Överraskande besök

Överraskande Allhelgonafirande (är originalets titel)

Så där på höstkanten mörknade det tidigt. Ebba retade sig på att hon fortfarande inte bytt den trasiga glödlampan i ytterbelysningen. Hon fick treva sig fram med nyckeln för att låsa upp dörren.

Inkommen i hallen, sniffade hon i luften som en stövare … Det luktade cigarettrök. Efter lite fumlande i halvmörkret, fick hon fatt i lysknappen, tände och såg sig om, men kunde inte se något konstigt. Hon bodde ensam, och rökte inte själv, så hur kunde den här röklukten ligga som ett dimstråk i hennes hall? Obegripligt! Om hon bott i en hyreslägenhet, kunde hon ha skyllt fenomenet på luftkonditionering eller dylikt. Men hon bodde i en liten stuga i utkanten av samhället, så någon rökande granne hade hon inte, som hon kunde ge skulden.

Just som hon skulle dra igen ytterdörren efter sig, knäppte det till inifrån vardagsrummet. Det lät precis som om någon gick ut genom altandörren. Eller var det bara vindraget från ytterdörren som gjorde att det blev en sättning i den andra dörren? Hon huttrade till, klev ur skorna och tassade strumplästen inåt det oupplysta vardagsrummet. Altandörren var stängd.

En läslampa bredvid soffan var tänd och spred ett milt sken över soffhörnan. Kanske glömde jag släcka den igår kväll, tänkte hon. Men prydnads­kuddarna … de hade hon inte lagt sådär. Båda låg hoptryckta i ena änden av soffan, precis som om någon legat och läst.

Ebba hade haft huvudvärk igår, och då hade hon kanske …

Hennes tankar avbröts när hon tog i handtaget till altandörren. Den var olåst.

– Skulle jag ha glömt att regla den igår när jag var ute och sopade av altanen? sa hon högt för sig själv.

Så mindes hon: telefonen hade ringt. Hon hade avbrutit sitt altanstädande och gått in för att svara. Det finns kanske en förklaring till en del konstigheter, funderade hon.

– Men absolut inte till röklukten, muttrade hon.

Hade någon väntat på henne i hennes egen bostad? Individen hade, i så fall, fått vänta länge. Ebba hade blivit tvungen att jobba över den här dagen för att bli helledig över allhelgonahelgen. Dessutom hade hon handlat på hemvägen. Men varför försvann personen, så fort hon klev innanför dörren, ifall den väntat på henne?

Ebba gick tillbaka ut i hallen och tog med sig varorna in till köket och började plocka in dem där de skulle vara. Den stora pumpan, som hon köpt för att gröpa ur till en spöklik ljuslykta, hade hon ställt på yttertrappan. Den skulle hon ta hand om i morgon.

Med en kopp varm mjölkchoklad och en skinksmörgås, samt den nyköpta romanen uppdukat på en bricka, gick hon in till vardagsrummet och slog sig ner i soffan.

Ebba kände hur tröttheten fick övertaget, efter att hon druckit den varma chokladen. Hon sköt undan brickan, gäspade stort och lutade sig ner mot kuddarna, tog boken till sig och började bläddra, men kunde inte koncentrera sig. Hon blev irriterad på en doft, som hon kände igen. En sorts parfym eller om det var hårvatten. Hon kände igen aromen. Hon hade känt den nyligen. Men kom inte omedelbart på var. Men så slog det henne: det var ju på Maxi i måndags.

Hon hade stått i kön till kassan när helt plötslig doften trängt sig på. Någon hade ställt sig tätt bakom henne, men tyvärr blev det hennes tur att lasta upp varorna på bandet, så hon tittade aldrig bakåt. Så vem som ställt sig tätt bakom, visste hon inte. Nu kände hon att dessa båda kuddar luktade precis så som det gjort av den mänskan som stått bakom henne i kassakön. Hon luktade en extra gång på den översta kudden.

– Usch! det stinker ju om kudden. Måste vara någon slags hårpomada, då är det alltså en karl, som varit inne här, för kvinnor använder inte hårvatten.

Hon rös till; vad var det för en människa som följt efter henne ända hem?

Någon hade alltså varit inne i hennes hem. Helst av allt hade hon velat lämna huset, men vart skulle hon ta vägen så här sent på kvällen? Trött och utarbetad som hon var. Fast tröttheten den försvann kvickt och ersattes av rädsla när hon började förstå att det här intrånget inte var inbillning.

Jag måste köpa en säkerhetskedja till dörren. För den som varit inne, kanske har egen nyckel, tänkte hon.

Att somna den här kvällen var inte lätt, så uppjagad som hon var. 

***

Ebba hade knappt hunnit somna när väckarklockan ringde och det var dags att gå upp. Hon satte ner fötterna på den lurviga mattan. Sträckte på sig och kände sig – trots den korta sömnen – märkligt utvilad. Utkommen i köket började hon med att brygga kaffe, och slängde en blick ut i det höstliga grådiset.

 – Men vad inners inne i …?

På trädgårdsbordet, som borde ha varit inställt i boden, stod pumpan och grinade illa mot henne. Vem hade karvat ut ett så groteskt ansikte i den? Det borgade för att den okände individen var beväpnad med kniv. Vanligt folk gick inte omkring med en kniv i bältet.

Den här dagen tänkte hon inte ta ett steg utanför dörren. Helst av allt hade hon velat ringa polisen, men de brydde sig väl inte om en sådan sak. De skulle bara svara att det förmodligen var ungdomar som ville busa med henne.

