Två dagar kvar till midsommarafton

Ingress:

Lizzie hade hört den där varnings­klockan klämta inom sig, men som så ofta hade hon stängt av den på samma bryska sätt som man dammar till väckarklockan när man ”inte vill vakna”.

***

Lizzie vaknade av att några solstrålar spelade över hennes ansikte. Hon kisade mot fönstret och såg att persiennen i ena fönsterhalvan var uppfälld. Hon brukade alltid vara noga med att fälla igen dem på kvällen, just för att inte bli väckt av den morgontidiga solen.

– Vad är klockan, mumlade hon och vred på sig så det gick att se armbandsurets visare. – Bara halv sex.

Hon sträckte ut armen mot Lennart, men sängen bredvid hennes var tom. Han låg inte där och det var ödsligt tyst i huset.

– Lennart! ropade hon.

Inget svar. En isande känsla for genom henne. Hon kastade av sig täcket och steg upp. Gick fram och gläntade på dörren till badrummet, sedan tittade hon in till grabbarna. De snusade och sov lugnt. Tyst smög hon nerför trappan och ut i köket. På köksbordet låg det en lapp: ”Jag har tagit ut en veckas semester. Jag måste få tänka i lugn och ro. Det är ingen idé att du söker mig. Jag kommer att befinna mig på okänd ort.”

Som förlamad, stod Lizzie där med lappen i handen och läste den om och om igen.

Det var bara två dagar kvar till midsommaraftonen. Hur kunde Lennart göra så här? – Hon sjönk ner på en stol, alldeles matt och chockad av meddelandet. Hon begravde ansiktet i händerna och jämrade sig. Vad skulle hon säga till pojkarna?

Lappen hade han undertecknat med bara sitt namn ”Lennart”. Inte med ”din Lennart” som han brukade. Kanske var han någon annans Lennart nu?

– Om detta ändå hade varit en mardröm, som jag kunde vakna upp ur, viskade Lizzie medan hon vankade av och an på köksgolvet!

Mats, den yngste av pojkarna, skulle iväg på ett scoutläger. Plötsligt kom hon ihåg, att resan skulle ju gå av stapeln idag.

Förberedelserna inför pojkens läger hade gjort att gårdagen blivit lite rörig. Lägerdeltagarna skulle ha en hel del med sig. Det räckte inte med bara varma kläder och grova skor. Även sovsäckar och liggunderlag skulle de ha med sig, samt en kudde.

Lizzie hade fått ge sig ner på stan för att införskaffa en rejäl sovsäck, för de hade bara tunnare sovsäckstäcken. I sitt stressade tillstånd hade hon inte lagt märke till om Lennart varit något annorlunda. Eller var han så bra på falskspel, att han avsiktligt spelat sin roll som god far och bra make, så hon inget märkte?

Det var motbjudande att tro, att han kunde uppträda som vanligt hemma med familjen, och samtidigt ha dessa resplaner i bakhuvudet? Hon kunde helt enkelt inte fatta. Om detta var en planerad tripp, måste Lennart vara i grunden falsk.

Det var ju så sent som igår, som Lizzie stått vid spisen och stekt några köttfärsbiffar när Lennart kom och ställde sig bakom henne och tryckte sig hårt mot henne, samtidigt som han förde fram händerna och höll en stund om hennes bröst. Nafsat henne i örsnibben med tänderna. Andedräkten var het och häftig. ”Jag älskar dig, min lilla Pudding!” hade han viskat. – Hade Lennart ett så pålitligt pokerface…, så han kunde uppträda så, dagen innan han försvann till okänd destination? Det var ju vad hon varit inne på en gång tidigare.

– Gud i himmelens namn, vad ska jag ta mig till?

Katten, Sara, hoppade ner från fönsterbrädan, jamade och sträckte på sin lekamen. Hennes blanksvarta päls nästan gnistrade i det tidiga morgonljuset.

Mats, den elvaårige sonen, hade sett fram emot lägervistelsen en hel vecka. Därför beslutade Lizzie sig föra att hålla tyst om faderns försvinnande. Hon ville inte oroa eller krossa pojkens glädje inför lägret.

Storebror, Ove, hade fyllt tretton år och var redan ur scoutföreningen. För honom var hon tvungen att tala om att Lennart var borta. Vad skulle hon kunna hitta på som kunde roa en tonåring under midsommarhelgen? Nu hängde allt på henne ensam.

