På översta hyllan

I vanliga fall hade Mary inga problem med sin längd. Att hon var kort hade hon vant sig vid. Men när hon skulle ha något på översta hyllan i affären blev det knepigt.

– Det där ser besvärligt ut, hörde hon en mansröst säga.

Hon snurrade runt ett halvvarv och blev stående öga mot öga med en herre, som log mot henne när han sa:

– Om damen tar ett steg åt sidan, så ska jag ta ner det som inte går att nå för en pygmé.

Automatiskt klev hon åt sidan, så mannen kunde ta ett steg framåt och ta ner tejprullen som hon inte nådde.

– Tack det var hyggligt, sa Mary när hon tog emot rullen med frystejp.

– Sådana här grejer är det kanske inte så många som behöver, sa han och då läggs det förstås högre upp, än dagligvarorna, som det är större åtgång på.

– Det är väl kanske inte så vanligt att folk fryser in bär eller kokar sylt nu för tiden när båda arbetar. Jag har ju blivit pensionär och har all tid i världen, så jag ska hem och göra äppelmos.

– Det låter gott, hann mannen svara, innan Mary fortsatte sin svada.

– Jag brukar använda mig av frystejp när jag gör etiketter, sa hon och vevade med tejprullen i luften. Det rukar jag använda mig av frystejp när jag gör etiketter.  ska hem och göra äppelmos. iden när båda arbetar. lingvarorna. duger gott, de där fina etiketterna med blommor och blad på, tar man ju ändå bort när burken är tom och man diskar den.

Så lade hon ner rullen i kundvagnen.

– Klokt resonerat, svarade mannen och såg lite klurig ut, när han fortsatte:

– Äppelmos … Det är ett tag sedan jag åt hemgjort sådant. Jag sålde min kåk och köpte en insatslägenhet när jag gick i pension. Så äppelträden har jag inte kvar, men jag har hört att det lär ska vara ett riktigt äppelår i år.

– Ja, guuud, ja … Kära duu …, träden dignar under fruktens tyngd. Jag skulle behöva staga Åkeröträdet innan det kollapsar.

– Om du inte tycker att jag är påflugen, kan jag faktiskt åta mig att fixa så det blir stöttor under de grenar som är värst drabbade. Sådant är jag bra på, eftersom jag haft egen trädgård.

– Åh, det vore bra. Då kan du ju passa på att plocka med dig lite äpple, eller om du vill ha färdigt äppelmos i gengälld för ditt arbete.

– Allra helst tar jag ju moset, om du inte misstycker, för det där med hushållsarbete, har jag aldrig varit bra på.

***

Jisses … Amalia, vad har jag nu gett mig in på? Ragga upp karlar mitt inne på Maxi stormarknad. Har väl aldrig gjort något dylikt tidigare, tänkte Mary och kände sig dum. Men det var ju han som började, försökte hon försvara sig med, för att skyla över det de kommit överens om. Nu kunde hon inte ändra sig. Det var flera sekunder försent.

Hon såg efter mannen som skulle gå åt ett annat håll inne i affären, och hon skulle ju gå åt sitt. Men hon blev stående som fastfrusen i sina tankar och glömde bort vad det var hon hade haft siktet inställt på innan mannen, som hette Björn, dök upp inom hennes revir.

För ett par sekunder sedan hade de kommit överens om att han skulle kvista över till henne efter att han varit hemma med sina varor och grejat med något i sin egen bostad.

Utan att hon visste var han bodde eller vem han egentligen var, skulle hon träffa honom om några timmar. Allt hon visste var att han hette Björn. Om hon hade varit klok nog och tagit reda på efternamnet, kunde hon ha Googlat på namnet när hon kom hem och fick möjlighet att starta datorn. Men nix, så förutseende hade hon inte varit. Ibland kunde hon bli trött på sig själv och den där spontaniteten. Den hade åtskilliga gånger lett henne in på konstiga vägar.

Hon hade ingen aning om hans civilstånd. Gift, skild änkeman eller kronisk ungkarl. Han hade sett trevlig ut. Ett härligt leende och snälla ögon. Välvårdad klädsel. Alltså inga trasiga jeans.

