Ska vi göra Anden i glaset

Alla fyra kvinnorna var barndoms- och skolkamrater, men det hade blivit ett långt uppehåll i deras umgänge under en del år. Det var en klassträff, som åter förde dem samman.

Astrid – änka sedan några år. Carola var skild och Maggan hade haft en uppsjö av kavaljerer, men var nu singel. Mona var precis nyskild och var nog den som fortfarande sörjde över sitt misslyckade äktenskap. Men tiden … den läker ju alla sår, sägs det, så förhoppningsvis skulle även Mona så småningom kunna lägga sitt tidigare liv bakom sig, precis som de andra tre lyckats göra.

Alla fyra satt – den här soliga sommardagen – på en filt ute vid Bråviken. En motorbåt hördes på avstånd och vågorna som båten åstadkom, kluckade lite vilset när de nådde stranden.

Det luktade tång och fisk. Fisklukten kanske kom från Allans böcklingrökeri, som låg endast några hundratal meter från det ställe där gruppen satt och solade, efter att de alldeles nyss tagit sig ett dopp i Östersjöns lätt salta vatten. Allan Kjellström hade sitt rökeri placerat här ute. Det fungerade nästan som en kiosk. Vem som helst, som kom förbi, kunde stanna till och köpa en böckling.

Rökeriet låg alldeles ute på strandkanten. Vete gudarna om byggnaden inte stod på plintar ute i vattnet. Det var svårt att se, när man kom åkande på vägen som gick – förbi Getå – högt över strandlinjen. Man kunde inte släppa blicken från vägen så slingrigt och smalt som det var. För då skulle man hinna kollidera, innan man åter hade blicken på vägen.

Grå vass växte frodig och otuktad och ökade i omfång för varje år i vikens bortkanter. Den som ägde en eka av något slag fick svårt att hitta den, om de inte gjorde täta roddturer på Bråvikens vatten.

Bortom den täta, höga vassen kunde Stockholmsvägen skymtas. I varje fall kunde man observera ett hörbart brus av motorer. Motorer från personbilar, långtradare, tungt lastade. Även bussar och motorcyklar bidrog till motorbruset. Alla med olika mål.

Ett mindre påträngande ljud kom från de höga björkarna, som skilde stranden från vägen. Björkarnas blyga sus var rogivande och vindens varma fläktar var sköna. Utan dem skulle det ha blivit olidligt hett.

Måsarna skränade i högan sky och flög i cirklar över ett skär en bit ut i viken. Kanske något hade hotat deras ungar. Eller hade de blivit ovänner om maten, kanske?

Mona ritade med en pinne i sanden. Hon såg ut att vara långt borta i tankarna. Carola puffade på hennes solbruna arm och sa:

– Du kommer över det? – Jag lovar … det har vi andra gjort, men det känns inte så i början.

Mona rätade på sig, slängde iväg pinnen, nickade utan att svara. Drog till sig badlakanet, reste sig upp och började traska ner mot stranden, medan hon skakade sanden av handduken och slängde den över axeln.

– Ska hon ta sig ett nytt dopp? undrade Maggan och såg oroligt efter Mona.

– Det ser så ut, sa Astrid och satte sig upp, drog upp benen, lade armarna om knäna och vilade hakan ovanpå.

Hon såg mot stranden, där Mona strosade runt – observerade hur hon då och då sparkade till tång och annat skräp som låg uppspolad i sanden. Böjde sig ner ibland, som om hon letade efter något.

– Det skulle vara bättre för henne, om hon fick något annat att tänka på, sa Astrid.

De övriga bara hummade i samförstånd. Carola sträckte sig efter matsäckskorgen, tog upp en banan och började dra av det gula skalet, som hade många bruna fläckar.

– Mona skulle behöva komma bort från alltsammans som påminner om det liv hon nyss brutit upp ifrån, föreslog Astrid och lade sig ner på mage och placerade tidningen ”Frida” över sina nytonade, kastanjefärgade lockar.

Istället för att ta ytterligare ett bad, böjde Mona sig ner och plockade snäckor efter blåmusslor. Skal som spolats upp på stranden. De låg där blålila och blänkte våta, blanka och fina bland rester av svartbrun tång, som luktade gammal rutten fisk. – Hon återvände till strandfilten och slog sig ner med sina snäckor. Började putsa dem med en flik av badhandduken.

– Varför gör du så där? undrade Carola.