Sagt och gjort! – Lizzie beslöt att försöka vara som vanligt och köra Mats till Bastugården där det var uppgjort, att han skulle möta sina kamrater och ledarna för lägret.

– Jisses! De skulle ju vara där klockan nio, sa hon och kastade ett getöga på köksklockan.

Hon reste sig upp från stolen, greppade som en sömngångerska om kaffebryggarens handtag. Fyllde på vatten och måttade till kaffepulver – men hälften hamnade på bänken. Hennes blick grumlades av tårar. Vart hade Lennart tagit vägen?

En dov oro fanns inom henne. Lennart var visserligen en orolig själ. Han tycktes tro att problem löstes genom flykt. Men nu var hon ängslig för att det kanske inte enbart var en smitning från vardagsbekymmer som låg till grund för hans hastiga försvinnande. Det fanns en annan sak, som hon knappt vågade släppa in i sitt medvetande. Men… Neej… inte kunde det vara så…, grunnade hon och kände hur både ångest och rädsla spred sig i ådersystemet lika hastigt som ett ormgift. Hon blev illamående och kände sig nästan yr.

Det hade onekligen varit mycket motgångar på sista tiden. Värmepannan hade lagt av och ställt den redan dåliga ekonomin ännu mer på kant. Kamaxelkedjan på bilen hade gått av och barnen hade varit sjuka. Ett projekt inom Lennarts jobb hade gått till en kollega. Om han åtminstone kunnat dela sina bekymmer med henne … men det var väl inte manligt att göra det, tänkte Lizzie ironiskt.

Hur var det med manligheten i det här tilltaget då? Hur manligt var det att bara fly?

Lizzie kände sig besviken, arg och förtvivlad ända in i djupet av sin själ.

Sara jamade och ville ut, så Lizzie reste sig upp från stolen som hon nyss sjunkit ner på och släppte ut katten och sjönk tillbaka ner på stolen.

Ove kom tassande och undrade var pappa var, men frågan nådde inte fram till Lizzies medvetande förrän han puffade lätt på henne:

– Var är pappa någonstans? – Varför sitter du här och …? Vad är det, mamma?

Ove såg bekymrat på sin mor, medan han lyssnade till hennes redogörelse.

Lizzie var tvungen att försöka resonera med Ove om vad de skulle göra, för att Mats skulle komma i väg på sin lägervistelse utan att glädjen grumlades för lillbrorsan.

Tänk om det var den där ”andra kvinnan” som hade dykt upp igen, tänkte Lizzie och rös till av olust. Men … neej…, så kunde det inte vara!

Den människan hade lagt sig ut för Lennart tidigare. Det visste Lizzie.

Hon drog en djup suck och såg på Ove. Vad skulle hon kunna sysselsätta sonen med efter det här tråkiga avslöjandet, att hans far var försvunnen, utan att det gick att få veta vart han tagit vägen?

– Du och Villy håller ju på att bygga en koja, kan inte ni fortsätta med det? Göra den färdig idag!

Ove fick ett vemodigt drag kring munnen och ögonen.

– Nej, det går inte för hans mamma skulle resa bort, så Villys pappa hämtade honom igår kväll, svarade Ove resignerat och fortsatte bända i en gammal väckarklocka som han fått för att ha som mekarobjekt.

– Hos sin pappa …! utbrast Lizzie skarpt. Skulle han vara hos sin pappa?

– Ja, det är väl inte så konstigt? svarade Ove undrande och ryckte på axlarna och lade tången ifrån sig.

– Nej, i och för sig inte – men jag brukar ju alltid ta hand om Villy när hans mamma reser bort, fortsatte Lizzie.

Konstigt, tänkte Lizzie. – Jasså, Villys mamma hade också rest bort. Hon kände hur hjärtat först slog några hårda, skrämda slag – sedan kändes det som om det stod stilla en stund. Var det möjligt att Lennart hade tagit den där ”apan” med sig? Omöjligt var det inte. Hur skulle hon få reda på hur det förhöll sig med den saken?

Sally, Villys mor, bodde granne med Lizzie. Hon var frånskild och ganska bekym­merslös när det gällde att hålla isär mitt och ditt. Framför allt män. Hon tog för sig av livet, utan att fundera över vilka följder det kunde få för andra. Bara hon själv hade det bra, sedan kvittade det på vems bekostnad det blev.

***

Lizzies tankar gick till den där gången i vintras. – Den händelsen var fortfarande höljd i dunkel, men visst var det så att Sally lyckats få följa med Lennart på hans tjänsteresa till Paris? Mycket tydde på det. Lennart nekade till att så skulle vara fallet, men han var bra på att ljuga.

