Sysslor på en liten gård i Bergslagen. Del 1

Freden slöts 1945. Andra världskriget var alltså slut sedan ett år tillbaka. – Linnea satt på en köksstol vid det vaxduksbeklädda köksbordet med ett korsord framför sig. Hon dinglade med benen och bet i pennans topp, och såg fundersam ut.

– Vad betyder kreativ, mamma?

– Kreativ … – Varför frågar du det?

– Därför att det står, att man ska skriva ett annat ord, istället för det där knasiga ordet, krea…

– Ja, du … Kreativ … Jag har svårt att hitta en synonym. Det är väl ganska mycket som kan vara kreativt. Man kan väl säga att farfar och din pappa, samt dina bröder är kreativa nu när de håller på att bygga ett vattenhjul, så det kanske kan bli möjligt att använda både tröskverk och spånmaskin i framtiden.

– Menar du det där huset de bygger uppe vid dammen? Att deras jobb där kan kallas kreativt?

– Just precis! Det är ju en uppfinning, som kommer att leda till förbättring av gården. – Har du sett det där stora hjulet, som de håller på att tillverka? Det ska monteras inne i det där huset som de byggt i sluttningen.

– Jo, visst har jag det, men jag förstår inte vad det ska bli för bra med det. Hur ska man kunna tröska med det där knepiga hjulet?

Mor Kristin skrattade till och slutade knåda degen, höll upp sina mjöliga händer, vände sig om och såg på dottern när hon började förklara:

– Jag tycker själv, att det låter som en saga, att det ska kunna gå att tröska utan slagor. Och tänk att kunna tillverka takspån. Kanske tillochmed få nytt tak på lagården så småningom. Det gamla taket börjar bli dåligt.

– Menar du att det där stora schabraket, som står där ute på logen, det som du kallar tröskverk, att det ska användas ihop med det där vattenhjulet? – Hur i all världens dar ska det kunna gå till?

Linnea himlade med ögonen och såg på Kristin.

– På sätt och vis ska det användas ihop med vattenhjulet, men inte riktigt på det viset som du kanske tror … Du vet ju att det rinner en bäck uppifrån höjden. Den du brukade dämma i när du var mindre. När vattenhjulet är på plats inne i hjulshuset, då ska de dämma upp bäcken, så hela damm-gärdet blir som en liten insjö. Den åkern ligger ju som i en liten gryta mellan västerhöjden och bergskammen på hitsidan. Det där som kallas stämbord, ska öppnas och vatten ska släppas ner till vattenhjulet varje gång man ska tröska eller köra spånmaskinen. När stämbordet öppnas kommer vattnet att rinna in i vattenhjulshuset via den där rännan, som de har byggt just över sluttningen ner till hjulhuset. – När vattnet sedan faller ner och träffar skovlarna på det där hjulet, börjar det snurra och då ska de där grova vajrarna – som hänger mellan logen och vattenhjulshuset – dras runt, och på något konstigt vis … – men fråga mig inte hur …, men då ska i alla fall det där tröskverket kunna drivas, så man slipper hålla på med slagorna när säden ska tröskas. Det är ju ett hiskligt arbete, vet du, och tid tar det.

– Fiffigt, sa Linnea och såg med stora ögon på sin mor. Jag har ju sett hur de sliter med det där bygget. Jag har varit med i smedjan också. Tittat på när farfar slår med släggan på de där järnbitarna som är eldröda och glödheta. Han svär och går an, när det inte blir som han tänkt sig.

– Du menar de där stora järnsprintarna … De som ska hålla ihop vattenhjulets trappsteg? Eller skovlar säger ju karlarna, förstås. – Men inte brukar du vara med i smedjan?

– Jo, det är jag ofta. För när ingen annan har tid att pumpa blåsbälgen till ässjan, när farfar ska smida, då brukar han fråga mig om jag kan hjälpa till.

– Men … är inte du lite för kort, för att klara en sådan syssla? Förlåt …, jag menar, den där armen till blåsbälgen sitter ju så högt upp. Jag tycker att det är i högsta laget för mig att klara den sysslan, att pumpa bälgen.