– Jag håller på att tillverka en tavla. En tavla som jag gör av växter och andra material, som jag hittar i naturen.  En fiskarstuga vid en strand. Det fattades några mörka blå snäckor ute i det där som ska föreställa hav, förklarade hon och lade ut de blåskiftande snäckorna i en diagonal formation på sanden. Så här ska de ligga på tavlan, sa hon. Då liknar det upprörda havsvågor, som oroligt rullar in mot stranden.

– Jahaa … Ja, sannerligen, det gör det ju. – Ja du är ju konstnär till yrket! – Kul att du kan se saker i naturen, så där, sa Astrid och gav Mona ett hastigt, beundrande ögonkast.

Astrid hade en stuga i Värmland. Hon brukade vara där några sommarveckor varje år. Fast ensam var det inte speciellt kul att vistas där, tyckte hon. Därför frågade hon nu sina återfunna vänner, om de hade lust att hänga med dit. Midsommar skulle väl vara en lämplig tid, ansåg hon. – Det visade sig att ingen av de andra hade något inbokat för den stundande midsommaren – så det blev ett unisont svar. ”Ja, visst så kul.”

***

Gruppen beslöt att åka till Värmland i en bil. Dumt att köra efter varandra i varsin, så många mil, när bensinen var så dyr. De gjorde upp färdplaner och listor över vad de skulle ha med sig, förutom sina egna privata attiraljer.

– Jag har ett förslag för vår sysselsättning, sa Maggan: vi tar varsitt spel med oss. Utomhusspel, menar jag, typ kubb eller liknande. – Jag vet ett spel, som jag gärna skulle vilja ta reda på reglerna för, fortsatte hon. Det är ett roligt och enkelt spel. Det kostar inget i inköp, så det är bra för den som har ebb i kassan … Man bara bryter två pinnar ute i naturen. En lång cirka 60 centimeter och en kort, bara en dryg decimeter. Krafsar upp ett hål i marken, lägger den lilla pinnen över hålet, och så kan spelet börja. Det ska vara två lag. Åtminstone två stycken i varje lag. Och det klarar vi ju. – ”Vippa”, heter spelet och man ska räkna poäng, den som först blir bränd är ute ur leken. – Men var kan man få fatt i spelreglerna … tro?

– Vippa … Det har jag aldrig hört talas om, sa Carola. Men kan man inte göra egna regler då?

– Tja, kanske. Jag vet att man ska sprätta iväg den lilla pinnen, men ibland ska man slå iväg den, som på brännboll. Men i vilken ordning, minns jag inte.

***

När gruppen kommit upp till Värmlands urskogar, och installerat sig i det gamla skolhuset, som Astrid ärvt efter sin faster, kopplade de av en stund med en kaffetår.

Innan de tog tag i några direkta jobb, fick Maggan för sig att de skulle plocka varsin blombukett. Hon som var florist ville lära dem binda sina egna midsommarkransar. Hon hittade en ring ståltråd i uthuset. Någon mjuk tråd att binda med hade hon inte, men hittade en svart björntrådsrulle inne i huset i ett gammalt syskrin. I Astrids diskbänksskåp överraskade hon en plattång med skärpan kvar.

Efter kaffe och blomsterkransbindning, inriktade de sig på att klippa gräsmattan, hugga ved till spisen, och ta ut den gamla trädgårdsmöbeln och skura ren den från gammal fågelskit.

Med förenade krafter lyckades de även få ekan i sjön. Konstigt nog så var den inte så farligt gisten. Springorna skulle säkert svälla, så bottnen blev tät, om den fick ligga i vattnet någon dag eller så.

Den lila insjön – bara ett femtiotal meter från huset, med några stora björkar i förgrunden – låg den här dagen helt lugn och glittrande i soldiset.

– Vilket paradis du är ägare till, Astrid, sa kamraterna.

De njöt av den sällsamma avskildheten – från världens vimmel – som det gamla huset låg i.

Efter alla dessa ansträngande sysselsättningar och hårda påfrestningar, hade gänget församlats vid en utegrill, som någon av faster Hannas bekantskaper hade murat upp strax bortom den blommande syrenbersån, där humlor, bin och andra insekter surrade runt de lila syrenblommorna i sökandet efter nektar.

En koltrast upphov sin stämma i alla möjliga vindlande toner. Det lät underbart.