Hur det nu än skulle bli, så kunde hon inte strunta i allt hon tänkt göra. En fin middag i sin ensanhet hade hon planerat. Hon hade köpt en bit fransyska på hemvägen igår, och även lyckats lägga den i en marinad på kvällen.

När rostbiffen nått sina 75 grader, och inte längre var blodig, tog Ebba ut den ur ugnen. Därefter började hon tillreda en gräddig potatisgratäng, och efter den började hon med pajdegen till en äppelpaj, men där blev det stopp och hon tittade ut mot boden. I boden fanns äpplena lagrade, noggrant insvepta i tidningspapper. Skulle hon våga sig dit ut? Den där galningen kunde ju stå och trycka var som helst i hennes vildvuxna trädgård.

– Jag skulle nog ha tackat ja, till att ta emot hunden Bernhard när Pontus och jag gick skilda vägar. Då hade jag haft någon som försvarat mig, muttrade Ebba för sig själv. Men jag var rädd för att det skulle bli svårt att ha hund och samtidigt arbeta heltid.

Hon suckade och ställde ifrån sig bunken med den färdiga pajdegen och satte på radion för att få lite sällskap.

En nyhetssändning hade just börjat. Efter alla inbördeskrig, bränder och bilstölder kom ett extra meddelande om en intern som rymt från ett närbeläget fängelse. ’Förmodligen är mannen beväpnad’, löd meddelandet. Polisen hade fått tips av en sommargäst att mannen varit sedd i sommarstugeområdet, Strandholmen.

– Men Gud hjälpe mig, stönade Ebba, Strandholmen, det är ju alldeles bortom mig det. Bortom skogsremsan.

Var fanns den där galningen nu? Kanske stod han och tryckte någonstans uppe i skogen bakom hennes hus.

Hon ringde polisen och fick ett lugnande besked. En polis skulle åka ut till henne och kolla läget, lovade en assistent.

***

När polisbilen rullade in på Ebbas gård, drog hon en lättnadens suck. Ur bilen klev en lång, stilig medelålders konstapel.

Ebba gick ut på trappan och mötte upp. Polisen talade om att han ville se sig om. Först och främst i Ebbas uthus, så ingen gömde sig där.

– Å, så bra … Då … ska jag be att få följa med. Jag måste hämta äpple ute på magasinet, jag vågade inte gå dit när jag var helt ensam.

– Visst, häng med mig. Gunnar heter jag förresten, sa han och log mot Ebba. Håller du på att laga mat?

– Ja, visst, jag skulle ha äppelpaj till efterrätt hade jag tänkt.

– Väntar du gäster?

– Nej, nej, men jag fick för mig att jag skulle laga en fin middag åt mig själv.

– Det låter klokt.

När polisen gått igenom uthusen och sett sig om i trädgården, sa han:

– Mitt arbetspass är slut nu, och jag har gjort det jag blivit beordrad, men kan stanna en stund till. Att hålla kolla lite längre skadar inte.

– Du får gärna stanna och äta middag med mig, sa Ebba, innan hon hunnit fundera över om det var passande eller inte.

– Det tackar jag för, men då skulle jag vilja sticka hem och rigga om, jag bor inte så värst långt bort.

– Okej, gör det, så dukar jag under tiden, sa Ebba som den naturligaste sak i världen.

***

När konstapel Gunnar kom tillbaka, var han iklädd en grå- beige polo och svarta byxor. Med sig hade han en vinflaska och ett par CD-skivor med dansmusik.

– Det är ju helg, så jag tyckte att det kunde passa med vin till maten, hoppas du inte tar illa upp!

– Inte alls.

– Och det här …, sa han och höll upp CD-skivorna. Jag såg att du hade en fin stereo och ett stort golv i vardagsrummet, så varför inte utnyttja detta gyllene tillfälle till motion. Dans är ju bra motion.

Ebba log för första gången på länge. Detta verkar vara för bra för att vara sant, tänkte hon. Vilken karl!

Utan att be om det, fick hon – efter middagen – hjälp med disken. Så här mysiga middagar var det sällan hon och Pontus haft. Han tog ofta tallriken med sig och slog sig ner framför teven och tittade på trav eller fotboll, och Ebba hade fått sitta ensam i köket.

***

När disken var avklarad och Ebba hängt upp kärlhandduken på tork, kände hon att nerverna pirrade olidligt inför dansen. Medan polisen gick på toaletten, passade hon på att hinka i sig ett extra glas vin. Det behövdes, om hon skulle våga slappna av i dansens virvlar, tätt intill den här charmige mannen.

Mitt under en dans tvärstannade polisen, släppte henne, och smög bort till fönstret. Han ställde sig bakom gardinen. Gjorde tecken åt Ebba att vara tyst.

– Jag tror att vi har en besökare i trädgården. Jag såg hur ett flackande sken irrade omkring nere vid uthuset, sa Gunnar och kikade ut bakom gardinen.

– Då törs inte jag vara ensam här i natt, sa Ebba och smög upp vid sidan av Gunnar.

– Det ska du inte behöva heller. Jag stannar hos dig, ifall du vill det.

Nu såg även Ebba att det var en ljuspunkt som irrade hit och dit nere vid uthuset.

I den stunden kände Ebba en stor tacksamhet mot den här okände allhelgona-gangstern, som uppenbarat sig så lämpligt så den här stilige poliskonstapeln kastades in på hennes livsstig.

Gunnar omfamnade Ebba och gav henne en het kyss, som lovade mer än bara kyssar inför den kommande natten. Ebba hoppades att hon alltid skulle få ha den här polisen i sin stuga. Då skulle hon aldrig mer behöva vara rädd.

© Ingbritt Wik