– Njaa, jag får ju sträcka på mig, förstås. Men ibland brukar farfar vända uppochner på en trälåda, så jag kan stå på den.

– Jahaa …, säger du det. Att smida järnspik och sprint, är ju också en kreativ syssla, inflikade Kristin.

– Den där bälgen är så otäck. Jag är tvungen att blunda, så jag inte ser hur den stora säcken häver sig och låter som en dödsrossling, sa Linnea.

– Man får inte vara räddhågsen när man ska hjälpa karlarna, sa Kristin. Och den där usla bälgen låter faktiskt hemskt, jag håller med dig.

– Så står den i smedjans mörkaste, fönsterlösa hörn också. Riktigt äckligt, sa Linnea.

Att baka det egna brödet, måste ju också vara kreativt, tänkte Kristin och vände sig om och fortsatte knåda den gråvita rågbrödsdegen.

Mjölet var från egna odlingar och malt vid Granåkers kvarn & Såg, en mil bort. Dit brukade Pontus transportera säd för att få malet. Han lastade upp sädessäckarna på vagnen och spände ardennerhästen framför och körde till kvarnen. Där hjälpte han mjölnaren så gott han kunde vid malningen, så han fick mjölsäckarna med sig hem på kvällen. Vid hemkomsten från kvarnen, var Pontus blåkläder lika vita av mjöl – som vad sotarens uniform var svart av sot, brukade mor Kristen säga.

Det var många sysslor att sköta på en avsides belägen gård, där det saknades både elektricitet och telefon, och dit det knappt fanns farbar väg. – Transportmedlen bestod av häst och vagn, sam cykel, i den mån det fanns något duglig sådan. Bilväg skulle det dröja innan det blev. Fast bil fanns inte än hos var man. Handlaren hade bil, för han körde även skolbarnen till sockenskolan. Den som hade taxistationen i samhället hade en stor svart droska. Konradsson, som fraktade mjölken in till staden, han hade en grön lastbil med öppet flak där mjölkflaskorna placerades.

Medan Kristin bakade lät hon tankarna flyga fritt: Det var snart dags att dra smörkärnan, påminde hon sig och delade degrullen i lagom stora delar för siktkakor. – Att göra smör var en syssla som tärde både på armar och på tålamodet. Men om Kristin bad Linnea om hjälp, så kunde hon få vila armarna någon stund emellanåt.

Det färdiga smöret sålde Kristin till lanthandlaren. Det blev ju några kronor att handla andra varor för. Sådant som inte gården kunde produsera.

Det gällde att separera rätt …, så att grädden blev tjock, då var det liksom lättare att få till smör av grädden. Även att separera var en konst. Vevade man separatorn för fort, blev grädden tunn. ”Det gäller att få in rätta snitsen”, brukade Kristin säga när hon skulle lära Linnea att separera.

Om det var åska i luften, kunde det bli hart när omöjligt, att få till smöret, utan att bli tvungen att veva kärnan timme ut och timme in, tills man var på vippen att ge upp. – Vad nu åska kunde ha för inverkan på grädden. Det hade Kristin många gånger undrat över. Men så var det. Inget att orda om.

Likadant var det med tätan till filbunkarna. Efter ett rejält åskväder fick Kristin ofta ge sig ut på myren och plocka ny tätört för att tillverka ny täta, så det gick att göra filbunke.

Linnea hade sommarlov nu. Hon skulle fylla 13 i höst och börja sista året i skolan. Tänk vad åren går tänkte Kristin där hon stod och kavlade ut den ena rågbrödskakan efter den andra och lade på plåtar och täckte med manglade bakdukar.

– Snälla du, Linnea. Om jag sätter på en kittel med vatten på spisen. Skulle du kunna tänka dig att diska upp allt det där efter separeringen. Jag hann inte i morse förstår du.

Linnea såg bort mot Kristin.

– Det är ju miljoner skålar till den där separatorn. Det tar ju hundra år att diska allt det där, och de där piporna är ju nästan omöjliga att diska, suckade hon. – Men okej! Jag skaaa …

– Du är ju mors piga du, vet du. Dina bröder förstår sig inte på fruntimmers-göra, men det är ju tur att Pontus och farfar kan få lite hjälp av dem.

