Ingress:

När Mia ringer till Veine, hör hon under samtalets gång hur någon spolar toaletten, och vem var det som hostade i bakgrunden? Visst var det en kvinna. Någon mer än Veine är i lägenheten, men han nekar. Han är så affärsmässig i tonen och säger varken puss eller kram som han brukar när de avslutar samtalet.

***

Det var nästan nermörkt när Mia steg av bussen vid Klövervägen. Det kom en pust av dieselavgaser, när bussen brummade till och hjulen spann loss och krängde till innan den fick fäste och drog sig iväg bortåt gatan i grådiset.

Snöovädret hade tilltagit och Mia pulsade sig fram på den oplogade gångbanan medan yrsnön piskade sig in mot hennes ansikte så det sved i kinderna. Hon frös ända in i märgen och fällde upp kapuschongen, i hopp om att den vassa yrsnön inte skulle ta sig in vid halsringningen.

Väl framme vid Åsas vita mexitegelvilla, drog Mia en lättnadens suck. Snart var hon inomhus. Hon klev upp på trappan, stampade snön av kängorna, ringde på dörrklockans upplysta knapp. Medan hon lyssnade till steg inifrån huset, fällde hon ner luvan och skakade av den värsta snön från tyget.

Åsa gav henne en varm välkomstkram och de gick in i gillestugen. Där satte sig Mia tillrätta i en korgstol och lät brasans värme omfamna henne.

– Hur gick det …? Djupnade förhållandet mellan dig och den där nye kavaljeren under den där resan ni gjorde eller …? frågade Åsa och såg på Mia.

– Jo, det gjorde det faktiskt – just då! Det tyckte jag i alla fall, men nu när vi är hemma igen, tycker jag att det är sämre än någonsin.

– Så kan du väl inte säga! Det gäller ju att bygga vidare på den närhet som ni lyckades åstadkomma under resan, förstår du väl, sa Åsa och lät som en riktigt gammal, erfaren och vis kvinna.

– Jag misstänker att han har någon annan! – Någon som han träffar i sin stad. – Någon som han inte träffade på kryssningen, menar jag. För då var han helt annorlunda. Mer kärleksfull och omtänksam och inte så där disträ, som jag tycker att han verkar vara i vanliga fall.

– Han var ju änkeman, sa du, så det kan ju inte vara någon före detta, som trasslar till det.

– Jo, han är änkling och han säger att det inte funnits någon annan än frun i hans tidigare leverne … – Men när jag ringde honom i går kväll, lät han så affärsmässig. Nästan som om han hade någon hos sig som kunde höra vad han sa.

– Aj, aj, då…, det låter inte bra, sa Åsa och ruskade på huvudet.

– Han sa varken kram eller puss när vi avslutade samtalet.

– Du får placera ut en detektiv i hans stad. Någon som kollar upp honom åt dig. – Eller varför inte göra dig ett ärende och dyka upp helt oanmäld. Det skulle banne mig jag göra, sa Åsa och fick färg på kinderna när hon såg Mias tårfyllda blick.

Mia tyckte att det kändes tryggt på något vis att vara hemma hos Åsa. Det var nästan som att komma hem till en storasyster. Åsa vecklade aldrig in sig i omöjliga affärer. Hon var änka och hade inga nya relationer, trots att hon varit änka i snart sex år. Goda vänner hade hon. Både manliga och kvinnliga, men inget mer och på de vännerna kunde hon lita. Det var mer än vad Mia kunde göra på sina bekantskaper, som hon stiftat efter att hon blev ensam.

Mia var nära att somna där hon satt i värmen från brasan. Musiken som tonade ut i rummet från Åsas musikanläggning förde Mia in i minnen från den där ljuvliga kryssningen hon och Veine nyss varit iväg på.

Det var som om både hon och Åsa suttit försjunkna i tankar på vad hon berättat om Veine och resan, för rätt som det var bröt Åsa tystnaden:

– Veine han verkar vara helt annorlunda han. Så chevalereskt av honom att bjuda dig på resan. – Flott må jag säga! Veine är väl den enda man som någonsin bjudit dig på något kan jag tro? Alla andra uvar verkar ha varit ena riktiga snåltaskar.

– Ja, kan du begripa. Jag har snubblat över världens snålaste och sniknaste män hela tiden efter skilsmässan. Det är aldrig någon som bjudit mig på vare sig bio eller restaurang under alla mina ensamma år, sa Mia förtörnat. De har bara bjudit hem sig själva till mig – så jag har fått stå med allt. Både kostnader och besvär, tillade hon irriterat.

