Vilken överraskning

Vilken överraskning

Ingress:

Torbjörn blinkade ett par gånger, för att se bättre. Vad var det för pälsfäll som låg i bilens baksäte? Såg ut som en ryssmössa, men vem skulle ha lämnat kvar en sådan i hans bil? Den måste ha legat där sedan i vintras.

Äntligen hade sommaren kommit. Det var på tiden. Men det var nästan så det blev för mycket av den goda värmen. Under gårdagen hade han stått ute på parkeringen och vaxat sin bil. Ena sidorutan glömde han att stänga när han gav sig för dagen och gick tillbaka upp i lägenheten. Gick… var synd att säga. Han tog hissen sju våningar upp till en kal och ogästvänlig lägenhet, som han vantrivdes i. Men nu var det som det var. Han hade sålt huset.

***

Torbjörn hade blivit änkeman. Men så länge han hade huset kvar, gick det väl an. Barnen var vuxna och hade sitt. Han själv hade börjat bli skröplig. Ensamheten och tomheten sänkte sig över honom som ett mörkt, tungt lock. Inget var roligt. Till råga på allt dog hans katt, som var hans absolut enda sällskap.

Varför skulle han sitta ensam i ett stort hus, med en alldeles för stor trädgård? Det var barnen som frågade det. Han själv försökte hålla bekymret ifrån sig så gott det gick.

Han skulle givetvis ha det bättre och bekvämare i en lägenhet, menade barnen. Han delade inte deras uppfattning, men visst hade de rätt i det där de sa; att han inte skulle bli yngre.

Om han flyttade till en lägenhet, skulle han slippa allt det där med att: klippa gräs, skotta snö, ta fram stegar åt sotaren, laga läckande tak och reparera andra saker som kunde gå sönder eller krångla.

– Pappa…, du slipper allt ansvar om du hyr. Blir det fel på kyl eller frys, eller om spisen går sönder, så är det bara att du ringer till vaktmästaren, så kommer de och fixar det som krånglar. Dessutom utan kostnad för dig, sa sonen myndigt.

Torbjörn bara hummade till svar.

– Det skulle ju vara en lättnad för oss, sa dottern, om vi visste att du hade det bra. – Som det är nu, fortsatte hon, känner man sig ofta bekymrad. Långt har du till grannar också. Tänk om du går och ramlar och bryter dig och inte orkar ta dig in! Det skulle inte vara trevligt för oss, pappa!

***

När han begravt Prince-katten och planterat en pion på graven, kände han sig riktigt fattig. Sliten och gammal. Ingen lurvboll att servera sardiner eller att prata med. Ingen som hoppade upp i hans knä och spann och buffade med sitt huvud mot hans bröst. Ingen som kröp ner under täcket på kvällen. Det kändes ödsligt att gå och lägga sig utan att ha Prince-man att lägga på armen som en gosig nalle. Trots att Torbjörn var en gammal man, fällde han en tår där han satt på stenen vid Princens grav.

Det som till sist avgjorde hur Torbjörn skulle förhålla sig till en försäljning av huset, var hans egen hälsa. Han hade börjat få reumatisk värk. Kanske var det bättre att flytta medan han orkade. I fortsättningen hade han ju inte en liten katt som älskade att gå ut i naturen och jaga möss, så nu kunde han lämna trädgården utan att Prince blev besviken, för nu tassade han fram långt borta vid Regnsbågsbron.

Det var mycket arbete med en flyttning också. Han förfasade sig över hur han skulle orka sortera alla saker han samlat på sig under årens lopp. Vad skulle sparas och vad skulle säljas eller kastas? Vilka grejer kunde barnen tänkas ta hand om?

 ***

Den här sommardagen när Torbjörn stod ute på hyresfastighetens asfalterade parkering och vaxade bilen, kände han sig åter så där fattig. För bara ett år sedan hade han haft villan kvar och haft tillgång till ett stort garage och även grönt gräs och en trädgårdsmöbel. I den brukade han sitta och fika när han tog rast från mekandet i garaget. Men nu… Nej… inte ville han sätta sig och njuta av solen på en kampingstol mitt på den grå asfalten bland alla andra bilar och stressade ägare.