Sallys förevändning om att en släkting hade blivit sjuk och att hon var tvungen att hjälpa denne, passade precis in i tiden för Lennarts resa. Hon påstod också att Villys mormor fått influensa, så att denna inte kunde ta hand om Villy under tiden som hon hjälpte den där släktingen.

– Den sagan var inte sann, sa Lizzie högt för sig själv.

Den gången i vintras hade Sally kommit till Lizzie och bett

henne om hjälp. Så här sa Sally:

– Skulle du, Lizzie, kunna ta hand om Villy, när nu morsan har blivit liggande, och jag är tvungen att hjälpa tjocka släkten i morsans ställe?

Lizzie kände hur hela hennes inre ville skrika: neeej…! – Men hon stod tyst och letade efter rätt svar.

Sally förekom henne genom att insmickrande säga:

– Det är klart att du, Lizzie, ställer upp när en vän är i nöd?

Sally flackade med blicken som hon ofta gjorde när sanningen var tunn.

Lizzie hade hört den där varnings­klockan klämta inom sig, men som så ofta hade hon stängt av den på samma bryska sätt som man dammar till väckarklockan när man ”inte vill vakna”.

VÄN! – pytt! hade Lizzie tänkt. Gratis barn­vakt – inget annat.

***

Den där släktingen i Varberg hade med all sannolikhet aldrig fått något besök av Sally. Hennes bil hade nämligen stått parkerad på flygplatsen, alldeles bredvid Lennarts bil under en hel vecka. – Och den där influensasjuka mormodern, hade Lizzie sett på Lyrans shoppingcentrum. Hon stod där frisk och frejdig och pratade med någon bekant. Alla hakorna och den starka ansiktsfärgen hade hon i behåll, så det där med influensa … Nej, den valsen gick inte Lizzie på.

Sally var visserligen bra på att ljuga, men själva lögnen blev oftast dålig, med tanke på alla år av träning som hon hade. Apropå träning… Det som Lizzie hade fått träning i, var att försöka lista ut var någonstans Lennart respektive Sally ljög. Deras lögner kunde gå isär om de inte kommit ihåg att stämma av med varandra.

***

Ove följde med när Lizzie skjutsade Mats till Bastugården. På hemvägen köpte de varsin glass, de åt den under tystnad på en rastplats.

På hemvägen tog Lizzie svängen förbi de små radhusen, där Sally bodde. Hon stelnade till vid upptäckten av att Sallys bil stod på gårdsplanen, precis som vanligt. När Sally reste bort, brukade det vara med bil. Om hon inte hade rest med Lennart förstås … – för då behövde hon ju inte sin egen bil.

Sally hade inget högt IQ, så lögnerna fick inte bli alltför avan­cerade.

Just som Lizzie hade kommit tillbaka hem från resan till Bastugården – ringde telefonen. Hon svarade:

– Hallå, det är hos Lizzie Wendelsson!

– God dag! Det är Greta Timmerman. Jag vet ju att du är god vän med min dotter, Sally. Jag kan inte få tag på henne, förstår du. Och Karl, hen­nes far, har fått något åt hjärtat. Vet du var jag kan få tag på henne?

– Så goda vänner – så jag kan svara dig på det, är vi inte, svarade Lizzie sanningsenligt och lite kort.

Det Lizzie svarade, verkade inte Greta lyssna på, för hon fortsatte:

– Sally brukar ju aldrig resa bort, utan att tala om det för mig. Jag brukar alltid ha hand om Villy, när hon ger sig iväg åt något håll, vet du, hasplade Greta ur sig.

Jasså, det trodde du …, tänkte Lizzie, men högt sa hon:

– Det var högst märkligt, för jag trodde att det var jag som alltid ryckte in och tog hand om pojken när Sally fick för sig att resa bort!

– Nej och nej! Det är jag som har Villy, svarade Greta, som om hon inte fattat vad Lizzie sagt. Den här gången har han väl fått följa med henne – för de svarade på hennes jobb, att hon tagit ut en veckas semester. Hon glömde väl bort att underrätta mig, men tack ändå. – Hej med dig!

Så lade Greta på.

Lizzie blev stående med luren i handen när Greta så abrupt lade på. Hon hade haft lust att spotta på den svarta bakelitluren. Sallys mor både lät och såg lika falsk ut som vad Sally var. Det måste vara det som gjorde att Lizzie kände en sådan avsky för Sallys mor, för Greta hade aldrig ofredat Lizzie eller hennes familj. Lizzie gav telefonen en sista förakt­full blick och slängde på luren så det blev ett pling i apparaten.

