Vargspår ända in på knuten

Arne grep vedkorgen och gick mot ytterdörren. Öppnade den och steg ut på trappan. – Helt vitt… Det hade kommit en del tung nysnö under natten. Äppelträden stod vitklädda som brudar. Vinbärsbuskarnas sirliga grenverk hade böjts som bågar. Såg nästan ut som om de bugade inför de vördnadsinbjudande aplarna. Skogen bakom stod moltyst, och teg som den åskådarskara den utgjorde.

Arne bodde i ett avsides beläget torp. Han hade blivit månskensbonde på äldre dar. Men någon djurhållning ägnade han sig inte åt. Endast ett par katter bestod hans menageri av. Kanske hade han valt katter för att hålla musbeståndet stången. Fast det där med att katter ska jaga möss… Det var nog inget som var av högsta prioritet hos hans katter. De låg för det mesta i något fönster och spanade på sparvar och domherrar. Vintertid gick dessa tigerrandiga pälsdjur inte ut mer än för att sträcka på sig och få lite frisk luft. Det fanns ju mat i skåpet, så varför anstränga sig när det inte var nödvändigt, tycktes de resonera.

Vid vedskjulet stannade han. Det gick ett spår efter hund eller möjligen varg alldeles vid sidan av snöplogkanten. Arne ställde ner vedkorgen och pulsade upp i snön för att se bättre. Nä, hund kunde det omöjligt vara. Spåren var på tok för stora. Han följde spåret en bit, men det försvann upp i skogen. Egendomligt med varg här, tänkte han. På den här avbefolkade trakten fanns det ingen som ägnade sig åt vare sig fårskötsel eller annan djurhållning, vad han visste. Men det fanns väl villebråd i skogen, förstås. Vargbeståndet hade ju ökat och även om vargarna för det mesta var en hatad art, så var ju även dessa individer ämnade att dela vårt dagliga bröd här på jorden. Fast bröd, i ordets rätta bemärkelse, kanske inte var något som en varg önskade se på frukostbordet.

***

Dagen därpå mötte Arne vargspåren alldeles utanför stugtrappan. När den stora hankatten kom och ville följa med ut sa han:

– Hör du Göte… Jag tror du gör klokast i att hålla dig inne idag… Gå tillbaka in till Maja, du…

Varg ända in på knutarna, kändes inte bra. En del hävdade att vargar inte anföll folk, det hade han hört, men andra påstod motsatsen. Kanske borde han ha haft ett tillhygge med sig utomhus.

Snökristallerna gnistrade i solskenet, himlen var kallt vinterblå. På fågelbordet satt ett tiotal domherrar. De spådde snö och kyla, förstod han. De avtecknade sig så grant i sina röda kavajer mot allt det vita. Arne önskade att han varit ägare till en kamera, och kunnat föreviga denna syn.

Han skulle ta sig en tur med snöskotern lite senare, för att se om han kunde lista ut vart de där spåren gick. Men allra först skulle han bära in lite ved och göra upp eld i spisen och få på kaffe-Petter. Fast den äkta Pettern, den med tre ben, stod inne vid öppna spisen. 

***

Just som Arne startade sin skoter fick han se en rörelse alldeles vid skogskanten. Oj… där borta vid rönnarna stod det en bamse varg och tittade på honom. När han rusade motorn en aning, linkade vargen in bakom en samling buskar. Den haltade riktigt ordentligt. Det var ju inte bra. En skadad, ensam varg. Dels kunde den vara farlig, dels var det ju bedrövligt ledsamt om den var skadad och hade svårt att röra sig. Hur skulle den då kunna försörja sig om den hade mist sin hierarki i flocken. Eller stod det en hel flock med hungriga vargar bakom de yviga granarna. Inte lätt att veta.

Mot sin egen vilja styrde Arne iväg med sin skoter över de vita drivorna, för att se om han kunde bringa klarhet i hur det förhöll sig med den här vovven. Dumt att skrämma den, men å andra sidan var han tvungen att ta reda på lite mer om den här varelsen.

