Vad ser Emelie hos den mannen
Just så sa folk i bygden när Emelie slog sig i lag med Nils-Johan. Till utseendet var det inget fel på karln. Lång, brunögd och lockig. Men föra sig kunde inte den mannen. Nej, han var liksom ouppfostrad rakt igenom. Rapade och fes om vartannat. Ute bland annat folk var han annorlunda; tystlåten och höll låg profil. Så de som inte var bekanta med honom sa ofta att han var en trevlig prick. Personer som kände honom höll inte med, eftersom de visste vad han gick för. Nils-Johan liknade mest av allt en otämjd Homo sapiens.
– Tur att inte Agnes och Manfred lever nu, föräldrarna till Emelie, för då hade nog Manfred tagit älgstudsaren och märkt den där sadisten för livet, sa Emelies närmaste granne, som kände till hur Emelie hade det tillsamman med Nils-Johan.
Den grannen hade fått nog av Nils-Johans oborstade fasoner och hans tordönsliknande stämma när han röt och exercerade med sin fästmö, eller vad nu Emelie hade för relation med den här obildade mannen.
Folk förundrade sig över att Emelie kunde vara så dum, så hon lät en ny odåga vandra in i sitt liv, så snart efter att hon blivit av med den tidigare plågoanden, Veine. Honom hade hon dessutom en son tillsammans med. Hade hon inte kunnat ta varning av den drasuten, och aktat sig, menade folk.
Emelies närmaste granne var bonde och hade ett stort svinhus. En sugga var snart framme vid finalen och grannen bad därför t henne.tad karl som den hon nyss blivit av med.t.en för livet.Nils-Johan om hjälp att snickra ett par nya kättar. Okey… Nils-Johan var en skicklig snickare och lovade gå över till grannen för att fixa lite i hans svinbesättnings inhägnader.
Emelie var van vid dofter från både svinuppfödningen och andra lantliga aromer som alltid dallrade i luftlagren. Hon tog därför inget extra för den lukt som spred sig när Nils-Johan var klar med snickerierna hos ”svinaherden” (grannen) och stövlade in hos henne, för att se på teve en stund på eftermiddagen. Han ville se resultatet för ett trav som han satsat pengar på.
***
Emelie slängde en blick på köksklockan, kände stressen hamra … ”Jaså, han blev klar så tidigt … Inte alls bra”, tänkte hon och tog ett par skyndsamma steg bort till frysen, slet åt sig ett djupfryst fiskblock. Hon visste att Nils-Johan skulle bli rasande om maten inte var klar när han ville äta. Alltid var det något evenemang han skulle passa, och som han kunde skälla på Emelie över att han skulle komma försent till. Tack vare att hon aldrig kunde bli klar i tid med det som hon skulle göra.
Medan hon skalade potatisen lät hon tankarna gå till den senaste elakheten. Helt oprovocerat hade han skrikit: ”Jävla Idiooot” åt henne så det ekat ute i farstun. Det lönade aldrig för Emelie att försvara sig, för då blev det bara etter värre. Tiga och tåla var hennes lott i livet.
Igår när de var nere till samhället för att handla, och hon inte kom ur bilen fort nog gapade han: ”Gå uur … biileen … nån gång! Ser du inte att det är fler som vill parkera. GALNA kärring!”
Andra gånger kunde han brista ut helt utan orsak: ”Se dig för innan du slänger upp bildörren! – Men det begriper du väl inte att man måste göra …” Sådana där saker, helt tagna ur luften kunde bli orsaken till att han skrek och svor både länge och väl över henne.
Om det var så illa Nils-Johan tyckte om henne, som han försökte pränta in i henne, varför höll han sig då kvar i hennes kölvatten? Emelie hade ju vid flera tillfällen stängt sin dörr för den här glädjemarodören, och vägrat svara i telefon halvårsvis och mer. Just för att hon inte orkade ha en människa i huset som hela tiden talade om för henne hur urbota dålig hon var på allt. Om det varit sant kanske det varit lättare att ta. Men inte skulle hon ha blivit gladare av att ständigt höra det.
Hon var ingen dumbom, som Nils-Johan försökte få henne att tro. Hon var bra på matlagning, och även på mycket annat, men något beröm fick hon aldrig av den mannen. Det han lyckats säga en gång när hon frågade hur maten smakade, när hon bjöd på rostbiff och kantarellstuvning, det var: Allra först en lång tystnad, som följdes av en grimas, och så till sist kläckte han ur sig: ”Jaae … det gick väl an”.