***

Björn kom och Mary fick sina äppelträd stagade. En händig karl. Hans arbetsinsats var värt mer än äppelmos, tyckte hon. Nu slapp hon få äppelträden fläkta, och kunde sluta oroa sig över den saken.

Kunde hon kanske bjuda honom på lite mat? Tacos hade ju börjat bli så populärt. Köttfärs fanns i frysen. Hon brynte lite köttfärs och hackade grönsaker och lök. Så bra att jag köpte det där speciella uppläggningsfatet, tänkte hon. Nu skulle det invigas. Hon skulle lägga upp de olika grönsakerna i det. Slippa en massa små-skålar.

Till kaffet skar hon upp varsin rulltårtsbit, lade en klick vispad grädde ovanpå biten, och garnerade med djupfrysta hallon. En DVD-film hade hon köpt för bara någon dag sedan, men den hade hon inte hunnit titta på. Nu passade det bra att se den. Det blev en trevlig filmkväll, innan Björn åkte hem till sitt.

Mary trivdes i Björns sällskap, och det föll sig naturligt att fortsätta träffa honom. Björn var änkeman hade han sagt. Men det var något egendomligt med hans civilstånd. Så fort han var på besök hos henne, ringde hans mobil och därefter fick han för det mesta bråttom hem. Hade han någon som väntade där hemma?

Hösten var på väg, och mörkret sänkte sig allt tidigare över buskar och träd i Marys trädgård. En kväll strax efter att Björn gett sig av, gick hon in i gästrummet för att spana efter rådjuren. För att lättare se ut i den mörka trädgården, tände hon ingen lampa.

Det var just i skymningen som de där fyrbenta varelserna gjorde entré. Att det även kunde finnas tvåbenta väsen bakom buskarna var hon lyckligt omedveten om när hon klev fram till fönstret och tittade ut.

Rådjuren hade fått för sig att käka upp hennes höstflox. Visserligen tyckte hon att det var synd att schasa bort kräken, men det fanns annat att livnära sig på än höstflox. Under äppelträden låg det massor av äpple som de kunde äta, så det var inte synd om dem. De hade redan gjort stort förfång på den granna blomsterprakten.

– Visst blir man väl lite skumögd på äldre dar, men inte fasiken är det där ett huvud på ett rådjur. När började de klä sig i svarta jackor med huvor, sa hon för sig själv, och backade förskräckt ett steg.

Eftersom hon inte hunnit klippa gräset efter ordning på grund av så mycket annat, hade hon lagt märke till att gräset framför köksfönstret, och delvis vardagsrummet, var nedplattat, som om någon stått där, och rådjuren brukade inte hålla till så nära huset. Kanske hade hon fönstertittare? Men vad kunde intressera en sådan? Mary var ingen ungdom, och hon gick inte naken heller, så vad för intressant fanns det att titta på i hennes stuga?

***

En förmiddag när Mary skulle hämta posten, stötte hon ihop med en granne vid postlådelängan. Det föll sig naturligt att fråga Greta hur hon hade det med fönstertittare, så där på höstkanten.

– Fönstertittare …, upprepade Greta och höjde på ena ögonbrynet. Nää… sådana håller jag mig inte med. Jag har ju min Johan ja…, vet du. Men det blir kanske skillnad för dig som är ensam. Ingen karl som försvarar dig, menar jag.

Mary berättade att hon sett en individ smyga omkring i trädgården sent en kväll.

– Det där låter obehagligt. Då bör jag kanske berätta för dig att jag, vid flera tillfällen, sett en bil parkera vid Åkarn’s stora garage. En person stiger ur och följer gångbanan förbi vår uteplats och slinker in genom din höga tujahäck. Jag har ju trott att det varit en besökare till dig.

Mary rös till och gnuggade sig över ena armen.

– Brrr … – Vet du om det är en karl eller en kvinna?

– Svårt att svara på, för det är ju i skymningen bilen kommer, och ibland ännu senare. Längs gångbanan är det så mycket höga buskar, så det är omöjligt att se. Svartklädd brukar personen vara, det har jag noterat.

– Hur länge har du sett den där märkliga individen dyka upp och ställa bilen vid Åkarn’s?

