Sonjas Alla hjärtans-dag

Sonjas Alla Hjärtans Dag

Sonjas uppslitande skilsmässa låg flera år bakåt i tiden. Under de år som gått hade hon hunnit gå igenom förhållandet med Erki, bit för bit. Vridit och vänt på alla tråkigheter och tragedier. Synat tiden med Erki rejält i sömmarna, så att säga. Med andra ord: hon var vid dags dato, den 14 februari, äntligen framme vid målet: Erki hade inte varit rätt man för henne. Eller om det var hon som inte varit rätt kvinna för honom. Denna slutplädering gjorde hon högt inför sig själv med knytnävarna hårt knutna i fickorna:

– Den otrogne skiten har jag sörjt färdigt. Förspillt på tok för många år av mitt liv, genom att sörja och gräma mig. Vi var inte ämnade för varandra. Frid vare över hans minne. Nu börjar en ny era. Punkt slut!

Hon drog in ett långt andetag, och kände sig nästan salig. Befriad på något vis. Det kändes onekligen skönt att ha kommit fram till ett resultat av allt ältande … – Men hon kände sig likväl ensam. Hon var singel, och hade inte haft vare sig lust eller kraft att inleda något nytt förhållande efter Erki. Men den saken skulle det bli ändring på nu. Fast på vad sätt skulle hon kunna förändra sitt liv.

Hon gick fram till fönstret och tittade ut. Februaridagen var gråmulen, några vilsna snöflingor dalade ner från en blygrå himmel. Men det var milt. Ett par minus bara.

– Äsch… Jag är ledig i dag och ska väl inte sitta inne och kura. Jag sticker iväg till kyrkogården med en blomma till mamma.

Sagt och gjort. Sonja gjorde sig i ordning, tog fram ett gravljus ur städskåpet och gick ut till bilen. Körde bort till en handelsträdgård, och inhandlade en mycket fin gravprydnad. Ett hjärta av vit och skir toppmossa, prytt med små söta ljungkvistar och några konstgjorda rosenknoppar, och lite grönt. Det passade ju bra med ett hjärta när det var Alla Hjärtans dag.

Vid gott mot styrde hon iväg ut till den lantligt belägna kyrkan, som vitrappad tronade på en hög ås med den dystra granskogen som fond. Hon ämnade sätta sig en stund vid graven och resonera med modern, så som hon alltid brukade göra, de gånger hon kom sig för att åka ut till graven. På något konstigt vis brukade hennes bekymmer kännas mindre, efter att hon fått lätta sitt hjärta för modern. Inbillning eller inte. Men hon brukade känna sig bättre till mods efter ett besök vid graven.

***

Kyrkogårdens tunga smidesgrind var nästan svår att öppna. Det gnisslade otrevligt när hon puttade upp den för att gå in. Hon blev förvånad över alla ljus som brann här och var. Det var tydligen fler som tänkt uppvakta sina anhöriga på Allahjärtansdagen. Då var hon alltså inte så fel ute. I gott sällskap kan man säga.

En bit bortom den graven dit hon var på väg, såg hon att det satt en man hophukad. Det såg ut som om han grät. Hunden som var i hans sällskap hoppade lite fram och åter, som om den försökte muntra upp sin husse.

Ja, djur de känner stämningar väl, tänkte Sonja och satte sig på huk vid moderns grav och började plocka bort lite gamla torkade blomsterprydnader.

Sonja hade satt sig med ryggen mot den där mannen, enbart för att inte genera honom i hans privata sorg. Därför märkte hon inte hunden, förrän den nosade henne i nacken. Den hade kommit lika tyst som en ande. Sittande på kyrkogården, blev det för mycket för Sonja, som tjoade till, ganska så högt och vände sig hastigt om. Men va…? Hunden hade lagt ner en mörkröd ros alldeles bakom henne. Måste ju vara han som haft den med sig, för den låg ju inte där när hon kom.

– Men hörru…. Vofsing…! – Har du sprungit bort med din husses ros? sa hon till hunden och klappade hans ramsvarta, lockiga päls.

Men oj, då… Hon skyndade sig att torka sina egna tårar, för nu var hussen på väg åt hennes håll.

– Skrämde han dig? – Hoppas att du inte är hundrädd eller allergisk, sa mannen så fort han kom inom hörhåll för Sonja.

– Nä… då… Det är jag inte, men jag blev lite överraskad. Jag såg honom inte. Han kom så tyst.

Hon sträckte fram rosen, men han inte säga det hon tänkte…

– Behåll den…, lilla vän! – Det är ju en hjärtansdagspresent, förstår du. Einar heter jag. Karo är fin på att komma med presenter i rätt tid.

Sedan skrattade han, och fortsatte:

– Den här jycken är det mycket valp kvar i, och han fick nog för sig, att han ville leka. Men när inte jag var på lekhumör, tänkte han väl att det där fick han ta i sina egna tassar. Jag brukar kasta grenar, kvistar och allt möjligt åt honom som han får apportera. Det var nog därför som han stack iväg till dig med en av rosorna… Han ville leka med dig!

Sonja fick veta att Einar var änkeman sedan en del år tillbaka.

– Jag hade tänkt åka bort till Enebackens motell och äta… När nu Karo försökt att få oss att bryta vår isolering, skulle jag vilja fråga dig om jag kunde få bjuda dig på en bit mat?

– Det tackar jag för, sa Sonja.

Den hunden är inte dum, tänkte hon.  

– Nej, det är en klippsk luring. Han har nog länge tyckt att det fattats en matte i vår familj, så nu när han har tagit första steget, ska väl inte vi vara sämre, utan följa upp den påbörjade bekantskapen med lite mat.

Einar räckte ut handen och hjälpte Sonja upp på fötter.

***

Innan de tog in på motellet, stannade de vid en övergiven campingplats som var belägen strax innan. Där lekte de med Karo. Hunden hade ju hoppats på att få apportera med den där granna rosen. Men den vackra blomman hade ju Sonja lagt beslag på, så det fick bli några grankottar som han fick springa och hämta och leverera åt Husse och den nyfunna Matten.

Det var en egendomlig känsla som spred sig inom Sonja. Hon hade aldrig tidigare sett den här mannen, men det kändes som om hon varit bekant med honom i hela sitt hitintills levda liv. Så tala om tvillingsjälar. De tänkte i samma banor. Det kändes rent märkligt.

Att detta var Sonjas tillkommande tvivlade hon inte på. Nu kunde hon använda sina sparpengar till något helt annat än en hundvalp. För med den här mannen följde det ju en alldeles livs levande hund, så någon sådan behövde hon inte köpa. Man kan säga att hon fick både en trevlig man och gosig hund i Alla-Hjärtans-present.

© Ingbritt Wik