Vargen hade inte gått undan så värst långt. Den stod bakom ett klipputsprång och kikade. Arne stängde motorn, men satt kvar på maskinen. En impuls fick honom att vissla en sådan där hastig vissling, som en del kan göra åt sin hund. Vargen liksom knäade ihop, lade sig platt på magen i snön. Viftade lite prövande med svansen… – Kunde det möjligen vara en hund…? – En stor schäferhund…, men fanns det så stora schäfrar? funderade Arne och visslade en gång till, med påföljd att vargen kravlade sig ännu lite närmare. Gnydde ynkligt. Men reste sig sedan mödosamt upp och slokade iväg in åt skogen. Men stannade då och då, såg sig om, som om den ville säga… ”Nej, du… jag törs inte göra din bekantskap… du luras nog bara som alla andra jag mött…”

Vad det nu än var för sorts hunddjur, så verkade den ha svårt att röra sig. Vad sjutton skulle han göra åt det här? Kontakta viltvårdare eller polis. Vilken instans hade hand om skadade djur, om man inte vet vad för slags djur det är, grunnade Arne och startade sin skoter och for tillbaka hem.

På kvällen beslöt han sig för att ställa ut mat till den här besten, oavsett vilket djurslag den tillhörde. Han gick bort till vedskjulet och ställde ner en bunke med både köttben och lite andra slamsor som han tagit ur frysen, tinat och gett ett lätt uppkok på spisen. Var det varg så gick nog anrättningen ner även om den inte var vidare bra kryddad.

***

Dagen därpå när Arne, sin vana trogen, kom för att hämta ved, såg han att bunken var renslickad, men någon varg såg han inte just då. Först frampå eftermiddagen gjorde den sin entré alldeles framme vid verandan. Nu kunde Arne se på den i lugn och ro genom köksfönstret. Den höll upp ena bakbenet, och linkade på tre ben alldeles utanför. Oj, så bedrövligt tufsig den var i pälsen. Mager också. Men inte var det någon varg. Detta måste vara en förvildad schäfer, gissade Arne.

Arne tog den ena av sina nystekta kotletter med sig ut och lockade på varg-hunden. Den lystrade, men vågade inte komma ända fram till honom. Därför kastade han i väg köttbiten och den försvann på ett litet nafs, så hungrig var den här gästen. Men hur skulle han kunna ta hand om den? Här behövdes en veterinär, förstod han. Något halsband hade inte den här vovven. Hade kanske aldrig haft. Vart kom den ifrån?

Dagarna gick och Arne såg till att åtminstone ge mat till den här vagabonden, som verkade vara både hungrig och husvill.

***

En morgon vågade sig den här illa tilltygade varelsen fram till Arne. Nosade försiktigt på hans händer och såg allmänt olycklig ut, när den lade sig i underkastelseställning framför hans fötter. Arne fick stryka på den, men oj, så rädd den var. Hundkraken darrade som av frossa.

Nu när han äntligen kunde närma sig varelsen, var det kanske dags att kontakta någon som kunde hjälpa till att lista ut var den hörde hemma. 

En polis anlände i sällskap av en assistent från ett djurhem, för att se vad de kunde göra åt den här bortbytingen, som knappt var tam.  

Polisen rynkade ögonbrynen när han fick höra om den här historien. Han frågade om möjligen Arne sett någon mer hund av samma ras. Men det hade han ju inte. Då fick Arne veta att i den där gamla nerlagda skolan, hade ett gäng knarkare ägnat sig åt diverse ljusskygga saker. De hade haft vakthundar; men dessa omhändertogs när ligan sprängdes för några månader sedan.

– Skadan i ryggen på hunden kan kanske vara av samma art, som de andra hundarna uppvisade, sa polisen. Grovt våld med påk eller käpp gissade en veterinär när vi lämnade in de andra efter tillslaget. Den här hunden måste alltså ha smitit undan och på så vis inte blivit omhändertagen, när vi gjorde razzian vid Hökåsens gamla skola. Tragiskt lade han till.

– Jag tar hunden med mig till en veterinär, sa den kvinnliga assistenten. Det får bli vårt bidrag för att rädda den här jycken. Men sedan kommer jag tillbaka till dig, Arne.

Hon blinkade illmarigt, log och fortsatte:

– Vore bra om du kunde fortsätta vårda den. Det är smitfullt med jyckar och katter just nu. Kan du det? undrade Sigrid och såg med värme på Arne.

– Så klart jag kan: ”Jag kan ta hand om dig också, om det skulle behövas”.

Men det där sista, det sa han inte högt. Men hans tanke var att här skulle han sätta in en magnifik flirt.

Hon hade sagt att läget på hans torp var underbart där det låg omgärdat av snötyngd granskog. På sommaren måste det vara rena paradiset här, hade hon sagt och sett lite drömmande ut.

– Jo, nog är det vackert och bra här på landet… Det måste jag hålla med om, sa Arne. Du får så gärna komma och hälsa på när vintern rasat ut. Nära till badsjö är det också, lade han till, med lite rädsla för att ha gått för fort fram.

© Ingbritt Wik