– Njaa … Ett par veckor kanske, men jag håller ju inte uppsikt, så det är bara ren slump att jag råkat få se bilen och att en person stigit ur.

Greta kom med ett förslag.

– Nästa gång jag ser den där bilen, ska jag ta hunden med mig och ta en promenad åt det hållet, och kolla registreringsnumret.

– Vore snällt om du ville göra det, sa Mary och viftade ett ”hejdå” med tidningen, och gick tillbaka till sin sida av gatan.

Mycket besynnerligt, tänkte Mary. Vem sjutton kunde vara så intresserad av vad hon höll på med, så den smög omkring utanför fönstren efter mörkrets inbrott. Att personen parkerade en bit bort, tydde ju på att den inte ville bli sedd.

Björn kan det inte vara, eftersom han just hade åkt när jag fick se den där personen bakom buskarna. För inte kan det väl vara så, att han åker och ställer bilen vid Åkarn’s och går tillbaka ner till mig och agerar förstertittare…? funderade hon.

– Nä… Björn fick ju telefon, och jag hörde själv hur han sa till den han pratade med: ”Jag kommer om en liten stund”, viskade Mary för sig själv och lade posten ifrån sig på trädgårdsbordet och slog sig ner på stolen.

Nu funderade Mary över hur hon skulle göra. Borde hon nämna detta för Björn, eller var det bättre att hålla tyst? Och vem var det som ringde på hans mobil, nästan varje gång när han var på besök?

***

Efter en knapp vecka kom Greta med besked om vem som ägde bilen.

– Personen heter Agnes Petrén och adressen är Mjölnargatan 15 C här i stan.

– Va …! Mjölnargatan …, utropade Mary, och slog ihop händerna, där bor ju …

Sedan tystnade hon.

– Känner du personen … som …?

– Nej-neej …, jag känner inte Agnes Peet … eller vad det var du sa, men jag känner en annan person på den adressen.

Nu fick Mary något att fundera över. På den adressen bodde ju Björn. Det var nog inte många som visste att hon träffat en intressant man. Hon ville inte skriva Greta på näsan om att hon träffat Björn, ifall det inte skulle bli något av deras förhållande. Attan också att hon inte kunnat knipa käft.

– Jag kan fråga om min bekant känner någon vid det namnet, sa Mary. Men stort tack ska du ha, Greta, för din insats. Men varför spanar ett fruntimmer på mig? Jag är inte lagt åt det hållet.

Greta skrattade till och sa:

– Det kanske är någon som fått för sig att du konverterat på gamla dar!

– Nej, nej … då får personen kika i någon annans fönster.

***

Nästa gång Björn dök upp, hade Mary svårt att känna sig avslappnade och glad. Hon distraherades av sina grubblerier: huruvida hon skulle fråga honom om han kände den där Agnes, eller låta bli.

Brasan sprakade och gav ett milt sken åt rummet. De hade sett en teveserie, druckit te och satt bredvid varandra i soffan.

– Hur är det hjärtat … – Du verkar så nedstämd, sa Björn.

– Neej, det är väl inget särskilt.

– ’Inget särskilt’ …, men då är det något, berätta för farbror Björn, skämtade han och klappade henne på låret.

– Du tycker kanske att jag är löjlig, men snart ringer din telefon, det vet jag …, och då måste du ge dig i väg. Är du kanske inte änkeman som du har sagt att du lär ska vara?

– Jo-visst är jag änkeman, men jag har en dotter …

– Jahaa… och vad är det med henne? Hon kan väl inte vara så ung …, borde inte hon klara sig själv en stund, utan pappa. Åh… förlåååt, jag menade inte att …

Han skrattade till, och rätade på sig.

– Hon vet att jag brukar hälsa på en dam, men vet inte vem, och hon är väl lite nyfiken, men kanske mest rädd för att jag ska välja fel kvinna. – Igen!

Det där igen, högg till inom Mary. Hade han haft många kvinnor efter att han blev änkeman?

– Hm… Nyfiken säger du … Kanske är det så, att hon smyger omkring ute i min trädgård och kikar in genom fönstren för att se vem du träffar.

