Sysslor på en liten gård i Bergslagen. Del 2

Åren gick och även de lila kupongerna för att få köpa kaffe, blev överflödiga. Men än var det några år kvar, då det gällde att få kupongerna att räcka till, så man fick tillgång till de varor, som inte gick att köpa utan kupong. Det var många olika saker som det fortfarande var ransonering på.

Linnea visste att en skolkamrats föräldrar var riktiga renlevnadsmänniskor, de drack inte kaffe, och det berättade hon för mor Kristin.

– Hur kan du ha reda på det? undrade Kristin. Så väl känner väl inte du den familjen.

– Nä-men Karla går i samma klass som jag, och hon brukar ha sådana där lila kaffekuponger med sig och ge lärarinnan. Då får Karla bra betyg, även om hon inte är så klyftig, sa Linnea och himlade med ögonen.

– Nej, men … Så får du väl inte säga, sa Kristin och försökte hålla sig för skratt, för hon hade hört en hel del själv, om det där som lärarinnan och Karlas mor hade ihop.

Fjäsk kallades det, hade Kristin hört att folk benämnde det, och någonstans hade säkert Linnea snappat upp det där om bra betyg utan ansträngning.

– Snälla du Linnea, skulle du kunna slänga dig på cykeln och passa postkörar’n. Det vore bra om du hämtade det där paketet, som ska vara med idag. Och när du ändå är så nära affären, kunde du kanske hoppa in och köpa ett hekto jäst. Jag måste baka snart.

– Vad är det för paket?

– Jo, du vet, Pontus lämnade in kaninskinn för garvning när han var inne till staden i vintras, och de är klara nu.

– Jasså det …! Jag trodde det var ett paket från Älvsered. Skulle du inte skicka efter något från den postorderfirman?

– Jo, jag skulle ju det …, men jag har inte haft vare sig tid eller råd.

– Synd, sa Linnea och drog en besviken suck.

– Jag har tänkt sy skinnmössor själv istället. Det blir billigare än att köpa färdigsydda. 

– Du har kanske rätt i ditt resonemang, sa Linnea lite lillgammalt.

– Om jag syr själv, slipper jag åtminstone köpa huvudbonad till dig och mig. En snygg krimmermössa har ju Pontus, så någon ny sådan inför vintern behöver inte han. Men grabbarna … De måste ha något på huvudet de också, men åt dem får jag nog sticka luvor, för en kaninskinnsmössa får jag väl inte över skallen på någon av dem.

Linnea började skratta.

– Nej, hur skulle det se ut på en kille. Det är nog ingen hitt, inte modernt heller … och tjejerna … jag har nog hört hur de snackar ibland. Bröderna, menar jag. När de tror att jag inte hör. Nej, någon kaninmössa behöver du inte sy åt de två äldsta, det är nog förspilld möda. – Men varmt och mjukt, jo-visst, men det struntar nog de i.

– Kanske lika omöjligt, att få grabbarna att klä sig rätt – som att få dig att ta på ett par yllebyxor, passade Kristin på att säga med ett roat leende.

– Äsch, så du snackar, morsan, men på tal om mjukt och varmt …, har du något ljusvekegarn?

– Ljusvekegarn … – Jo, det har jag nog, men vad ska du med det till? Mitt i sommaren ska vi väl inte stöpa några ljus.

– Nej, men man kan börja virka julklappar. Och jag såg ett jättefint mönster till grytlappar i en tidning. Moster Amanda brände sig ju på en bakplåt nyligen, så då fick jag en idé om att virka ett gäng grytlappar till henne.

– Ingen dum idé, faktiskt. Då har du något att pyssla med när du inte hjälper mig med något.

– Från det ena till det andra, sa Linnea, vad ska du göra med alla kaninskinn? Du har ju bra många nu.

– Jo, det ska jag säga fröken. Först och främst ska jag sy en fin kaninskinnsmössa åt dig, därefter har jag funderat på att ta kontakt med en hattmodist inne i staden. Har gått och grunnat på att börja sy på förtjänst, och leverera till en hattaffär, så får de sälja … om det går …

Linnea höjde på ögonbrynen:

– Bli sömmerska, menar du …? – Ja, varför inte, du är ju duktig på att sy kläder, så det där att trolla till huvudbonader av kaninskinn, kanske skulle vara något.

– Det skulle ge oss en extra slant. – Min far, din morfar alltså, var skräddare.

