När stormen nådde orkanstyrka

Anna hade lyssnat på väderleksrapporten och hört att det varnats för storm. Bäst att ta sig iväg in till samhället i morgon, så tidigt det går, tänkte hon när hon drog på sig nattlinnet och kröp ner i sängen. Än så länge var det tyst ute, inga grenar som slog emot taket. Skönt.

Tankarna höll henne vaken. Hon påminde sig om, att vid den förra hemska stormen, för några år sedan, hade hon fått halva lagårdstaket förstört. Hon hade visserligen haft försäkrat, men självrisken var ju hög, så inte hade det blivit någon billig storm. Nu var hon bekymrad för den andra halvan av taket. Att den, som fortfarande var gammal, skulle kapsejsa ifall den här stormen blev lika svår som den förra. Ett gammalt tak är ett gammalt tak, tänkte hon. Fast vad tjänade det till att hon höll sig vaken och grunnade på bekymmer som hon ändå inte kunde göra något åt?

När Anna kom upp på morgonen, gick hon allra först fram till fönstret. Hon såg hur träden vajade betänkligt. Återstoden av de färggranna löven som hållit sig kvar på träden ända tills nu på senhösten, sveptes nu bort från grenarna och blandades med de oräfsade på marken – och virvlade upp i luften och gjorde en sista runddans, innan de åter nådde marken, för att till sist lägga sig till ro under någon tät buske. Det var rena skådespelet, men det fick hon inte stå länge och titta på. Hon skyndade sig att få fram frukost och slängde på kaffepannan i all hast. Det gäller att vara ett steg före stormen, tänkte hon.

Måns kom jamande och såg forskande på henne.

– Oj, stackare! Det är slut på kattmaten, men kan du ta lite fiskbullar i stället, tror du? frågade hon katten.

Så öppnade hon skafferidörren och fick fatt i en fiskbullburk. ”Bullar i buljong”. Samtidigt tog hon ut Axets Fullkornsrutor åt sig själv.

Ut till allfarvägen hade Anna två kilometer enskild väg som kantades av skog. Bara inte något träd rasade över vägen, innan hon hann iväg till affären! Omkullblåsta träd var alltid ett bekymmer, när hon inte hade några grannar på nära håll. Det fanns ingen att få hjälp av när det hände oförutsedda saker.  

Anna hade köpt den här stugan när hennes första bok blev antagen. Hon hade blivit så förtjust i det här lilla torpet, och bestämde sig för att bli bofast där. Fast egentligen var det nog skilsmässan som gjorde, att hon verkligen tog steget att flytta dit för gott. Hade inte maken varit så tarvlig, så han flyttat in till en frånskild fru i villan mitt emot deras, hade hon nog aldrig ens kommit på tanken att bosätta sig så långt bort i urskogen. Som tur var hade Anna sitt arbete på hemmaplan och när maken krävde att hon skulle köpa ut honom ur huset i stan, fick det bli så att hon flyttade till torpet med både datorer och annat skrivmaterial. Nu skulle hon bli författare på heltid och nå ut med sina böcker. Alltid retade det någon, mindes Anna att hon tänkt – den gången när hela livet kantrade. Att hon skulle lyckas som författare, var det ingen som unnade henne. På den vägen var det. Därför bodde hon ensam här med Måns som enda sällskap.

Barnen hade tagit parti för maken som hade pengarna och de ville inte avstå från solsemestrar, och annan lyx. Så Anna hade vänt ryggen åt hela sitt tidigare liv. – Lika bra att acceptera, försökte hon intala sig, när de mörka stunderna dök upp, och hon kände sig ratad och överflödig.  

Hon var sin egen och även det hade sina bra sidor. Hon kunde lägga sig eller gå upp när hon ville. Arbeta på sina egna tider och mat och dryck kunde hon inta allt eftersom hennes kropp begärde det. Praktiskt! Den enda som hon behövde ta hänsyn till var katten och han hade inga stora pretentioner. Så det så!

