någon gömmer sig på vinden

Pia hade blivit lovad att få låna sin väninnas torpstuga. Men Kajsa ville först sätta in de där jobbiga innanfönstren, så det var gjort innan det blev kallt.

På fredagkväll ringde Kajsa och sa att nu kunde Pia sticka iväg till torpet. Fönstren var insatta. Nyckeln till stugan hängde i vedskjulet. Källaren var olåst, och där fanns både potatis och morötter, om Pia ville ha. Kajsa skulle titta ut till Pia på måndag.

Lördagen kom med ett strålande väder. Pia plockade in sina grejer i bilen. Allra sist placerade hon Buster i baksätet, knäppte fast hans säkerhetsbälte och tog själv plats vid ratten.

Nu skulle de njuta av de dagar som blev fina. Lingonmarker fanns det, så om hon tog hunden med sig skulle de kunna göra en heldag i skogen. Pia var lite rädd för att träffa på någon älg.

På den öppna verandan fanns det plats för ett par stolar och ett litet bord. En fin duk låg på bordet och en kruka med blå och vita astrar stod mitt på bordet och hälsade Pia välkommen.

Kajsa hade gjort så fint i stugan. Till och med burit in björkved och ställt en korg vid öppna spisen i storstugan, samt placerat en korg med blandved ute vid köksspisen. Frysa skulle hon inte behöva göra.

Buster brukade alltid finna sig till rätta vart Pia än tog honom med. Men på lördagskvällen travade han av och an mellan övre och nedre våningen. Gnydde och hade svårt för att vara still någon längre stund.

– Käre Buster, har du fått blåskatarr, eller vad är det med dig. Vi har varit ute fyra gånger på en timme nu!

Buster viftade bara på svansen till svar, och stack iväg upp på övervåningen, trots att Pia hakat ner kopplet.

***

Pia hade tagit med sig en CD-bok som hon låg och lyssnade på. Buster låg i sin korg bredvid sängen. Så blev det ett skarpt ljud från vinden, mitt över sovrummet. Buster for upp som skjuten och började skälla. Pia tittade på klockan. Den var nästan precis tolv på natten. Var det spöken eller vad fanns det på vinden? Pia vågade knappt andas, hon var stel av skräck.

Kvickt stängde hon av radion, och låg dyr stilla och lyssnade. Buster hade ju också hört ljudet, så det var inte inbillning. Små lätta dunsar hördes. Vad kunde detta vara? Hon kunde ju inte ringa till någon så där mitt i natten. Hon var ju tvungen att försöka stå ut tills det blev morgon.

***

Morgonen randades och Pia kröp trött ur slafen. Den enda som sovit något så när gott den gångna natten var hunden.

Nästan gråtfärdig hade Pia ringt upp Kajsa och berättat om nattens mystiska händelser.

– Lugna ner dig lilla vän! Koka en kopp kaffe om du inte redan har gjort det, sa Kajsa. Jag tror inte att det är några farliga spöken på vinden.

– Ja-men vad är det då? Buster hörde ju också att det var något.

– Jovisst är det något, det tvivlar jag inte på, men jag tror att jag kan ha förklaringen till nattens spökerier. Törs du gå upp på vinden och kika lite? frågade Kajsa.

– Nää, bevare mig väl. Aldrig!

– Då sticker jag iväg till dig om en stund. Du vet jag hade ju ytterdörren öppen för att vädra stugan ordentligt. Dessutom var jag uppe på vinden flera gånger för att hämta innanfönster.

– Ja-men…

Där blev Pia avbruten igen.

– Det är säkert bara något djur som smitit in när det stått öppet hela vägen upp till vinden.

– Tror-ruu… sa Pia missmodigt.

***

När Pia såg Kajsas bil, föll en tung sten från hennes hjärta.

– Du Buster får stanna i köket, sa Pia och stängde köksdörren.

– Kom nu så går vi upp på vinden och kollar hur spöket mår, sa Kajsa hurtigt och travade iväg uppför trappan med Pia hack i häl.

När de kom upp på vinden, såg de först inget märkligt alls. Inte mer än att några lådor blivit nervräkta på golvet. Kajsa fick kröka rygg och plocka ihop både julprydnader och påskpynt.

– Hur kan det där ha ramlat? sa Pia och såg skeptiskt på de utspridda prydnaderna.

– Säg det, sa Kajsa bara och fortsatte att plocka ihop det som ramlat ut på golvet.

När de strövat omkring en stund och flyttat om grejer, stegade en katt fram och jamade.