– Morfar … Men hur … inte gick det att försörja en familj på det?

– Njaa… Joo-då … Mina föräldrar – de är ju döda sedan länge – men de hade ett litet soldattorp. Det kallades så, min pappa var ju knekt också. De ägde ett par kor, en gris, några höns. Till torpet hörde det ett par åkerlappar, så det gick att skörda hö till kossorna. Men visst fick man vara sparsam. Men det gick nog att tjäna pengar på att vara skräddare. Då förr, innan det dök upp en massa textilfabriker.

Linnea lyssnade andäktigt.

– Pappa sydde åt både fattiglappar och stadens prominenta damer, medan min mor skötte marktjänsten och oss barn. Hon var inte bet att klara sig, min mor. Hon blev ju änka tidigt, och själv fick hon hjärnblödning och dog relativt ung. Fast då var vi barn så pass stora, att vi fick klara oss själva. Jag var yngst, skulle fylla 18, tror jag.

Kristin blev tyst och försjönk i egna tankar, som hon ganska ofta gjorde nuförtiden. – Men så drog hon in andan och slängde fram vad hon just då hade i tanken:

– Fast …, det är väl en vansklig inkomst …, många har kanske kaninskinn, över hövan, i sina samlingar, nu efter kriget.

Kristin fick en bekymmersrynka mellan ögonbrynen och såg på dottern, som utbrast lite undrande:

– Vadå … Efter kriget! Varför skulle folk ha extra mycket kaninskinn efter krigsslutet? Det var väl inte kaninerna som stupade i kriget.

– Jo, det var just precis de som fick sätta livet till, förstår du. – Folk, som var lyckliga ägare till en egen liten jordlott födde upp kaniner, för köttets skull. Om de inte slängt skinnen efter slakten, så måste det finnas fler än vi som har många kaninskinn, i sina gömmor, vid det här laget.

– Jahaaa … Du menar så.

Linnea såg beklämd ut, för hon hade aldrig gillat det där med kaninslakt. Det kändes ungefär som att ta ihjäl en familjemedlem och käka upp. Det där med att ge kaninerna och hönsen mat, hade under många år blivit något som hon fått sköta. Inte på egen hand, men hon hade varit springschas, och ofta blev hon satt till att utföra sådana sysslor, som att ge kaniner och höns mat. Ta in äggen och stänga för pullorna, så inte räven kom och tog dem.

– I eftermiddag tror jag att vi ska hälla en kaffesvätt i termosen och ta med oss lite lump ut till bersån och sätta oss och klippa remsor av mattrasorna.

– Då får du be någon slipa saxarna först. Den saxen jag hade förra gången var så slö, så jag fick ta i så mycket jag orkade, för att klippa isär de där gamla skjortorna. Jag fick blåsor över tummen.

– Vadå be någon …, om du hänger med ut till slipstenen och drar den, så kan jag nog få en sax vass, ska du se. Annars kan jag väl leta upp brynet som Pontus brukar ha när han bättrar på liens egg.

– Kan inte du lära mig att väva.

– Jo, det kan jag väl. Vi ska sätta upp en väv i höst. Rosengång. Det ska bli roligt, men det blir kallt, för vi får nog ställa vävstolen på magasinet. Och där, vet du, finns det ingen värme.

– Där … Det går väl inte! Där håller ju Gusten på som bäst och målar.

– Jo, han gör det, men hans staffli tar inte så stor plats, men det får förstås inte bli ludd från trasorna, på hans tavlor. Ludd i färgen, näää …

Kristin strök undan en hårslinga och såg på Linnea när hon fortsatte:

– Nej, men duuu … Det löser sig nog. För där ute kan inte Gusten hålla på med sitt måleri när det blir kallt. Färgen torkar ju inte då. Vi får nog försöka bereda plats inne någonstans, om han ska fortsätta att måla, och det ska han nog. För du har väl hört, att en lärarfamilj inne i staden har gjort en beställning. Det är den tavlan han håller på att färdigställa nu.

– Du menar målningen av solnedgången över Råmyrsholmen, just som vildgässen drar söder ut och försvinner i en plogformation i den orange solnedgången. Det ser nästan magiskt ut mot det dystra myrlandskapet som fond, och med en och annan martall i förgrunden. En riktigt pampig målning.

– Jaa, den är stilfull. Gusten är skicklig.

– Vem brås han på? Teckna och måla har han ju alltid varit bra på. Bättre än vi andra syskon.

