Stormvarning

De båda väninnorna stod vid tidningarna inne på varuhuset. En hel vägg med allehanda litteratur: sport, biltidningar, hälsa  & skönhet, samt deckare i pocketformat och skönlitterera tidskrifter.

Annelie tog en tidning ur hyllan enbart på måfå, och började bläddra i den. Det var sommar och hon och Maria skulle till stranden. Då var det trevligt att ha något att läsa. Lösa korsord eller rent av hitta något bra recept på någon kaka eller efterrätt. Maria var inte så ofta på besök, men nu hade hon semester och skulle vara hos Annelie ett par dagar.

Utan att tänka sig för, sa Annelie högt och upphetsat, så kunderna som stod närmast vred på sig och tittade nyfiket åt hennes håll:

– Jaameen! – Den här novellen har ju jag skrivit, vem har snott den?

Maria tog ett steg närmare väninnan, lutade sig fram och kikade över hennes axel ner i tidningen, och såg novellöverskriften: ”Stormvarning!”

– Jamen … Du har ju själv skrivit den!

– Ja-visst…! Det är just det jag försöker tala om, sa Annelie hetsigt. Det är jag och ingen annan, som har skrivit den här novellen, sa hon och hackade på texten med en rödmålad nagel.

– Snälla… hejda dig! viskade Maria. Hela affären vänder sig om. Jag fattar inte vad du menar. Förklara!

– Någon har snott min novell, fattar du långsamt?

– Nej, jag fattar inte långsamt. Jag fattar inte alls!

Annelie satte tidningen rakt under näsan på Maria och sa: Läääs… högt!

– Ja, jag ska läsa, om du lugnar ner dig! Det står ”Stormvarning” skriven av Annelie Frost!  Resten får du läsa själv, sa hon och föste bort tidningen och såg på väninnan.

– Såå, står det väl inte: skrivet av… Annel… Hmm… – VAD sa du???

– Visst sjutton gör det det. Jag är inte blind, sa Maria hetsigt. Läs själv, om du inte tror mig!

 Annelie fäste åter blicken på novellen och läste.

– Ja, sannerligen … Det står så… Mitt namn under, sa hon tankfullt och slängde en blick runt sig, som om hon trodde att något stod beredd att ge henne svaret.

– Har du glömt att du lämnat in den? Eller vad är det som upprör dig? frågade Maria.

– Neej… Men… Jag lämnar aldrig in några noveller till tidningarna. Det är jag inte modig nog att göra. Tänk om de inte skulle vilja ha det jag skriver. – Någon annan måste alltså ha…

Väninnorna tittade stumt på varandra.

Annelie lade tidningen i kundvagnen och frågade Maria om det var något mer hon skulle ha, eller om de var klara att vända iväg mot kassorna.

Medan de stod i kassakön, sa Maria:

– Det måste ju vara någon av dina bekanta som lämnat in din novell, till tidningen, för att hjälpa dig komma igång, för annars skulle ju den som snott texten, sätta ut sitt eget namn eller någon pseudonym som upphovsman.

– Jamen någon betalning har jag ju inte sett till.

– Vänta du… Det kanske kommer, men om det inte gör det, så har du, i alla fall, äran kvar. Det står ju helt klart vem som snickrat ihop berättelsen.

– Jo, det är sant, jag får sluta älta, och istället vänta och se, om jag får någon förklaring.

– Du har kanske någon hemlig beundrare, fortsatte Maria.

– Nä, det tror jag inte.

– Jamen Sten… Kanske han har velat vara hjälpsam och få dig utgiven.

– Steeen… är väl den absolut siste på jorden, som skulle vilja medverka till att det går bra för mig! Förresten så har jag satt stopp för vidare kontakt med den mannen. Han tär på mitt redan dåliga självförtroende.

Maria började lasta upp sina varor på bandet och grävde i handväskan efter plånboken.

***

En mulen höstdag, kom det ett handskrivet brev till Annelie Frost. Stilen var rent ut sagt dålig.

Annelie vände och vred på brevet, men ingen avsändare var angiven. – Den som skrivit brevet måste vara en äldre människa eller någon som var mycket darrhänt. Kanske någon som led av det där som kallades: Tremor.

Hon öppnade kuvertet och drog ut ett välfyllt ark med samma darrhänta stil som på konvolutet.

Ingen överskrift… ingen ort eller datum… Vem kunde det här brevet vara ifrån, funderade Annelie och började läsa:

Vi är inte unga någon av oss längre. – Jag har alltid beundrat dig, men även avundats dig din kulturella ådra, som du nog har ärvt efter din mor.

Jag har följt dig genom åren och i smyg åkt till dina konstutställningar och beskådat dina tavlor, strax innan salongen stängt. – Men kategoriskt förnekat att jag sett en enda.

Jag skrev dikter och noveller medan jag orkade. Sände till förlag och tidningar, utan att få annat än refuseringsbrev som tack.

Som du vet är jag mycket äldre än du. Under snart ett helt liv har vi legat i fejd med varandra, du och jag. Men nu ska jag låta dig vara i fred. Du ska få växa i lugn och ro, utan att jag försöker toppklippa dig fler gånger.

För att lindra mina egna samvetsförebråelser, och för att jag tror på att det är du som är författaren av oss två, skickade jag in din novelltext, som jag hittade på din hemsida.

Jag vet nu att den blev antagen, och jag har fått pengarna från tidningen. Jag ska sända dem till dig i morgon.

Sköt om dig, och i fortsättningen vill jag att du egenhändigt sänder dina noveller till tidningarna. Du kan skriva. Jag vet det!

Hälsningar Din Stora-Syster.

© Ingbritt Wik