Det osade katt lång väg som ordspråket säger. Minst en hund, om inte två, var nog begravda. Lizzie tyckte att köket snurrade med henne.

– Vilken dag, suckade hon och tog sig för pannan.

***

Dagen före midsommarafton satt Lizzie och bläddrade i tidningen. Blicken föll på en annons där det stod: båt med motor, mycket välvårdad, nästan som ny, säljes ...

– Ove kom hit! ropade Lizzie. – Titta! Läs …!

– Waoo! utropade han och slog ihop sina kantiga pojkhänder. Mamma …! Menar du att vi ska köpa den?

– Ja, det är just vad jag menar.

– Det är mycket pengar det där, va?

– Jo… Men vi kan köpa den. Jag har en del egna slantar. Nu köper du och jag båt för de pengarna.

Lizzie hade en stuga, som låg ganska nära Sandsjön.

– Ska vi undersöka om båten är såld? Om den inte är det, så köper jag den, och så firar du och jag midsommar ute på Apelgården.

Ove hoppade jämfota och gav till några indiantjut och såg överlycklig ut.

Båten hade både motor och åror.

Ove stod tyst och andäktig medan Lizzie slog siffrorna som stod i annonsen, och inväntade svar. Hans ögon började tindra när han förstod att båten var kvar.

– Hur ska vi få hem den? frågade Ove, när Lizzie lade på telefonluren.

– Det ordnar sig. Vi kan nog ta den vanliga bilsläpkärran.

Där båten ligger nu finns det folk som kan hjälpa till att få upp den på kärran. Det blir värre ute vid stugan. Där är det bara du och jag.

Det gällde för Lizzie att låtsas vara glad och stark, fast hon var både förtvivlad och plågades av en gräslig migrän.

– Om fadern som är frisk och stark sviker sina barn, så kan givetvis inte modern göra samma sak. Då skulle det bli för tokigt. Fadern litar ju på modern i alla väder, muttrade Lizzie ilsket.

*** 

Båt-affären gjordes upp och med båten väl surrad på kärran återvände de hem. Väl hemkomna fick kärran stå på garageinfarten. Färden skulle ju gå vidare till stugan dagen därpå.

Lizzie hade tusen och en sak kvar att göra, när hon kom upp på midsommaraftonens morgon. Hon såg ömsom på klockan, ömsom på Ove, som var glad och förväntansfull. Lydig och snäll hjälpte han till så gott han kunde, för att de skulle ta sig iväg till stugan innan det blev kväll. De var ju helt oförberedda på ett så annorlunda midsommarfirande.

Det var både proviant och utrustning för sjösättningen av båten som skulle trollas fram inför den fortsatta färden.

Det är konstigt, hur illa en far kan göra utan att bli straffad av vare sig sitt eget samvete eller själva ”universums hämnd ”, tänkte Lizzie sorgset.

– ÄNTLIGEN, sa Lizzie. Har vi allt med nu? Hon såg på Ove och fortsatte:

– Tag plats, tag plats …! Var god stäng alla dörrar och fönster!

Ove log ett illmarigt leende när han mötte moderns blick och han sa vänd mot kattburen som stod bredvid honom på bilsätet:

– Nu du ”Sara-katten”…! Nu är det bäst att vi håller i oss. För nu har morsan brått, förstår du.

Sara jamade och Ove försökte trösta henne så gott han kunde.

***

Väl framme vid Sandsjön vidtog arbetet att få båten dit den skulle. Inte så lätt, faktiskt.

Man brukar säga att det blåser småspik när det blåser hårt och kallt. Nere vid Sandsjön måtte det väl, minst sagt, ha blåst sjutumsspik. Det sved nästan i skinnet trots att det var sommar. Kallt så in i vassen.

När de äntligen svängde in med båten vid Sandsjöns strand, var klockan närmare sex på midsommar­aftonen. Om det var den sena tiden eller snålblåsten, som gjorde att det inte fanns en enda badgäst kvar, var inte lätt att veta. Vinden kunde svara. Det fanns alltså ingen som kunde hjälpa dem att få båten av släpkärran och ner i vattnet.

Ove och Lizzie fick själva sörja för att få båten av kärran. Lizzie körde kärran med båten ända fram till en mosskant. Där var det djupt så att fören inte kunde ta i bottnen.