– Att separera mjölk …, är det en kreativ syssla? undrade Linnea, i så fall måste det ju vara ytterst kreativt att diska hela härligheten.

– Så klart att det är kreativt att diska separatortillbehören, sa Kristin och naggade en kaka och slängde upp den på en plåt. – Ååå, snälla du, Linnea – lägg in ett par vedträ i spisen, så det inte slocknar. Jag ska sätta på vatten till disken alldeles strax.

***

Det klampade på yttertrappan och in kom farfadern och den yngste sonen, Ove, med tre stora gäddor i en hink.

– Se här! Vi har vittjat näten och turen var tydligen på vår sida idag, sa farfadern och visade upp fångsten. Tre gäddor och en abborre.

– Guldfisken slängde farfar tillbaka i sjön, förklarade Ove. Den var stor och grann, jag hade velat visa den.

– Äsch! Det var en sådan där ruda, ingen aptitlig fisk. Fast, visst … den hade dugt till kattmat, men jag tänkte inte på det just då, så jag släppte den tillbaka. – Men vad ska vi göra med de här granna gäddorna, nu när rökkuren har brunnit upp?

– Jaa, Herre Guud … Det var ett elände, sa Kristin. Fläsket som var inhängt för rökning, brann ju upp, det också. – Men prata med Pontus. Det skulle nog gå att göra som vi gjorde för ett par år sedan …

– Hur dååå? undrade Ove och såg nyfiken ut.

– Vi torkade gäddorna. Pontus gjorde en ställning på söderväggen av stugan, och hängde upp fisken där så den fick lufttorka. Det blev ju fin lutfisk, minns du det? sa Kristin och såg på Helmer.

– Klart jag minns, än är jag inte senil, bara lite lagom åldersglömsk, svarade farfadern och höjde på ett buskigt bryn och såg på sonhustrun.

– Ställ gäddorna i jordkällaren så länge, så får vi fundera på hur vi gör med torkning … En ska vi rensa och ta till middagen, sa Kristin just som mellansonen stormade in med andan i halsen.

– Farfar, farfar … Bina har svärmat. Det sitter en stor klase i den stora eken! Men jag tror den är lättåtkomlig. Ska jag hämta stegen?

– Aj, faaen … Det var inte bra, men vi får undersöka om vi har någon ledig kupa. Jag tror det ska stå en på magasinet. Spring iväg och se efter medan jag går till källaren med fisken. Ta med dig den där papplådan som står bredvid harpan inne på logen. Vi måste ha något att fånga in bina i, vet du.

– Vänta … hojtade Kristin just som farfadern vänt sig om. Kan inte nån av pojkarna ta hand om fisken och gräva ner den borta i ishögen, där står den sig längre än i källaren.

– Isdösen menar du, sa Ove och såg på sin mor.

– Så klart jag menar den. Ett idiotiskt påfund att kalla en vanlig samling is för dööös.

– Jag var med och hjälpte till när isen togs upp ur vaken, inflikade Ove stolt.

– Du är en duktig grabb, du Ove, sa Helmer, men nu får du ta hand om fisken för bror din ska söka efter en ledig bikupa. Själv ska jag förbereda omhändertagandet av rymlingarna.

***

Någon vecka senare började det blåsa, lite mer än vanligt, så Kristin föreslog att hon och dottern skulle göra en byk nere vid sjön. Det var underbar klädtork, menade hon.

Tänk om man hade en sådan där stor koppargryta, som man kunde koka tvätten i. Så behändigt att kunna koka många lakan på en gång. Dessutom en gryta med kran på sidan, så man enkelt kan tömma ur den använda luten. – Slippa ösa med bykskopan och spilla het lut på sig, småpratade Kristin medan hon drack kaffe. – Kaffe utan surrogat för en gångs skull. Men det berodde mest på att Pontus glömt att spara råg till surrogat, och av misstag fått med sig all säd till kvarnen. 

