Strandsatt på en öde ö

En avbruten åra låg och flöt på det nattsvarta vattnet en bit utanför bryggan.

Det såg riktigt spökligt ut, för strax bredvid åran hade månen lagt ut en blek strimma månljus. Nästan som en gata ända bort mot den andra stranden. En enda stjärna blinkade oroligt alldeles ovan grantopparna i väster. En ugglas hoande hördes på avstånd, men det var lommens ödsliga rop som bröt tystnaden.

Var fanns ekan? Hade han gett sig ut på djupt vatten med den bräckliga farkosten, trots att han blivit upplyst om att den var gisten och behövde ny botten.

De hade blivit ovänner. Han hade i raseri gett henne en vinge, så hon stått på näsan mellan kläder och skor i den trånga farstun.

– Man bryter inte en förlovning mitt på en midsommarafton, hade han skrikit och störtat ut genom dörren och smällt igen den efter sig, så det frostade glaset i rutan gick i tusen bitar.

Ön var inte stor. Det fanns bara två sommarstugor och båda var för det mesta obebodda. Någon förbindelse med fastlandet fanns inte. Det enda färdsättet för att komma dit, var med båt av något slag. Fast hit hade de kommit med hjälp av en bekant som hade en motorbåt. De skulle stanna på ön över midsommarhelgen, var det menat.

Just efter deras trevliga grillkväll, hände något, som fick Amanda att lämna tillbaka förlovningsringen.

Hon hoppades att Marko var simkunnig, för i den ekan kom han inte långt, så som den läckte. Det som tydde på att något otrevligt kunde ha hänt, var den där enda åran som låg och flöt. Så här mitt i natten kunde inte Amanda göra så mycket åt saken. Mobiltelefonens tid var ännu inte kommen. De skulle bli hämtade först på söndagkväll. Hur skulle hon orka stanna på den här ensliga ön så länge, utan att veta om Marko lyckats ta sig i land någonstans eller om han låg drunknad på sjöns botten.

Han hade förmodligen varit lindrigt nykter, när han gav sig av, för han hade hällt i sig nästan hela rödvinspavan. Själv hade hon bara druckit cider.

Rädd och ångestfull gick Amanda tillbaka in i huset. Det fanns ändå inget hon kunde göra. För att slippa få in mygg och andra insekter, slog hon i ett par spik i dörrens överkant och hängde sängens överkast framför det trasiga fönsterhålet. För säkerhetens skull reglade hon dörren.

Därefter lade hon sig på soffan. Hon reds av ruelse över att hon reagerat så som hon gjort. Det hade varit klokare att spara uppbrottet till efter helgen. Framförallt hade hon kunnat göra det tidigare på dagen, medan det var ljust. Mitt i natten var väl den mest olämpliga tiden för uppbrott. Dessutom på en öde ö. Hon visste ju vilket hett temperament Marko hade. Om han inte drunknat, skulle han säkert dyka upp och skipa rättvisa på sitt eget bryska sätt.

Hon rös till och drog den rutiga pläden över sig. Det hade börjat bli kyligt. Kanske borde hon göra upp eld i den öppna spisen. – Just då hörde hon ljudet. Blodet isade sig i ådrorna. Hon satte sig upp och lyssnade. Det var något som krafsade på dörren. Precis så brukade det låta när Pluto levde. Han krafsade alltid på dörren så där … Men hunden var död sedan två år. Visserligen begravd på ön, men det kunde ändå inte förklara krafsandet på dörren.  – Det måste vara Marko, tänkte hon. Tänk om han trär in armen genom det trasiga dörrfönstret, då kanske han kan låsa upp dörren och komma in.

Hon reste sig upp och tassade bort till vindsdörren. Öppnade och smög in i det mörka utrymmet. La på den rostiga haspen och trevade sig uppför trappan. Det krafsande ljudet fortsatte. Var det den döda hunden eller var det Marko?

Där uppe på vinden satt hon hopkurad i en gammal gungstol, tills det ljusnade.

På darrande ben ålade hon sig ner genom vindstrappan, kikade ut genom farstufönstret. Inte en varelse kunde hon se.

Hon reglade upp dörren och sköt försiktigt upp den på en springa. På trappan låg det blöt mossa och en hel del slemmigt sjögräs och en död mört. Mörten hade knäckt nacke, hon rös till och drog igen dörren. Reglade med dubbla slag.

©Ingbritt Wik