***

Anna gick ner till bilen som stod parkerad nere vid uthusen. Det var som attan vad vinden tog i! – Hon fick helt enkelt böja sig mot vinden och anstränga sig, för att förflytta sig framåt när nordanvinden mötte henne med full styrka. Det kändes nästan skrämmande att det knappast gick att gå rak i blåsten och värre skulle det bli, hade hon hört.

Skönt att åtminstone vara ägare till en bil, tänkte hon när hon satte sig in i kupén och startade. Nu skulle hon inhandla lite mer än vanligt, ifall vägen blev blockerad – om den inte redan var igenkorkad av fallna träd.

Hon körde sakta och beredde sig på att stanna – när som helst – för ett fallande träd. Granar och tallar vajade, så kraftigt att hon knappt vågade titta upp, av rädsla för att upptäcka att ett träd var på väg över både henne och bilen. Hon andades ut när hon äntligen var framme vid landsvägen. Nu var det i alla fall fler trafikanter som skulle åt samma håll.

Hon tog Ica-butiken först. Kanske var det bättre att köpa konserver än frysta varor, för hon hade haft strömlöst i flera dagar förr, när det varit oväder – och det var inte roligt. Därför handlade Anna som om hon inte hade haft vare sig frys eller kyl. På så vis blev det inte onödiga bekymmer. Hon skulle ju dessutom skriva klart den där äventyrsromanen. Ovädret hade kommit som på beställning, för att ge dramatik åt de där spännande kapitlen, som hon hade kvar att skriva.

Nu gällde det att köpa något gott, men vad … bullar, frukt och lite blandat godis och räkor på burk åt både katten och sig själv. Det skulle nog gå åt. Ett par veckotidningar ska jag kosta på mig också, tänkte hon och sträckte sig efter både Hemmets och Allas. Så där ja! – Nu kunde hon anse sig klar i den här butiken. Nu skulle hon kvista över till Runas Garnbod. Det fanns inget så avkopplande som att sitta och sticka framför den öppna brasan, när vinden tog tag i takets vindskivor så det knakade. En fin kofta skulle hon sticka. Det hade hon tänkt länge, men det hade inte blivit av.

Ett vitt garn … Nej, inte helvitt, lite melerat, kanske … Hon valde ett med lite blågrå inslag. Det skulle passa fint till jeans.

Till sist ansåg Anna att hon handlat allt som behövdes. Inte hade det blivit billigt, men vaddå …? Det mesta av varorna var ju sådant som gick åt. Det var bara det att hon handlat för en längre period. Förutseende kallas det, tänkte hon och försökte berömma sig själv istället för som vanligt; ge sig själv anmärkning och klander.

Nu skulle hon hem och bära in rejält med ved, så hon slapp frysa när stormen pressade på i springona. Tur att jag ägnade flera timmar åt att klyva ved i början av veckan, tänkte hon och backade ut ur parkeringsfickan. Blev det strömlöst skulle hon i alla fall inte frysa ihjäl.

Hemresan gick utan strapatser. Även den enskilda grusvägen var framkomlig. Endast en mindre tall hade fallit, och den hade valt att lägga sig längs med vägen, så endast några mindre grenar nådde vägbanan.

– Onödigt att parkera alldeles vid ladugården och lika dumt att parkera vid den där jättestora eken, ifall någon gren brakar ner över bilen, sa Anna och ställde bilen mitt emellan huset och uthusen, där inget kunde blåsa ner över den.

Måns mötte henne i farstun med ett förebrående jam. Eller kanske han frågade om hon kommit ihåg att köpa kattmat. Han nosade på kassarna när hon ställde dem ifrån sig i farstun.

***

Den gamla pulkan, efter ett av Annas vuxna barn, var perfekt att dra ved på. Det var bara synd att det inte hade kommit lite snö. På sådant underlag gled den perfekt, men marken var åtminstone frusen så det gick rätt bra ändå. Nu gick, i alla fall, att gå torrskodd på den där blöta vägstumpen mellan hus och vedbod.

