Tidig vår

En liten novell om hur livet kan vända från mörka, dystra toner till ljusa vårliga nyanser, endast genom lite vänlighet och förståelse, från en medmänniska.

Lisen känner sig deppig och löjlig där hon går med sina stavar i den kyliga luften. Inget känns kul efter att hon opererat höftleden. Och så kommer det en hund och knycker den ena staven!

***

Lisen stannade och lutade sig fram över stavarna. Stod stilla så en stund, och funderade över allt och inget. Vem har kommit på att använda stavar utan skidor? – Nå, om det gör nytta, så … låt gå …, även om det ser löjligt ut. – Fast inte har det gjort minsta nytta på mig, tänkte hon och drog en lång suck, höjde på huvudet och såg sig om. Ett par talgoxar lekte tafatt i det närmsta snåret och en kråkas: ”Kraaa, kraa…” hördes på avstånd.

Den vintertrötta solen lade ut skuggor över den grå asfalten, som gångbanan var belagd med. Lisen rös till när snålblåsten for runt som en fis och slet tag i hennes halsduk. ”Vårvindar friska, leka och viska”, tänkte Lisen när hon såg hur alens kala grenar vajade till i vindkastet. En del torra löv virvlade upp från marken, men lade sig snabbt tillrätta i första bästa svacka. Lisens blick gick tillbaka till alen. Dess hängen hade börjat få en lite gulbrun nyans och videbusken, som stod bredvid, hade börjat öppna sina hemlighetsfulla, bruna gömmen så videkissarnas silvergrå päls kunde skönjas. Våren var på väg, trots att nätterna fortfarande var mycket kalla.

Dammen som fanns i bakgrunden var fortfarande täckt av en gulgrön is. Det skulle dröja länge innan grodornas symfoni hördes från den.

Gräskantens gråbruna fjolårsgräs dolde effektivt de knoppande tussilagotuvornas iver att bryta igenom den halvfrusna myllan. Våren var i sin skälvande början, men dock på väg. Enligt almanackan endast kommen till mitten av mars. Det hade varit en nästan snöfri vinter, så bara våren fick etablera sig, skulle det kunna bli en ovanligt tidig försommar.

Lisen snyftade till när hon tänkte på hur livet blivit. – Inte alls som hon föreställt sig eller hoppats. Aldrig hade hon trott, att hon skulle få svårt att röra sig när hon blev äldre. Hennes föräldrar hade varit friska ända in på ålderdomens höst och klarat sig utan nämnvärd hjälp. De hade bott på landet och det hade varit långt till affären, men handlaren körde ut varor till dem. Det var det enda som de hade behövt få hjälp med, såvitt hon mindes.

– Men jag ska klara mig, jag också, mumlade hon för sig själv och slog med staven i gräskanten, så en blåmes förskräckt tog till flykten.

Som från ingenstans dök det upp en svart hund. En stor bamse, som helt sonika rusade fram till Lisen och ryckte staven ur hennes hand och stack iväg bort till sin husse, som kom lufsande en bra bit efter.

Men vad var detta för fasoner? Hur dålig pli får man ha på sina hundar, och får verkligen sådana odjur gå utan koppel, tänkte Lisen och blängde efter hunden, som i glädjeyra rusade likt en stormvind bort till sin husse. Hon såg hur hussen tog staven ur gapet på besten, och kom med skyndsamma steg emot henne. Lisen hann fundera lite över huruvida det var hussen eller hunden hon skulle förebrå, eller om hon skulle låta udda vara jämnt. Hon hann komma fram till att det senare var det bästa. ”Räkna alltid till tio”, innan du dömer någon, hade hennes far brukat säga, och det rådet hade blivit en regel i Lisens liv.

När mannen kom inom hörhåll, räckte han fram staven mot Lisen och bad ödmjukt om ursäkt, och gav en förklaring till hundens beteende:

– När vi är komna så här långt utanför byn, brukar jag kasta pinnar åt Buster, så han får apportera. Förmodligen fick han för sig, att du var någon ny lektant, och trodde kanske att du lekte med honom när du sprätte lite i fjolårsgräset med staven. – Einar heter jag förresten, sa han och log mot Lisen, som omedelbart kände hur en förlåtande våg sköljde upp inom henne, och hon log tillbaka mot mannen när hon tog emot staven.

Inom sig kände Lisen, att hon hade velat tacka hunden för tillgreppet av staven. Utan dennes egenmäktiga förfarande, hade hon inte fått någon pratstund med Einar, och nu när hon sagt upp bekantskapen med särbon Alex, fanns det inte så många tillfällen, att diskutera vare sig det ena eller det andra med någon. Vännerna, som var kvar från förr, var få och barnen hade sitt. Så är det väl för de flesta som kommit en bit upp i åren. Men Lisen kände sig utanför och minst sagt ensam och deppad denna tidiga vårdag.

Einar böjde sig ner, tog upp en pinne, som han slängde iväg, med påföljden att den stora labradoren formligen sköt iväg som en månraket bort över ängen. Men hunden var snart tillbaka med pinnen, flåsade och viftade på svansen. Han ville ha beröm.