Sådana herrar borde få laga maten själv. Men han brukade äta med god aptit hos Emelie, så det där var bara elakheter. Kaffet ansåg han var: endera för svagt eller för starkt… Aldrig lagom. Det fanns inget som hette BRA i den mannens vokabulär. Det visste hon alltför väl.
Som sadister är, så njöt han av att kränka henne. Helst dagligen om han fick chansen. Varför fann hon sig i detta…? Ja, det kan man undra.
***
En knackning på ytterdörren fick Emelie att hoppa till och nästan tappa potatisskalaren. Hon befanns alltid i ett stressläge där enbart ett ljud från dörren, kunde få henne att rycka till. Rädd, rädd … Ständigt rädd för att Nils-Johan skulle kliva in och vara på sitt allra sämsta humör, som han så ofta var redan på morgonen när han kom. ”Nä-men, visst ja” erinrade sig Emelie, ”gubben sitter ju där inne vid teven, så han kan det ju inte vara.” Av många påhopp blir man lättskrämd och nervig.
Med snabba steg gick hon med blöta händer och potatisskalaren kvar i näven för att öppna dörren.
– Oj, är det du … Klas…! sa hon glatt överraskad och klev bakåt ett steg, men blev stående strax innanför tröskeln.
– Jo, du …, morsan, jag hade vägarna åt det här hållet i dag. Du förstår, Emma har fått punktering på sin cykel, och min är ju för stor för henne och så är det ju en herrcykel. Så jag undrar om jag möjligen kunde få låna en av dina … Jag vet ju att du är handikappad nu och inte kan cykla så du kanske kunde…
Emelie slog ihop händerna framför sig och sa:
– Min käre pojke … Låt du tösen få båda mina cyklar. Jag har ingen användning av dem. – Men … hör du … Inte ska vi väl stå på trappan. Kom in vetja.
Inkommen i farstun … drog Klas ett par långa andedrag och fick en bekymmersrynka över ögonen.
– Vad vädrar du efter? slapp det ur Emelie …
– Njaa… jag vet inte, men det luktar konstigt … Det luktar … sedan tystnade han för ett par sekunder … innan han sa: Svinskit luktar det … Hur …?
– Jahaa, det kanske du kan ha rätt i. Nils-Johan var i väg bort till grannen och hjälte honom med lite i svinhuset. Kanske häftade någon odör vid hans kläder då. Jag har faktiskt varit i köket hela tiden.
– Jo, men kolla där, sa Klas och pekade på den ljusa ryamattan vid ingången till vardagsrummet.
Klas tog ett par långa kliv, så han kunde se in i rummet.
Emelie följde efter och såg då att där inne satt Nils-Johan med stora kakor av svinskit på sina kängor. Dessutom hade han lagt upp fötterna på vardagsrumsbordet och sparkat ner en del böcker som legat på bordskanten och skitat ner duken.
Emelie bara jämrade sig och höll ena handen för munnen, nästan som för att dölja ett skrik.
– Nähää, du Pelle-Jöns… Så här gör man inte mot min mamma, förstår du, sa sonen och klev ur sina skor och gick fram till Nils-Johan.
Fick fatt i axelvaddarna på karln och slet med kraft upp honom från soffan. Stark som en björn drog han iväg med Nils-Johan. Ute i farstun öppnade han dörren och mer eller mindre slängde ut gästen med svinskit och allt och sa:
– Du understår dig inte att kränka min mamma en gång till på det här nedrans viset. – Är det förstått?
Emelie kunde inte låta bli att skratta.
– Tur att jag fött en pojke som är rättskaffens i huvudet, och som är stark … Men du har ju vanan inne att slänga ut karlar ur det här huset…
Klas höjde lite frågande på ögonbrynen.
– Ja, du menar farsan…, då …? Min far har jag slängt ut, det minns jag, men någon mer har jag väl inte befriat dig från.
– Nä, men två är gott nog, sa Emelie.
Sedan frågade hon:
– Du stannar väl och äter en bit med mig, för nu får jag nog inte se Nils-Johan något mer i dag.
– Ja, tack! – Jag stannar gärna och äter med dig, mamsen. Sedan ska jag ta med mig mattan och slänga in den på kemtvätten, för det där jobbet med stora svinskitspår, det ska inte du behöva stå med. Att han kunde bete sig så grisigt din beundrare … Helt sanslöst, sa Klas med betoning på sanslöst, och ruskade väluppfostrat på huvudet.
Han såg strängt på sin mamma när han sa:
– Nu får du skärpa dig, morsan! Skaffa dig en rumsren karl härnäst.
Emelie bara log när hon gick före ut i köket. Genom fönstret såg hon hur Nils-Johan knöt näven och hötte med den, innan han satte sig bakom ratten i sin bil.
© Ingbritt Wik