 Med fasa såg hon hur vindkasten tog tag om kastanjens gamla och sköra grenkrona. Den stod alldeles för nära huset. Hur länge skulle den stå pall i det här hemska ovädret som bara verkade öka för varje timme. Måtte den inte blåsa över huset! För då var hon illa ute.

Hon avbröt sina dystra tankar, och lyckades med nöd och näppe undvika att pulkan stjälpte ner i diket, när hon drog den förbi bilen, som hon ställt, så dumt, mitt i vägen.

Sista lasset fick stå kvar på pulkan ute vid trappan, för nu var hon helt genomblåst och ville komma in medan hon hade ström till spisen och matlagningen. Fast hon hade ju en bra vedspis. Det var större olägenhet med belysningen, men hon hade köpt nya stearinljus och det fanns en bra fotogenlampa.

Radioutsändningen gjorde ideliga avbrott för trafikvarningar. En reporter gav en bild av hur fredagstrafiken såg ut på en del vägar; En del bilar låg i diket och somliga var på väg dit och en del var just uppdragna, rapporterade den som var sänd till platsen. Det hade dessutom börjat snöa ymnigt där reportern befann sig och det verkade bli kaos på vägarna. Han avrådde trafikanterna att ge sig ut i onödan.

– Snöstorm! Tur att jag redan har uträttat mina ärenden, sa Anna och drog koftan tätare om sig. Hon såg på Måns som satt på hällen bredvid spisen och tvättade sig.

Innan hon började laga mat, gick hon in i rummet och tände i den öppna spisen. Nu var det ordentligt drag i alla fall. Hon sköt spjället en aning, innan hon lämnade elden att sköta sig själv.

***

När Anna lite senare satt och stickade framför brasan och hörde hur stormen ven runt om knutarna, försvann strömmen.

– Det var precis det här jag spådde, du Måns! Nu får vi klara oss bäst vi kan. Säkrast att vi gör upp eld i köksspisen, annars förfryser du nog tassarna, sa Anna och lade stickningen tillbaka i korgen som stod på golvet.

Hon reste sig upp och gick fram till vedkorgen, tog ett par rejäla klampar och lade dem på brasan och fortsatte ut till köket.

Anna hade redan innan hon åkte i väg för att handla, dragit några drag med sotrakan i köksspisen och tömt asklådan, så nu skulle det inte vara svårt att få fyr. Den där gamla spisen värme faktiskt bra, så även om det blåste orkan, skulle hon inte direkt frysa. Massor av ljusstumpar hade hon ifall det skulle bli bistert och nya ljus hade hon köpt. Ljus värmde ju lite i alla fall.

***

– Nu Månseman, är det läggdags, deklarerade Anna och klappade på katten, som satt i den tomma korgstolen framför brasan.

Det blåste så förskräckligt, att hon knappt vågade gå och lägga sig. Det var rent otroligt hur det tog i. Därför bestämde hon sig för att det var säkrast att lägga sig fullt påklädd. Ingen visste hur länge den gamla kastanjen skulle orka stå emot vinkasten. En annan fara var att eldflagor kunde föras med vinden in under taket och … Usch! En rysning for genom Annas kropp. – Saker kunde hända, som innebar att hon kunde bli tvungen att ta sig ut mitt i natten.

Måns ryckte till och tittade bort mot fönstret, när vinden tog i så det skorrade i fönsterrutorna. Även spjället i skorstenen gav en del dova, metalliska ljud ifrån sig. Anna var rädd för soteld, så hon sköt till spjället ännu mer, så draget minskade. Det var bättre att hon frös än att hon brann upp, resonerade hon.

– Jag tror att jag sätter klockan på ringning. För om jag somnar, så hör jag kanske inte vad som händer.

Hon gick fram och strök på katten.

– Du och jag Måns… vi ska hålla vakt mot ovädersgudarna, så vi vet vad som händer, timme för timme.

Anna ställde väckaruret på halv två och drog upp det så långt det gick. Sedan tog hon Måns på armen och kröp under täcket och drog till sig extrafilten som alltid låg på sängens fotände.