– Jag fattar inte sa, Mona, hur en liten svart fågel kan få till så många olika toner. Den har ju bara näbben, för tungan hos en fågel… – har jag fått för mig… – är ganska stel? Fantastiska toner som den frambringar. Hur den nu bär sig åt.

De andra höll med och tittade bort mot den stora hängbjörken.

Lukten av grilleld i kombination med tändvätska och fett, som droppade ner på kolen, väckte hungerkänslorna till liv hos medlemmarna, och de hjälptes åt att fixa en sallad och lade lite rotgrönsaker i aluminiumfolie och hällde på grillolja, och strödde pepparmix över. Nam, nam …

***

Det ångade väta från växtligheten, när solen åter vågade titta fram efter åskvädret, som alldeles nyss dragit förbi. Ett mycket våldsamt sådant. Nu var den härliga sommarvärmen borta. Det fanns fortfarande mörka moln kvar i väster, där granskogen stod moltyst och mörk. Kunde åskan komma tillbaka en gång till? Sådant hade hänt förr. Det mullrade lite svagt fortfarande där borta i väster, där de blåsvarta molnformationerna hotfullt låg och tryckte. Blixtarna syntes, fast mycket svagare nu.

– Obehagligt om det ska bli en sådan där åsksommar, sa Carola. Naturkrafter som man inte kan påverka eller styra över.

Alla fyra damerna hade fått avbryta sin utevistelse och gå in. De hade i alla fall hunnit grilla färdigt och äta sig mätta, innan åskan var över dem. Fort hade den kommit. Ovanligt hastigt.

Nu satt de inne i det som förr i tiden hade varit skolsal.

***

När åskan hade jagat in kvinnorna, utan att de hunnit planera någon sysselsättning, blev de lite villrådiga över vad de skulle syssla med. Det fanns ingen elektrisk ström, så att sätta sig och titta på någon dvd eller video för att fördriva tiden, var inte att tänka på.

– Vi kan väl roa oss med att göra ”Anden i glaset”, föreslog Maggan.

De andra tittade till på henne och en del ansikten syntes skina upp vid förslaget.

– Visst, så skulle vi kunna göra, om vi hade haft ett omslagspapper eller en tapetbit, sa Astrid, men i det här huset finns nog ingetdera, är jag rädd.

– Jamen, vi tar den där stora papperskassen från Maxi Matmagasin. Vi klipper isär den och så tar vi ett supglas och ritar ringarna runt det på kassens vita insida.

Astrid gick till porslinsskåpet och tog ut ett snapsglas, krafsade bland allehanda saker i en skål som stod på arbetsbänken och fick fatt i en tuschpenna.

– Här… varsågoda! Vem ska göra upp bokstavsplattan?

– Vi, sa Maggan, sträckte ut handen och tog emot glaset och pennan, medan Carola var i färd med att klippa isär kassen.

Mona sjönk ner på en gammal, knarrig köksstol och protesterade mot att göra Anden i glaset.

– Tråkmåns, sa Astrid skämtsamt och log mot den alvarliga kvinnan. Upp med humöret, Mona.

– Jag är inte på dåligt humör, men jag har hört, att man inte ska leka med det övernaturliga.

– Men vaa … Vem har sagt det? tjoade Maggan. Nu ska vi ta reda på vad som ska hända i framtiden, fnissade hon och ställde ner snapsglaset på den isärklippta påsen och Carola, som redan låg på knä nere på golvet, började rita runt glaset som Maggan höll i.

– Jamen – håll still glaset, då! skrek Carola.

– Jisses … Det var inte jag … Jag svär. Glaset tog ett hopp.

– Ja, det såg jag väl. Nu blev det ju en oval här, och det ska det inte vara, gå tillbaka med glaset, så jag får göra om den där ringen, beordrade Carola.

Men flera gånger var Maggan på väg att förlora kontrollen över snapsglaset, som helst ville leva sitt eget liv under hennes finger.

***

Alla hade varsitt finger på det uppochnervända snapsglaset och Andeglaset hade börjat röra sig och bildade ord och meningar, när det plötsligt började lukta kaffe så starkt, så Carola kommenterade saken. Maggan svarade kvickt:

– Kila iväg och se efter, du lade ju in i spisen förut, så kaffepannan kokar säkert.

– Visst… Men det var ju helt svart och utbrunnet då, men jag stoppade in träet – i alla fall – eftersom jag höll det i handen.