– Vi får räkna till tre och sedan vräka oss på och få ner den i vattnet, ordinerade, mamma Lizzie när de lyckats få ner båten på marken.

– Uppfattat! svarade Ove.

Lizzie ställde sig bredbent tillrätta – tittade på pojken och skrek:

– I med åbäket… Ett två, tre … å heej…

Så vräkte de sig på och med ett plask nådde skutan vattnet.

– Den sjunker, mamma …! Titta! den sjunker, ropade Ove och såg förfärad ut.

Det var sant, båten var på god väg att sjunka.

Vattnet formligen rusade in i båtens innandöme. Något som inte vare sig Lizzie eller pojken räknat med, var: Båtens bottenplugg saknades.

– Dra … dra fort! skrek Lizzie och grep tag och drog så hon fick blodsmak i munnen.

I sista stund lyckades de undvika att sänka båten.

– Jösses, grabben vilken flopp! stönade Lizzie.

– Tur att vi orkade få upp den innan den sjönk, sa Ove.

– Ja, det kan man säga, instämde Lizzie. Även vuxna kan göra stora blundrar, som du ser. Hade jag tittat efter hur den var konstruerad, så hade vi sluppit det här mandomsprovet. En bottenplugg snyter man inte ur näsan. Åtminstone inte på en midsommarafton – och inte som ensam mor, tillade hon och klappade Ove på axeln. Men den kanske ligger kvar på kärran. – Gå och kolla är du snäll!

Nu var väl ändå måttet rågat, tänkte Lizzie.

– Må själva ”faen” ta Lennart och henne också, om han har vågat ta med sig den damen, sa hon viskande medan hon torkade svetten ur ögonen.

– Det finns ingen bottenplugg på kärran heller, meddelade Ove, den har nog lämnat skeppet för längesedan.

– Om vi åtminstone hade en kniv. Då kunde vi tälja till en plugg av en vidjegren. Hoppa in i bilen! Vi åker bort till någon av sommar­stugorna och ber att få låna en kniv, föreslog Lizzie.

Hon startade bilen och så bar det av bort över gröna sommarängar. En flock kossor stod vid ett stängsel och såg en aning fundersamma ut. Vägen slutade vid en flyghangar. Där fick de vända och slå in på en annan väg.

Första stugan på höger var ett ödehus och de fick vända igen. Den andra stugan var helt fri från folk. En vacker midsommarkrans vajade på grindstolpen, men inte en människa syntes till.  

Det tredje huset var befolkat. Ingen verkade vara nykter. Alla verkade skrika och gapa i mun på varandra, så Lizzie vände om utan att framföra sitt ärende.

Nästa gård beboddes av fransk­talande människor, så det var bara att ”vinka hej”, för de kunde inte förstå varandra.

Nu var det nära att Lizzie hade gett upp. Den lilla stugan uppe vid skogsbrynet, där hon ämnade vända – där fanns mot all förmodan hjälpen.

Medan Lizzie försökte vända bilen på den smala vägen, strax nedanför stugan, fick Ove se en man komma ut på trappan till huset, som Lizzie trott var öde.

– Mamma… kolla… En gubbe på trappan, sa Ove häpet.

– Nä…, sa Lizzie här bor det ingen.

Men så fick hon syn på mannen, som kom nerför trappan. Hon slog av motorn och klev ur och hälsade. Sitt ärende drog hon i en kort version. Ove var hungrig och klockan var redan halv åtta.

– Ja-men … Ta den här kniven! sa mannen. Det är ingen brådska med att lämna tillbaka den. Det kan du göra när du får tid! Jag har semester, så jag finns här i stugan.

Lizzie tog emot kniven, tackade och slängde sig in i bilen igen.

Mannen hade sagt att han hette Björn. Satt han ensam mitt på en midsommarafton, när alla andra var på fest? Vad var det för en ensamvarg?

– Vi gör pluggen i morgon, föreslog Lizzie. Vi tar skutan som vindskydd istället, så vi inte blåser bort medan vi äter.

– Kall potatissallad …! Brr… – Jag borde ha lyssnat på väderleken, innan jag bestämde maten. Het soppa hade varit bättre för två utsvultna och genomblåsta ”matroser”, sa Lizzie.

De hjälptes åt att tippa upp båten så den blev ett bra vindskydd. Det dög den i alla fall till.