– Nu när kriget är slut, kanske ekonomin blir bättre, så vi kan få råd med en sådan tvättgryta, sa Pontus och strök med sin grova näver över Kristins hand.

– Den trebenta järngrytan är så liten. Vore bättre med en sådan där gryta med mantel. Då är eldstaden skyddad. När det blåser hårt är jag alltid rädd att det ska fara gnistor ut i det torra gräset, så det blir gräsbrand, sa Kristin och tog en sockerbit som hon satte mellan läpparna.

Dricka på bit, hörde liksom tiden till.

***    

Tunga steg på yttertrappan och dörren öppnades.

– Vet du, Kristin, var den bättre cykelpumpen finns?

– Nää… Jag hinner aldrig med några cykelturer. Fråga grabbarna, det är väl de som har använt den, misstänker jag. – Men vad ska du med den till nu, mitt på blanka förmiddagen? Skulle inte du och Helmer såga ner lite mer av det där virket som ni ska ha till milan i höst?

– Nej, det är egentligen försent, fast det var ett par björkar som vi tänkte ta även om det är lite sent på säsongen. Du vet, virke till milor, måste tas innan dymmeln går i virket.

– Vad är den där dymmeln för ett hemskt odjur, frågade Linnea.

– Njaa … det är inget odjur i verklig mening. Det kommer sig nog av ett uttryck: ”virke till eldning och milor ska vara nertaget före Dymmelonsdagen.” – Med det menas att det ska avverkas innan saven börjat rinna till i trädet. Om trädet börjat sava, blir inte virket lämpligt för att använda till en mila. Men de där björkarna hade vi funderat att ta med ändå, för de står så nära platsen där milan ska resas, så de står i vägen.

– Men vad ska du ha cykelpumpen till? hakade Kristin på.

– Jo, jag måste cykla in till staden för att köpa dynamit.

– Dynamit …! – Vad ska du ha den till? frågade Kristin, du ska väl inte spränga upp björkarna, heller?

– Nej, men det är en del stora stenar i vägen som jag länge har retat mig på. Om vi så småningom ska köra landvägen med kolryssen, för att leverera kol till lokstallarna inne i staden, så är jag nästan rädd, att det ska bli lite besvärligt att ta sig fram. Med en vanlig vagn går det ju, men med kolryssen är det kinkigare att ta sig fram i det där stenröset, som vägen mest liknar.

– Du heliga moder! – Inte tänker du väl cykla ända in till Kristinehamn? – Tre mil!

– Jo, det måste jag göra. På bussen får jag inte ta med någon explosiv vara. Så är stadgarna.

– Kära hjärtanes, då blir du ju borta resten av dagen.

– Ja, förmodligen. Var det något särskilt?

– Ta motboken med dig, inflikade farfadern där han satt på en köksstol och med fickkniven karvade bitar av en tobaksfläta och stoppade snuggan.

Pontus nickade och mötte Helmers plirande blick när denne lite lågmält sa:

– Man behöver ställa iordning lite Hirkum Pirkum, det är ju snart midsommar.

Kristin ruskade på huvudet och knöt näven åt svärfadern, men skrattade till och svarade istället på Pontus fråga:

– Jo, jag hade tänkt att du kanske kunde hjälpa mig med baggen. Tänkte börja klippa fåren, och den där bråkiga baggen har jag ingen hand med.

– Jemen grabbarna … Tre pojkar borde väl kunna hålla den bocken stången. Du får ge honom lite snus så håller han sig nog lugn under klippningen.

– Joo, det är sant. Men jag vill inte att pojkarna ska …

– … börja snusa menar du, sa Pontus och skrattade hjärtligt. Men det är väl inte så bråttom att få ullen av de där kräken? Det hinns väl med.

– Jo, det gör det väl, men … Jag hade hoppats att vi kunde frakta fåren över till Getholmen. Så fick de gå där under sommaren. Och då vill jag att de ska vara klippta, för annars blir det så mycket enebarr och annat skräp i ullen, så man blir ju nästan bet att rensa den, så den duger att sända till ullspinneriet.