Carola masade sig iväg ut till köket. Det knastrade och brann för fullt i den gamla järnspisen. Den lilla skvätten kaffe som var kvar i kaffepannan bubbelkokade.

– Äsch! Mot alla odds, hade det ju tagit sig, sa hon irriterat, när hon sjönk ner på sin plats och satte sitt pekfinger på glaset.

Glaset hade fått fram Astrids fasters namn.

– Det är klart att det är du, Astrid, som fört glaset, så det blev Hanna.

– Neeej, protesterade Astrid.

Men ingen av de andra verkade tro henne.

– Det finns ingen annan att välja på, sa Carola. Det är bara du som vet att hon hette Hanna. Eller …?

Så knackade det hårt och bestämt på ytterdörren.

– Va, sjutton, får vi främmande? Nuu …, sa Mona. Det är ju snart mörkt.

– Verkar inte bättre, sa Astrid och släppte glaset och gick för att öppna. Det bor en farbror på andra sidan sjön. Det är nog han som gör sig ett ärende hit, kanske.

Det drog kallt när Astrid fläkte upp dörren på vid gavel. De andra hörde henne mumlade något ohörbart. Men så ropade hon, så Maggan reste sig upp och gick iväg ut till farstun, hon också.

– Det var märkligt. Visst knackade det väl?

Astrid såg frågande på Maggan.

– Ja, visst gjorde det dä …

– Nå, det var väl bara någon gren från eken, kanske. Den står så nära huset, sa Astrid avfärdande, stängde dörren och reglade.

Så hörde de båda kvinnorna hur det blev ett dunderbrak inne i rummet och Astrid skrek och frågade vad i herrans namn de höll på med.

 Mona kom springande ut till dem med andan i halsen.

– Gardinstången … med gardiner och allt – rasade rakt ner… på golvet, flämtade hon.

Carola kom också sättande. I handen höll hon hårt om snapsglaset.

– Nej, men du… Du får inte bära omkring på Anden i glaset… förstår du väl, sa Maggan häftigt, då förstör du ju alltihop. Kommer du ihåg var det stod nu då?

– Klart jag gör …, snäste Carola.

– Varför ramlade gardinstången egentligen? sa Mona.

– Njaa, det blev väl någon vindstöt, när jag drog igen dörren. Kanske hängde den redan på trekvart. Inget att bli rädd för, vännen, sa hon och klappade Mona på axeln.

Just som Astrid skulle sätta sig, missade hon stolen och föll i golvet med en duns. De andra skrattade, men det gjorde inte Astrid. Hon spände ögonen i den rädda Mona och sa:

– Varför gjorde du så där?

– Sådär – vaddå…?

– Det är farligt att rycka undan stolen, när någon är på väg att sätta sig, begriper du väl!

– Nej, nu får du banne mej ge dig … – och be mig om ursäkt. Jag har inte nuddat vid din stol, sa Mona harmset.

Nu var gruppen nästan på väg att bli osams.

– Tyst i klassen, hojtade Maggan. – Nu fortsätter vi!  Inga sura miner, det blir ingen glad av.   

Ganska snart började det blåsa kraftigt. Det tjöt i västerfönstrets springor.

– Titta, sa Mona och släppte Andeglaset, pekade ut i mörkret, det blixtrade där borta.

– Lugn … Klarade vi det där sjudundrande åskvädret som antastade oss tidigare, så klarar vi av en omgång till, lugnade Astrid, men jag måste gå ut till dasset, innan vi har ovädret över oss.

Hon reste sig upp, drog på sig tröjan och försvann ut i kvällsmörkret och stormen, som illvilligt svepte och drog tag i dörren, så den for igen bakom henne med en rejäl smäll.

– Vi får ta paus tills Astrid kommer tillbaka in, sa Carola.

Men det dröjde innan Astrid kom tillbaka. De andra undrade om hon blivit ”bergtagen”. När Astrid äntligen kom sa hon:

– Jag trodde allra först att jag såg ett spöke. Ditt vita badlakan, Carola, flaxade vild i vinden där borta på strecket.

– Mitt badlakan …? Det har jag ju här, sa hon, lutade sig framåt, drog loss badhandduken, som hängde på stolskarmen.

– Njahaa, ja … Där har du ju din badhanduk, vems … är det då som flaxar där ute i vinden?

– Inte min, sa Maggan och Mona på samma gång.

– Vem har något annat hängande där då?