– Men kära nån, är du här! sa Kajsa förvånat. Är det du som skrämt vettet ur Pia. Lilla apa där, sa hon och lyfte upp kattan i famnen och fortsatte småprata med henne.

Pia stod som en staty, och såg ut som om hon inte trodde att en liten katt kunde vara vindsspöket, och sa ytterst förvånat:

– Nej, men oj, var det bara en katt!

– Det är inte så bara det, ska jag säga dig. Den här kattan är blöt under magen, så hon har ungar som diat henne.

– Men… Inte menar du väl att hon har…

– Jo, det är just jämt vad jag menar. Hjälp mig att leta, är du snäll. Eller så får vi smyga på henne och se vart hon tar vägen.

– Hur ska vi få reda på vem som äger katten? frågade Pia och flyttade på en kartong.

– Detta är Helmer Bryds ”Spräckel-maja”, det är jag säker på. Det finns bara en sköldpaddsfärgad katt här i byn.

***

Det dröjde inte så länge förrän Kajsa fick fram en gammal barnvagn ur all bråte och i bottnen på den fanns det lite lump, och där… där låg de alla tre.

– Har du sett så klyftigt gjort. Katten begrep att det är i en barnvagn, man ska lägga sina nyfödda telningar, sa Kajsa och pekade ner i barnvagnen.

Pia kikade ner i barnvagnen, och kunde inte göra annat än att skratta åt det dråpliga att kattan valt barnvagnen som BB när det fanns så mycket annat att välja på.

– Ska vi plocka ihop ungar och kattmamma, och vandra iväg till den där Helmer med kattfamiljen, undrade Pia efter att hon strukit med pekfingret på ungarna och klappat och berömt kattmamman.

– Aldrig. Jag ska göra något helt annat.

– Vaddå…?

– Jag ska stjäla kattan och ungarna och lämna in hela sällskapet på ett djurhem!

– Nämen… så kan man väl inte göra, protesterade Pia och höjde på ögonbrynen i förskräckelse.

– Jo, det kan jag. Helmer skulle skjuta den här kattan, det sa han i förrgår, men han har tydligen inte hunnit. Han har alldeles för många djur, de får knappt mat. Förr än han kastrerar en katt, tar han till bössan när det blir för många.

– Oooj… sa Pia och slog händerna för ansiktet. Kan inte jag ta hand om kattan, då? Fabian, min siames, dog ju förra året, så jag har ju ingen katt nu. Men en stulen katt kanske inte är så lyckat.

– Jo-jo-mensan, det går jättebra. Ta hand om familjen du. Kan du ha hela drösen tills ungarna blir större så kan vi fråga om djurskyddet tar hand om dem eller om vi ska annonser ut dem själva.

– Då är det väl bättre att djurskyddsföreningen tar hand om dem, sa Pia. För de har kanske vett att ta betalt. Dessutom blir ju ungarna sålda till rätt personer, får man hoppas.

– Okey! – Ska jag hämta en korg och bädda åt ungarna och ställa ner dem i köket, men va säger jag… Då slukar väl Bamse dem.

– Buster menar du kanske, men nä-dåå… inte gör han det. Han är så glad i katter. Men vi kan ju ställa ungarna och kattamamman inne i storstugan till att börja med, så de får vänja sig vid varandra.

Kajsa fick fatt i en gammal spånkorg som stod på en hylla och sträckte sig efter en tygbunt som låg på en annan hylla och bäddade åt ungarna i korgen.

– Kan du inte säga till den där Helmer att jag tar hand om Spräckelmajan eller vad du sa hon kallades.

– Jo, visst kan jag göra det, men jag tror inte ens att han märker att hon är borta. Men jag kan säga åt honom att en vän till mig har tagit hand om katten, så nu behöver han åtminstone inte skjuta den katten.

Pia såg bedrövad ut när hon plockade över de små kattbebisarna i korgen, alltmedan mamma katt jamade och var hjärtängslig för vad som skulle hända med hennes barn.

– Kom här, katt, sa Kajsa och lyfte upp Maja. Jag bär ner henne till storstugan, om du, Pia, tar korgen med ungarna.

– Visst, visst, sa Pia och gav Kajsa en blick av samförstånd.

Så vandrade de ner från vinden, och Kajsa sa att om det spökar nästa natt också, då är det nog något helt annat än en katt.

Pia gav Kajsa en blick som var lite svårtydd, men säkert skulle nästa natt bli lugn.

© Ingbritt Wik