– Då hoppas du på för mycket, min kära fru. Pråmen är så gisten, så den kan vi inte frakta fåren i. Den är livsfarlig – och sätta igång och laga den, har jag inte tid med nu när vi håller på med ”Dammlyckan”… Ja, vattenhjulet, menar jag.

– Den vanliga ekan då?! Kan vi inte ta ett får i taget i den?

– Din lilla galenpanna! sa Pontus och såg med värme på Kristin. Har du glömt att jag dömde ut ekan i fjol?

– Nej, det har jag inte glömt, men är den så dålig, så den inte skulle hålla för en sådan tur? – Med ett får i taget …

– Jag och farsan ska köpa virke till en ny eka, har vi resonerat om. Farsan har planerat båtbygge i vinter. Eller hur, sa Pontus och såg bort mot Helmer.

Helmer hummade och drog ett bloss på snuggan och blåste ut en blåaktig rökridå mot pelargonen i fönstret medan han såg ut mot sjön där vattnet glittrade och måsarna cirklade som silverblänk över den klarblå himlen.

– Köpa … virke … Har du inte bräder så det räcker eller har du använt alla till vattenhjulshuset? Du var ju till sågar’n och fick sågat för inte så längesedan.

– Jo, visst har jag bräder, men det är inte virke som lämpar sig för båtbygge. Möjligen att laga pråmen med.

– Jahaa, var allt Kristin svarade och såg undrande ut. Virke som virke … bräder som bräder.

Kristin irriterade sig ofta över att karlarna resonerade sinsemellan, men glömde ofta bort att uppdatera henne i sina funderingar och rådslag.

– Men hör-du-du, hur tänkte du nu? Ska inte en tacka ha tillökning?

– Jo, Berta, väntar smått, men hon, och vad det blir för avkomma, får väl stanna hemma i hagen över sommaren, hade jag tänkt.

– Hmm… Jag ska funder. Kanske största pojken kunde hjälpa mig att reparera pråmen. Men nu ska jag införskaffa lite dynamit, och försöka få fason på vägen innan jag kör sönder åkdonen på de där satans stenbumlingarna, som kryper upp lite mer för varje tjällossning.

***   

Linnea, vill du vara snäll och gå ut och hämta in äggen. De är kanske inte så många, men jag hoppas att det finns så jag kan göra både pannkaka och en sockerkaka i eftermiddag.

Linnea som var den som ofta sprang ärenden åt sin mor, kom tillbaka in med äggkorgen vari det låg nio ägg. Inte så dåligt värpt av den gamla stammen. En samling halvgamla, giktbrutna hönor utan tupp.

Kriget kom emellan och det blev vare sig råd eller möjlighet att köpa nya höns eller satsa på en tupp.

– Mamma, sa Linnea och såg ledsen ut. Jag tror det är fel på Laura. Hon är nog väldigt sjuk.

– Sjuk … Laura …! – Den yngsta hönan, ska den gå och tuppa av nu också. Det vore inte bra, för det är hon som värper bäst. På vilket vis verkar hon vara sjuk?

– Hon släpar vingarna efter sig och låter så lustigt. Kanske har hon fått något i halsen, för hon burrar upp sig. Hon låg i redet över äggen, så jag blev tvungen att lyfte henne ur redet och sätta ner henne på golvet. Hon föll nästan ihop. Hon blev riktigt förbannad, tror jag.

– Ahaa … Jag tror jag vet vad det blivit för fel på Laura. Hon är nog bara ”liggrasen”.

– Liggra…, vaddå, vad säger du?

– Äsch! Ett gammalt värmländskt uttryck bara. Om vi hade haft en tupp, kunde vi ha lagt henne att ruva på några ägg och på så vis skaffat en del nya kycklingar.

– Ja-haaa, jag fattar. Men kan vi inte byta ägg med grannfrun på andra sidan sjön? Där har de ju höns och även ett par tuppar. Det vet jag.

– Du säger något du, flickan min. – Vi struntar i pannkakor och sockerkakor. Du tar med dig äggen och ror över till Helen och ber att få byta ägg med henne. Och så lägger vi Laura på de befruktade äggen, så får vi se vad det blir för sorts avkommor.

© Ingbritt Wik