Kristin suckade. Hon hade varit duktig att teckna när hon var ung. Skrivit sagor hade hon också gjort och en och annan novell hade det också blivit. Men så mötte hon Pontus och … Det där är inget att gräma sig över nu, jag är lycklig med mina fyra barn och att vara gift med Pontus är inte det sämsta, tänkte hon, men att skryta med att äldste sonen bar på hennes arvsgener, vågade hon inte göra. Men det fanns bra mycket undanstoppat på vinden av hennes teckningar och en bra stor låda med texter som hon skrivit. Men om den saken visste inte, varken barn eller bekanta, något. Det fick bli en överraskning när den tiden var inne. – Inget att rota i nu, tänkte Kristin.

– Du ser tankfull ut, mamma!

– Åh, förlåt, jag försjönk visst i gamla minnen, men nu ska vi ha lite kaffe. Sedan ska jag gå upp på vinden och hämta lite garn.

– Skulle vi inte klippa mattrasor, tyckte jag du sa?

– Jo, men jag ska bara se efter hur mycket garn jag har kvar. Kanske borde vi färga en del så det ser lite roligare ut.

– Vilka färger finns det, eller är det bara grått?

– Det finns grått i mängd. En del vitt, tror jag, och faktiskt lite svart från senaste leverans från ullspinneriet. Garn spunnet av cheviot-Bertas ull. – Blir väl till att sticka luvor åt manskapet när kvällarna blir mörka, så man inte kan vara ute och arbeta. Du får hjälpa mig du, Linnea.

Kristin reste sig upp från stolen och grep kaffekokaren och hällde i en skopa vatten från den emaljerade stävan som stod på hällen bredvid spisen. Satte pannan på plattan och sträckte sig efter burken med de dyrbara bönorna. Hon hällde i ett par matskedar bönor i kaffekvarnen och satte sig på stolen och började mala. Men stannade upp med veven, såg på dottern och sa:

– En stor luva, som går långt ner över öronen, ska jag sticka åt Helmer. Han brukar få örsprång varje höst och jag tror det beror på drag.

– Jamen farfar har ju den där rejäla öronvärmaren, äkta lammskinn, den som han kan kränga över mössan eller ha under i fall det känns bättre.

– Jo, visst, men han glömmer ju att ta den på sig när nordanvinden snor runt och det blåser kallt.

– Kanske han är lite fåfäng, trots sin ålder, sa Linnea och såg spjuveraktig ut.

– Kanske det, man kan aldrig veta. 

Just som kaffekokaren var på väg att koka över, kom Ove, yngste sonen, instormande med andan i halsen:

– Vet ni … jag har hittat Sara … hon har blivit så smal, så jag började misstänka, att hon kanske hade kättat! (fått ungar) Och visst hade jag rätt.

– Neej …, du heliga moder! Säg inte att du hittat en massa kattungar, som någon ska ta livet av! stönade Kristin och tog sig för pannan med ena handen, samtidigt som hon drog kaffepannan av spisen med den andra.

– Ingen massa, men två har hon uppe på hörännet. Och nu ska jag ha tag på en plåtburk, om det finns någon tom sådan.

– Plåtburk …, upprepade Kristin och såg villrådig ut. Vad ska du med den till?

– Jag ska leta mask.

– Mask … fortsatte Kristin som en upphakad skiva, varför det?

– Därför att nu måste Sara få mat. Hon är mager och hungrig, och som ni kvinnfolk vet, så måste bebisar ha mat, och det kan de inte få, om inte Sara får mat, allra först. Men nu ska Sara få fisk, sa han och slog sig för bröstet som gorillorna i djungeln brukade göra när de var upphetsade eller skrämda.

Så började han gräva i skåpet där slaskhinken stod och fick fatt i en gammal anjovisburk och försvann ut lika kvickt som han kom in. Dörren for igen med en smäll och sedan hördes springsteg på grusgången.

– Två ungar, skönt, halvviskade Kristin mer för sig själv, än som en korversation med dottern. – De kanske kan få leva. En kan nog, Sonja inne i stan, ta hand om, och den andra blir det väl alltid någon råd för.

Hon suckade och drog in luft och såg på Linnea när hon sa:

– Men var har Sara stött på Amor, för det måste hon ju ha gjort?