***

När det gått någon vecka efter den där kryssningen, bar det sig så att Mia tyckte sig höra att det fanns någon hos Veine när hon ringde för att prata bort en stund. Någon hostade i bakgrunden och toaletten spolades en gång under deras samtal. Vem hade Veine hos sig? Att det var en kvinna som hostat i bakgrunden var Mia säker på, men hon hade blivit så ställd just då, att hon inte kommit sig för att fråga Veine vad för besök han hade. Bäst att tänka ut hur hon skulle ställa frågan. Det gällde att säga rätt saker, ifall hon skulle få Veine att erkänna. Han hade varit lite vårdslös med sanningen ett par gånger tidigare. Det gjorde henne minst sagt bekymrad. Hela hennes känslosystem var i turbulens.

Efter att ha fått nöja sig med Veines bortförklaringar, gick det några veckor när det verkade vara lugnt. Men så en eftermiddag ringde telefonen och Mia tog luren och svarade med sitt namn:

– Mia Högsjö.

Först var det alldeles tyst i luren och hon trodde att det var en felringning och lade på. Men när det ringde för andra gången grep hon luren och sa ett bestämt, nästan ilsket ”Haallååå!” Det gick några tysta sekunder, men så hörde hon en kvinnoröst… Kvinnan presenterade sig:

– Mitt namn är Anki Waller.

Det blev oroväckande tyst igen. Men så kom det en harkling eller om det var en snyftning och så fortsatte kvinnan:

– Jag undrar om du är Veines nya … kvinna … och …

Mia blev så paff att hon inte fann sig alls utan sa bara:

– Nya och nya … Jag är ju givetvis inte hans gamla, för hon är ju död.

– Nej, ursäkta mig, jag menade inte så, riktigt, utan … Ja – det är så… att jag och Veine har haft ett förhållande eller har…, stammade hon fram.

Så ändrade hon sig igen och sa:

– Har haft, så är det, men vi har börjat om igen. Nu undrar jag om han träffar dig också?

– Mig också …, upprepade Mia. Det låter komplicerat.

Sedan blev Mia också tyst, för hon visste inte alls vad hon skulle säga.

Kvinnan fortsatte och sa med skälvande röst:

– Jag älskar den mannen, men det kanske du också gör?

Sedan blev kvinnan tyst och det hördes bara en halv snyftning.

– Gode Gud! – Hur hänger det här ihop? Enligt Veine har han ingen annan än mig, sa Mia. Det är åtminstone vad han säger, och att han inte har haft någon kvinna före mig… efter det att hans fru dog, menar jag, förstås. – Vem ska jag tro på? Dig eller Veine? undrade Mia upprört och kände hur handsvetten gjorde det svårt att hålla i luren.

– Det är nog lika bra att du tror på det jag säger, för Veine har aldrig varit något sanningsvittne, sa Anki.

Mia fann sig och sa till Anki, att hon fick lov att lugna sig tills hon fått träffa Veine och försökt prata med honom. För detta gick inte att reda ut i ett enkelt telefonsamtal och det förstod nog Anki, även om hon önskat innerligt att de båda kvinnorna kunnat göra upp om vem av dem som skulle behålla den aktuelle älsklingen.

Tänk att vara så omsvärmad när man närmar sig de femtio, tänkte Mia och visste knappt om hon skulle skratta eller gråta. Hon hade ju sett där på Birka Princess hur uppvaktad Veine hade blivit på dansen. Kvinnorna bjöd ju upp i ett.

Jo, han var charmig, Veine.

***

Efter telefonsamtalet blev Mia sittande i tankar. Hur skulle hon nu göra? Skulle hon behålla Veine …? Bara för att visa att hon hade trumf på hand och för att hon kanske vunnit över den andra kvinnan? Nej, det var inte just – varken mot sig själv eller mot sin motståndare – att göra så. Egentligen borde hon låta den andra kvinnan ta honom, för Anki hade inte varit otrevlig. Hon hade bara talat om vilka känslor hon hyste för Veine och bett Mia avstå från honom. – Nu gällde det att inte vara själviskt.

Veine såg oförskämt bra ut och han var artig och höll upp både bildörrar och andra dörrar. Han var inte snål och gniden, som de flesta andra män varit. Mia hade känt sig som en liten prinsessa under det här halvåret som hon trott på kärleken.

Veine bedyrade att han aldrig någonsin mer skulle föra Mia bakom ljuset, om hon bara kunde förlåta honom och ta honom till heders igen.

Jo, visst kan man göra fel och ångra sig, det kan alla, även jag … det var Mias egen övertygelse och så beslöt hon sig för att göra en omstart. Och det verkade ge kärleken ny kraft. Livets stora gåta är ju att älska, glömma och förlåta, tänkte Mia.

© Ingbritt Wik