Lisen fick veta att även Einar hade genomgått en höftledsoperation, men den låg ett år bakåt i tiden. Han försökte ingjuta hopp och mod i henne genom att säga:

– Du får inte begära för mycket av dig själv. Det kommer att bli bättre. Det är ju bara några månader sedan du opererades. Låt tiden arbeta …, det är mitt råd. Själv gick jag länge med kryckor, och rollator, innan jag kunde gå normalt. Men jag tränade både med simning och på ett gym, men det kanske du också gör?

Lisen skakade på huvudet, såg ner i marken och petade med staven i det gråbruna fjolårsgräset. Hon hade inte mentalt orkat ta tag i träningen på rätt sätt. Hon kände att hon ville ge lite försvar åt sig själv, och en rätt bild av varför hon inte gjorde vare sig det ena eller andra för att bli bättre. Samtidigt ville hon inte, inför denne hurtbulle, erkänna att hon kände sig deprimerad, och kraftlös.

– Jo, jag skulle ha … – Men … Där tystnade hon.

”Man får inte skylla sina tillkortakommanden på andra”, varnade en röst inom Lisen. – ”Men rättvis måste man väl ändå ha rätt att vara…?”, motade hon den där samvetsrösten, som hon fått nog av att lyssna till, den tog alltid fienden i försvar.

Hon drog ett djupt andetag, såg på mannen när hon berättade att hon inte hade lyckats ta sig ut på vare sig det ena eller det andra.

Det där om Alex teg hon om, men han hade inte velat ha henne med på någon av sina utflykter. ”Du får följa med, om du lämnar kryckor och rollatorer hemma”, hade han sagt. På så vis blev ju Lisen helt isolerad. Alex skämdes för hennes hjälpmedel. Hur kvickt skulle inte allt kunna förändras för honom själv, så även han blev halt och lytt? Men sådant tänkte han aldrig på.

– Du får gärna följa med mig när jag ska till gymmet eller badhuset. Det är tråkigt att göra allt ensam, sa han. Är man två kan man peppa varandra, och allt blir roligare när man har sällskap.

***

Tänk så sant det var. Dessutom; peppa varandra, hade Einar sagt. Vilken lycka att Buster ryckte staven ifrån mig, tänkte Lisen ytterligare en gång när hon gick hemåt efter att ha kommit överens med sin nyfunna vän, att hänga med ner till stadens gym nästa gång han skulle dit. Hon hade hans visitkort i jackfickan.  

Tänk att få göra följe med någon som förstod hur besvärligt det kunde kännas strax efter en operation. Lisen drog en lättnadens suck över att hon sparkat ut Alex ur sitt liv. Han hade alltid varit så sträv och hård. Så nedlåtande och oförstående. Aldrig berömt eller gett henne den minsta uppmuntran. Förhållandet dem emellan var mycket snett, och Lisen hade, under lång tid känt att hon ville lämna honom. Hon orkade inte ta mer kritik, men trots det, hade hon varit för svag för att ta sig samman och bryta upp. Inte förrän Alex bar sig riktigt illa åt, den där dagen för någon vecka sedan, gjorde hon slag i saken och tackade för den tid de haft tillsammans.

Hon var tacksam över att vara fri från Alex förtryck. Kanske fanns det män som var annorlunda, fast hon inte vågat göra sig fri förrän nu. Nu var hon singel och kunde med gott samvete öppna hjärtat för en helt ny man ifall det visade sig att Einar ville satsa på ett förhållande tillsammans med henne.

Många gånger hade hon gråtit över Alex orättvisa och tarvliga yttranden, men nu var hon tacksam, för utan hans bryska uttalande hade hon fortfarande gått i hans ledband. Nu var hon fri att ta tag i sitt liv, och göra det bästa av det som var kvar. Vilket hon inte ens haft lust till för bara en liten stund sedan.

– Inget ont som inte har något gott med sig, mumlade Lisen när hon satte stavarna ifrån sig på trappan och låste upp sin ytterdörr. Tänk hur mycket som kan kännas annorlunda, bara man får ett vänligt bemötande och några vänliga ord.

Lisen tyckte det kändes ofattbart, att hon helt plötsligt mött en man, som verkade vara både trevlig och klok. Just den här dagen när hon startat sin promenad deppig och ur gängorna hade livet vänt. Bara en timme senare, gick hon på samma asfaltbeläggning med lätta steg och med ett stort hopp om en bättre framtid. Hon kände sig förtrollad.

***

Einar klappade om Buster lite extra när han tänkte på, att nu hade han kanske en ny livskamrat. Med lite tur och egna insatser, låg kanske hans ensamma år bakom honom. Möjligheterna till en bättre framtid låg öppen denna tidiga vårdag. Allt tack vare hundens rådiga insats att knycka staven från Lisen.

Buster funderade inte så mycket. Han sprang före och nosade både här och där efter intressanta dofter, men tyckte att mötet med Lisen ändå var dagens bästa grej. Hon kunde kanske bli en bra matte. Han hade saknat en sådan. Och hon hade ju sjysta ”gå-pinnar”, som var perfekta att apportera med.

© Ingbritt Wik