Alla hade sina saker inne.

– Vi får kolla i morgon bitti när det är ljust, för något var det ju som rörde sig i blåsten.

De andra såg lite försagda ut. Om det var över åskan eller om det var på grund av det som hänt tidigare, var svårt att sia om.

***

Mona som inte hade något nöje av att hänga med i de andras samtal, satt hellre i sina egna tankar och funderingar. Därför hörde hon när det började knäppa och rassla uppe på vinden. De andras prat och skrattsalvor överröstade ljudet till att börja med. Men så bullrade det till rejält där uppe, som om något ramlade i golvet. Det blev tvärtyst på damerna och alla drog sina fingrar till sig. Alla satt som paralyserade och lyssnade till svaga, mumlande röster som kom från vinden.

”Äää … in-te - klokt – uj-uj-uujj-uj … – Äää … in-te - klokt – uj-uj-uujj-uj … –  …”

 Så där höll det på. Andarna verkade vara ett par stycken. Det lät som om de pratade i mun på varandra, men de sa båda samma sak. Nämligen den där knepiga, kryptiska ramsan: Äää … in-te - klokt – uj-uj-uujj-uj …

Nu spred sig en knepig tystnade i gruppen. Det var knappt de vågade viska.

– Vad kan det vara som Andarna anser vara så förfärligt? undrade Carola försiktigt.

– Det är väl det här, att vi håller på med Anden i glaset, sa Mona. Jag sa ju att vi inte skulle syssla med Andeglaset …

– Struntprat, fnös Maggan. Ett spöke uppstår väl inte av att vi roar oss med gla…

Längre än dit hann hon inte förrän det åter blev ett kraftigt ljud från vinden.

– Vad har du för grejer där uppe? undrade Maggan. Finns det något som går att välta?

– Massor av bråte.

***

Kvartetten avslutade Anden i glaset omgående.  De kröp så småningom ner i sina sängar, men sömnen dröjde. – Vinden ylande runt väggarna. Andevarelserna på vinden tycktes till sist somna. Faktiskt före alla andra. Och på morgonen vaknade allt levande till en ny och solig dag.

Maggan bestämde att de skulle äta frukost ute i syrenbersån och började plocka fram ost, bröd och smör på en bricka. Utan protester följde de andra hennes förslag.

Just som de placerat sig i bersån och inväntade Astrids uppdykande med kaffetermosen, pekade Maggan på vindsfönstret som var trasigt. En av de små rutorna i det översta lilla fönstret hade av någon anledning försvunnit under natten, och hålet gapade tomt och svart.

Astrid kom med en förklaring:

– Förmodligen blåste väl den lilla rutan sönder i natt.  Hanna hade pratat om att det behövde kittas och jag har ännu inte fixat den detaljen, så det starka blåsvädret fick nog rutan att ge upp. Jag får ta ett snack med glasmästar´n nere i byn, innan vi sticker härifrån.

Så tog Astrid en limpskiva, bredde på smör, och Carola skickade henne osten, just som Mona, satte ner sin mugg och pekade upp mot vindsfönstret, utan att lyckas få fram ett ljud. Mumlade bara med mat i munnen.

Alla tittade ditåt och samma ramsa som de hört sig till leda under natten, fick de nu höra reprisen på: ”… Äää … in-te - klokt – uj-uj-uujj-uj … ” – Ljudet tycktes frambringas av en duva som helt plötsligt placerat sig i den tomma fyrkanten, där glaset var borta.

– Kors i alla dar, sa Astrid. Duvor … Ja, de låter ju faktiskt så där … Pratar lika otydligt som andar, tillade hon och fnissade. Hur i all sina dar… hackade hon fram. Var det duvor som regerade på vinden i natt? Jag har aldrig tidigare haft duvor på vinden, så hur skulle jag kunna veta …

– Kanske det var duvorna som sparkade ut rutan, föreslog Carola.

– Nja-ej … Duvan kom nog strax efter, att den där hemska blåsten fixat ut rutan och gjort det möjligt för fåglar att ta sig in på vinden, sa Astrid.

– Så påpassligt i så fall, inflikade Maggan.

– Som på beställning, menade Carola.

– Nu har du fått husdjur också. – Både andar och duvor, sa Mona. Kanske alltsammans beror på, att vi höll på med Anden i glaset. Det är ju vad jag tror, i alla fall, fortsatte hon.

© Ingbritt Wik