***

Anna hade inte hunnit somna när hon hörde knackningen … Det fanns ingen som kunde knacka på hennes dörr. – Inte nu, mitt i natten!  I det här ovädret…? Det måste vara en gren som råkat komma i en så jämn svängning, så det lät som en knackning. Men knackningarna återkom och hon hörde hur de övergick till hårdare slag.

Hon satte sig upp, för att höra bättre. Måns hoppade förorättad ner på golvet.  – Det var verkligen någon som bultade på dörren! Skräcken tog tag om henne. Skulle hon våga gå upp och ut i farstun? – Bultandet höll på medan hon sakta, trevade sig fram i mörkret ut till farstun. Hon stannade vid dörren, lutade sig fram och ropade:

– Vem är det?

En grov mansröst svarade, att han hette Alex Flemberg och att han hade kört fel.

– Vad menar du att jag kan göra åt det? frågade Anna. Jag som har blivit utan både ström och telefon.

– Det skulle vara bra att få tak över huvudet i det här ovädret! Jag är inte farlig. Bara genomfrusen.

Hur skulle hon kunna veta att han talade sanning?

– Öppna dörren och titta på mig, föreslog han. Då ser du kanske att jag inte är farlig.

Anna gick efter ficklampan, innan hon reglade upp dörren. Ytterst försiktigt puttade hon upp dörren och lyste ut genom springan. En lång man stod utanför. Han hade både skägg och ett vilt burr till hår.

– Ja, du Hårfager, sa Anna. Kom in så får jag titta lite närmare på dig!

Hon gick före in i köket och tog ner tändstickorna från spiselkransen och tände ett par ljus, som stod på köksbordet.

– Sätt dig, sa hon och drog ut en köksstol och själv satte hon sig på en annan.

– Du har det i alla fall varmt och skönt här inne, sa han och satte sig på stolen mitt emot Anna.

Alex berättade att han hade åkt från Stockholm på morgonen. Då hade vädret varit skapligt. Ovädret hade tilltagit och framkomligheten på vägarna hade till sist blivit riktigt besvärlig. Alex berättade att han skulle ha ett par veckors semester i en stuga som låg i trakterna där han nu befann sig, men att han måste ha kört fel. För när han kom fram till Annas hus stämde ingenting. Han hade därför vänt och ämnat köra tillbaka, men där han nyss passerat hade en stor timmertall fallit över vägen, så det fanns ingen möjlighet att ta sig vidare, berättade han.

Huruvida detta var sanning eller om det var ren lögn, kunde inte Anna kontrollera. – Mannen kunde lika gärna vara en förrymd fånge från Kumla, slog det henne. Kumla låg ganska nära hennes stuga. – Så här sent var väl inga semesterfirare i farten …? – Semester så här års …

Hon avbröt sina tankar och förebrådde sig: Dumt att jag inte hade haft radion inställd på kanal P4, då hade jag kunnat höra om någon farlig person rymt från något fängelse.

Hon drog ett djupt andetag: Skulle den här skäggprydde vilden övernatta i hennes stuga …? Tillsammans med henne?. Det kändes inte bra. Hur skulle hon nu bära sig åt? Hon ägde en motorsåg, men hon kunde väl knappast sätta en sådan i händerna på en person som kanske aldrig hade sett en sådan tingest. Förresten det var ju beckmörkt ute. En liten månskära hade hon visserligen sett skymta fram, men som ibland skymdes helt av trasiga, hastigt förbidragande skyar.

Anna hade suttit i tankar och ryckte till när Alex ändrade ställning på stolen och sa:

– Du kan slappna av, Anna, jag är inte farlig!

Hans röst var mjuk.

Anna reste sig upp och gick fram till spisen, öppnade luckan och såg efter om det fanns glöd kvar. Hon lade in en törsticka och ett par torra björkvedsträ och öppnade dragluckan lite mer. Skulle hon kanske fråga om han ville ha något att äta? Hon kunde sätta på mjölk till kakao …

– Vill du ha en kopp kakao och en smörgås? frågade hon.