– Uppenbarligen, uppenbarligen, svarade Linnea och skrattade. Men du vet väl att grannen på andra sidan sjön, har röda katter. De ser nästan ut som långhåriga rävar. Men hur de här ungarana såg ut hann vi ju inte få reda på. Hoppas Ove kan få upp någon mört, för som han sa, behöver nog Sara lite mat, för att kunna ge di åt de där battingarna, som hon gett liv åt.

– Jo, men snälla du. Inte har väl den grabben någonsin kommit tomhänt hem från en fisketur … – Jag tror att även om Ove är ung, så är hans yrkesval det rätta. Han vet vad han vill den pojken.

– Menar du att lillbrorsan ska bli fiskare, eller tänker du på att han ända sedan krypåldern yrat om att han ska bli veterinär? Det är lite svårt att hänga med i dina tvära tankekast, mamma! Du är ju virrigare än farfar!

– Jo-visst, är det, det senare jag grunnar på. Den killen kommer att bli en bra djurdoktor. Han spjälkar ju tillochmed benen på en tusenfoting, om det skulle visa sig bli nödvändigt.

Linnea slängde bak sina flätor så de hamnade på ryggen, reste sig upp och sa vänd mot modern:

– Hur blir det med kaffet?

Därefter gick hon bort till skåpet och tog ut ett par koppar och ställde på köksbordet.

Kristin suckade.

– Där försvann hoppet om att få morötterna gallrade, suckade Kristin, som åter satt i egna funderingar.

– Vad sjutton sitter du och muttrar om, och vad menar du med det? Vad är det med morötterna?

– Joo…, jag hade tänkt be Ove om lite hjälp. Jag hinner inte med allt längre. Jag har tusen järn i elden. – Därför hade jag planer på att Ove skulle gallra några rader, när han var klar där ute med svinstian. Han skulle ju mocka där. Men nu stack han ju iväg för att meta åt kattan i stället. Så nu står väl suggan till knäs i skit.

– Jo, men det är ju en viktig syssla det också, att fiska åt Sara. Om vi slänger i oss en kaffetår nu, så kan jag gå iväg och gallra några morotsrader, innan jag hjälper dig att klippa mattrasor. Men nu får vi kanske ta kaffet här inne vid köksbordet. – Var är farsan?

– Pontus och Helmer gick åt skogen nyss, för att ta ner de där sista björkarna, som ska vara med i milan i höst. De träden stod visst där milan skulle resas, fattade jag. Och de stora grabbarna är över till grannen för att hjälpa dem med något, vad det var minns jag inte. Eller rättare sagt, det talade de aldrig om för mig.

– Har du glömt att de har två döttrar i kåken lite längre ner mot byn?

– Äsch! Inte är grabbarna intresserade av de töserna. Den ena ska ju bli präst!

– Ja, men då kan ju Gusten måla medan Margot predikar.

– Menar du att han skulle måla en altartavla någonstans, medan Margot håller högmässa … i någon utsocknes kyrka?

– Neeej, men har du aldrig hört talas om utomhusandakter. När prästen mässar ute i någons välskötta trädgård, och hela grannlaget kommer på kaffe …??? – Var det inte en sådan predikan du hade ordnat här på gården för två år sedan? När farfar fick snickra extra sittbänkar av bräder, som i stället borde ha suttit på stallväggen, som han uttryckte det.

– Jo, jooo … Kristin skrattade till. – Bevare mig. Vi bar ju ut tramporgeln och ställde den mitt på grusgången bredvid pulpeten där prästen lagt upp bibeln. – Jag trodde att kantorn skulle spela sönder orgeln. Han trampade så tyget på baksidan om bälgen nästan fladdrade. Och det gnisslade i de gamla tramporna på farfars-orgeln. Gudarna ska veta att jag satt med knäppta händer av helt andra orsaker än till en vanlig aftonbön.

Där tystnade Kristin innan hon höjde på ögonbrynen och fäste blicken på dottern.

– Men att Gusten skulle … – Nä, du pratar som du har förstånd till, du Linnea.

– Det gör du också, mamma. Så det där är nog en släng av dina gener, som jag har fått ärva i så fall.

De såg på varandra och kunde inte hålla tillbaka ett litet skratt.

Det hade varit en fin eftermiddag, men efter kaffet blev det till att ta nya tag. På en liten gård utan elektricitet och telefon och med dålig väg och bristfälliga pråmar och båtar för att ta sig över sjön och nå byvägen, fick inte rasterna bli för långa eller för många.

© Ingbritt Wik