2:a brevet från Prince till Mullan och hennes svar.

Prince brev 2

Kära Mullan min Älskade!

Nu ska jag skriva några rader till dig. Det är torsdag här i Karlskoga, det kanske det är även i Orsa.

Jag har inte svarat på Ditt mail om konsten. Du är ju en riktig konstnärinna Du! Installationer…, det är inte småsaker det! Dessutom måste det vara svårt att få strömmingsbitarna att häng kvar på glatt kakel. 

     Den där stilen ”surrealistisk konst” intresserar även mig. Måste säga att det är den enda konststilen som jag är intresserad av. Man vill ju ha lite spänning och man vill kanske inte att alla ska kunna se vad allt betyder – så där på långt håll.

     Jag hade en fin konstutställning härom natten. Titeln var ”Dans på molnen”. Det tog lite tid att rulla ut nästan hela hushållsrullen över köksgolvet, men det blev mycket bra, måste jag säga. Sedan tog jag ett litet mysdjur och dansade med det tills papperet blev som trasor. När jag var tröttkörd lät jag mysdjuret ligga kvar bland molnen och då satte jag bara en ny titel på konstverket. När Moa kom upp var konstverket döpt till: MYSEN vilar på Änglamoln…

    Moa förstod nog att det var en allvarlig tavla, eller installation som det ju heter – för hon sa: ”Kors i Jesu namn – vad är det här?” Det där att hon undrade lite vad det var, tydde ju på min surrealistiska tolkning av molnen och den vilande Mysen. Jag kände mig mycket nöjd med mig själv hela den dagen.

     Nu har Ikaros äntligen lyckats tala om för Moa att han vill ha en lite modernare toa utomhus. ”Inte fan, ska man vara tvungen att pinka i rena leran”, sa han åt Moa igår. Så där fick lagårdskatterna på landet göra förr i tiden, när det inte fanns någon plast… Nu finns det ju fina plastbaljor att köpa, och det sa han till Moa, också. Fast hon ville inte vidkännas att hon hade fattat att hon var lite efter i tiden. Hon låtsades att det var för min skull som hon ordnade fram en liten plastlåda, som hon hällde strö i. Den toan skulle vara åt mig, för att jag skulle ha nära till toan efter det jag fått mitt lavemang som jag knep ihop om.

     Efter lavemanget lade jag mig i vår lyxvilla KattBo (ett Katthus ute i trädgården), och toan ställde Moa alldeles utanför. KattBo är en rödmålad kattbaracken, kan man säga. Det är en låda med fönstergluggar och vita knutar, snyggt faktiskt. Det var Moas Boy som skänkte den till oss.

     Jag behövde aldrig använda toan. Jag beslöt mig för att hålla igen. Har man förstoppning så har man, eller hur, Du Mullan.

     Ikaros var den som invigde nya dasset första av alla. Han satt där både länge och väl och tömde sin blåsa. Fast den där plasttoan var ju så liten att han höll på att dratta på ändan när han skulle krafsa över. Moa lovade att fixa en större toa. Det är ju inte kul med ett utedass som man måste leta efter, i all synnerhet inte när det är bråttom. Man vill ju inte ha någon extra byxtvätt. 

     Vi har fått jaga det där dasset i två månader nu. Till att börja med var dasset vid Brudspirean, sedan vid  Stormhatten och nästa ställe blev vid den Brinnande Kärleken. Man fick ju nosa och leta bakom varje planta för att se om det var strö där eller om man skulle bli tvungen att sätta sig i den där saliga blandningen av torv, jord och lergegga… Ja, fy… hur vi har haft det! Äntligen fattade visst Moa. Men jag tror inte att det var förrän nu i eftermiddag när Ikaros pinkade så att hon såg det. – Hurra, skrek jag så hon hoppade till.

     Nu har jag råkat kliva på en snigel. Tänk om dessa varelser kunde vara lite mindre läbbiga, skulle de inte kunna tvätta sig innan de ger sig ut på sina strövtåg.  Det är ju som att kliva på en tub Karlssons klister, man blir ju nästan stående kvar på dem. Fy!

     Den här fadäsen skulle aldrig ha hänt om inte Moa hade ropat på mig, just som jag skulle ta nästa kliv. På så vis blev jag ju tvungen att vrida huvudet baklänges och kolla på henne och samtidigt fortsätta min vandring i blindo. ”Ja, så går det…”, sa Ikaros spydigt åt mig. Jag svarade honom att han skulle hålla klaffen, för snart kunde han själv sitta i klistret, och då lovade jag honom, att jag skulle agera hejarklack åt snigelföljet, som snart har erövrat hela altanen. I varje fall när det är lite fuktigt. Jag hojtade åt Skaty Skademan att han kunde plocka upp ”den där snigelsmörjan”, och ge dem till sin fru som låg på ägg. Han svarade att han hade gjort det, men hon höll på att äta ihjäl sig. Själv hade han knappt fått upp näbben när han skulle leverera den. Hon fick ge honom en rejäl vinge för att han skulle orka få upp näbben, berättade han.

Ja, nu har jag inget mer att berätta.

Ha det så bra och hör av dig när du känner för det Gumman – Puss och Kram!

Din Prince.