På natten malde tankarna och samvetet förebrådde och klandrade Lizzie. – Ove hade ju aldrig fått starta aktersnurran. De hade inte ens fått båten i vattnet, på rätt sätt, bör tilläggas. De hade fått sitta på land och äta kall potatissallad. Båten hade bara blivit ett dyrt vindskydd. Hennes modershjärta värkte av förebråelse och huvudet dunkade av migrän­. Hon vred sig i bädden och såg på sin son. I sommarnattens vaga dunkel såg Lizzie hur sonens blonda lockar låg som en gloria mot kudden. Han snusade och sov. Kanske hade han drömmar om den misslyckade sjösättningen. Hur skulle hon kunna kompensera sonen för denna misslyckade midsommarafton?

***

På midsommardagen täljde Ove till en bottenplugg. Den blev bra.

– Vi gör väl klokast i att åka och lämna tillbaka kniven innan vi sjösätter? sa Ove lillgammalt – ifall han, Björn, behöver den, menar jag.

När de svängde upp på gården såg de hur Björn kravlade sig ur en hängmatta, som han hade uppspänd mellan två grova björkstammar.

– Hur har ni haft det? frågade Björn. Jag har tänkt mycket på er och den belägenhet ni befann er i. Jag kom att tänka på att jag hade kunnat erbjuda er en tur på sjön med min båt. – Eftersom jag inte kom på det förrän långt efter att ni hade åkt, vill jag ge er förslaget nu istället. Vad tycker ni om det?

Det lät onekligen som en bra idé, och Lizzie och Ove nappade genast på förslaget.

Med äkta fadersfasthet i rösten, lovade Björn att han skulle anlända till småbåtshamnen inom trekvart. Med allt som kunde tänkas gå åt för en härlig utflykt: glass, dricka och grilltillbehör anlände Björn till småbåtshamnen där han hade sin båt.

Ove blev lovad att få styra alldeles själv så fort de kom ut på fritt vatten. 

– Nu sjöbjörnar ska ni få se! hojtade Björn. Tänk så bra att jag fick en båtsman också, det har jag önskat mig en länge, men de växer inte på träd.

Väl ute på fritt vatten, lät Björn Ove få styra, precis som han hade lovat.

– Vi har en hel härlig dag framför oss och här har du både metspö och ett kastspö! Du får dem av mig, jag har fler, sa Björn, och räckte två vanliga metspön och ett rejält kastspö till Ove.

Björn berättade att han hade mist sin familj i en olycka. Han sa att han många gånger önskat, att han hade varit med familjen den där ödesdigra dagen. Då hade han i alla fall fått vara med dem för alltid.

– När jag såg din grabb igår, tänkte jag på att det hade kunnat vara min Pelle, om inte ödet hade tagit honom ifrån mig.

Lizzie kunde se sorg och saknad i Björns grönbruna ögon.

***

De fick en mycket fin dag tillsammans ute på sjön, och det skulle bli fler gemensamma utflykter, lovade Björn.

Någon brådska tillbaka till stan hade inte Lizzie och Ove. Pappa Lennart var ju på semester en vecka. Mats var på kollo och där skulle han vara i fjorton dagar. Lizzie ringde till honom varje dag och pratade en stund.

Lizzie väcktes ur sina funderingar när hon kände en hand på sin axel. – Hon ryckte till.

– Vännen min! Jag förstår att du har det besvärligt, sa Björn och satte sig bredvid henne på stugtrappan. Vad som än händer, så vet du att jag finns och att jag väntar på er. Jag väntar även på den där scouten, som jag ännu inte har fått träffa.

Värmen och beröringen från Björns hand kändes tryggt. – Hans ord var så fasta. Han utstrålade faderlighet. Manlighet och charm hade han också.

Lizzie kände sig starkt attraherad av honom.

Björn kramade om både henne och Ove när de sade adjö. Just innan han vände sig om, stack han till henne ett brev. – När Lizzie senare öppnade det, såg hon att det inte bara var ett brev. – En ­sedel satt fastnitad på brevet. Det stod:

Köp flytvästar åt dig och dina två sjö­björnar för den här slanten! Välkomna ombord när ni vill! Hälsningar Björn!

PS. Er ”Sjöbjörn” DS.

Björn hade tydligen tänkt på, att de inte ägde några flytvästar.

Vilken underbar människa, tänkte Lizzie? Björn som en gång haft en fin familj, men mist den … visste vad han hade förlorat. Men det visste inte Lennart.

– Ödet vill tydligen sammanföra just oss, sa Lizzie stilla och läste raderna i Björn brev ännu en gång.

© Ingbritt Wik