– Bevare mig! – Nej, snälla du, sådant kan jag väl aldrig tro att hon ägnar sig åt.

– Man kan aldrig veta. Någon har i alla fall, smugit runt i min trädgård efter att det mörknat. Kanske just nu, sa hon och gjorde en gest mot fönstret som endast speglade kvällsmörkret utanför.

– Är du säker på det …, att det är någon som …

– Jo, jag är säker, avbröt Mary. Jag har sett en person själv och jag har även hört av en granne, att det är någon som går in i min trädgård, när det blivit mörkt. – Förresten …, känner du någon som heter Agnes Petrén?

– Det gör jag faktiskt. Hur så?

– Det är den kvinnan … som besöker min trädgård ibland.

– Pe-Petrén, stammade Björn, menar du …

Mary sa inget mer. Nu hade hon gett Björn möjlighet att förklara vad han visste, om den här svartklädda kvinnan, som hon sett vid flera tillfällen huka bakom rododendronbuskarna uppe vid slänten.

– Agnes är åtminstone inte min dotter, sa han efter en lång stunds tystnad. Inte tror jag att Agnes har något ihop med min dotter heller. Men adressen du nämnde, stämmer inte. Om hon inte har flyttat dit nyligen förstås.

Detta sa Björn liksom för sig själv, som om han satt i egna funderingar medan han såg ner på sina händer som låg slappa i hans knä.

– På vad vis känner du Agnes, frågade Mary, du blir nog tvungen att berätta det för mig, eftersom hon smyger runt i min trädgård. Rysligt obehagligt …

Han drog en lång suck och såg nästan plågad ut.

– Joo, jag förstår. Om det fanns ett enkelt sätt att förklara hur jag känner henne, skulle jag göra det omedelbart. Men jag vet inte var jag ska börja. Om jag ska ta allt från början, så blir det en lång följetong.

– Det spelar väl ingen roll. Tid har vi väl både du och jag.

Björn såg på klockan och sedan på Mary och sa:

– Jag har en bättre idé. Om jag får ringa till Betty, ja, dottern alltså, och be henne komma hit. Hon skulle kunna berätta den här storyn mycket bättre. Hon kan se mer objektivt på det hela.

– Menar du att hon skulle komma hit – nu ikväll?

– Ja, om det går bra … I så fall kunde jag hämta henne. Klockan är inte så mycket än, tillade han med en ny blick på armbandsuret. Vad säger du?

– Okej, hämta flickan, eller vad man ska kalla henne.

– Det är tack vare tösen som jag kan sitta här hos dig om kvällarna och se på teve, dricka te och ha det mysigt.

– Nu min bäste Björn får du lov att förklara dig.

Han drog ett drag om hakan och drog in andan, som för att ta sats.

– I korta ordalag kan jag säga att om inte Betty hittat mig, hade jag varit död i dag. Med andra ord: ”mördad”.

– Herre min Jeee … det låter verkligen drastiskt.

– Ja, det är ingen trevlig händelse att se tillbaka på. Ingen godnattsaga för barn, om man säger så. Men kanske Betty skulle kunna återge händelsen så du får grepp om vem Agnes är. Jag måste erkänna att jag inte orkar gå tillbaka till det där, som hände för några år sedan. Jag har varit tvungen att försöka bearbeta det så gott jag kunnat – och jag har väl till sist lyckats lägga merparten av upplevelserna till det förgångna, och börjat blicka framåt igen.

***

När Björn kom tillbaka med sin dotter och presenterade henne för Mary, kände hon att den människan skulle hon kunna tycka om, som om hon vore hennes egen dotter. Så lik Björn.

– Vad har du för stor lunta med dig? frågade Björn och såg på dottern när de slagit sig ner i vardagsrummet och Betty drog upp en bunt maskinskrivna pappersark.

– Det är början på en roman, pappa lilla. Det skulle bli en överraskning var det tänkt. Men jag tror att manuset ska få hjälpa mig att förklara hur min far överlevde en alldeles för hög dos stryknin.

– Att du är författare, det vet jag väl, men att du skriver min biologi, så jag slipper besväret själv, visste jag inte. Men okej… Låt gå!

© Ingbritt Wik