– Det tackar jag för, svarade Alex artigt.

Medan Anna bredde några smörgåsar och gjorde i ordning kakaon, berättade Alex att han hade haft turen att få ärva en gammal torpstuga, och att han nu, för första gången, skulle åka till den och börja reparera. Han berättade att han var musiklärare. Han hade tagit höstsemester, för att åtgärda det allra nödvändigaste i stugan. Släktingen som sett till stugan hade berättat att den behövde isoleras, innan den gick att använda för vinterbruk. En del fönster behövde bytas.

– Var ligger stugan? undrade Anna och såg forskande på Alex.

– Stället heter Bäckäng, och bör ligga någonstans i de här trakterna, svarade han.

– Åh! är det alldeles här i svängarna! Då körde du in en väg för tidigt. Om du kört en kilometer till och sedan svängt åt vänster, hade du kommit till Bäckäng. Ett fint litet ställe, men det har stått öde bra länge nu. Så det har väl förfallit en hel del.

– Jo visst! Det har dröjt med bodelningen efter farbror, men nu ska jag börja göra stugan bebolig igen och använda den som fritidshus, har jag tänkt. Det lär ju finnas en fin sjö alldeles i närheten, där det går att både bada och meta har jag fattat, sa Alex lite undrande.

Nu släppte Annas rädsla och hon kunde känna glädje över att inte längre vara ensam, när det tjöt och knäppte i huset.

Måns kom tassande och nosade på främlingen.

– Fin kisse, sa Alex och strök på katten.

Anna drog en djup suck av lättnad. Det fanns mycket som hon kunde prata med Alex om, och de blev sittande vid köksbordet i intressanta diskussioner efter avslutat måltid.

Rätt som det var blev det ett fruktansvärt brak i huset och Alex som verkat vara lugnet själv, riktigt hoppade till i förskräckelsen och Anna for ihop över bordet med armarna över huvudet och stönade:

– Kastanjen … Det var kastanjen …

– Vad är det med kastanjen? frågade Alex och tog tag om hennes ena arm för att göra henne uppmärksam på att han talade med henne.

– Det var den som nyss föll över taket, förkunnade hon i en snyftning. Vad ska jag ta mig till?

– Stormen verkar ha nått orkanstyrka, men lugn lilla vän! Det kan inte bli värre än att vi reder upp det tillsammans, sa Alex, som kände sig delaktig i det som hände Anna.

***

Det blev morgon, även om ingen av dem sovit något vidare bra. Alex på kökssoffan och Måns och Anna inne i sängen.

Ovädret hade bedarrat, men var ingalunda över.

De gick ut tillsammans och såg över skadorna efter stormens härjningar. Taket på stugan hade fått sig en rejäl tilltryckning, men det skulle gå att fixa, trodde Alex.

Anna var tvungen att fråga hur det kom sig att en musiklärare kunde vara så händig.

– Kära du. Min musik fick jag inte ägna mig åt, direkt efter att jag slutat skolan. Nej, lilla vän! Många år arbetade jag i min farbrors snickerifirma och där fick jag lära mig det jag kan idag. Det var mina hundår, så att säga, men det är jag tacksam över nu.

***

Den första veckan stannade Alex hos Anna och hjälpte henne med huset, men allra först sågade han upp den stora tallen, som fallit över vägen. När det var klart, så att vägen åter var öppen för trafik, åkte både han och Anna till Bäckäng, för att se vad som skulle anskaffas för de restaureringar som behövde göras där. Nu var det inte längre Bäckäng som var det viktigaste i Alex liv. Först och främst gällde det att få Annas stuga reparerad. Det där gamla, enormt stora kastanjeträdet blev besvärligt att få bort från taket, utan att det ställde till med ännu större skador. När det till sist låg på marken, passade Alex på att såga och yxa till en fin sittbänk av den grova stammen.

– På den här bänken ska du och jag, Anna, sitta och lösa livets stora gåta, sa han och kramade om Anna, som villigt kröp in i hans famn. 

© Ingbritt Wik