Men då och då, brukade han sätta sig på förarplatsen och ta igen sig. Men inte kan man säga att han njöt av sommaren på rätt sätt, oh nej. Långt därifrån. Han saknade huset, men det skulle kanske bli bättre. Han skulle väl vänja sig. Det var ju nära till affären och centralt till allt, så visst hade detta boendet sina klara fördelar, det förnekade han inte.

Han tog tidig kväll. Det hade varit nästan för varmt för en sådan syssla som att stå och gnugga vax på en het bilplåt, men i brist på garage och bättre sysselsättning, fick det lov att gå. Men han tänkte fortsätta under mogondagen. Nöjd med sitt arbete plockade han ihop grejerna och slängde allt skräp i en soptunna innan han begav sig upp till lägenheten för att titta en stund på Melodifestivalen, som skulle sändas den här kvällen.

***

Den nya dagen verkade också bli utan regn. Kanske lite moln här och var. Ett väder som passade bättre för att vaxa bilar i. Efter frukost och en kaffeskvätt var han redo. Han tog hissen ner till foajén, och begav sig ut till parkeringen.

– Hoppsan… Glömde jag stänga fönstret i går när jag lämnade bilen. Tur att det inte regnade i natt då, och ännu större tur att ingen passade på att stjäla den, muttrade han när han kom så nära så han såg att rutan var nervevad och inte sönderslagen.

Ibland ska man ha tur, tänkte han.

– Men vad sjutton… Han blinkade ett par gånger för att vara säker på, att han inte såg i syne. En skinnmössa låg i baksätet. Vems var den? – Måste ha legat där sedan i vintras, mumlade han och öppnade bakdörren för att kika på mössan.

Men…, oj, han ryckte till som om han bränt sig. Mössan rörde på sig. Den sträckte på sig och gäspade stort.

– Gode Gud! En katt! Ja, hur du kommit in vore väl dumt att fråga. Hej på dig, duu! sa han och strök på katten som gick fram till honom och började spinna.

– Men ooj… Så mager du är, och hur ser pälsen ut. Så tovig och bedrövlig. Lille vän! – Koom… Följ med mig upp så ska du åtminstone få lite mat. Arma djur… har du tappat bort din ägare, eller bor du hos någon som missköter dig?

Något svar fick han givetvis inte. Han tog katten på armen och begav sig upp till lägenheten. Märkligt nog var inte katten det minsta rädd, men att han skulle ha ett hem betvivlade Torbjörn. Katten verkade vara utsvulten. Turligt nog hade han rå köttfärs i kylen, och det passade tydligen perfekt. När katten var mätt började den göra vissa försök att tvätta sig. Men det var inte lätt att få någon ordning i den toviga pälsen. Var det kanske olja eller möjligen kåda som klistrat ihop pälshåret så bedrövlig. Han skulle lite senare klippa bort en del tovor, men nu fick katten lov att få lite lugn. Det där med putsing kunde få vänta. Han var så söt ändå i sina vita polisvantar mot den gråmelerade overallen.

– Tänk så bra det är när man spar på saker, som man tror att man aldrig mer kommer att behöva använda, sa Torbjörn till katten. Nu har jag en toalåda till dig. Jag har till och med sparat strö efter min gamla Prince-katt, förstår du. Medan du vilar dig, så ska jag gå och göra iordning din toalett, sa han och krokade ner nyckeln till vindsförrådet för att hämta det som en katt behöver.

En korg hade han också undanstoppad någonstans.

***

Att skaffa sig en katt igen, hade Torbjörn aldrig haft i sina tankar. Inte nu när han bodde på sjunde våningen i en lägenhet. Så varför han sparat så mycket av Princens saker visste han inte, men det hade han gjort och tur vad det. Nu behövdes de.

© Ingbritt Wik